Pennan är kastad

IMG_3182Diskussionen om Marken brinner har nu även tagit sig in på Expressens ledarsida, där Sakine Madon för ett enligt mig träffande resonemang kring proportioner, generaliseringar och polariseringar. Hon använder debatten kring pjäsen som ett exempel på hur förenklingar och överdrivna proportioner kan motverka det ursprungliga syftet och påtalar bland annat att vi faktiskt inte befinner oss i Mississippi på 1960-talet och att retorik och argument bör anpassas till vår befintliga verklighet. Trevligt nog citerar hon mitt blogginlägg (Tänd en bil och låt den brinna?) om pjäsens oomtvistat onyanserade ställningstagande.

Hon hänvisar också till ett skriftligt uttalande från teaterensemblen, publicerat på dagensarena, och när jag läser det blir jag rejält irriterad igen.

Så här skriver ensemblen bland annat:

”Förutom att hakkors ristats in på spelplatsen och föremål kastats mot ensemblen har vissa delar av publiken visat sitt missnöje på andra sätt. Bland annat har vi initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika, som vissa delar av publiken vägrat delta i.

Denna vägran har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck. Ett förtryck som inte alltid manifesterar sig på det sätt som många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck, men som är precis lika verkligt och påtagligt för dom kroppar som rasifieras i salongen.”

Jaha. Vissa delar av publiken vägrade delta i de gemensamma handlingarna. Okej. Nu tillhörde inte jag dessa delar, utan jag tågade lydigt runt och ropade slagord, jag klottrade på bänken när jag blev tillsagd och jag stod på scenen när jag förväntades göra det. Och hela tiden väntade jag på att vi skulle byta perspektiv. Detta skedde aldrig. Jag har inte svårt att förstå elever (eller andra) som inte alls vill gå runt på led och ropa ”No passaran”, kanske utan att riktigt förstå vad saken gäller. Om någon väljer att sitta kvar på sin plats för att man av flera tänkbara skäl (varav några helt opolitiska) besväras av att delta i manifestationen ser jag inget fel i det. Åtminstone ser jag det inte som ett rasistiskt ställningstagande och ett sätt att utsätta skådespelarna för förtryck. Och hur detta leder till ”kroppar som rasifieras” är för mig inte det minsta självklart.

Ensemblen har tidigare sagt att eleverna har reagerat och betett sig illa för att skådespelarna är invandrare. Är inte det att göra det lite lätt för sig? Ett sätt att förklara bort att pjäsen helt enkelt inte fungerar. Jag menar inte att rasism inte existerar – i salongen så väl som i resten av världen – men här tror jag att det är budskapet och den enligt mig svåra teaterformen som som gör att publiken inte alltid är med på noterna. Inte skådespelarnas invandrarbakgrund. Och pjäsen var provocerande – MENDETVARVÄLLIKSOMGREJEN! Ska då inte eleverna få reagera? Måste de enbart agera, och hela tiden i linje med pjäsens budskap – ett budskap som många hade svårt att skriva under på. Många fann den onyanserade bilden av polisen som mördare och bilbrännare som goda irriterande. Det innebär inte, som Madon också påpekar, att de anser att apartheid var ett bra system och att man inte sympatiserar med dess offer.

Jag hade också kunnat vara den som satt kvar på min plats. Jag hade kunnat vara en av dem som lät bli att klottra och ropa. Och kanske kanske kanske kanske kanske hade jag kunna kasta upp en penna på scenen som en protest mot hela teaterkalaset. En penna som tycks väga tyngre än en gatsten.

Vidare skriver ensemblen:

”Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen.”

Att påstå att en 16-åring som inte går i deras ledband under föreställningen därmed gör det ovan nämnda politiska ställningstagandet visar enligt mig att de kanske inte har riktig koll på vilken deras publik är. Och är det så förvånande att någon kan ta ställning för polisen (vare sig den är vit eller inte)? Nu sätter de ju likhetstecken mellan polis och någon som ”utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld” och med den definitionen kan det förstås bli svårare att förstå hur någon kan identifiera sig med Ondskan själv. Det är klart.

Säkert har några i publiken betett sig illa. Fullt möjligt har någon hyst och på något sätt gett uttryck för rasistiska åsikter (och ja, ett hakkors har ritats vilket inte är okej). Och någon kastade en penna. För tusan hakar.

Men kanske ska man inte bjuda in skolungdomar till en på många plan provocerande pjäs om man inte vill ha en reaktion. Och att inte förutse att en rimlig reaktion är att några motsätter sig den svarta porträtteringen av polisen är bortom naivt. Och så naiv tror jag inte att gruppen bakom Marken brinner är.

Vilket för mig tillbaka till tanken att det hela kanske ändå är en slug PR-kupp från polisens sida 😉 .