Färjan – mycket mer än bara spyor och ligg

färjanDet är med saknad jag stänger av telefonen efter att ha hört författarens tack. Jag har lyssnat på Mats Strandbergs Färjan (Norstedts), och jag vill ha mer. Nu.

Jag älskar John Ajvide Lindqvists böcker om sunkiga förortsvampyrer, bedagade ölhaksmänniskor och livströtta öbor och nu har jag funnit ännu en man som kan ge mig detta. Jag menar inte att Strandberg imiterar Ajvide Lindqvist, inte alls, bara att båda tilltalar mig på snarlika sätt. De har en gemensam ton som går rakt in i mig.

Ombord på färjan Baltic Charisma (här kan vi tala om bedagad) möter jag vad jag själv först tycker är en samling patetiska stackare, men som snart lirkar sig in i mitt hjärta. Där finns den till åren komna Marianne som med bävan ger sig ut på sitt livs äventyr, den avdankade schlagerstjärnan Dan som föraktar den hand som föder honom (och vad gäller bitande av hand kan man väl säga att det också blir aktuellt), de selfieplåtande medelålders partypinglorna Madde och Zandra, den kantstötta familjen med de tolvåriga kusinerna Lo och Albin, den upp över öronen förälskade Calle som med hjärtat i hand friar till Vincent som är lite osäker på vad han ska göra med hjärtat, samt en massa andra personligheter.

Först blir jag nästan sur på Strandberg. Det känns som om han är lite väl hård mot färjans passagerare och stundtals tycks han förhålla sig till dem lite som TV3 till sina dokusåpadeltagare. De är, som sagt, en samling stackare som mest verkar ljuga för sig själva eller försöker döva sina känslor genom att ersätta dem med dålig musik, billiga kläder och tillfälliga ligg. Ingen är lycklig, alla bär en mask. De flesta vet inte ens om det. Men sedan får jag ändå känslan av att han bryr sig om sina karaktärer, och det gör jag också. Kanske vill jag nästan ta dem i försvar inför Strandbergs närapå hånfulla ton ibland. Det är förstås ett gott betyg till författaren.

Men när karaokesångerna skrålats ett par varv, när spyorna börjar täcka golven och när Marianne för en stund har sluppit den ensamhet som i många år hotat kväva henne börjar det gå snett på Baltic Charisma. Och då menar jag inte att spyorna är till något större besvär eller att den jeansvästklädda Görans uttåg från Mariannes hytt är så uppslitande, utan betydligt värre än så.

Det är här Färjan går från varmhjärtad tragikomisk socialrealism till tjottafräsig actionskräck. Det är nu Calle och Vincent skiljs åt av mer än ett nobbat frieri och som blod istället för spyor börjar täcka mattorna i de klaustrofobiska korridorerna. Och det är nu läsaren behöver ha ett öppet sinne vad gäller inslag som är motsatsen till socialrealistiska.

Det har tydligen jag. Bring it on, bara!

I den ojämna kamp mellan gott och ont som har Baltic Charisma som sitt slagfält vet jag inte vem som kommer att överleva ens till nästa sida och jag vet inte vem som kan tänkas bli hjälte. Strandberg lyckas med att både ösa ut känslor över sidorna och att hålla sig på avstånd från dem. Det är helt enkelt underhållande och alldeles lagom tankeväckande.

Det här är kanske inte en bok som kommer att hålla mig vaken om nätterna, begrundande stora frågor om livet och mig själv, men den kommer att stanna länge i mitt minne och den har fått mig att reflektera över hur människor kan tänkas agera vid kris. Ett ämne som jag ju vurmar en del för.

Jag hoppas verkligen att Mats Strandberg redan filar på en ny bok.

Och någon resa till Åbo tänker jag då rakt inte boka, men det är inte bara för att jag inte har någon vit tröja med marinblå ränder eller en fäbless för åttiotalshits på karaoke.

 

Tillägg: Nu vet jag från ytterst säker källa att Strandberg som väl är faktiskt filar på en ny bok En skräckis till, men inte en uppföljare till Färjan. Längtar.