Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Glada munnar och utslitna hjärtan i fjällen

image

Dit han åker följer jag (och efter krönet väntar svart backe)

Det är ju lite olika hur man ser på det där med utförsåkning och färgkodning i fjällen. För mig till exempel betyder grön och blå backe ungefär ”Den här ska jag ta mig nedför” medan röd signalerar ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför utan att skada mig.” Svart betyder ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför med livet i behåll”. Jag sänker alltså mina krav och begär till slut föga mer än överlevnad.

Medan mitt mål alltså är att komma ner, verkar många mera allmänt sikta på att ta sig ner snabbt eller snyggt, eller kanske helst båda. De har en rent nedåtsyftande åkstil. Jag jobbar mycket mera i sidled än genomsnittsåkaren, och försöker till och med ofta avsluta varje sväng uppåtsträvande. Jag målar liksom glada munnar i backen, även om min mun inte alltid är glad. På så vis får jag ut många fler åkmeter per nedfart än de snygg-snabba och får mer åktid i relation till lifttid.

En gång tog jag en skidlektion. Det var en inte så bra idé. Skidläraren envisades hela tiden med att riktningen skulle vara nedåt. Hon uppmanade mig att släppa på. Jag uttryckte en avvikande åsikt. Hon vidhöll sin. Sedan var tack och lov lektionen slut.

Jag fortsätter att måla glada munnar i backen.

Och det händer faktiskt att jag målar dessa munnar i de svarta pisterna. När nioåringen bönfaller mig att följa med säger jag ibland ja trots att kroppen säger nejnejnej och trots att spindlarna börjar krafsa.

Några elever frågade under en diskussion idag hur mycket jag skulle vara beredd att göra för att rädda mina barns liv. Jag förklarade att jag till exempel skulle kunna slita ut elev Es hjärta ur hennes kropp med mina bara händer, trots att E är en förtjusande elev. Elev E föreslog då att vi skulle flytta fokus från henne men tackade för det tydliga budskapet.

image

Och man KAN åka på längden också

Så det är klart att jag drar en svart pist för att göra gossen glad. Det är ju ändå inte som att slita ut någons hjärta. Utom möjligen mitt, då.

Mange skämtar. Jag gråter. Vi är i fjällen.

image

Dimmiga fjälltoppar

”Nä vänta, vi kliver inte av här. Vi kan åka hela vägen upp.” Mange och jag delade en ankarlift och min ordinarie avstigningsplats var bara några meter bort.

”Öh, men … måste man inte åka svart backe då?”

”Närå, det går jättebra att skråa till Familjebacken.”

Jag stod alltså kvar och såg min gröna backe försvinna ur sikte. Några sekunder efter att det var för sent för att kliva av lät det plötsligt lite annorlunda:

”Jo alltså, en liten bit måste du förstås åka svart.” Han log. Det måste ha varit illvilligt.

Toppen som vi närmade oss låg helt dold i dimma. Sikten var skral. Jag hade inte stått på skidor på ett år. Jag åker grönt och blått. Jag kände mina skräckspindlar börja krypa uppför ryggen.

”ÅKA SVART?! Det går inte. Du får låta hämta mig där uppe.” De svarta krypen tassade på min ländrygg, kittlade min ryggrad, redo att sticka in sina giftgaddar.

”Så farligt är det inte. Det är bara en bit. Fast … öh, jag mindes inte att det såg ut så här här uppe…”

Ett par alldeles ostoppbara tårar trillade ut ur mina ögon, dock dolda av  skidglasögonen.

Mitt kroppsspråk, och för all del några väl valda ord, fick Mange att inse att mina spindlar menade allvar. Då förklarade han att han skämtade. Skämtade. Jätteroligt. Verkligen. Kan du inte skoja lite till är du snäll. Festligt Mange.

Så viftade han, i mina (tårfyllda och därmed något grumlade) ögon tämligen diffust, med staven in i dimman och sa att Familjebacken låg i den riktningen. Själv tänkte han ta den svarta nedfarten vi befann oss vid.

”Men…” pep jag. ”Dimma … skyltning … hallå?”

”Leta reda på något litet barn och följ efter det”, ropade Mange över axeln på väg mot det svarta stupet.

Men jag litar inte på små barn på fjälltoppar. De har ingen självbevarelsedrift och känner inte till skräckspindlarna. De åker svart lika självklart som de äter bullar till saft. Min nioåring åker sedan flera år svarta backar. På snowboard. Sådana individer är ju helt opålitliga.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.