Härliga herrar!

13898605_10155049900523222_1152730235_oI går höll jag mitt första föredrag med Förlust i bagaget, och fasen vad roligt det var! När Rotaryföreningen bjöd in mig för att tala tänkte jag att de kanske bara behövde någon, vem som helst, som höll låda en stund på deras träff. Det dög förvisso för mig. Men wow vilket härligt mottagande jag fick!

De församlade herrarna satt som tända ljus och lyssnade på min utläggning om processerna runt mina böcker och när jag pratat färdigt hade de en massa relevanta frågor och kommentarer. Jag kände mig verkligen inte som ett föredragsalibi för att de skulle få äta och dricka gott en fredagseftermiddag. Helt enkelt en underbar publik. Att kön för att köpa böcker dessutom ringlade sig lång gjorde förstås inte saken sämre.

När jag klev upp på den lilla scenen kände jag för övrigt en värme sprida sig i kroppen. Jag insåg  hur jag har saknat klassrummet sedan jag slutade jobba som lärare, och att nu få stå inför ”en klass” (om än något eftergymnasial och könsseparerad) igen kändes så bra. Dessutom, som sagt, en uppmärksam och nyfiken klass med intressanta inlägg och frågor.

Jag har några föredrag och jippon inbokade under hösten, och ser nu ännu mera fram mot dem.

(Möjligen glömde jag att berätta vad böckerna handlar om. Möjligen blev det lite mycket fokus på Mange. Möjligen borde jag inte ha nämnt den där askkoppen…)

Tack Rotary för att jag fick komma!

 

Förlust – från förlorad till förlöst

image

”Äntligen en FÖRLUST att fira”. Jag önskar att jag kommit på det själv. Och skylten. Skylten.

Vilken vecka. Vilken underbart späckad och nervkittlande vecka.

I måndags spankulerade jag omkring på TV och förevisade min ostädade garderob och min källare (och fick väl också ur mig ett och annat om egenutgivning).

I onsdags var jag med i direktsänd radio (Morgon i P4) och pratade om hjärtan på fat och alternativa försäljningsställen för böcker. Underkläder och pingviner kom på tal.

I torsdags höll jag andan.

I fredags hade vi releasmingel för Förlust och jag var på Motala Tidnings förstasida. Dock ej fullt så redo som rubriken lät påskina.

I lördags stod jag på Husbyfjöls marknad och saluförde både Genom dig och Förlust. Men det var på håret.

Och under veckan har jag fått flera förfrågningar om att hålla föredrag om mitt skrivande.

Veckan har helt enkelt varit mycket mycket bra.

image

Fashionabelt sen ankomst

Fast det var det där med att hålla andan. Inte bekvämt. I tisdags skulle Förlust ha kommit från tryckeriet, men under måndagen meddelade de att den tyvärr inte skulle komma förrän på onsdagen. Jag var inte nöjd men kunde leva med det. Tyvärr kom den inte på onsdagen heller, och när jag kontaktade tryckeriet fick jag veta att de inte hade en aning om var böckerna befann sig, mer än att de var någonstans i en lastbil. Jag började må lite illa. Torsdag lunch kom (fast jag kunde knappt äta) och ännu hade de inte lyckats lokalisera mina böcker. Några timmar senare ändrades det; böckerna hade hittats. I Varberg. Ungefär tjugofyra timmar innan portarna till releaseminglet skulle slås upp. Böckerna fick åka en sväng till Norrköping för övernattning och anlände fredag förmiddag med privatchaufför.

Jag började andas igen.

Efter ett fantastiskt releasemingel gick jag upp i ottan för att åka till Borensberg som knalle. Så tror jag inte Lapidus eller Läckberg gör, men för mig var det en toppendag. Det bästa betyget till mig är när människor som köpt och läst Genom dig väljer att köpa Förlust också. Jag blir liksom alldeles knäsvag av glädje.

Innan helgen var slut hade jag sålt över fyrahundra böcker. Det känns så himla bra. När vi tryckte upp Genom dig trodde jag ju att trehundra böcker skulle vara snudd på för mycket, och de tretusen som Mange föreslog var som så mycket annat han föreslår liksom alldeles galet inte helt i linje med mina tankar. Nu vågar jag hoppas lite mer.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som köpt en bok. Den glädje jag känner när en bok lämnar mina händer för att förhoppningsvis omformas till bilder i någons huvud är svårbeskrivlig. Mina ord är bara trycksvärta till dess någon läser dem. Jag kan heller inte nog tacka alla som kom och firade releasen av Förlust. Varje uppmuntran, varmt ord och peppning är guld värd.

Så tack, tack och åter tack. Och några tack till.

image

Glad knalle med nya snygga bokställ. Och böcker.

Och tack gode tid att böckerna kom fram.

IMG_0371

Mingel

IMG_0372

Mingel

IMG_0385

Mingel

image

Självklart i garderoben. Alltid i garderoben.

image

Men uppföljaren hade ännu inte anlänt, trots att det var releasedag. Inte helt redo, alltså. Hade jag vetat det när bilden togs hade jag nog inte flinat så.

Vill du recensera eller sälja Förlust?

Vem släpper du in i ditt huvud, Hanna Brander, Lotta LexénI detta nu rasslar kanske Förlust runt i tryckpressarna. Om ett par veckor kommer en lastbil och lämnar av en galen volym böcker på min garageinfart. Lovely. Läskigt. Och fullkomligt överväldigande om jag minns rätt från förra gången. Jag skrattade så att jag grät när jag såg de ca 3300 böckerna landa, så orimligt mycket kändes det. Nu är de snart slut, men de nya fetare böckerna kommer att ta ännu mera plats.

Som ni förstår skulle jag behöva bli av med en bok eller två. Eller 3000.

Har du en bokblogg eller skriver du bokrecensioner för en tidning eller annan inrättning skickar jag gärna ett exemplar till dig om du hör av dig till mig.

Har du en butik, ett café, en plantskola eller något annat ställe och skulle vilja sälja mina böcker hos dig så hör av dig. Jag har piffiga bokställ och kommer gärna och signerar boken. Jag har ett fast handslag och kommer inte att ropa otidigheter.

Ska du ha en kundkväll eller annat jippo och vill ha en författare på plats? Hör av dig till mig. Jag gillar jippon och har många tjusiga klänningar.

Är du med i en förening som tycker att det vore kul att höra mig prata om mitt skrivande och om mina böcker? Hör av dig till mig. När jag nu har slutat att jobba som lärare saknar jag att få prata inför trevliga folksamlingar.

Annars blir det lite trångt i källaren 😉 .

Förlust, framsida - Lotta Lexen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kommer ut ur garderoben i SVT

image

Här har inga kuddar puffats

”Så, här skriver du på sommaren alltså. Var sitter du annars?” Vi står i mitt uterum. Med puffade kuddar.

”I köket, eller i garderoben när jag behöver komma undan från Ma… från störmoment.” Jag ångrar mig så fort jag ser ljuset i den trevlige SVT Norrköping-reporterns ögon. Det tändes när jag nämnde garderoben.

”Garderoben? Utmärkt. Filma henne när hon går till garderoben.” Han nickar till kameramannen som börjar lyfta kameran mot axeln.

Jag tar chansen och rusar i förväg, kastar mig in i garderoben och börjar lyfta ut Manges skjortor som hänger på min vinterskrivplats. Samtidigt ropar jag att garderoben är jättedålig att filma i men att jag som sagt också brukar skriva i köket. Nästan bara faktiskt. Köket alltså. Garderoben är egentligen bara en garderob.

Jag har haft nästan ett dygn på mig att snygga till lite hemma inför TV-teamets ankomst. Jag har klippt gräsmattan (småspringande, för att hinna klå regnet), jag har puffat kuddarna och plockat upp chipssmulor i vardagsrummet, och i köket står inte en pinal på fel plats. Jag har sett på tv att köksbordet och vardagsrumssoffan är de självklara platserna för intervjuer i hemmet.

Självklart sätter inte de båda herrarna sina fötter på dessa platser.

Innan reportern hinner in i sovrummet, där min garderob är belägen, sveper jag ner en quadrokopter, ett par simglasögon, ett fempack strumpor, några påsar med oklart innehåll och något slags snäcksamling från byrån. Den ivrige reportern ser inte min manöver eftersom han har fullt upp med att hänga tillbaka Manges skjortor över den av skräp belamrade skrivplatsen. Något slokörad låter jag mig intervjuas om mitt skrivande, stående i min garderob, med hoppet att inget olämpligt dräller omkring i bakgrunden.

Jag pustar ut lite när vi kliver ut ur garderoben.

”Har du några böcker hemma?”

”Visst, jag har en låda här.” Nöjd visar jag fram lådan jag förutseende nog har plockat upp från källaren.

”Har du fler såna lådor någonstans?”

Och sedan börjar det igen. Den här gången lovar jag självmant att inte gå i förväg ner i källaren. Jag hör kameramannen trampa omkring där nere. Han hittar ett par barn, som blir något överrumplade av förekomsten av en kameraman i deras rum, och Manges snickarverkstad. Jag ropguidar honom förbi dammsugaren och till slut får jag kliva ner och bli intervjuad i den lilla källarsmatten som utgör mitt boklager. Där uppe gnistrar köket, och kuddarna är jättefluffiga i vardagsrummet.

Men det är helt okej. Min garderob ser ibland ut så där. Och källarhallens smatt är inte den plats i huset jag lagt mest krut på att piffa till. Och jag är jätteglad att någon vill komma och prata med mig om mitt skrivande. SVT är välkomna att filma under min säng om de så vill. Bara jag får prata lite bok.

Reportaget, som troligtvis sänds i slutet av augusti i Östnytt, handlar om egenutgivning, och ett par Motalabor till kommer att figurera i det. En av de saker de i mitt fall fokuserade på var vikten av att synas i den fysiska handeln. Internetbokhandel i all ära, men stor del av min försäljning sker tämligen lokalt. Vi åkte till Östenssons i Motala Verkstad och filmade en del av inslaget eftersom det är en av de butiker som sålde Genom dig och som också om någon månad kommer att sälja Förlust. ICA Maxi i Motala, Linköping och Norrköping hör också till de butiker jag har haft ett fint samarbete med, liksom Bokia i Motala, Restaurang Bettina och en rad andra större och mindre inrättningar. Vi skulle kanske ha åkt runt och filmat i de olika butikerna, istället för att uppehålla oss i min garderob och källare.

Men om några veckor kommer jag, på SVT, att både gå in i och komma ut ur garderoben.

Det blir också bra. Om än något mer … genuint än vad jag hade räknat med. 😉

image

Finbesök!

En julklappsfråga är löst!

Genom-Dig-Framsida

Den är snygg också

Nu är det julpris på ”Genom dig”! Köp den direkt här på sidan eller via Adlibris för 39:- (plus frakt). Vill du köpa flera böcker till företaget, bokcirkeln eller kompisgänget ordnar vi både julklappsinslagning och rabatt via hemsidan.

Sagt om boken: ”Lotta Lexén har gjort ett gediget arbete med sitt skrivande. ”Genom dig” har det mesta av vad en modern thriller bör innehålla; vandring mellan olika tider, skiftande fokus, parallella berättelser och blinkningen mot det övernaturliga. Det är en berättelse som håller hög klass, är välskriven och som underhåller på precis det sättet en spänningsroman ska göra. Dessutom finns det ett livspussel som berör på ett djupare plan. Jag kommer att minnas denna berättelse.” (Jakob Carlander, Corren)

God och spännande jul önskar Fredag förlag och jag!

 

Kampanj på Adlibris – jag är ett ”nytt deckarnamn”!

Skärmdump 2014-10-08 17.51.11

I Adlibris nyhetsbrev! (Men priset är fel.)

I ett nyhetsbrev från Adlibris finns Genom dig med, och jag kallas för ett ”nytt deckarnamn” 🙂  Det låter ju rätt så bra.

Under en tid framöver kan man köpa boken till kampanjpriset 39 kronor (inte 57 som det står på bilden här – det är ändrat på sajten). Passa på att köpa på er några julklappsexemplar!

Och tipsa gärna vänner och bekanta på orter där boken inte kan köpas i vanlig butik (d.v.s. de flesta orter 🙂 ) om att de borde slå till på en bok eller två nu när den är så himskans billig.

Klicka här så kommer ni direkt till Genom dig på Adlibris!

Tusen och en böcker – och gåshud

Jag är glad. Jag är till och med mallig. Och jag har gåshud.

Genom-Dig-Framsida

Gånger tusen 🙂

Igår firade Mange och jag att Genom dig har sålts i 1000 exemplar. TUSEN! ETT TUSEN STYCKEN! ALLTSÅSERIÖSTSÅFINNSDETTUSENBÖCKER AVMIGDÄRUTEIHEMMEN!

Så ja. Lugn och fin nu. MEN JAG ÄR JU SÅ GLAD!

image

3000 böcker anländer. Jag skrattar hysteriskt.

När vi bestämde oss för att ge ut boken föreslog jag att vi skulle trycka 300 ex. Jag menar, jag känner ju knappt 300 människor så fler än så verkade helt orimligt att vi skulle kunna sälja. Jag kunde sträcka mig till 500 ”för man vet ju aldrig”. Mange fnös och beställde 3000 böcker. Tre tusen. Knäppskalle. Tur han är snygg.

Med min något ängsliga, eller åtminstone försiktiga, läggning var jag ju lite påläst. Genomsnittsdebutanten som ges ut på förlag säljer runt (eller under) 1000 böcker. Att nå ut som debutant är uppenbarligen mycket svårt, även med hjälp av förlagens marknadsföring och försäljningskanaler. Och ändå finns nu Genom dig i händerna på tusen personer. Jag blundar och försöker se tusen personer uppställda framför mig, alla med min bok i handen, och det svindlar lite. Har mina ord, min berättelse, alltså fått krypa in i huvudet på alla dessa människor?! Det är så galet häftigt.  Nu vet jag förstås att de där knappt tusen debutantböckerna på förlag är inbundna böcker och att min bok är en pocket, så jämförelsen är svår att göra. Om Genom dig varit inbunden och kostat därefter hade det troligtvis dröjt innan den passerade tusenexemplarsgränsen.

Men för mig var det inte intressant att ge ut en bok för att tjäna mycket slantar per sålt exemplar. Jag räknade uppriktigt sagt inte ens med att få igen tryckkostnaden. Jag ville, och vill, helt enkelt att min berättelse ska bli läst. Att alla timmar jag ägnat åt att att skriva ska ombildas till läsupplevelser och få ett nytt liv. Och det har de fått. Tusen läsupplevelser.

Häromdagen påtalade en ung man myntets baksida.

”Jag är lite arg på dig. Du har förstört lite för mig.” Han hade en rynka mellan ögonbrynen sin ungdom till trots.

”Uj då, hoppsan! Vad har jag gjort?” Han var inte ens min elev. Gjorde jag livet hårt för andras elever också?

”Min mamma vill inte lägga ifrån sig din bok. Vi får undermålig mat hemma nu. Ditt fel.” Rynkan försvann och han log. ”Hon tycker den är jättebra.”

När jag får den typen av komplimanger får jag lyckogåshud på armarna och har svårt att sluta le på en halvtimme. Känslan av att ha tillfört någon något positivt är en sådan kick. Allt jobb, alla timmar, vi lagt ned på det här bokprojektet har så totalt betalat igen sig redan. Så många fånleende halvtimmar.

Tusen läsare. Galet roligt. Eller fler än så faktiskt. En del av de sålda exemplaren finns på bibliotek och läses av flera, och mer än en köpare har sagt att ”mamma/syrran/maken ska läsa den när jag är färdig”. Över tusen läsare. Jag blundar igen och ser en massa människor som har mina ord inuti sig. Gåshud. Fånleende.

En kvinna stoppade mig i mataffären häromdagen och berättade att hon med mycket stor behållning läst min bok och att hon ville läsa mer.

”Det är det här du borde göra!” sa hon.

Jag undrar om hon förstår hur mycket de orden betyder, om hon kan gissa att det faktiskt stiger tårar i mina ögon när jag nu återger dem. Jag hoppas i och för sig att hon inte förstod att jag på seriemördartrofétagarmanér övervägde möjligheten att sno ett örhänge eller en handske från henne, för att bevara minnet av orden, typ.

JAG TOG INGET! JAG ÄR VÄL INTE PSYKOPAT HELLER? (Men ett litet örhänge – skulle hon verkligen ha saknat det?)

Nej, jag samlar de uppskattande kommentarerna i en imaginär låda. Ibland gläntar jag på locket och sörplar i mig lite av dem. Ler i en halvtimme till.

I källaren och garaget står 2000 böcker och väntar på läsare. Det vore så fantastiskt jävla härligt om även dessa ännu obrutna böcker fick öppnas upp av nyfikna händer och flytta in i människors medvetande.

För jag vill få mera gåshud. Och jag vill inte sluta le.

Tusen tack till alla som har läst!

(Och för er som inte har läst boken kommer den snart vara med i en kampanj på Adlibris, men jag vet tyvärr inte riktigt när. Håll utkik och fynda!)

Nu har Adlibris kampanj på boken! Under en begränsad tid kostar den bara 39 kronor! Klicka här!

 

 

Triss i Motala på Östergötlands Bokmässa

Ett boksoundtrack, skapat och insjunget av författaren själv. Det är självklart DEN bakgrundsmusiken som ska ljuda i bokförsäljningssammanhang. Inte dansbandstrubadur, om än ytterst kompetent sådan, och sannerligen under inga omständigheter panflöjt, vare sig live eller inspelad.

bild-2

Bokbyte till tonerna av Keep it up

På Östergötlands bokmässa hade jag nöjet att stå bredvid Susanne Boll, en till Stockholm utflyttad Motalabo som gett ut tre böcker och nu skriver på den fjärde. Hon har dessutom, vilket jag nämnt i ett inlägg för länge sedan, tillsammans med sitt band Keep it up spelat in ett soundtrack till boken Hitta hem. Alla viktiga karaktärer har fått en låt var, och det var denna musik som var vår ljudkuliss. Mycket, mycket trevligt. Om det är så här progressionen angående ljudmattor vid bokförsäljning ser ut räknar jag med att David Bowie dyker upp och river av några akustiska låtar nästa gång jag försöker kränga romaner.

Biblioteket i Linköping var en strålande plats för en bokmässa. Förstås. Hylla efter hylla med böcker kändes som en liksom mera rätt miljö än sportsocksavdelningen på Maxi, och här såldes inga förkläden med påsydda lösbröst som på marknaden i Borensberg. Å andra sidan fanns här ingen pingvin som gick runt och bjöd på godis, och ingen glamour-Babsan.

IMG_4178

Min klänning fick en beundrare

På Husbyfjöls marknad och ICA Maxi i Norrköping hade jag för all del klätt mig festfint i färglada långklänningar, men till en bokmässa fick jag ju lov att ta det allra finaste från garderoben. Min absoluta favoritklänning. En lång blåsa med ett tyg som i botten är orange men som sedan är översållat med guldbroderier. Man kan INTE vara för fin på en bokmässa! (Och eftersom den hölls inomhus vågade jag skippa långkalsongerna och vinterbootsen.) Och jag tror min klänning fick en liten fanclub. En man från något slags tedansförening förhörde sig om tyget i den och pratade nästan lystet om hur bra det skulle göra sig i en väst passande för en 1700-talsdans. Jag är glad att det inte låg någon sax på bordet. En stund senare knäppte han på diskret avstånd ett gäng bilder på den, så någonstans kommer nog en sömmerska få in en beställning på ett gyllene broderi på orange botten.

IMG_4197

Att signera. Coolt.

Jag träffade också gamla och nya läsare och det blev många trevliga korta och långa samtal. En trogen bloggläsare dök dessutom upp och presenterade sig. Trevligt att ses, P-A!

IMG_4236

Med Emelie och Susanne

Östergötlands Bokmässa kryllar per definition av östgötska litteraturföreteelser, men Motala kändes riktigt hett och välrepresenterat på den skönlitterära fronten:  Susanne Boll, Emelie Schepp och jag. Det är en lyx att få ta del av deras peppande tillrop och goda råd! Jag stod dessutom granne med Sofie Sarenbrant, som kommer att dyka upp på Bokens dag i Motala i november. Mange såg till han hon nu har ett exemplar av Genom dig. (Hon är säkert inte alls trött på debutanter som vill att hon ska läsa deras bok 😉 )

Jakob Carlander, som skrev så fint om Genom dig i Corren, dök upp och upprepade sitt gillande. Jag sa att jag älskade honom. Mange verkade inte bli allt för upprörd över min ömhetsbetygelse som väl var.

IMG_4181

Blommande lycka

Men bäst av allt var att Linda kom. Min Linda satte sin hästallergiske man på stalltjänst och åkte till Linköping, bara för att lyckönska mig med en blomma. Tänk att jag har en Linda. Tack snälla högre makter.

(Och tack Anna och Jens som väntade med mojitos och middag när vi återvände till Motala efter en stå-dag 😉 )

Livet som knalle – panflöjt, stalker och långkalsong

IMG_3972Nu har jag provat livet som knalle. Mange lämnade av mig i Borensberg efter att ha hjälpt mig att rigga min lilla tältplats och min känsla var tamedmighemocksåsnälla lämnamigintehär. Det var panflöjter, munkar (den ätbara sorten), leksaksgevär och mobilskal överallt. Knallarna inom synhåll från mig bar jeans, linne, munkjacka och magväska. Jag stod i en av mina finaste klänningar och kände mig lite fel. Lätt självlysande är den också. Som om det inte räckte hade jag en jätte-rollup med mig själv på. Någon mer sådan såg jag inte till. En eventuell ”vem ska bort-lek” hade haft en given utgång.

IMG_3960Kvällen innan hade jag upprymt tänkt att jag kanske skulle kunna sälja mellan femtio och hundra böcker. Nu mådde jag illa av tanken över att kanske åka hem med varenda bok osåld. Mitt emot mig stod en turkos fluffig mekanisk hund och skällde oupphörligt mot Blixten McQueen-bilen som svarade med en trudilutt. Det kändes som om de hånade mig.

IMG_3939Då kom Monika. En bekant från uppväxten. Kanske tyckte hon synd om mig, kanske var hon verkligen sugen på att läsa min bok, men i vilket fall köpte hon en. Jag hade kunnat krama henne. Plötsligt hade jag spräckt nollan, och på något sätt var det lika stort som att ha sålt femtio böcker. Jag kunde andas igen och sträckte på mig i min finklänning som nu kändes mera som jag hade tänkt att den skulle kännas.

IMG_3980Sedan lossnade det, och rätt vad det var kunde jag inte hålla reda på hur många böcker jag hade sålt. Mitt leende var inte påklistrat. Den turkosa fluffhunden hördes inte längre över marknadssorlet. Och faktiskt sålde jag mer än vad jag kvällen innan hade vågat hoppas på.

Jag tog med mig en del positivt och en del mindre positivt om livet som nasare på Husbyfjöls marknad.

Jag börjar med det mindre bra:

  1. Långkalsonger, underlinne och underklänning är onödigt när solen gassar och temperaturen ligger över tjugo plus. Det är till och med en dålig idé. Men att frysa var liksom aldrig ett alternativ, och jag litar inte på väderleksrapporter. (Inte sedan regnet som svämmade över Motala för några veckor sedan inte kunde förutspås ens en timme i förväg.) Vinterboots är inte heller ett dugg nödvändiga.
  2. Panflöjt. Panflöjt är mindre bra. Inspelad panflöjt förstärkt av livepanflöjt är rent fördärvligt för moralen, i alla fall min moral. I min nästa roman är det fullt möjligt att en icke panflöjtspelande knalle tar livet av en panflöjtande dito. Jag kan tänka mig flera sätt. Och Den Som Tystar Panflöjten kommer att vara hjälte.
  3. Jag vågade nästan inte dricka något. Jag visste att jag troligtvis skulle kunna besöka den blå baracken vid två då familjen kunde vakta ståndet en stund, vilket innebar att jag vågade dricka vid halv två. Efter det hemlighusbesöket skulle det sedan dröja till efter att marknaden stängt till dess jag kunde göra ett nytt besök. Huvudvärk, matthet och törst blev mina följeslagare. Långkalsongerna i solgasset hjälpte inte upp situationen.
  4. Helkornsbröd är dålig matsäck för en knalle. Jag ville ha något som gav bra mättnad per enhet och inte krävde bestick eller krångel. Ett riktigt grovt bröd blev mitt val. Problemet är att dylikt bröd kräver något slags malande idissling. Det går liksom inte att hastigt svälja ned en tugga. Och även om det såg lugnt ut när jag satte tänderna i smörgåsen slog det inte fel att det just då klev fram en potentiell kund som borde konverseras, men som istället fick ett ”hmmfrjhhmn” och en inte helt tilltalande syn av grovkrossat korn mellan mina tänder. Då hjälper inte ens en riktigt snygg klänning. Jag åt bara en halv macka.

Pluskontot vägde dock mycket tyngre. Här är några av dagens ljuspunkter:

  1. Mamman till två före detta elever dök upp och ville ha signerade exemplar till sina barn för att de hade uppskattat mig så mycket som lärare. Det kändes gott i hjärtat! Hon tackade för de samtal som jag, utan att vara närvarande, hade bidragit till vid deras middagsbord. Den tanken är så härligt svindlande – att jag spelar roll, även utanför skolan. Min törst-yrsel släppte för en stund av glädjekicken.
  2. En mörkhårig vacker kvinna som jag inte kände igen skyndade förbi och ropade över axeln att hon tyckte jättemycket om min bok. Tack!
  3. En engelsman köpte min bok, efter att jag försökt högläsa halva första sidan på engelska. Han accepterade utan en blinkning ”a pink heltäckningsmatta-fluffy-carpet-thingie” och tyckte att min bok borde kunna utgöra en god introduktion till det svenska språket. Sedan bad han om mitt telefonnummer. Kanske var det inte bara språkövning han önskade. But thank you for asking, Chris. I am flattered. 🙂
  4. Min familj. Mamma, pappa, barnen och Mange. Alla finns där och stöttar och hejar, kramas och köper festis (som jag inte vågar dricka), bär och skjutsar.
  5. Och så min gode vän som kanske bör få förbli namnlös, som tränade mig inför kommande stalkers genom att tyst stå och slicka, eller snarare lapa, på en polkagrisstång med krum rygg (mannen, inte polkagrisen) och närapå död men ändå intensiv blick. ”Bara så du vänjer dig. Det börjar så här”, förklarade han hjälpsamt när hans vanliga jag återtagit hans kropp. Så nu är jag redo, även om jag misstänker att stalkers sällan är ett problem för marknadsknallar.

Och jag är inte alls främmande för en ny marknad.

Bara jag slipper panflöjterna.