After Life – vårtecken eller bårtäcken?

imageTjejmiddag. M får bland annat en bok om organdonation. Samtalet utgår under en stund därifrån, men tar sig förbi det för de flesta av oss självklara valet att donera allt vad folk kan vilja ha från oss efter vårt frånfälle.

Men vad händer sedan då? När kroppen är färdigskördad och ska begravas i någon form?

Jag: ”Jag tänker att vi måste ha ett Fredagsfikabårtäcke.”

L1: ”Vårtecken? När vi är döda?”

Jag: ”Nä asså bårtäcke som vi syr. På en enkel kista. Ingen svarvad teak, utan ett täcke på en enkel kista, ni vet.”

A: ”Ska vi SY?! När nån av oss har dött? Vi syr ju inte ens nu.”

Jag: ”Vi kan väl lämna jobbet till en sömmerska, men jag tycker att vi alla ska bidra med en bit till ett slags lapptäcke att täcka kistan med.”

S: ”Jag tror jag fattar. Som när jag krävde dillkött på morfars begravning.”

Jag: ”Precis! Lapptäcket är vårt dillkött. Kärlek.”

A: ”Men då är det ju färdigt efter en person, och så får andra bara låna DEN kärleken. Fast trevligt ändå.”

Jag: ”Närå, vi lägger till applikationer eller nya lappar när någon ny dör. Det blir bara mer och mer kärlek. Ett grundbårtäcke som växer med varje död.”

H: ”Jag tar samma lappar och applikationer som ni andra, om de är snygga. Har inte riktigt tid att klura ut vad som passar mig annars. Fast något med leopard vill jag nog ha.”

Alla: ”Till L syr vi på bling. En himla massa bling. Kanske till och med blinkande lampor.”

L2: ”Garner på mitt täcke då.”

Jag: ”Retroklänningstyger på mitt. Rota loss i min garderob bara.”

(Inga problem att nischa applikationer/textilval för de tretton närvarande kvinnorna.)

L1: ”Men bårtäcke är väl ett bra tråkigt ord va? Lite neg, liksom.”

S: ”Sovsäck för döda?”

Jag: ”After death-täcke? Som After ski fast liksom större.”

Alla: ”After life-täcke!”

Så får det bli. Den dag vi måste börja begrava varandra pysslar vi ihop ett after life-täcke, som utvecklas och anpassas för varje begravning. Den sista av oss kommer att få ett hejdundrande flådigt överdrag!

Det är väl kärlek?

 

 

En påtår för hälsan

imageJag fortsätter att glädjas över att jag är hälsosammare än jag trott ;-).Den här gången snubblade jag över en artikel om kaffe i Los Angeles Times. Jag får lära mig, via Harvarduniversitetet, att jag genom att öka mitt kaffeintag med mer än en kopp kaffe per dag kan minska min risk att utveckla diabetes typ 2 med 11%. Inte öka till, utan öka med mer än en kopp. Men man får liksom bestämma sig, för om man sedan ångrar sin ökning och backar med minst en kopp per dag så ökar diabetesrisken med 17%. No turning back, alltså. Och jag har under de senaste åren ökat mitt kaffeintag, så hurra för mig. Nu gäller det att hänga i bara. Kanske öka lite.

Dessutom berättar en relaterad artikel att kaffe visar sig skydda mot den vanligaste sortens levercancer (HCC). Man jämförde högst-sex-koppar-i-veckan-drickare med en-till-tre-koppar-om-dagen-intagare och de sistnämnda var stora vinnare. De löpte 29% lägre risk än sällandrickarna att utveckla cancersorten. Fläskade man på med fyra eller fler koppar per dag steg siffran till 42%.

“Now we can add HCC to the list of medical ailments, such as Parkinson’s disease, type 2 diabetes, and stroke, that may be prevented by coffee intake,” säger V. Wendy Setiawan, assistant professor of preventive medicine och den som lett studien på USC Norris Comprehensive Cancer Center.

Med denna kunskap i bagaget hade jag inga problem att ta en påtår på dagens Fredagsfika. Vädret sa också till oss att sitta utomhus och hälsoeffekterna av dagsljus och vänskap är ju också många. Rena hälsolägret alltså. Rent vetenskapligt. Förstås.

Tydligen driver jag en hälsoblogg. (Och Nespresso får gärna höra av sig för ett sponsorkontrakt.)

 

 

Är livet över vid trettio?

Kaffe och bulleDå och då dyker det upp ett gäng gymnasieelever på mitt arbetsrum bara för att småprata lite. Med en kopp kaffe och ett samtalsämne slår de sig ner i vår nittiotalskommunala soffa och berikar oss en stund. För en tid sedan var det en trio killar som satt där och konstaterade att ”det måste vara helt meningslöst att skilja sig efter trettio”. Deras bild var solklar. Efter trettio är livet över. Inget nytt eller roligt händer. Nedräkningens och uthärdandets tid är kommen. All form av lust är död. Jag kunde se att de inte trodde på oss fyra fyrtioplussare som satt där och bedyrade att de har fel, även om de artigt nickade och hummade till svar. Kanske är det en bra inställning att ha. Kanske får det dem att satsa hårt på sin närframtid eftersom allt ändå är över om sisådär elva-tolv år. Förhoppningsvis njuter de mer av nuet då framtiden ser så dyster ut. Och kanske börjar de pensionsspara för att pengar är det enda som kommer att lysa upp deras framtida liv.

De här killarna fladdrade förbi i mitt huvud när jag i fredags sedvanligt träffade mitt Fredagsfikagäng. Den här gången var vi sju kvinnor som träffades (vi brukar vara allt från tre till nio och allt från noll till femton barn) och småspråkade om livet, och jag önskar att Emanuel och grabbarna kunde ha hört oss. Visst, när man som vi är runt fyrtio år har fler svårigheter hunnit drabba oss och gudarna ska veta att mer en ett Fredagsfika har handlat om gråt, sorg, ilska och förtvivlan, men framför allt slogs jag av att livet på inget sätt står still. H har köpt en ostbutik, M hoppade av sitt trygga jobb för att bli barnmorska, A prövar sina vingar i en helt ny bransch, L åker till New York idag o.s.v. I gänget finns också, numera gamla, skilsmässor som också visar att det kan vara en strålande idé att skilja sig även efter trettio, att den nya kärleken kan bli ännu bättre. Och jag prövar ju faktiskt mina vingar genom att skriva en roman. Än så länge blir helt enkelt livet rikare med åren. Att veta mera om sig själv, om andra och om världen är inte alls dumt.

Men så blir jag själv Emanuel och gänget och tänker: ”Men när man är femtiofem måste det vara helt meningslöst att skilja sig va?” (Nej Mange, jag vill inte skiljas. Det är en metafor, om än luddig.) Jag hoppas att det sitter en femtiofemåring och skrattar åt mig nu och tänker: ”Vänta du bara. Om du tycker att fyrtioåren är bra kommer du att älska femtioåren.”

Foto: www.fotoakuten.se