Hur blev det här med lärarlönelyftet, Gustav?

IMG_3186

Inte längre lärare – men medborgare

Hej Gustav Fridolin

Efter att ha slutat som gymnasielärare i juni kan jag ibland känna en längtan efter eleverna, kollegerna och undervisningen, men jag är ändå väldigt glad att jag inte är lärare nu. För hur blev det där med lärarlönelyftet (LLL) egentligen? Jag vet att det har skrivits spaltmeter om detta, men vill ändå lägga till ytterligare några rader:

Drygt en tredjedel av landets lärare har fått eller får snart en löneökning på ca 3000 kronor. Hur fördelningen går till ser lite olika ut i olika kommuner, men grovt sagt handlar det som du vet om dessa siffror. Det är huvudmännen som fått i uppdrag av dig att avgöra vilka lärare som ska få ta del av LLL och många av dem har gått ut i media och förklarat att de inte reder ut den uppgiften eller att de finner systemet galet. Att som rektor bestämma vilka 15 av 45 lärare som ska få 3000 kronor och vilka 30 som ska få 0 kronor är förstås ingen lek. Att dra gränsen mellan lärare nr 15 och lärare nr 16 på listan måste svida. Och är lärare 17, 18 och 19 verkligen märkbart sämre än lärare 15? Är de 3000 kronor sämre? Den som jobbar på en skola med många väldigt duktiga kolleger riskerar förstås att inte få ta del av LLL trots att hen kanske är en bättre lärare än flera av dem som på en annan skola, med lägre lärarkvalitet, fått ta del av LLL. Lite som när 5:orna tog slut om du gick i en bra klass i det gamla relativa betygssystemets tid.

Alltså hur tänkte du, Gustav Fridolin? Tänkte du att den majoritet av lärare som inte fick det här rejäla lönelyftet, för 3000 kronor är mycket, skulle bli sporrade? Att de skulle tänka ”Nu jäklar ska jag snäppa upp mig för att visa att jag minsann är lika bra som  de lärare som just bedömdes vara 3000 kronor bättre än jag”? Några reagerar säkert så. Men många vittnar om att effekten blir motsatt. Likaså berättar åtskilliga, faktiskt oroväckande många, lärare i media om hur stämningen på deras arbetsplatser har försämrats och hur både de som fått och de som inte fått mår dåligt av LLL-cirkusen, hur känslan av A- och B-lag ligger som en klibbig matta i skolkorridorerna.

Var detta verkligen så svårt att förutse? Jag applåderar att du tillförde skolan tre miljarder kronor. Det behövdes verkligen. Vi behöver både höja kvalitén och behålla lärarna. Skolan och läraryrket måste bli attraktivare, hur slitet det än låter. Men igen – gick det verkligen inte att ana sig till konsekvenserna av LLL-upplägget? Eller var kanske en dold avsikt med projektet att få lärare att säga upp sig, söka sig till annan skola och där få en högre lön – och därmed höja lärarlönerna mera generellt än vad LLL kan? Fast på bekostnad av kommunerna då. Och på bekostnad av lärare som vill stanna på sin arbetsplats. Och på bekostnad av eleverna. Just i tider av lärarbrist är det kanske inte rätt läge att skaka om allt för mycket i klassrummen?

Här i Motala fick frågan en extra knorr. Eftersom du gav kommunerna lite fria händer med fördelningen valde man här att, åtminstone på flera skolor, inte låta förstelärarna få möjlighet att ta del av LLL. Det kunde kanske tyckas rimligt vid en första anblick – de hade ju ändå fått 5000-6500 kronor mer i månadslön genom att kliva på en förstelärartjänst – men vid närmare eftertanke var det kanske inte så rättvist. Deras förordnande är tidsbegränsat, och lönepåslaget försvinner när de inte längre är förstelärare. Det skulle innebära att en förstelärare som inte förlänger sin förstelärartjänst halkar efter lönemässigt. Då fick bildningsnämnden ordförande enligt egen utsago lite panik och fattade ett ordförandebeslut på att ge samtliga 63 förstelärare i kommunen ett lönepåslag på 3000 kronor av kommunens pengar. Rakt av. Till synes utan att fundera över om kanske några av dem som inte fick LLL faktiskt är mer värda de 3000 kronorna än några av förstelärarna. Förstelärarna är förstås kompetenta, annars hade de inte fått tjänsten. Jag menar verkligen inte att förringa dem. Men de är inte med självklarhet bättre än ”alla de andra”. De har fått sin förstelärartjänst för att de har sökt den eller i några fall tillfrågats. Inte för att de med självklarhet är bättre än alla andra. Undrar hur detta känns för den majoritet av lärare som inte fick LLL-pengar. Undra om de känner :”Oj, vilken morot för mig. Nu ska jag ta i från tårna. Det här lönegapet på 9500 spänn ger mig vingar”. Oppositionen har ifrågasatt beslutet. Det tycker jag verkligen att de gör rätt i. Exakt hur bråttom kunde det vara att ge förstelärarna definitivt besked om löneökning? Fanns det inte något utrymme att dryfta saken med nämnden?

Så du ser Gustav. Det blev lite rörigt tycker jag, det här med lärarlönelyftet. En i grunden god tanke fick nog inte landa helt innan den sjösattes. Så då är frågan hur du ser på det här nu. Jag skulle verkligen vilja veta, även om jag inte längre är lärare. Jag har barn i skolan och jag är medborgare. Jag bryr mig, och det tror jag att du också gör. Men berätta alltså gärna hur. Jag fattar inte riktigt.

 

Nej, Skolverket, jag håller inte med er

IMG_3182

En som inte håller med

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Skolverkets utspel angående nya bedömningsgrunderna för betygen D och B. Jag postade samma text på Skolverkets Facebooksida och fick dagen efter ett svar från dem:  ”Tack för dina viktiga synpunkter, vi tar med dem in i organisationen. Den här utvidgade innebörden gäller redan nu. Läs gärna mer här: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/betyg-1.224485″.

Det var ju fint att de svarade så snabbt, och de svarade mig dessutom på Twitter, men jag måste ändå vidhålla att detta förefaller vara knas.

Skolverket säger alltså via Facebook och Twitter till mig, efter att jag frågat dem om saken, att jag redan denna termin ska sätta betyg på nya grunder. Det är nu lördag den 7 maj. Söndag den 29 maj ska mina avgångselever ha fått sina betyg. Ännu har inte Skolverket meddelat min skola att vi ska börja jobba annorlunda. Maj är för många lärare den mest hektiska månaden med nationella prov och slutspurt i kurserna. Även om Skolverket skulle drista sig till att mejla samtliga lärare om de nya reglerna eller skicka ut ambulerande reformatorer finns det risk att någon missar informationen. Kanske är någon sjukskriven ett par veckor och har begränsad koll på informationsflödet. Ingen väntar sig ju ändå en betygsreform med omedelbar verkan. Något sådant vore helt galet. ”En sådan här förändring kommer aldrig helt vältajmad. Men vi tycker att det vore fel att inte gå ut med möjligheten nu när betygen ska sättas”, säger dock Karin Hector-Stahre vid Skolverket. Men kan det allvarligt talat bli mindre vältajmat än så här?

Från och med häromdagen ska det alltså bli lättare att få betygen D och B. Fler ska få högre betyg. De elever som går ut nu har alltså lättare att få högre betyg än eleverna som lämnade skolan för snart ett år sedan eller tidigare. Har Skolverket redan hunnit bestämma vilka kompensatoriska grepp som ska tas när det gäller intagning till högskola och universitet? Som lärare vill jag kunna förmedla denna information till mina elever direkt, så att de vet vad som gäller. Söker de i en annan kvotgrupp, och vad innebär i sådana fall det för deras möjligheter att komma in på drömutbildningen? Har Skolverket redan lyckat räkna ut hur de nya, knappt sjösatta reglerna kommer att påverka betygen? Eller ska det helt enkelt bli lättare att komma in på en utbildning om man tar studenten i år jämfört med om man sjöngom studentens lyckliga dar redan förra året? Så kan det väl ändå inte vara?

När jag läser i länken Skolverket skickade till mig ser jag följande: ”Den här utvidgade innebörden gäller redan nu och den kommer också att förtydligas i Skolverkets allmänna råd och stödmaterial i höst.” För mig låter det högst anmärkningsvärt. Vi ska jobba annorlunda redan nu, och i höst ska vi få veta mera om hur vi ska jobba. Nu.

Nej, så här snabbt kan det inte behöva gå. Låt elever och lärare veta redan när de påbörjar en kurs hur bedömningsgrunderna ser ut. Tänk om några elever har ”släppt taget” lite om en kurs redan nu av rent taktiska skäl. Om de, kanske tillsammans med läraren, bedömt att ett B inte finns i sikte eftersom för få moment har legat på A. Nu är det för sent att ändra på det. Det som kanske kunde ha blivit ett B om vetskap om de sprillans nya reglerna funnits blir istället ett C. Eller E istället för D. Skillnaden kan låta blygsam, men det är den knappast för den elev som står och faller med den där poängen.

Elever och lärare måste få jobba med bättre framförhållning. När nu Skolverket med Fridolins goda minne inte låter oss göra det måste de åtminstone säkerställa att alla lärare i Sverige jobbar på samma sätt vid denna betygsättning. De måste också låta oss veta hur tidigare årskullar ska kompenseras vid ansökning till högskolan. Och de allmänna råden kan knappast anstå till i höst.

Knas är vad det är.

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Jag heter Lotta. Jag jobbar som gymnasielärare. Just nu har jag 127 nationella prov i svenska att rätta. Utöver det har jag den vanliga skolverksamheten med därtill hörande examinationer och rättning. Jag ska alldeles snart sätta betyg. Då föreslår ni en ändring i betygsättningsgrunderna. Jag tänker att ni nog är lite knas. Eller att ni har en helt annan humor än vad jag har. Ni tycker att vi ska ändra på kraven för D och B. Kanske ska vi det. MEN INTE I MAJ MÅNAD VA?! Den 29 maj ska jag ha satt betyg på mina avgångselever. NU funderar ni på att ändra betygskraven för dem. ”Den nya skrivningen kan tillämpas redan i vårens betygssättning”, står det i SvD och på Skolverkets hemsida.

”Det kan man absolut göra. Betygen sätts ju inte förrän kurserna är avslutade, säger enhetschef Karin Hector Stahre vid Skolverket.”

Alltså, Karin Hector Stahre, menar du allvar? När hade ni tänkt berätta det här för lärarkåren? Hur hade ni tänkt se till att de nya bedömningsgrunderna tillämpas konsekvent och rättvist i landet? Man kan säga att vi lärare har en del att stå i just nu. Att reformera betygssystemet, om än så lite, är det inte rätt tid för. En del treor i landet läste förresten färdigt religionskursen i höstas, en del gör det nu i vår. Ska samma årskull ha olika grunder för betygsättningen i samma kurs?

Nej va? Sitt ner i båten. Eller var urtydliga med att alla lärare i landet ska börja använda det nya systemet. Men då behöver vi också få veta exakt hur det ska fungera. Och helst för några månader sedan.

Förresten förstår jag inte ens om ni har föreslagit detta eller bestämt detta. Ni måste nog vänligen hjälpa mig att förstå. Men gör det kortfattat och enkelt, tack. Jag har lite annat att fixa med nu.

Hälsningar från Lotta Lexén, gymnasielärare som möjligen saknar sinne för humor

 

(”Vi är nöjda med Skolverkets förslag och hoppas kunna gå vidare snabbt”, säger Gustav Fridolin. Jag är inte alltid nöjd med Gustav Fridolin. Att vända skolan på 100 dagar gick inget vidare, och att reformera betygssystemet över en natt är kanske inte heller den briljantaste av idéer.)

Fridolin laddar om

AV4R2783

Jodå, jag gillar också kultur

Min (?) utbildningsminister, Gustav Fridolin, lovade att vända skolan på hundra dagar. Sedan ångrade han sig och konstaterade att det kanske skulle ta lite längre tid ändå. Jo kanske va? (Det verkar dessutom dumt att då spilla dyrbar tid på att spela in youtubefilmer där man klappar lärarna på huvudet och ber dem våga erkänna att de är lärare.)

Men nu har han laddat om, nu ska förändringens vind svepa genom Skolsverige. Tillsammans med kulturminister Bah Kuhnke har han publicerat en debattartikel där lösningen på fallande Pisa-resultat stavas estetiska lärprocesser.

Jag är för kultur och estetiska ämnen i skolan, men är inte övertygad om att ökade inslag av dessa (och därtill kopplade ökade anslag) kommer att få barnets naturliga lust att lära att växa och ojämlikheten i skolsystemet  att minska. (I ett parallellt universum där varken tid eller pengar utgör begränsningar vore situationen kanske annorlunda.)

I debattartikeln hänvisar Fridolin och Bah Kuhnke till en rektor som säger att ”sedan vi började arbeta med detta har fler elever hittat sätt att uttrycka sig, beskriva det som är jobbigt och det som är bra, sätta ord på sina känslor och den man är.” Detta är förvisso en bra sak, men är det rätt väg att gå, är det rätt fokus?

Professor Jonas Frykman (etnologi, Lunds universitet) skriver i en artikel från förra året att dagens omsorgsideal i skolan mera stjälper än hjälper, att skolan är alltför individcentrerad och att ”skolan har blivit ett terapeutiskt rum istället för en spelplan med tydliga regler.” Han beskriver hur man förut skulle bli Något men nu istället ska bli Någon, med egenskaper istället för kunskaper i fokus. Frykman klargör att det är det är hemmet som har den emotionellt bekräftande uppgiften att få barnen att känna att de duger som de är, medan skolans uppgift är att öka elevernas kunskaper. Han menar att dagens individcentrering i skolan låser eleverna vid deras ursprungsidentitet och därmed snarare cementerar ojämlikheten istället för att utjämna den.

Frykman vill ha en skola där lärarna inte ska ta ett föräldraansvar och där deras professionalitet är viktigare än deras medmänsklighet. Jag misstänker att han inte tycker att det är mitt ansvar som lärare att gå till botten med en elevs eventuella dataspelsmissbruk genom att begrunda hans personliga hygien och hans game of choice, något jag skrev om här för ett tag sedan.

Jag misstänker också att Professor Frykman inte är helt med på ministrarnas tåg. Han förespråkar en fast, strukturerad skola med upprepning och inlärning som pedagogiskt ideal, en skola där kraven är höga och där pluggande prioriteras framför projektarbeten.

Att Frykman har helt rätt och de miljöpartisktiska ministrarna har helt fel är jag inte alldeles säker på, men jag tycker verkligen att de borde prata med varandra!

 

 

 

Du är skyldig mig ett bokmärke, Gustav Fridolin

”Det här är till dig som är lärare. Du har världens viktigaste jobb”.

Så inleder Gustav Fridolin sitt tal till mig och Sveriges övriga lärarkår. Jag tror att hans avsikt är att ingjuta yrkesstolthet i mig (och att få mig att tro på att han under sin mandatperiod kommer att vara en utmärkt utbildningsminister förstås), men det funkar liksom inte. Inte alls faktiskt.

Fridolin får mig att känna mig som en olydig men inte hopplös mellanstadieelev. Någon som har betett sig illa och inte levt upp till sin fulla potential, men som nog borde kunna gå att få lite mera ordning på i alla fall. Med lite sockrad indirekt kritik. Mina tankar går också till min barndoms tandläkarbesök, där jag fick beröm och bokmärke trots att jag hade gråtit och protesterat under behandlingen och inte varit särskilt imponerande alls. Jag förstod nog vad tandläkaren egentligen tänkte.

För det första känns det obekvämt redan när han betonar att jag har världens viktigaste jobb. Alltså, ja, jag har ett utomordentligt viktigt jobb. Visst. Kanske har han till och med rätt, men ändå kommer den där tandläkarkänslan över mig. ”Du är sååå duktig”. Fastän jag typ vägrar öppna munnen. Jag blir lite misstänksam när Fridolin går ut så hårt. Vad vill han?

För det andra känner jag mig något illa till mods över det språk och den retorik han använder sig av. Han vänder sig till en yrkeskår av akademiker (med världens viktigaste jobb), men pratar som om vi befann oss i grundskolan. Som elever. Jag menar för all del inte att han ska sno in sig i ett onödigt akademiskt språk för att visa att han kan, men lite mera stuns, och kanske ett något informationstätare språk, skulle åtminstone inte ha stört mig. Uttryck som ”berätta gärna om dumma politiska beslut” och ”snacka gärna skit om mig och andra politiker” känns för mig som vore de riktade till … ja, grundskoleelever. Det får mig att undra hur Fridolin ser på oss lärare.

Vilket för mig till nästa punkt. Fridolin verkar mena att läraryrket är något aningen pinsamt. Som om vi mest ägnar oss åt att göra jobbet svårt för varandra och saknar yrkesstolthet.  Så säger han förstås inte. Han säger ungefär tvärtom. Han säger att jag ska ”stå upp” för att jag är lärare och att jag ska tro på mitt yrke. Han berättar också att det är särskilt viktigt att vi klarar av att ställa upp på varandra. Han säger: ”Om någon frågar vad du jobbar med, säg stolt att du är lärare.”

Tack så mycket Gustav Fridolin, för att du med dessa ord klargör att  vi i lärarkåren idag är en ganska ynklig samling människor som helst ljuger om vad vi jobbar med och gärna gör livet svårt för våra kolleger. Det här förstärker ju bara den tämligen trista bild som ofta förmedlas i media (läs gärna mitt tidigare inlägg ”Det är inte synd om lärarna”). Bilden av läraryrket som eländigt och av lärarkåren som … rätt så oskarp.

Min utbildningsminister – jag tror verkligen att du menar väl med ditt tal. Jag tror inte att du med flit försöker framställa mig, en av ”dina” lärare, som icke-stolt och missunnsam (och faktiskt kanske till och med lite trög), men i min ögon är det den effekt som uppnås.

Jag känner mig tillrättavisad fast med sockrade ord.

Och jag känner mig snuvad på mitt bokmärke.