Vad blir det till kaffet?

image

För ängsligt?

Kanske lät det som om jag i mitt förra inlägg hånade hipsterns ängslighet. Det var i så fall inte min mening, för det skulle sannerligen vara att kasta sten i glashus.

Jag är då rakt ingen hipster, därtill är min skäggväxt för dålig, mina höfter för breda och min surdeg för död, men ängslig är jag ändå. Häromdagen hade jag fikagäster. Jag hade under viss mojitopåverkan via sociala medier bjudit in två personer, som jag bara träffat en gång på ett event, på trekaffe då de tillfälligt skulle befinna sig i Motala. Jag bjussar rätt så ofta på trekaffe eftersom jag ingår i ett trekaffedrickande kompisgäng och funderar sällan på vad jag ska bjuda på. Men nu infann sig en osäkerhet.

Inte nog med att jag knappt kunde kalla mig ens bekant med personerna, de var gubevars stockholmsbor båda två. Och än värre: båda var Mediamänniskor. En byråchef på en PR-firma och en chefredaktör tillika författare.

Vad äter sådana? Ängsliga landsortsbor, kanske?

Baka bullar. Måste vara ofarligt. Eller? Kommer hembakta bullar få mig att framstå som så där cupcakepiffig? Det är väl dessutom rätt så förbi, va, nu när varenda matbutik säljer cupcakekit? Eller är kardemummabullen den nya cupcaken kanske, för hemmabagare som inte vill verka som om de gör sig till. Borde jag köpa bullar istället, för att markera att jag minsann inte har hoppat på husmoderstrenden (och dessutom för sent)? Men om man tänker ett par extra varv kanske det är ännu mer inställsamt på något vis. Ännu trendigare. ”Kolla vad cool jag är som skiter i hembakat och minsann köper Findus frysta bullar. Se så oängslig jag är! Jag är så fri från konventioner!”

Jag redde inte ut den analysen.

Det blev både hembakta bullar, syltkyssar och drömtårta. Och en mycket intressant pratstund med nya människor. Bland annat berättade PR-chefen att hon inte törs baka cupcakes i den tjusiga villaförort där hon bor. Hon är rädd att kliva på det tåget och genomgå den Förvandling som det enligt hennes erfarenhet ofta medför. ”Man kan faktiskt bli galen.” Hon förstod helt min förvirrade utläggning om min fikabrödsångest. ”Och korv med bröd på barnkalas är revolutionerande där jag bor.” Oj då. Jag är revolutionär. Chefredaktören åt bulle efter bulle och sköljde ner med saft. Ingen åt upp den ängsliga landsortsbon.

Det blir absolut fler trekaffen. Med hembakat. Och stockholmare.

I väntan på hipsterkalypsen

Hipstern är död – länge leve hipstern!

Eller? Går det alls att vara hipster idag eller har begreppet satt snarskank på sig själv?

Jag var på stadsfestival i min medelstora svenska stad häromdagen. Krögarna hade satt upp tält på torget och sålde smakportioner av mat tillsammans med allehanda rusdrycker. Angående dryckerna kan konstateras att ”en stor stark” är en dryck på kraftig tillbakagång, i alla fall på skyltarna, till förmån för namngivna ipor (eller vad nu IPA heter i plural). Någon klassisk hamburgare, pizzaslice eller kycklingspett såg jag heller inte röken av, men självklart fanns pulled pork och ankconfitburgare med fikonbröd och mangocrème. Jag applåderar detta och saknar på inget sätt den där pizzaslicen.

Men vad ska hipstern äta när ankconfitburgaren är i var mans hand? Vad ska hen dricka när plastmuggarna i De Andras händer är fylld med IPA från ett mikrobryggeri? Och vad tusan gör man när kreti och pleti låter skägget växa, sätter på sig en liten grå stickad mössa, ett par tajta något korta brallor med tunna hängslen, en grå tisha och en rutig flanellis som jacka? Hur känns det egentligen när surdegsbrödet finns på ICA Nära och råkorv är den nya hotdogen på herr och fru Svenssons barbecue?

Ska de tvingas visa sin identitet genom att fälla sina egna bytesdjur och tillaga maten i kokgrop iförda kläder de virkat själva av sina avklippta skägg?

Det är inte lätt att vara retroavantgarde när pöbeln tränger på.

Som apokalyptiker tänker jag att framtiden för hipstern är både nattsvart och strålande, tankar som aktualiserats då jag läst Wilderängs post-semi-apokalyptiska skildringar Stjärnklart och Stjärnfall. Jag har skrivit om böckerna här i bloggen men har utelämnat den kanske viktigaste aspekten: Båda böckerna handlar om hipsterns död och återuppståndelse. Möjligen i omvänd ordning.

I båda böckerna befinner vi oss i ett Sverige där det mesta gått åt pipan och elektroniken är stendöd, alltså i ett samhälle där kreti och pleti tvingas bli hipsters. Och vad blir då kvar till hipstern? När varje bröd är surdegsbröd, när varje kalv är hemslaktad, varje gröda närodlad, varje stek långkokad, alla korvar stoppade i äkta tarmar – vilken frontlinje hittar hipstern då? Hur känns det när skägg är av nöd och icke av lust framtvingat och mössan bärs för att hålla värmen? När helt enkelt varenda kotte har gått och blivit hipster.

Det är knappast en slump att jag hittar hipsterspår i de nämnda böckerna. Eller spår och spår förresten, i Stjärnklart passerar en svältande familj förbi i utkanten av berättelsen och vi hör det undernärda barnet gnälla efter pulled pork. Kängorna till eller kärleken till hipsterkulturen är bitvis uttalad även i Stjärnfall, men där kan jag inte exemplifiera utan att ge bort viktiga delar av innehållet. Lars Wilderäng och jag spånade efter att jag lyssnat på båda böckerna på alternativa titlar och även om några är allt för avslöjande kan  ”Hipsterkalypsen” nämnas, med undertiteln ”Den slutgiltiga autentiska hipsterromanen”.

The hipster is dead – long live the hipster!

In the end there can be only hipsters.

Men frågan kvarstår – vad ska hipstern göra i väntan på hipsterkalypsen?