Förlust – från förlorad till förlöst

image

”Äntligen en FÖRLUST att fira”. Jag önskar att jag kommit på det själv. Och skylten. Skylten.

Vilken vecka. Vilken underbart späckad och nervkittlande vecka.

I måndags spankulerade jag omkring på TV och förevisade min ostädade garderob och min källare (och fick väl också ur mig ett och annat om egenutgivning).

I onsdags var jag med i direktsänd radio (Morgon i P4) och pratade om hjärtan på fat och alternativa försäljningsställen för böcker. Underkläder och pingviner kom på tal.

I torsdags höll jag andan.

I fredags hade vi releasmingel för Förlust och jag var på Motala Tidnings förstasida. Dock ej fullt så redo som rubriken lät påskina.

I lördags stod jag på Husbyfjöls marknad och saluförde både Genom dig och Förlust. Men det var på håret.

Och under veckan har jag fått flera förfrågningar om att hålla föredrag om mitt skrivande.

Veckan har helt enkelt varit mycket mycket bra.

image

Fashionabelt sen ankomst

Fast det var det där med att hålla andan. Inte bekvämt. I tisdags skulle Förlust ha kommit från tryckeriet, men under måndagen meddelade de att den tyvärr inte skulle komma förrän på onsdagen. Jag var inte nöjd men kunde leva med det. Tyvärr kom den inte på onsdagen heller, och när jag kontaktade tryckeriet fick jag veta att de inte hade en aning om var böckerna befann sig, mer än att de var någonstans i en lastbil. Jag började må lite illa. Torsdag lunch kom (fast jag kunde knappt äta) och ännu hade de inte lyckats lokalisera mina böcker. Några timmar senare ändrades det; böckerna hade hittats. I Varberg. Ungefär tjugofyra timmar innan portarna till releaseminglet skulle slås upp. Böckerna fick åka en sväng till Norrköping för övernattning och anlände fredag förmiddag med privatchaufför.

Jag började andas igen.

Efter ett fantastiskt releasemingel gick jag upp i ottan för att åka till Borensberg som knalle. Så tror jag inte Lapidus eller Läckberg gör, men för mig var det en toppendag. Det bästa betyget till mig är när människor som köpt och läst Genom dig väljer att köpa Förlust också. Jag blir liksom alldeles knäsvag av glädje.

Innan helgen var slut hade jag sålt över fyrahundra böcker. Det känns så himla bra. När vi tryckte upp Genom dig trodde jag ju att trehundra böcker skulle vara snudd på för mycket, och de tretusen som Mange föreslog var som så mycket annat han föreslår liksom alldeles galet inte helt i linje med mina tankar. Nu vågar jag hoppas lite mer.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som köpt en bok. Den glädje jag känner när en bok lämnar mina händer för att förhoppningsvis omformas till bilder i någons huvud är svårbeskrivlig. Mina ord är bara trycksvärta till dess någon läser dem. Jag kan heller inte nog tacka alla som kom och firade releasen av Förlust. Varje uppmuntran, varmt ord och peppning är guld värd.

Så tack, tack och åter tack. Och några tack till.

image

Glad knalle med nya snygga bokställ. Och böcker.

Och tack gode tid att böckerna kom fram.

IMG_0371

Mingel

IMG_0372

Mingel

IMG_0385

Mingel

image

Självklart i garderoben. Alltid i garderoben.

image

Men uppföljaren hade ännu inte anlänt, trots att det var releasedag. Inte helt redo, alltså. Hade jag vetat det när bilden togs hade jag nog inte flinat så.

Regnet och manussidorna står som spön i backen, och snart är jag hipp

Husbyfjöl2015

Håret börjar locka sig redan efter två minuter

Alltså jag vill berömma mig själv efter den här helgen. Jag har nämligen varit en god författare (vilket förstås inte nödvändigtvis behöver betyda författare av god litteratur). Lördagen tillbringade jag på Husbyfjöls marknad krängande min bok. Jag gjorde samma sak förra året, då i strålande solsken. Den gången hade jag på mig långkalsonger och hela baletten och var pustande varm då det visade sig vara strålande solsken och tjugo plusgrader. Den här gången tog jag också långisar, gummistövlar och en himla massa annat, men det räckte liksom inte. Det ösregnade tamejtusan hela jäkla tiden. (Förutom under det tio minuter långa uppehållet som knappast räknas eftersom det då istället blåste ner fett med regnvattnet från trädet jag var placerad under.) Mitt lilla partytält skyddade mig hjälpligt om än inte helt från regnet, men mina fingrar var stela och mitt hår lockigt. Det är det aldrig annars. Det krävs bra mycket regn i luften för att mitt hår ska låta sig påverkas. Små barn i galonställ var lyckliga.

Jag höll ändå ut hela dagen och hittade ett rejält gäng nya läsare till min bok, och då är det ju faktiskt värt att vara kall in i märgen. Roligt var också att flera som köpte boken av mig på förra årets marknad kom fram och frågade om det inte kom någon fortsättning snart, för de ville läsa mer. Det värmde i ösregnet. Och ännu bättre var att det inte fanns en panflöjt inom hörhåll, och heller inga leksaksgevär, leksaksbilar eller andra fanstyg som låter. Olivtjejen i ståndet bredvid var helt okej att stå ut med, även om upprepningen av ”Vill du smaka? Färskost och oliver!” kunde tära en aning till slut.

Som sagt värmde det galet mycket att några personer sa att de ville läsa en fortsättning snart och på söndagen sipprade den värmen genom mina fingrar och in i datorn. Det blev ungefär 20 000 tecken, vilket motsvarar cirka elva sidor i en bok. För mig är det supermycket. Så just nu önskar jag att helgen vore lite längre. Lite mera skrivtid.

Helgen avrundades med att Mange kom hem med mina nödlådor som jag fått ha i båten i sommar. Med viss tillfredställelse kunde jag a) fylla på förråden hemma en aning och b) konstatera att några av de hånade pinalerna i lådorna saknades. Chips, läsk och marshmallows. Min familj är med-preppers.

Förresten vet jag från initierade källor att en större glassig, glossig svensk fancy tidning för kvinnor snart kommer att ha ett reportage om prepping. Kanske visar det sig att vi hånade kufar i själva verket är coolt trendiga. Ja kanske till och med hipsters.

Livet som knalle – panflöjt, stalker och långkalsong

IMG_3972Nu har jag provat livet som knalle. Mange lämnade av mig i Borensberg efter att ha hjälpt mig att rigga min lilla tältplats och min känsla var tamedmighemocksåsnälla lämnamigintehär. Det var panflöjter, munkar (den ätbara sorten), leksaksgevär och mobilskal överallt. Knallarna inom synhåll från mig bar jeans, linne, munkjacka och magväska. Jag stod i en av mina finaste klänningar och kände mig lite fel. Lätt självlysande är den också. Som om det inte räckte hade jag en jätte-rollup med mig själv på. Någon mer sådan såg jag inte till. En eventuell ”vem ska bort-lek” hade haft en given utgång.

IMG_3960Kvällen innan hade jag upprymt tänkt att jag kanske skulle kunna sälja mellan femtio och hundra böcker. Nu mådde jag illa av tanken över att kanske åka hem med varenda bok osåld. Mitt emot mig stod en turkos fluffig mekanisk hund och skällde oupphörligt mot Blixten McQueen-bilen som svarade med en trudilutt. Det kändes som om de hånade mig.

IMG_3939Då kom Monika. En bekant från uppväxten. Kanske tyckte hon synd om mig, kanske var hon verkligen sugen på att läsa min bok, men i vilket fall köpte hon en. Jag hade kunnat krama henne. Plötsligt hade jag spräckt nollan, och på något sätt var det lika stort som att ha sålt femtio böcker. Jag kunde andas igen och sträckte på mig i min finklänning som nu kändes mera som jag hade tänkt att den skulle kännas.

IMG_3980Sedan lossnade det, och rätt vad det var kunde jag inte hålla reda på hur många böcker jag hade sålt. Mitt leende var inte påklistrat. Den turkosa fluffhunden hördes inte längre över marknadssorlet. Och faktiskt sålde jag mer än vad jag kvällen innan hade vågat hoppas på.

Jag tog med mig en del positivt och en del mindre positivt om livet som nasare på Husbyfjöls marknad.

Jag börjar med det mindre bra:

  1. Långkalsonger, underlinne och underklänning är onödigt när solen gassar och temperaturen ligger över tjugo plus. Det är till och med en dålig idé. Men att frysa var liksom aldrig ett alternativ, och jag litar inte på väderleksrapporter. (Inte sedan regnet som svämmade över Motala för några veckor sedan inte kunde förutspås ens en timme i förväg.) Vinterboots är inte heller ett dugg nödvändiga.
  2. Panflöjt. Panflöjt är mindre bra. Inspelad panflöjt förstärkt av livepanflöjt är rent fördärvligt för moralen, i alla fall min moral. I min nästa roman är det fullt möjligt att en icke panflöjtspelande knalle tar livet av en panflöjtande dito. Jag kan tänka mig flera sätt. Och Den Som Tystar Panflöjten kommer att vara hjälte.
  3. Jag vågade nästan inte dricka något. Jag visste att jag troligtvis skulle kunna besöka den blå baracken vid två då familjen kunde vakta ståndet en stund, vilket innebar att jag vågade dricka vid halv två. Efter det hemlighusbesöket skulle det sedan dröja till efter att marknaden stängt till dess jag kunde göra ett nytt besök. Huvudvärk, matthet och törst blev mina följeslagare. Långkalsongerna i solgasset hjälpte inte upp situationen.
  4. Helkornsbröd är dålig matsäck för en knalle. Jag ville ha något som gav bra mättnad per enhet och inte krävde bestick eller krångel. Ett riktigt grovt bröd blev mitt val. Problemet är att dylikt bröd kräver något slags malande idissling. Det går liksom inte att hastigt svälja ned en tugga. Och även om det såg lugnt ut när jag satte tänderna i smörgåsen slog det inte fel att det just då klev fram en potentiell kund som borde konverseras, men som istället fick ett ”hmmfrjhhmn” och en inte helt tilltalande syn av grovkrossat korn mellan mina tänder. Då hjälper inte ens en riktigt snygg klänning. Jag åt bara en halv macka.

Pluskontot vägde dock mycket tyngre. Här är några av dagens ljuspunkter:

  1. Mamman till två före detta elever dök upp och ville ha signerade exemplar till sina barn för att de hade uppskattat mig så mycket som lärare. Det kändes gott i hjärtat! Hon tackade för de samtal som jag, utan att vara närvarande, hade bidragit till vid deras middagsbord. Den tanken är så härligt svindlande – att jag spelar roll, även utanför skolan. Min törst-yrsel släppte för en stund av glädjekicken.
  2. En mörkhårig vacker kvinna som jag inte kände igen skyndade förbi och ropade över axeln att hon tyckte jättemycket om min bok. Tack!
  3. En engelsman köpte min bok, efter att jag försökt högläsa halva första sidan på engelska. Han accepterade utan en blinkning ”a pink heltäckningsmatta-fluffy-carpet-thingie” och tyckte att min bok borde kunna utgöra en god introduktion till det svenska språket. Sedan bad han om mitt telefonnummer. Kanske var det inte bara språkövning han önskade. But thank you for asking, Chris. I am flattered. 🙂
  4. Min familj. Mamma, pappa, barnen och Mange. Alla finns där och stöttar och hejar, kramas och köper festis (som jag inte vågar dricka), bär och skjutsar.
  5. Och så min gode vän som kanske bör få förbli namnlös, som tränade mig inför kommande stalkers genom att tyst stå och slicka, eller snarare lapa, på en polkagrisstång med krum rygg (mannen, inte polkagrisen) och närapå död men ändå intensiv blick. ”Bara så du vänjer dig. Det börjar så här”, förklarade han hjälpsamt när hans vanliga jag återtagit hans kropp. Så nu är jag redo, även om jag misstänker att stalkers sällan är ett problem för marknadsknallar.

Och jag är inte alls främmande för en ny marknad.

Bara jag slipper panflöjterna.