Jag lutar mig mot Jens Lapidus igen

image

Mellan kungen och prinsen

Än en gång får jag luta mig mot Jens Lapidus. Jag klagar inte. Denna gång är det dock i bokform på ICA Maxi i Motala, där jag även flankeras av prins Carl-Philip. Jag hade dessutom äran att få ett uppslag i ICA:s säsongstidning Handplockat, där jag pratar om skrivande och läsande. Jag fick också ge fem boktips vilket inte var det enklaste att spotta ur sig under intervjun, men jag tänkte ändå dela med mig av dem även här.

Alltså: Lars Wilderängs Stjärnklart hamnar förstås på listan. Få böcker har fått mig att så konkret se över min vardag. Om detta behöver jag knappast skriva mera, men för den som har missat det går det bra att söka på ”prepper” här i bloggen.

Man måste det man önskar av Slas. Jag tror inte att jag har fäst mig så vid någon annan bok. Den är så underbart lågmäld och småskalig. Det är som att stirra på en grusgång och se diamanter. Om att följa sitt hjärta och våga bjuda på köpeköttbullar och om att man inte behöver gå i sjön vid fyllda trettio.

image

I ”Handplockat”

Patrick Süskinds Parfymen. Obehaglig och vacker, rå, grå och färgstark. Och vilket språk. En bok som sparkar och biter. Och smeker.

En man som heter Ove av Fredrik Backman behöver knappast någon presentation. Inte många böcker har fått mig att skratta som den. Tjöt gjorde jag också, förstås. Jag tycker även mycket om Britt-Marie var här. Tänk så mycket jag lärde mig om bikarbonat. Kanske kan man säga att Backman är som Slas på LSD, eller vilken drog som nu skruvar upp vardagen så som Backman gör.

Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Om hennes sommarprat har jag bloggat här. Jag lyssnade på hennes bok och det var Uusma själv som läste den. Rätt in i hjärtat på mig. Hennes passion för Andrés polarexpedition är så hänförande medryckande att jag nästan grät till den boken också, trots att det till stor del handlar om hennes forskning. Och hennes kärlek, förstås.

image

Aningen lutad mot Lapidus. Live.

Ja, så saknar ni böcker till höstmörkret kanske någon av dessa fem kan vara ett alternativ. Fem väldigt olika böcker för väldigt olika läsupplevelser. Dessutom finns förstås Genom dig. En trevlig liten publikation. Nu kommer också Lapidus Sthlm Delete, en bok jag ser fram emot. Jag föll inte som en fura för Snabba Cash-serien, men när Lapidus bytte berättarröst (och började använda subjekt till exempel) i VIP-rummet så föll jag. Jag hoppas få fortsätta falla.

Under alla omständigheter faller mörkret och löven. Ha en skön läshöst.

 

Att klä sig bohemintellektuellmodechict med ödmjuk självständighetssträvan och spridda socioekonomiska budskap är inte så lätt som det låter

23s04-bard-134

Alltså…

Jag ska träffa Alexander Bard. Tror jag. I alla fall ska vi framträda på samma event, Modig, i april. Han är huvudtalare och jag … någonting annat. Nu skulle jag kunna fundera över vad jag vill fråga honom om internet och sociala medier (som han då ska tala om). Jag skulle också kunna överväga om jag back stage skulle kunna riva av ett sångnummer och hoppas på att få ett wild card till Idol. Jag borde kanske be honom nyansera det här med den oscillerande dialektiken mellan eternalismen och mobilismen i det mänskliga sinnet, för helt ärligt är det konceptet inte solklart för mig.

Men nä. Jag undrar istället vad jag ska ha på mig.

Jätteviktigt. Verkligen. Jisses.

Jag föreställer mig ofta att jag är klädmässigt obesvärad. Jag kan ha på mig tyllkjol på jobbet en tisdag eller paljett-tights på en torsdag. Jag anser att fin-långklänning kan vara helt rätt en grå arbetsmåndag. Jag kan ibland välja att kompensera ett dåligt humör eller en trött morgon med en något överdådig klädsel. Å andra sidan kan jeans och kofta duga bra när jag är på tipp-topphumör.

Men när jag ägnar mig åt lite självrannsakan inser jag att jag i själva verket är ängsligt lagd, även när det gäller kläder (alltså inte bara när det gäller vattenrutschkanor, svarta pister och cykling utan hjälm).

image

”Äsch, jag bara tog något i garderoben.”

Jag säger bara: Jens Lapidus.

I höstas var jag hans värdinna under några timmar när han besökte Platengymnasiet. Nu är han inte enbart en superframgångsrik författare deluxe, utan har också utsetts till Sveriges bäst klädda man. Så min vånda var stor. Hur klä sig inför ett möte med denne gigant? Låt mig delge er mina, överanalytiska och lätt (?) patetiska, tankar:

”Hmm … Vad ska jag ha på mig när jag möter Den Übervälklädde Författargiganten vars efternamn jag knappt törs försöka säga fastän jag vet precis hur det ska uttalas? Jag måste ju se avspänd ut, som om det här inte är en så stor grej. Som om jag inte är helt starstruck och har små fjärilar i magen och som om jag inte alls funderar på vad jag ska prata om när vi äter panerad skolfisk tillsammans. Men jag får inte se för avspänt obesvärad ut, som om det inte vore något som helst speciellt alls att Herr Bestseller kommer och håller föredrag för mina elever. Balans. Han skriver massor om exklusiva klädmärken i sina böcker och han är trots allt utsedd till Sveriges bäst klädda man … Bör jag då klä mig i exklusiva märkeskläder eller bör jag signalera cool självständighet genom att demonstrativt klä mig i vintage, fast inte märkesvintage förstås. Absolut inte Gucci. Å andra sidan har jag inget från Gucci, varken nytt eller vintage, så det är väl ett icke-problem … Fokusera nu. Jo, vintage är nog rätt. Vintage säger att jag vågar gå min egen väg och att jag är lite djärv och kreativ. Eller? Eller säger det bara att jag inte har råd att köpa nya kläder? Eller säger det till och med att jag försöker vara Söder-hipstercool vilket är ocoolt och liksom mera medialt skitnödigt? Kära nån. Jo, jag tar en vintageklänning – en romantisk benvit höghalsad historia med pärlknappar och spets. Den måste ju viska att jag är lite intellektuell med bohemiska undertoner. Inte för att jag är bohemisk. Vänta. Blir det fejk då? Men jag älskar ju klänningen, den är ljuvlig. Den får det bli. Men den måste balanseras, jag kan inte bara låta mina kläder säga att jag är en ljuv bohem-intellektuell vare sig de viskar eller skriker det. Falsk marknadsföring. Ett par leopardtights kommer skänka en air av spänning och djärvhet och fungera som framhävande kontrast till den romantiska spetsskapelsen. Utmärkt! Fast tightsen är köpta på rea på HM. Och klänningen är ett Tradera-köp. För att inte skicka något slags politiska signaler måste jag visa på andra socioekonomiska tendenser i min uppenbarelse. Skorna. Bra. Mina boots är bland de dyraste persedlar jag någonsin köpt. De ser ut som ett par allvädersstövlar för barn från Kavat men kostade fånigt många tusenlappar. Det förstår säkert Jens Lapidus. Visst? Eller tänk om han tror att det är ett par allvädersstövlar från Kavat? Herregud. Jag får hänga på mig en kofta från Odd Molly också. Även om den i hans värld representerar en lägre prisklass så klår den i alla fall HM:s reabrallor med djurprint. Men jag ska nog inte ta jackan från Mountain Works, det kommer att verka ansträngt. Han skriver ju om en sådan i VIP-rummet. Det kan verka som om jag försöker imponera på honom …”

Jag tror ni förstår. Eller kanske inte …

Så hur ska jag tänka inför ett kanske-möte med Alexander Bard? Det är nog hög tid att jag börjar nu.

(Bild på Alexander Bard från Aftonbladet)

Vältaliga herrar i mängd

image

Nöjd

Onsdagen blev dubbeldånandets dag. Trevligt.

Jag hade alltså lyxen att få ledsaga Jens Lapidus under hans besök på Platengymnasiet. I personalmatsalen delade vi en måltid bestående av panerad fisk med remouladsås, serverad på orange plastbricka. Som sällskap hade vi även Marcus Rehn från Bonnierförlagen. Var han med som skydd? Hade någon läst om min upprymdhet inför Lapidus besök och känt att ”det nog var bättre att ta det säkra före det osäkra och skicka med Marcus”? Oklart. Effekten var dock bara positiv. Att under en dryg timme få prata med en bästsäljande författare och en Bonnieranställd var sannerligen inte illa. Nya ord skapades, boktips utbyttes och jobbanekdoter berättades. Båda herrarna var mycket charmerande. Dessutom frågade Marcus om han kunde få skicka några böcker till mig. Generöst gick jag med på det.

I aulan charmades också eleverna. Sällan slamras det så lite med stolar när aulan är fylld, och sällan fylls de främre raderna på först. Och faktiskt är det inte jätteofta eleverna vill bli fotade tillsammans med våra föredragshållare. Eller, alltså … kanske inte bara eleverna.

image

Nöjda

På kvällen var både jag och Jens Lapidus på Bokens Dag. Han på scenen, jag i publiken. Tyvärr. På scenen fanns också Christopher O’Regan som presentatör. Mannen för vars skull jag hade jagat biljett. Säkert finns det många som köper biljett för att lyssna på de fem inbjudna författarna, men för mig (och Linda) är prioriteringen kanske lite annorlunda. O’Regans språk. Hans sätt att behandla orden som om de vore de dyrbaraste ädelstenar som förtjänar den bästa exponeringen. Hans anekdoter. (Och hans stiliga anklar.) Jag blev inte besviken. Bronsåldersrågbullar och åldersstigna vänninor, signeringsfadäser och tandläkarbesök. Allt blir liksom lite vackrare när han pratar om det.

Jag mötte det snöblandade regnet utanför Folkets Hus med ett leende.

Jag vill också dåna till O’Regan!

oregan

Knäsvaghetsframkallande

Om en vecka är det Bokens dag här i Motala. En av årets höjdpunkter, om ni frågar mig. Med några få undantag har jag årligen, så länge jag kan minnas, suttit bänkad där i Folkets Hus Teatersalong. Lyssnat, skrattat, gråtit (och faktiskt, måste jag erkänna, sovit – men då var jag småbarnsförälder på tillfällig frigång). Köpt signerade böcker. Burit med mig författarnas ord länge. Blivit upplyst och uppfylld. Jag älskar Bokens dag.

MEN I ÅR BLIR DET INGEN BOKENS DAG FÖR MIG! Jag surar.

Jag hade tre chanser att befinna mig där och lyckades sumpa alla.

För en tid sedan frågade Åse Julander, som anordnar Bokens dag i Motala, om jag kanske skulle vilja vara med om det gick att klämma in mig. Med på scenen alltså. Med Jens Lapidus, Louise Boije af Gennäs, Sofie Sarenbrant, Odd Zschiedrich och Jan Hedh.

Gissa om jag ville!

Jag ville förstås frottera mig med författare jag uppskattar och jag ville prata om Genom dig och mitt skrivande. Tänk att få stå inför en massa bokälskare och göra det! Men kanske var det ändå en annan sak som lockade mig ännu mer: Att bli presenterad av Christopher O’Regan. Den mannens språk får mig att dåna. Han gör mig knäsvag med sitt vokabulär. Bara tanken på att han skulle säga några ord om mig och min bok fick mig att vilja plocka fram en solfjäder att svalka mig med. Att påstå att jag gillar att lyssna på Christopher O’Regan är en underdrift. (Förra året tog jag faktiskt en selfie på mig och mannen i fråga, under pausen på Bokens dag, FÖR DÅ HADE JAG BILJETT, och skickade till Naturvetar-Linda SOM VET HUR DET KÄNNS ATT INTE HA BILJETT, vars O’Regan-fäbless är ännu större än min. Hon är riktigt riktigt riktigt riktigt förtjust. Jag förstår henne. Eftersom jag är fåfäng och på bilden hade en frisyr som påminde om den en nyfödd kalv brukar ha raderade jag dock selfien.)

Men tyvärr gick det inte att klämma in mig. Ingen scen-sittning för mig. Inget frotterande. Inget live-dånande. Men lyllos de andra som får sola sig i hans glans.

Jag hängde läpp rejält ett tag, det hade ju faktiskt varit så galet roligt, men tröstade mig sedan med att jag i alla fall som vanligt skulle sitta i publiken. De svensklärare på min skola som vill gå dit får biljett genom skolans försorg. Fast tyvärr var det nog jag som skulle ha ombesörjt det. Jag är visst en inte oväsentlig del av svenskinstitutionen. Ibland inser jag inte min egen vikt … och därmed blev det ingen skolombesörjd biljett.

Den tredje chansen att få biljett hade jag redan missat i min övertro på att en biljett liksom bara skulle komma nedsinglande över mig på jobbet. Linda (prinsessbakelselayoutare) hade erbjudit sig att köpa biljett till mig också då hon köade för tjejgängets räkning. Jag sa förstås nej tack eftersom jag redan hade biljett. Trodde jag.

Tre chanser – noll resultat.

Surt.

En tröst i eländet är att jag får ha Jens Lapidus för mig själv tidigare på dagen. Eller ja, för mig själv och tvåhundraåttio elever. Och en hel del ivriga kolleger som frågat mig om jag kan fixa in dem. Jag är ju typ svenskinstitutionen.

Jo jo – men en ynka biljett till Bokens dag lyckades jag alltså inte skaffa.

Jag får väl lyssna på något gammalt sommarprat med herr O’Regan och dåna i min ensamhet då.

 

PS. Kan NÅGON dela det här så att det kommer Christopher O’Regan till del så att han kan kloppra in på en vit springare och liksom rädda mig från den misär som den här icke-biljett-situationen innebär? Jag är ju för höge farao en dam i nöd! Typ. Och han är sinnebilden av en gentleman. Jag skulle kunna sitta på en liten pall bakom ridån och bara lyssna. Jag begär inte så mycket. Bara att få lyssna. Och dåna lite. Snälla?

 

Bild från www.oregan.se

Han Snabba cash-snubben, ni vet

lapidus_kostym

Inte Carl von Linné

Jag har lyckats boka in Sveriges bäst klädda man 2008 till Platengymnasiet och känner mig mycket nöjd. Jag tror inte att han är sjaskigare klädd sex år senare. Advokat är han också, så jag förväntar mig pondus och vältalighet. Och uppriktigt sagt far man inte direkt illa av att se på honom.

Utöver dessa kvaliteter är han författare, och en inte helt okänd sådan heller.

Trodde jag.

Jag studsade ut ur arbetsrummet när jag fick bekräftat att han ville komma till vår skola på författarbesök och greppade första bästa elev jag fick syn på.

”Jens Lapidus kommer hit!” Jag nästan hoppade på stället.

”Vem är det?” sa hon och tittade misstroget på mitt kroppsspråk.

Något mindre studsande drog jag vidare och hittade två andra tjejer i sällskap med sin svensklärare.

”Vet ni vem Jens Lapidus är?” Den här gången valde jag frågeformen.

De tittade lite ängsligt på varandra och på sin svensklärare. Vad var det här för korsförhör från främmande lärare i korridoren?

”Eh, är det han med blommorna?”

Nej, det var ju inte Carl von Linné, även om båda efternamnen andas latin.

Min kollega såg min bekymrade uppsyn och knuffade in mig i ett grupprum med ett gäng grabbar. De kunde i kör redogöra för vem Jens Lapidus var och uttryckte stor entusiasm inför det kommande författarbesöket. Jag pustade ut.

Jag insåg efter lite frågestestande att 100% av eleverna nickade instämmande om jag frågade dem om de kände till Snabba cash. Kanske är det den vägen jag ska gå om det är jag som ska presentera honom i aulan. Det visade sig nämligen att hans namn kan vara svårt även när man känner till det.

”Jens Lapidus kommer till skolan”, förkunnade jag för några kolleger. Jag betonade det långa i:et i efternamnet. Lapiidus.

”Heter han inte Lapidus?” svarade N. Med betoning på ett långt a. Laapidus.

”Säger man inte Lapidus?” säger då M och betonar även hon a, men uttalar det kort. Lappidus.

Förvirringen på expeditionen, där vi befann oss, blev påtaglig. Jag som alltid känt mig trygg i mitt uttal visste plötsligt varken ut eller in. M googlade raskt och hittade ett ljudklipp där reportern bjöd på en fjärde uttalsvariant med ett utdraget men ändå kort och betonat a-ljud. Klippet handlade visserligen om att reportern gjorde bort sig gällande uttalet, men M envisades med att spela upp det upprepade gånger vilket gjorde att det uttalet nästan trängde undan de tidigare alternativen. Det visade sig snart att mitt ursprungliga uttal, Lapiidus, faktiskt var det korrekta, men rundvandringen i uttalsdjungeln satte sina spår. I händelse av aulapresentation vet jag inte vad jag kommer att säga. Och vi är ju inte direkt du och Jens med varandra, så bara förnamn räcker inte.

”Mannen bakom Snabba cash”, får det kanske bli. Det lär underlätta både för eleverna och för mig. Eller så ber jag någon annan, obefläckad av uttalsförvirringen, hålla i presentationen, så att jag bara kan luta mig tillbaka och titta.

Jag menar förstås lyssna.

 

 

Foto: Thron Ullberg (publicerat i Aftonbladet)