Tio tankar om den svenska skolan

IMG_3182Efter nitton år som gymnasielärare lämnar jag alltså yrket. Mitt hjärta är både tungt och lätt. Jag lämnar något jag älskar att göra (undervisa elever) för något aningen oklart men ändå mycket lockande (ptja, vad gör egentligen en utbildningsstrateg på yrkeshögskolan?) och jag vill lämna några hälsningar till och om skolan efter mig. Nitton års erfarenhet och ett hjärta som bultar för den svenska skolan ger mig rätt att göra det.

Allra först vill jag säga till ungdomar som står i begrepp att göra sina yrkesval: Våga utbilda er till lärare. Det är ett fantastiskt yrke. Att träffa elever, att lära ut och att lära sig är något att älska om ni frågar mig. Jag har själv dessutom haft turen att jobba på en enligt mig underbar skola – Platengymnasiet. Jag ångrar inte en dag (även om jag svurit en del dagar). Med det sagt vill jag ändå lyfta fram några av de problem jag anser att skolan idag generellt brottas med och ge några förbättringstips.

  1. Ja, skolan är till för eleverna. Självklart. Men det innebär inte att eleverna har alla rättigheter och lärarna/skolan alla skyldigheter. Lyft inte bort allt ansvar från eleverna. Våga ha höga förväntningar på eleverna. Mattelektionerna behöver kanske inte alltid göras roligare och eleverna behöver kanske inte alltid få välja både examinationsform och examinationsdag. Inte heller behöver all undervisning utgå från elevernas intressen och faktiskt är det också orimligt att utgå från alla elevers individuella nivå. Åtminstone med de ramar och faktorer som i praktiken styr arbetet idag. De flesta lärare har fler undervisningstimmar och ofta fler elever idag än för tio eller tjugo år sedan. Till det kommer ett större administrativt arbete som tuggar friskt på arbetstiden.
  2. Just det, det där administrativa. Statistik, inrapporteringar, åtgärdsplaner, protokoll, utvärderingar och liknande är i de flesta fall bra saker. Det är ofta en trygghet både för individ och samhälle att dokumentationen finns. Men det går inte att blunda för att det tar en hel del tid i anspråk, tid som tidigare kunde läggas på mera undervisningskopplad verksamhet. Här behövs förändring, exempelvis genom att anställa lärarassistenter och heltidsmentorer:
  3. Anställ heltidsmentorer. Idag lägger lärarna en hel del tid på utvecklingssamtal, hantering av ledighetsansökningar, studieupplägg och diskussioner vid F-varningar, diskussioner om frånvaro, hantering av fuskärenden, föräldrakontakter, försök till stöttning vid ohälsa eller problem hemma, konflikthantering och helt enkelt en himla massa saker som är viktiga men som inte är direkt kopplade till undervisningen. I många fall tror jag att en professionell mentor skulle kunna göra det jobbet bättre än vad åtminstone jag kan. En sådan mentor skulle ha bättre koll på alla de saker jag radade upp och dessutom vara en mera oberoende samtalspartner för eleverna. Det är inte så enkelt för elever att säga direkt till mig att de är missnöjda med min undervisning, eller någon av mina vänners/kollegers undervisning och det är inte alla som vill berätta känsliga saker för den som sedan ska undervisa dem fem timmar i veckan samt sätta betyg på dem. Att lyfta bort mentorskapet från lärarna skulle ge mer tid till för- och efterarbete och för elevkontakter kopplade till ämne och undervisning. Dessutom skulle alltså eleverna få kunnigare och mera oberoende mentorer. Visst skulle det kosta. Det gör också nästa punkt:
  4. Höj lärarlönerna. Ska vi få bra lärare behöver vi betala för det. Lärarnas löner har relativt sett sjunkit under lång tid och ska vi idag få lärare att stanna samt kompetenta ungdomar att söka sig till yrket får vi nog lov att hosta upp. Media presenterar gång på gång rapporter som visar att allt fler lärare överväger att lämna yrket, och fler och fler gör tyvärr slag i saken. Jag ser det omkring mig. (Ja, för all del i mig själv också även om jag inte lämnar skolan p.g.a. lönen.) I Motala med närliggande kommuner ser vi nu också en besvärande rockad bland främst grundskollärare. Flera lärare byter kommun och höjer sin lön mycket. Den dränerade kommunen höjer till slut lönerna för nyanställda och lockar därmed lärare från en annan kommun. Och flyttcirkusen är i gång.
  5. Ge lärarna relevant fortbildning. Var försiktig med att på kommunal eller statlig nivå bestämma vad alla lärare behöver. Försök hålla det mera individuellt så tror jag att det blir större utdelning på insatta medel (både i form av tid och pengar).
  6. Gymnasieskolan ska vara en trygg plats, men inte ett kuddrum. Släpp in världen och värderingar.
  7. Lita på lärarna. Denna punkt kräver förstås att lärarna är värda att lita på. Det i sig bygger ungefär på de tidigare punkterna. Jag menar inte att lärare inte ska ifrågasättas, men det känns som att det börjar dra mot att lärare allt mer måste försvara både sin undervisning och sin betygsättning. Inte bara motivera alltså, utan försvara. Se till att vi har professionella lärare och lita sedan på dem, om än inte helt blint förstås.
  8. IT i skolan är både nödvändigt och bra. Men att många elever inte kan låta bli att interagera på sociala medier flera gånger under en lektion är bedrövligt. Skärp er. Slösa inte bort egen och andras tid. Passa också på att komma i tid till lektionerna, plugga till examinationerna, lyssna och delta och utvärdera er egen insats då och då. Och om ert deltidsjobb gör att ni inte klarar studierna så får ni kanske överväga att jobba mindre. (Ta åt er om skon passar.) Jag låter som en surtant här, jag vet. Men jag gillar er. Skarpt. Många av er gör dessutom alla dessa saker redan. Jag vet det också. Ändå behöver det sägas.
  9. Extern rättning av nationella prov vore bra. Nu är jag nere på detaljnivå, men det skulle spara lärartid och samtidigt ge en oberoende och mera likvärdig rättning. Och ja, även detta kostar. Jag vet.
  10. Och borde vi inte ha en statlig gymnasieskola?

Mycket mer kan självklart sägas om skolan, men dessa tio punkter får bli mitt bidrag idag. Jag vill också igen trycka på att läraryrket är ett fantastiskt yrke och jag vill också hävda att den svenska skolan är bra. Men bättre kan den bli.

 

Glad sommar – inklusive restips

imageMitt sista sommarlov har inletts med en vecka i Kroatien och en dag med mina nya kolleger. Två mycket lyckade tillställningar.

Kroatien är ett resmål jag varmt kan rekommendera. Kassörskan på Konzum var lite surmulen, men i övrigt togs vi överallt emot med ett leende. Alla trettiotvå av oss. Jo, vi var trettiotvå personer som reste tillsammans. Det går. Och det går jäkligt bra. Det var just storleken på vårt sällskap som avgjorde vår destination. Var i Kroatien fanns rum för oss alla? I Klenovica. En småsömnig liten by med ett bageri, två barer några små restauranger och en klaustrofobiframkallande Konzumbutik som varje morgon länsades på sina yoghurtburkar. Barnen kunde galoppera fritt och vattnet var kristallklart. Den hyfsat närbelägna flygplatsen var inte mycket större än en medelstor HM-butik och en veckas hyrbil kostade som ett par-tre brallor från sagda klädaffär.

imagePizzerian införde plötsligt utkörning (”Är det ni som bor i Villa Lostura?”), den underbara strandrestaurangen testade ett tillfälligt all inclusive-koncept och glassbaren förvandlades för en kväll till grillrestaurang med fotbolls-TV. Grillandet sköttes på Konzums parkering som rymde ungefär en bil och över nejden ljöd den svenska nationalsången.

Att vi varje dag undrade vilken inredningsdetalj som skulle lossna gjorde inte så mycket, inte heller att det på trettiotvå personer fanns EN liten diskmaskin. Det såpgröna vattnet i jaccuzzin var det kanske värre med, men utslagen gick bort efter några dagar. Och ska det konstant lukta avlopp någonstans så är det förstås på en toalett.

Vi hade alltså en fantastisk vecka i Kroatien och en tur till Klenovica är något ni med fördel kan ge er på om tillfälle infinner sig.

En vecka borta från Platengymnasiet gav mig också den distans jag behövde för att sluta böla över att jag inte längre ska vara lärare där (eller någon annanstans). Jag försöker hålla blicken framåt istället, något som underlättades av att jag idag fick följa med min nya arbetsplats på utflykt. Jag fick umgås med mina två nya kolleger, min företrädare och ett skönt gäng människor som jag kommer att arbeta nära. Att få höra att jag ska rekrytera till IS kändes väl först lite sisådär, men tydligen kunde förkortningen beteckna helt andra saker än vad jag trodde. Bra. Nog för att jag har lite dålig koll på vad jag faktiskt ska arbeta med, men IS-rekrytering kändes ändå högst främmande.

imageNu fortsätter mitt sommarlov, kanske mitt sista, och jag ska ägna en del tid åt att förvandla manuset till Förlust till boken Förlust. Inte en helt enkel sak, men jag har bästa möjliga hjälp. Jag ska också ägna en del tid till att somna i hängmattan med en ljudbok i öronen. Kanske tar jag mig också tid att sippa på en Mojito eller att doppa tårna i något vatten. En minitripp i Sverige med barnen vore också schyst. GPS-damen och jag är ju så goda vänner, och att hamna på Vägarna Som Gud Glömde är alltid en upplevelse. En ko kan vara tydligare än en Stopp-skylt.

Jag önskar er en riktigt god sommar (och tar tacksamt emot tips om lattjo minisemestrar i Sverige)!

Tack Platengymnasiet för nitton fantastiska år!

image

Den sista kaffekoppen

Idag tömde jag mitt arbetsrum på jobbet efter nitton år som lärare. Jag tror inte att det gick tjugo minuter i sträck utan att jag grät. Så sent som igår morse visste jag inte att jag redan under eftermiddagen skulle göra en tidsresa genom mitt arbetsarkiv efter att ha tackat ja till ett nytt jobb. I augusti blir jag utbildningsstrateg.

Jag ser verkligen verkligen fram mot att få sätta tänderna i mitt nya jobb. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater verkar kalas. Självklart gör de det, annars skulle jag inte släppa något som jag älskar att göra.

Men att sluta undervisa. Hur ska det gå? Inga elever. Den energi som en hop ungdomar kan ge är svår att mäta och jag har svårt att se mig själv utan den. Och jag kommer att sakna mina Platenkolleger galet mycket. Nitton år ger en skatt av minnen och många goda vänner. Nästan varenda pryl och papper jag packade eller kastade i dag gav mig bilder från mina nitton fantastiska år som lärare.

Vad har jag gjort?

Fast jag är säker på att det här blir bra. När tårarna slutar rinna pirrar det av förväntan i magen. Jag ska bli en sjujäkla utbildningsstrateg. (Jag ska bara förstå vad en sådan gör först.) Det ska bli spännande att lämna klassrummet även om det är där jag känner mig trygg och där jag så länge har haft min identitet. Nu får jag bli lite ny.

Först ska jag bara gråta ögon och inälvor ur mig ett tag.

image

I gömmorna fanns en dadaistisk pappkostym. Den får inte följa med till nya jobbet.

image

Ursäkta skrytet, men när man slutar får man skryta. Tänker jag.

image

Marcus och Per – minns ni?

Hopp om framtiden

image

Nej, Mange. Inte knyckla.

Jag vinkade nyss av en klass gymnasietreor efter en andrafrukost hemma hos mig, så här en av mina sista lediga onsdagar. Om en dryg vecka tar de studenten. Jag hoppas innerligt att framtiden blir så ljus för dem som de förtjänar och det är underbart att få höra om deras planer inför kommande år. Någon ska visserligen bli president, men de övriga siktar mot något närmre mål: läkare, civilingenjör, pilot, sommelier, marknadsanalytiker, biomedicinare, marinbiolog, veterinär, ekonom. Och clown. När jag hör dem känns det som om vår framtid är ljus. De är lite trötta efter tre års gymnasiestudier, men ändå hungriga efter mer. Jag skulle tryggt besöka dessa läkare i framtiden, och gärna låta de andra utveckla mediciner och konstruera broar. Och E kommer att bli världens bästa clown.

De här eleverna var inte med i PISA-undersökningen. Kanske hade resultatet sett annorlunda ut då 😉 . Åtminstone har de berikat mina tre senaste lärarår.

Till mig överräcktes en vacker bukett. Rosa liljor. Sådana som jag hade i den brudbukett som Mange råkade knyckla sönder ett par timmar före vigseln. Sådana som jag fick panikköpa en fulare variant av en timme före vigseln. Samma sort som råkar förekomma med något bittra undertoner i min ännu outgivna bok. En rosa lilja är nog helt enkelt min blomma.

Och om framtiden finns det hopp.

 

Nej, Skolverket, jag håller inte med er

IMG_3182

En som inte håller med

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Skolverkets utspel angående nya bedömningsgrunderna för betygen D och B. Jag postade samma text på Skolverkets Facebooksida och fick dagen efter ett svar från dem:  ”Tack för dina viktiga synpunkter, vi tar med dem in i organisationen. Den här utvidgade innebörden gäller redan nu. Läs gärna mer här: http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/betyg-1.224485″.

Det var ju fint att de svarade så snabbt, och de svarade mig dessutom på Twitter, men jag måste ändå vidhålla att detta förefaller vara knas.

Skolverket säger alltså via Facebook och Twitter till mig, efter att jag frågat dem om saken, att jag redan denna termin ska sätta betyg på nya grunder. Det är nu lördag den 7 maj. Söndag den 29 maj ska mina avgångselever ha fått sina betyg. Ännu har inte Skolverket meddelat min skola att vi ska börja jobba annorlunda. Maj är för många lärare den mest hektiska månaden med nationella prov och slutspurt i kurserna. Även om Skolverket skulle drista sig till att mejla samtliga lärare om de nya reglerna eller skicka ut ambulerande reformatorer finns det risk att någon missar informationen. Kanske är någon sjukskriven ett par veckor och har begränsad koll på informationsflödet. Ingen väntar sig ju ändå en betygsreform med omedelbar verkan. Något sådant vore helt galet. ”En sådan här förändring kommer aldrig helt vältajmad. Men vi tycker att det vore fel att inte gå ut med möjligheten nu när betygen ska sättas”, säger dock Karin Hector-Stahre vid Skolverket. Men kan det allvarligt talat bli mindre vältajmat än så här?

Från och med häromdagen ska det alltså bli lättare att få betygen D och B. Fler ska få högre betyg. De elever som går ut nu har alltså lättare att få högre betyg än eleverna som lämnade skolan för snart ett år sedan eller tidigare. Har Skolverket redan hunnit bestämma vilka kompensatoriska grepp som ska tas när det gäller intagning till högskola och universitet? Som lärare vill jag kunna förmedla denna information till mina elever direkt, så att de vet vad som gäller. Söker de i en annan kvotgrupp, och vad innebär i sådana fall det för deras möjligheter att komma in på drömutbildningen? Har Skolverket redan lyckat räkna ut hur de nya, knappt sjösatta reglerna kommer att påverka betygen? Eller ska det helt enkelt bli lättare att komma in på en utbildning om man tar studenten i år jämfört med om man sjöngom studentens lyckliga dar redan förra året? Så kan det väl ändå inte vara?

När jag läser i länken Skolverket skickade till mig ser jag följande: ”Den här utvidgade innebörden gäller redan nu och den kommer också att förtydligas i Skolverkets allmänna råd och stödmaterial i höst.” För mig låter det högst anmärkningsvärt. Vi ska jobba annorlunda redan nu, och i höst ska vi få veta mera om hur vi ska jobba. Nu.

Nej, så här snabbt kan det inte behöva gå. Låt elever och lärare veta redan när de påbörjar en kurs hur bedömningsgrunderna ser ut. Tänk om några elever har ”släppt taget” lite om en kurs redan nu av rent taktiska skäl. Om de, kanske tillsammans med läraren, bedömt att ett B inte finns i sikte eftersom för få moment har legat på A. Nu är det för sent att ändra på det. Det som kanske kunde ha blivit ett B om vetskap om de sprillans nya reglerna funnits blir istället ett C. Eller E istället för D. Skillnaden kan låta blygsam, men det är den knappast för den elev som står och faller med den där poängen.

Elever och lärare måste få jobba med bättre framförhållning. När nu Skolverket med Fridolins goda minne inte låter oss göra det måste de åtminstone säkerställa att alla lärare i Sverige jobbar på samma sätt vid denna betygsättning. De måste också låta oss veta hur tidigare årskullar ska kompenseras vid ansökning till högskolan. Och de allmänna råden kan knappast anstå till i höst.

Knas är vad det är.

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Hej Skolverket och Gustav Fridolin

Jag heter Lotta. Jag jobbar som gymnasielärare. Just nu har jag 127 nationella prov i svenska att rätta. Utöver det har jag den vanliga skolverksamheten med därtill hörande examinationer och rättning. Jag ska alldeles snart sätta betyg. Då föreslår ni en ändring i betygsättningsgrunderna. Jag tänker att ni nog är lite knas. Eller att ni har en helt annan humor än vad jag har. Ni tycker att vi ska ändra på kraven för D och B. Kanske ska vi det. MEN INTE I MAJ MÅNAD VA?! Den 29 maj ska jag ha satt betyg på mina avgångselever. NU funderar ni på att ändra betygskraven för dem. ”Den nya skrivningen kan tillämpas redan i vårens betygssättning”, står det i SvD och på Skolverkets hemsida.

”Det kan man absolut göra. Betygen sätts ju inte förrän kurserna är avslutade, säger enhetschef Karin Hector Stahre vid Skolverket.”

Alltså, Karin Hector Stahre, menar du allvar? När hade ni tänkt berätta det här för lärarkåren? Hur hade ni tänkt se till att de nya bedömningsgrunderna tillämpas konsekvent och rättvist i landet? Man kan säga att vi lärare har en del att stå i just nu. Att reformera betygssystemet, om än så lite, är det inte rätt tid för. En del treor i landet läste förresten färdigt religionskursen i höstas, en del gör det nu i vår. Ska samma årskull ha olika grunder för betygsättningen i samma kurs?

Nej va? Sitt ner i båten. Eller var urtydliga med att alla lärare i landet ska börja använda det nya systemet. Men då behöver vi också få veta exakt hur det ska fungera. Och helst för några månader sedan.

Förresten förstår jag inte ens om ni har föreslagit detta eller bestämt detta. Ni måste nog vänligen hjälpa mig att förstå. Men gör det kortfattat och enkelt, tack. Jag har lite annat att fixa med nu.

Hälsningar från Lotta Lexén, gymnasielärare som möjligen saknar sinne för humor

 

(”Vi är nöjda med Skolverkets förslag och hoppas kunna gå vidare snabbt”, säger Gustav Fridolin. Jag är inte alltid nöjd med Gustav Fridolin. Att vända skolan på 100 dagar gick inget vidare, och att reformera betygssystemet över en natt är kanske inte heller den briljantaste av idéer.)

Omyndigförklara inte mina elever

Våra elever ska stöttas. De som som är i behov av särskilt stöd ska få det. Vi  lärare ska jobba för att entusiasmera eleverna och göra vårt bästa för att de ska nå goda resultat. Självklart ska vi det. Skolan är till för eleverna, den finns inte där för att jag ska ha en arbetsplats eller för att skattepengarna ska ha någonstans att ta vägen.

Men Skolinspektionen får det faktiskt att låta lite som om ansvaret för lärandet ligger helt på skolan och inte alls på eleverna. ”Att lägga över ansvaret på eleverna när skolan inte lyckas med sitt uppdrag får aldrig vara lösningen”, säger Skolinspektionens Peter Ekborg. Uttalandet är del av en replik på en gymnasielärare Johan Svenssons debattartikel på temat där han bland annat säger följande: ”Jag har tagit del av inspektionens bedömning av Hvitfeldska gymnasiets stödåtgärder för svagpresterande elever. Kritiken går ut på att ”det finns tillfällen då lärare i sitt agerande utgår från att elevers eventuella svårigheter med studierna beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven”. Vidare konstaterar Skolinspektionen kritiskt att ”eleven förväntas anpassa sig till den utbildning som erbjuds”. Svensson berättar att ”när elever misslyckas med sina studier är min över 30-åriga erfarenhet som matematiklärare på gymnasiet att det nästan alltid beror på egenskaper eller omständigheter som är kopplade till eleven.”

Jag skulle vilja säga att båda har en poäng, men skolinspektör Ekborg menar att Svensson har helt fel och skriver att ”det synsätt som Johan Svensson ger uttryck för står i strid med skollagen”.

Jag håller med om att utlärandet är lärarens ansvar, men hävdar att inlärningen är beroende av elevens insats. Jag tror att få elever skulle säga emot mig. Alla som inte klarar det betyg de strävar efter, vare sig det är E eller A, är inte i behov av särskilda åtgärder. Många kan faktiskt fixa det genom att jobba hårdare. För en del kan det räcka med att inte vara beroende av att kolla av sin telefon tio gånger på en lektion och istället fokusera på undervisningen. För andra kan en timme eller två i veckan på skolans räknestuga vara det som fixar betyget. Någon kanske behöver säga upp sig från sitt extrajobb för att orka och hinna med skolarbetet. Vissa elever kan läsa ett kapitel om exempelvis imperialismen en gång och sedan komma ihåg allt och dessutom kunna sätta in det i ett större sammanhang, andra behöver läsa kapitlet fyra gånger och se ett youtubeklipp på samma tema innan fakta och förståelse börjar sätta sig. Några skulle ha lättare att ta till sig undervisningen om de hade med sig läromedel och anteckningsmaterial till varje lektion och några elever skulle behöva äta och sova bättre på fritiden så att de inte behöver ägna så mycket tid åt att göra dessa saker på lektionerna. Många gör redan sitt bästa och når de resultat de önskar.

Ge absolut stöd till de elever som behöver det! Anpassade uppgifter, längre provtid, senare inlämning, stödundervisning enskilt eller i grupp, studieplaneringshjälp, en assistent, dator, inlästa läromedel till exempel. Men avskriv inte ”egenskaper och omständigheter som är kopplade till eleven” som oviktiga faktorer i sammanhanget. Det är, tycker jag, att omyndigförklara eleverna. De flesta av mina elever jobbar hårt och engagerat och jag blir å deras vägnar aningen förolämpad av inställningen att ansvaret ligger helt på skolan. Det är eleverna som gör det största jobbet, inte jag. Och skulle de välja att inte lägga så mycket energi på skolan är det högst rimligt att det visar sig i resultaten och jag kan inte låta bli att tänka att en del av det ansvaret, den valmöjligheten, ligger på eleven. En och annan elev är förresten kanske rentav lat, alldeles utan att ha några bakomliggande problem.  Ja, jag hävdar att det kan ligga hos eleven.

(Och skulle en elev exempelvis sparka in en låst dörr till ett rum jag befinner mig i är jag benägen att påstå att hela ansvaret ligger på den eleven.)

Egentligen förstår jag inte riktigt hur det kunde bli en debatt av detta. Svensson påstår inte att alla är lata och att de skulle kunna få bättre betyg bara de skärpte till sig lite. Hur kan Skolinspektionen reagera så hårt på hans artikel och till och med säga att hans synsätt strider mot skollagen?

Hannah Franks, aktivitetspedagog, tycker liksom Ekborg att Svenssons tankar om elevansvar är obehagliga: ”Det är en billig utväg att skylla på elevens dåliga inställning, i stället för att börja reflektera över våra egna pedagogiska förhållningssätt och utlärningsmetoder. Gör matematikundervisningen mer attraktiv och intressant, även för den ointresserade!” skriver hon.

Jamen det är väl självklart. Jag har svårt att tro att Svensson inte begrundar utlärningsmetoderna. Den lärare som anser att elever har ett ansvar för sin inlärning struntar väl inte med självklarhet i att reflektera över och förbättra sin undervisning?

Alla behöver göra sitt bästa i skolan. Lärare såväl som elever. Men mina elever är individer som i de flesta fall kan och bör ta eget ansvar. Friskriv inte alla från det bara för att det finns elever som behöver (och ska ha!) särskilt stöd.

Den här filmen har något år på nacken, men jag känner att den passar in här:

 

 

 

Men nu är det annorlunda

 

IMG_3186Jag ska köpa tid. Från och med vårterminen, om allt klaffar, kommer jag att köpa mig en tjänstledig dag i veckan.

Jag skulle vilja säga att det är ett val jag gör för att få tid att skriva, men så är det tyvärr inte. Det är ett val jag gör för att orka fortsätta jobba.

Att vara lärare är fantastiskt. Eller: att undervisa är fantastiskt. Att vara lärare börjar dock enligt mig innebära andra saker än vad det gjorde för bara ett par år sedan. Sedan jag började jobba som lärare för arton år sedan har jag jobbat heltid med undantag för ett år under småbarnstiden. Det har känts självklart. Även om jag inte har älskat allt som arbetet för med sig har jag aldrig tidigare känt att jag inte orkar, att jag inte är beredd att vara lärare fem dagar i veckan.

Men nu är det annorlunda.

Det skulle kunna bero på att det är något fel på mig, att jag kanske har fått någon bristsjukdom utan att veta det, eller att jag är deprimerad utan att fatta det. Möjligen är jag bara lat. Men det tror jag inte. Fler och fler av mina kolleger, på min egen arbetsplats och runt om i landet, vittnar om en liknande känsla. Vi räcker inte till. Vi orkar inte med. Jag räcker inte till.

Jag hör aldrig lärare klaga över att det har blivit jobbigt att undervisa. ”Tusan, jag är så jäkla trött på de där förbannade derivatorna / befolkningsutvecklingarna / adjektiven / eleverna”, är inte ord jag hör (även om jag själv i något slags förvirring plötsligt fått svårt att skilja på tidsadverb och temporala konjunktioner). Det är Det Andra. Det är Runtomkringet. Det är De Tusen Små Sakerna som får lärare efter lärare att läsa Platsbanken eller förhöra sig om partiell tjänstledighet. Än värre är det när kolleger inte hinner stanna upp innan det är för sent, innan den berömda väggen har mött dem med en smäll. Jag har sett det hända för många gånger nu.

Att berätta vad De Tusen Små Sakerna är låter sig inte enkelt göras. Det ligger i sakens natur. Ena veckan handlar det om extra tidskrävande mejlkontakter med föräldrar, uppdatering av likabehandlingsplanen eller hot- och våldplanen, krångel med teaterbiljetter, öppet hus och ifyllande av enkäter och utvärderingar. Andra veckan kan det vara en elev som ska byta skola, två elever som har fuskat, en annan elev som mår dåligt, nya allmänna råd från Skolverket att läsa och beakta, framtagande av en policy om datoranvändande vid prov och ett härligt men tidsslukande kvällsbesök på teater samt fjorton utvecklingssamtal. Alla dessa saker är rimliga saker att göra, men de ramlar alltså på tätare och tätare. Det innebär att förberedande av lektioner och efterarbetning i form av rättning, återkoppling och reflektion ges mindre och mindre tid. Och faktiskt vet jag inte hur jag detekterar och åtgärdar dataspelsmissbruk.

Gnäll? Kanske. Men jag tror det är ett gnäll att ta på allvar. Lärarbristen är redan här och den minskar inte. Färre ungdomar väljer att utbilda sig till lärare.

Detta trots att läraryrket är underbart. Egentligen. Att undervisa är ett drömyrke. Mina elever är störtsköna, mina kolleger kompetenta, roliga och stöttande, och min skolledning och vårt elevhälsoteam jobbar hårt för att göra min skola så bra som möjligt. De flesta lektioner ger minst lika mycket energi tillbaka som de tar av mig. Ofta ger de mer. Mina elever är praliner.

Förväntar jag mig att inget ska vara jobbigt med att vara lärare? Verkligen inte. Jag fattar att jag inte bara kan få göra roliga saker. Jag begriper att läraryrket innebär så mycket mer än undervisning. Det har det gjort under alla mina arton år i yrket.

Men nu är det annorlunda.

Synen på vad en lärare är och gör är annorlunda, och synen på vad skolan ska vara och göra är annorlunda.

Artikel efter artikel berättar för mig att vi måste lyfta våra elevers resultat. Det vill jag också. Men samtidigt som jag ska bli bättre lärare och lära upp bättre elever får jag fler uppgifter och ett större ansvar. Det mesta ska dokumenteras och ryggen hållas fri. Samtidigt mår elever sämre och Pisaundersökningen talar sitt språk.

Kanske är jag helt enkelt inte den nya tidens lärare. Jag är ingen balanskonstnär (varning: klicka bara på denna länk om du har starka nerver och gott om tid) statistiker eller kurator. Jag är inte studie- och yrkesvägledare, hälsocoach eller specialpedagog.

Sedan en tid tillbaka har jag alltså känt att jag inte håller för heltidsarbete som lärare. Familj, vänner och kolleger har fått ta hand om mina tårar.

Och jag som älskar läraryrket. Ändå.

Fan.

Vill jag med detta avråda ungdomar från att söka sig till läraryrket? Nej, verkligen inte. Jag kan nämligen inte tänka mig att det kommer att fortsätta vara så här, för det vore så urbota dumt. För Sverige.

Jag vill att politiker på lokal nivå såväl som på riksnivå ska förstå vad som pågår, inte bara med mig. Men det räcker inte att de förstår, något måste också göras. De får den lärarkår de förtjänar, så de måste se till att förtjäna en bra sådan. En lärarkår som orkar. En lärarkår vars motto inte tvingas bli ”Håll ryggen fri”.

 

PS. Den här texten var långt ifrån självklar att skriva. Vill jag bidra till en mörkare syn på skolan och läraryrket? Helst inte. Hur ser mina elever, mina kolleger och min skolledning på mig när de läser detta? Förhoppningsvis förstår de att jag talar från hjärtat och att de problem jag påtalar inte är kopplade till dem. Alltså seriöst: Mina elever är lyckopiller, mina kolleger är mina vänner och skolledningen vet hur jag känner och jobbar för att göra det bättre. Jag behövde ändå skriva texten. Om inte lärare ska kunna beskriva sin arbetssituation som faktiskt också påverkar våra elever och därmed samhället, vem ska då göra det? Lojaliteten ska inte skjuta sig själv i foten. Och faktiskt kommer det här beslutet att kosta mig ett gäng tusenlappar i månaden. Å andra sidan får jag en extra dag att göra vad jag vill med. Skriva, sova, promenera eller för all del rätta prov. Jag menar inte att det är särskilt synd om mig. Jag har möjlighet att göra det här valet. Men det här kan bli ett problem för den svenska skolan om många känner som jag. Och det gör de.

Svenskfrökens tips

zombie

”Sa du Egyptien..?”

Nu kommer en sådan där skolrelaterad, torrsmulig text igen. (Dock inte lika torr som min låååånga utläggning om hur det snart inte längre nya betygssystemet fungerar.)

I sjutton år har jag jobbat som lärare på gymnasiet och i sjutton år har jag stött på samma fel i elevernas texter gång på gång. Att jag inte tidigare har sammanställt en egen lista över fel jag så ofta snubblar över är svårbegripligt, men nu har jag i alla fall gjort det. Kanske kan den vara intressant för föräldrar att se. En svensklärares (och historielärares) irritationsknappar. I alla fall denna svensklärares. Just det där med uttalet av Schweiz är kanske inte så mycket till käpphäst för andra, till exempel, och om man nu råkar uttala det fel (svejtsch) så är man i gott sällskap. Eller åtminstone i sällskap. Åsa Romson gjorde motsvarande uttalsfel när hon pratade om Auschwitz som Auswitch. (Även mina elever säger ibland fel där, men så är de i och för sig inte vice statsministrar.)

I alla fall har jag och mina ettor gått igenom följande lista, och kanske innebär det att rödpennan får jobba lite mindre i år. (Obs metafor. Jag använder inte en rödpenna. Inte heller guldstjärnor.)

Alltså:

Vanliga fel (utan inbördes ordning)

Särskrivning: Det är en rätt så viktig skillnad mellan sex filmer och sexfilmer, och rubriken Stekt kyckling lever i en matbutik kan leda till märkliga tankar. Och den butik som skriver något om sin kassa personal bör nog tänka efter en gång till – om personalen faktiskt inte är usel och man vill basunera ut det. En brun hårig sjuk sköterska är heller inte detsamma som en brunhårig sjuksköterska.

Var alltså snäll och fundera över om det är ett eller två ord du ska skriva. Har du skrivit två ord men uttalar det som ett har du troligtvis särskrivit. Testa själv att uttala Rök fritt respektive Rökfritt och fundera över betydelseskillnaden.

De, dem eller dom: Dom är talspråk och ska i regel endast användas när du återger talspråk eller i väldigt informella texter. Kanske kommer dom på sikt att ersätta de och dem, men där är vi inte ännu. För att undvika missförstånd och för att bli tagen på allvar när du till exempel söker jobb, ska du kunna skilja på subjektsformen de och objektsformen dem. (Enkelt förklarat är subjekt den som gör något och objekt den som utsätts för något.)

Tips 1: Prova att ersätta de/dem/dom med vi och oss. Vi är subjektsform och matchas av de. Oss är objektsform och matchas av dem. Exempel: ”Mamma hämtade dom.” Ska det vara de eller dem? Testa med vi/oss. Då känns det självklart att säga ”Mamma hämtade oss”, och då vet du att det ska vara ”Mamma hämtade dem”.  Eller ”Dom gillar att fiska” > ”Vi gillar att fiska”  > ”De gillar att fiska”.

Tips 2: Är du osäker är de oftare rätt än dem.

Specialare: Du kan skriva både ”för de som bodde här” och ”för dem som bodde här”, samt ”till de som gillar glass” och ”till dem som gillar glass.” Båda varianterna är enligt Svenska språknämnden korrekta. Tidigare gällde objektsform  (dem)  efter preposition (till, för), men numera är det alltså valfritt.

Var och vart: Var anger befintlighet, som i ”Var är du?” (svaret blir där) medan vart anger riktning, som i ”Vart är du på väg?” (svaret blir dit) Och vart är inte samma sak som blev, även om vi östgötar kan säga ”Jag vart så glad”. Det är dialektalt talspråk och hör inte hemma i text.

Genitiv: I svenskan sätter vi på ett genitiv-s för att markera ägande, som exempelvis Kalles krog. Vi skriver inte inte inte Kalle’s krog. Nix. Slutar namnet redan på s gör vi inget åt saken utan skriver Magnus tröja. Gäller det initialförkortningar skriver vi normalt sett :s, som i ABF:s  eller FN:s.

Syftningsfel: ”Han kysste sin fru” och ”Han kysste hans fru” betyder inte samma sak. I det sistnämnda fallet kan smockan tänkas hänga i luften. Meningen ”Elin träffade Per och Cilla, som hade odlat en stilig mustasch” lämnar också en del att önska. Som syftar där på Cilla, och rimligare är att det är Pers ansiktbehåring som åsyftas. Men vad vet jag?

Satsradning: När huvudsatser staplas på varandra utan punkt eller bindeord (och ibland även utan kommatecken) kallas det satsradning. Exempel: ”Vi skulle gå ner på stan, det var torsdag klockan var tre, vi skulle köpa pennor.” Med hjälp av bindeord och omformulering kan den här meningen få bättre flyt: ”Klockan var tre på torsdagen och vi skulle gå ner på stan för att köpa pennor.” (bindeorden är kursiverade.)

Styckeindelning: Nytt stycke markeras på ett av följande två sätt:

Indrag: Den första meningen i det nya stycket börjar en bit in på raden (ofta tre blanksteg) utom direkt under rubrik då meningen börjar längst ut till vänster på raden. Byt inte rad om det inte är nytt stycke utan fyll på med en ny mening på samma rad där den förra meningen slutade.

Blankrad: Lämna en tom rad mellan styckena. Även här fortsätter man mata på med ny mening på samma rad där den förra meningen slutade till dess man alltså vill påbörja ett nytt stycke och hoppar över en rad.

Ta aldrig bara ny rad lite hipp som happ. Då blir fröken sur och stämningen kan bli dålig.

Skiljetecken: Här vill jag påminna om att frågor faktiskt ska avslutas med frågetecken. Eller vad tycker du. Jag vill också be dig att vara mycket sparsam med utropstecken. De används nästan bara när du skriver repliker, och knappt ens då. Spara dem till dina sms. Detsamma kan du göra med ”…”, som nästan bara används i repliker som avbry…

Blandat:

Det heter inte även fast. Det heter fastän eller trots att.

Det heter intressant, egentligen, ordentligt och ytterligare.

Schweiz uttalas med sje-ljud i början och ts på slutet. Inte på något annat sätt. Och så finns det ett land som heter Egypten. Det finns inget i i Egypten. Sovjetunionens ledare Stalin hade inget r i sitt namn heller. (Starlin är möjligen någon figur i tidningen Min häst.) I modern (”trendig”) finns ett r, men bara ett. Det heter alltså inte mordern konst.

Skriv vår och er, inte våran och eran (som är talspråk).

Någon kan begå självmord eller ta sitt liv. Man tar inte självmord.

Kortformerna nån, nåt, nåra, sån, sånt, såna, sen och nånting bör undvikas i skrift, utom vid återgivande av talspråk. Skriv någon, något, några, sådan, sådant, sådana, sedan och någonting.

Ett ju ska följas av ett desto, som i ”Ju fler desto roligare”. Inte ”ju fler ju roligare” eller ”desto fler desto roligare”, alltså. Ett dels följs av ännu ett dels (”Ansvaret ligger dels på kommunen, dels på landstinget”).

Du får skriva både ”Hon är äldre än jag” och ”Hon är äldre än mig” vad dina föräldrar än säger. Det första alternativet var tidigare det enda korrekta.

Lycka till med din text. Blir det fel blir det en lärdom, men försök att inte upprepa samma fel gång på gång.

Lotta Lexén