Floppydisk, kritdamm och Nelson-räddning

image

Artefakter

Häromdagen gick min bra-att-ha-låda på jobbet inte längre att stänga och jag tvingades till en städinsats. Vad jag då fann fick mig att undra om jag kanske har varit lite för länge på min lärarpost.

Femtioöringar. De slutade vara giltigt betalningsmedel 2010, men de flesta slutade använda dem innan dess. Femtioöringarna känns ändå som ett tämligen modernt inslag i min låda.

Ett stoppur. Allvarligt alltså. Hur länge sedan var det jag behövde ett stoppur för att ta tid på mina elever när de håller tal? Tio år sedan? Femton? Av någon anledning förknippar jag också stoppuret med den tid då det fanns högtalare i klassrummen genom vilka elever, eller för all del lärare, kunde kallas till expeditionen. Vid tillfällen då expeditionspersonalen sedan glömde stänga av systemet kunde man ha ganska roligt.

Stoppuret känns rätt så samtida med disketten. Finns det i dagens datorer något utrymme att peta in en sådan diskett i? Kommer den information som finns på den där plastbiten någonsin kunna komma mig till del? Tänk om det är något viktigt. Från 1998, typ. Wikipedia upplyser mig om att disketten, eller floppydisken, förblev ett ledande lagringsmedium fram till omkring år 2000. Femton år sedan. Kanske kan jag fortsätta leva i okunskap om innehållet.

Det gula är en tavelkrita. Jag kan utan problem återkalla ljudet av en sådan mot svarta tavlan och känslan av kritdamm över hela händerna efter en lektion med föreläsning och tavelskrivande. Det vita, eller i det här fallet gula, dammet som gjorde högerärmens mudd på den svarta tröjan not so snygg. Jag kan se de misslyckade försöken att med torr tavelsudd försöka göra tavlan skrivbar igen. Och ljudet. Det liksom knattrande, smattrande lätet från en flitig krita. Inte alls som de mera inställsamma whiteboardpennorna.

Och så Nelson. Noshörningsungen som skulle räddas. Minns ni honom? Han föddes och dog 1995 och levde i elva dagar. En medfödd hjärnsjukdom ryckte honom ifrån oss allt för tidigt. På Wikipedia hittar man honom i kategorin ”Kända däggdjur”. Och så finns han i min bra-att-ha-låda, då. År 2015.

Jag känner mig som en dinosaurie. Jag kanske ska ta med eleverna på studiebesök till mitt arbetsrum på någon historielektion. De kommer att känna sig som arkeologer när de rotar fram dessa lämningar från svunna tider. Jag kommer att känna mig som ismannen Ötzi.

Men jag är lite förundrad över att jag inte hittade några diabilder i lådan. Inga diabilder, inga guldstjärnor och inga pekpinnar. Kanske är jag bara en mammut, inte en dinosaurie. Riktigt ungdomligt fräsch. Och när jag hade tömt lådan på gummisnoddar som frasande smulades sönder vid beröring fick mina artefakter plats igen. Så nu kan jag kanske köra tjugo år till ändå.

Vem har ersatt Stasi och hur bakåtsträvande är jag egentligen?

Nu är eleverna på plats, och min gnagande känsla av att det cykliska i mitt jobb är av ondo har släppt sitt grepp. Eleverna ger liv åt läraryrket och gör varje dag ny. Så då grubblar jag över andra saker istället. Just nu, vid termins- och därmed kursstart, delas ämnesplaner och kunskapskrav ut – dokument som beskriver vad eleverna ska lära sig. När jag begrundar dem känner jag mig bakåtsträvande och ärkekonservativ.

På 70- och 80-talen lockade Östtyska Stasi, förlåt: Vänskapsförbundet Sverige-DDR, svenska gymnasielärare med billig fortbildning. Många hundra nappade och fick språk- och kulturutbildning på plats. Det har, inte helt överraskande kanske, efteråt visat sig att det handlande om rena indoktrineringsförsök och en vilja att få Sverige DDR-vänligt inställt.

Källor berättar att ”Utgångspunkten för undervisning var personlighetsförändringar från individualism till kollektivism.” På intet sätt överraskande. Frågan jag ibland ställer mig idag är dock: Vem är det som indoktrinerar oss nu? Stasi tycks lysa med sin frånvaro när jag söker spår i skolans styrdokument. Men något lurt är det.

Kunskapskraven har proppats överfulla med innehåll nog för att få den mest kunskapstörstande att storkna, men när man krafsar runt lite bland formuleringarna är det ändå lite svårt att sätta fingret på substansen. Eleverna ska, helst utförligt och nyanserat, kunna diskutera, analysera och kritisera. Ja, redan här ser man att det inte är Stasi som ligger bakom konceptet. Det är självklart kalasbra att kunna dessa saker, men ibland känns det som om fakta och baskunskaper har blivit något fult. ”Fakta kan man väl alltid googla fram, eller?”, typ.  Ja tjena. Bra vore ju då om man visste vad i allsindar man skulle googla på, vilka faktorer som rimligtvis kan vara relevanta för det beslut man i något läge ska fatta.

Det är klart vi ska lära våra barn att tänka och ifrågasätta. Massormassormassor. Men för att kunna ifrågasätta och diskutera saker bör vi först veta en del om dem. För att kunna formulera en rimlig åsikt om genmanipulation är det väl idé att först få veta vad genmanipulation faktiskt är? Eller i alla fall en gen. Eller är det fult? Är det kränkande att pådyvla eleven fakta och på så vis låta påskina att eleven inte själv är kapabel att ta reda på allt som behövs om genmanipulation / världskrig / retorik? Men faktiskt äter det rätt så mycket tid om allt ska ske problembaserat och elevdrivet.

Så frågan kvarstår: Vem är det som vill att undervisningen i så stor utsträckning ska handla om att ifrågasätta, diskutera och kritisera, på bekostnad av grundläggande faktakunskaper? Vem är det som vill att vi ska kunna käbbla utan att nödvändigtvis ha substans?

Inte Stasi, den här gången.

Men inte alla håller med mig. På SVT Opinion skrev häromdagen Helena von Schantz debattartikeln Flickors lydnad ett lika stort problem som pojkars stökighet i vilken hon främst diskuterar ämnet i artikeltiteln. Men hon skriver också så här: ”Ärligt talat blir jag bekymrad av lydnaden i den svenska skolan. Som lärare kan du dela ut en stencil till klassen och be dem att fylla i den, och eleverna tar fram sina pennor och sätter igång utan en tanke på syfte och mening. De riktiga kunskaperna kommer när du resonerar kring ditt lärande, inte av att du prydligt fyller i en stencil på lärarens kommando. Skolan borde ta vara på ett sunt ifrågasättande.”

Jag säger egentligen inte emot von Schantz här, men menar att detta ifrågasättande har fått ett stort utrymme i ämnesplanerna, något som jag antar att hon uppskattar. Jag vill ändå flagga lite extra för att vi ska ha en rejäl grund att stå på innan ifrågasättandet och resonerandet får huvudrollen i klassrummet.

Sedan jobbar nog von Schantz och jag inte riktigt likadant. Åter känner jag mig ytterst bakåtsträvande när jag läser: ”Jag provar mig själv fram med olika nya metoder i klassrummet, just nu experimenterar jag med spinningcyklar. Dem får man cykla på vid vissa delar av lektionen, och det ska gå att delta i undervisningen samtidigt, men det är ett sätt att möta elever som inte kan sitta stilla så länge.”

Med trettiotvå elever i salen skulle jag nog finna inslaget av några spinningcyklar i bruk distraherande och på flera sätt utrymmeskrävande. Å andra sidan verkar mina elever inte i första hand ha problem med att sitta stilla. Snarare, om än inte särskilt ofta, med att hålla sig vakna. Kanske är det för att jag maler på för mycket. Kanske borde vi ifrågasätta lite mer istället…

Jag har visst en bit kvar innan jag är en lärare à la mode.

Minilivskris, rakvatten och skärgårdskrog

image

Slut på tiden i denna

Efter ett långt sommarlov återvände jag idag till jobbet och när jag närmade mig skolan kändes det som om jag bara hade en långhelg bakom mig. Kanske Kristi himmelsfärdsledigheten. Mina skor lät nästan skrämmande välbekanta mot golvet, genomgången av läsårsdata var föga omvälvande, inloggningsproblemen kändes igen, Rune luktade lika gott som vanligt och på tjänstefördelningsfronten intet nytt.

Inget var fel, inget var konstigt. Några nya soffor gjorde mig glad.

Jag gillar det välbekanta. Jag är inte en fräsigt orädd rebell som kastar mig mellan livsprojekt utan en person som finner cykliska fenomen som luciatåg och vårkonserter lugnande. Och jag gillar att veta vilket rakvatten jag kommer känna doften av när jag kramar om en kollega efter semestern.

Men idag genomled jag kanske under några timmar en liten livskris.

När jag kopierade upp ämnesplanerna och kunskapskraven tänkte jag på en av mina vänner som just har sålt sitt företag. Företaget som han alltid varit på. Fri såsom fågeln och synnerligen nöjd med att kliva ut i en oklar framtid funderar han på att kanske köpa en skärgårdskrog. Fast han bor i Motala. Ujujuj, så kan man ju inte göra, pep en röst i mig. Skärp dig, det är klart man kan. Det är klart man bör, svarade en annan lite djupare röst.

Jag skakade av mig skärgårdskrogen och diskuterade introduktionsdagarna med min mentorskollega. Namnlekar, busskort, läromedelslån och mediateksinformation. Välbekant. Då smög sig tankarna på andra vänner fram. Vänner som köper och säljer verksamheter eller bryter upp från jobb de gillar för att de kanske gillar något annat ännu bättre. Eller som en bekant som lämnade ett jobb med en månadsinkomst på 250 000 spänn (ja, månad) för att pröva sina vingar mera på egen hand och som ännu inte vet om det kommer att bära eller brista. All in.

Jag plockade fram introduktionsövningen till litteraturhistoria, den övning jag satte ihop redan förra året. Kopierade upp några tal som jag ska analysera med mina treor. Funderade över vilka böcker mina elever ska få läsa. Klurade fram ett nytt temaområde för att ersätta det något dystra Döden. Saker jag tycker om att göra.

Ändå kändes det lite futtigt och platt.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Massor. Jag gillar eleverna och kollegerna. Skarpt. Och som sagt gillar jag det tydliga, trygga årshjulet vars ekrar består av det välbekanta: Draget, nobelfesten med naturvetarna, luciatåg, julavslutning, konserter som markerar årstider och högtider. Att Rune doftar Hugo Boss.

Men ändå. Det kliade lite.

Om en vecka kommer eleverna. Säkert kommer det att sparka igång mig. Säkert är jag bara lite trögstartad. Att få argumentera och diskutera med dem är en sådan vitamininjektion, det vet jag ju.

Om det inte funkar får jag väl be Rune byta rakvatten. Det kanske är nytt nog. Skärgårdskrog är ju inte för alla.

(Ochinneimigfinnsjudendärlängtanefterattfåsittahemmapåkammarnochskrivaböcker. Denlängtan.)

En supertorr beskrivning av min betygsättningsprocess. Supertorr.

image

Frökens klottriga bedömningsmatris, ej menad för andras ögon

Obs: Trååååkig text om betygsättning. Du är härmed varnad. För att finna denna text ens det minsta intressant bör du vara gymnasieelev, förälder till en gymnasieelev eller möjligen lärare. Övriga bör verkligen läsa något annat eller titta på ett roligt youtubeklipp. Katter och hundar brukar vara roliga. Jag skojar inte, det blir inte tristare än så här. Dessutom vet redan elever och lärare det jag skriver om här, så tydligen skriver jag bara för mig själv. Nåja. Det är ju min blogg.

Jag gick ut gymnasiet med dugliga betyg. Inget att skämmas över, inget att yvas över. Det var, tyckte jag, en ganska skön tid med rimlig arbetsbelastning. Men idag vet jag faktiskt inte riktigt hur det skulle ha gått för mig. Medan jag fick ett betyg i matte får dagens elever två till … massor. Får en genomsnittlig naturvetare sex olika kursbetyg i matte? Något sådant i alla fall. Å ena sidan hela tiden nya chanser att visa vad man kan, å andra sidan inget utrymme för svackor eller för att ”fatta grejen lite senare”.

Så här framåt slutet av läsåret passar jag på att reflektera lite över det ganska nya betygssystemet. Ni som varken går i skolan eller har barn där bör alltså kanske sluta läsa nu. (Sista varningen.) Det här kommer att bli en snustorr genomgång av betygsättningen, inte en smålustig vardagsbetraktelse. För betyg och bedömning är sällan en särskilt festlig sak. Inte ens för någon som frivilligt valt lärarbanan och som trivs mycket bra där. Själv känner jag så här i betygstider ganska ofta för att krypa ihop i fosterställning och tänka på regnbågar och sockervadd.

I det nya systemet sätts betygen A, B, C, D, E eller F (underkänt) i respektive kurs. Ämnena är indelade i olika kurser vilket innebär att mina elever under sin gymnasietid kommer att få tre betyg i svenska av mig, ett i varje årskurs. Den som har en lite småknackig start och får ett E i Svenska 1 behåller alltså det betyget även om hen i Svenska 3 får ett B. På min tid fick vi visserligen terminsbetyg som berättade var vi låg just då, men det var slutbetyget som räknades. Med dagens system (gäller även förra systemet) skulle jag ha haft fem olika mattebetyg istället för ett. Jag tror att det skulle ha stressat mig. Å andra sidan skulle jag nog ha tilltalats av nystarten, möjligheten att börja från noll. Minus och plus.

På delmomenten under en kurs bör förstås eleverna bedömas och få återkoppling och utvecklingstips. Formativ bedömning. Här säger Skolverket att vi bara ska använda betygen A, C och E. Mellanstegen B och D är förbehållna kursbetyget. (Fast de hittar på lite när de säger så, för på de av dem beordrade nationella proven ska vi plötsligt sätta mellanbetygen också, trots att momenten inte testar hela kursen utan ”lika lite” som mina delmoment gör. Då blir jag både sur och förvirrad. Har lite svårt att förstå logiken. Eller – jag förstår den inte alls och kan tycka att de liksom gör det lite lätt för sig.)

Rent logiskt borde vi faktiskt kanske inte sätta några betyg alls på delmomenten. Inte ett betyg per delmoment, alltså. I mina ämnen, svenska och historia, är det i alla fall så att ett delmoment sällan eller aldrig bara testar ett av kursens kunskapskrav. Om eleverna håller argumenterande tal så bedömer jag ju flera delar: argumentationen i sig, dispositionen, språket, framförandet och kanske något mera. Det innebär fyra olika bedömda förmågor som kanske inte alls ligger på samma nivå. Eleven kan ha riktigt bra argument som presenteras med övertygande fakta och resonemang, men ha en ointressant inledning och en obefintlig avslutning. Hen kan ha urtjusiga formuleringar men presentera dem utan publikkontakt och med fingret i manuset. Det kan bli både A, C och E (och för all del F) på samma redovisning. Då blir det ju lite knasigt att sätta ett samlingsbetyg på det momentet, och oftast gör jag inte det. Eleven får ut kunskapskraven (som de bör ha fått när uppgiften först presenterades) där jag markerat vilka olika eller lika betyg de uppnår på respektive del i delmomentet… Låter det knöligt och konstigt?

Eleven kan alltså, för att ta ett exempel till, i en skrivuppgift ha fått C i skriftlig språkbehandling, A på slutsatser och reflekterande och E på referatteknik. Någon kanske tycker att det då är ett C, ”i snitt”, men så är det inte. Det är C, A och E. Inget snitt. Jag noterar förstås dessa tre olika betyg i mina papper och sätter alltså inte heller där något snittbetyg. (Självklart kan man ha C på alla tre ”förmågorna” och då kan man för all del säga att det blev C på uppgiften.) De här tre olika momenten testas kanske inte i en och samma uppgift någon mer gång under kursen, men troligtvis så dyker de upp i olika uppgifter. Språkbehandling testas i så gott som alla skrivuppgifter, slutsatser och reflektioner kan finnas med i ett föredrag och referattekniken kan dyka upp i olika sammanhang. Man har alltså inte bara en gång på sig att visa en förmåga, och man kan självklart förbättra de olika förmågorna under kursens gång. Har man lärt av sina referatmisstag och fortsättningsvis levererar C-nivåreferat så drar inte det första E-betyget ner snittet. (För det finns ju typ inget snitt.)

Det är alltså inte så att ett E på en uppgift gör att du inte kan få C i kursbetyg. Om du däremot aldrig kommer över E för en av de förmågor som bedöms så kan du inte få mer än D i kursen, och då måste övervägande delen av förmågorna ligga på C-nivå. Det är hårda bud. Men tydliga. Det är vad vi lärare har att rätta oss efter. Ett A i skriftlig språkbehandling kan inte väga upp ett F i muntligt framträdande. Om du aldrig under kursen kommer över F på muntliga framträdanden kommer kursbetyget att bli F, hur mycket A du än har på övriga förmågor. (Sedan jobbar vi förstås på att det inte ska bli så, men det är en helt annan sak.)

Det här blir ett sätt att i viss utsträckning bedöma eleverna utifrån deras svagaste sidor. Självklart är deras styrkor viktiga och kan lyfta dem – men bara om de inte har en svag punkt. En talängslig elev har till exempel en stor utmaning framför sig när det gäller att få högsta betyg i svenska. Kommer du aldrig över C på talmomenten kan du inte få mer än B i kursbetyg, även om allt annat är A. För A ska alla dina förmågor vara på A-nivå (dock alltså inte nödvändigtvis alla dina delbetyg under kursen.)

Om elevens ”svagheter” är kopplade till en diagnos med en problematik som påverkar förmågan att uppnå kursmålen och är av bestående karaktär görs dock undantag. Om en elev diagnostiserats med exempelvis dyslexi ska jag som lärare bortse från de fel som är kopplade till just den problematiken. Eleven kan alltså få A i skriftlig språkbehandling (och/eller hela kursen) trots många stavfel – så länge de bedöms bero på dyslexin.

Någonstans, jag minns tyvärr inte var, läste jag om att det finns ”schysta lärare som har fattat att Skolverket är fel ute och som sätter till exempel ett C i kursbetyg trots att en elev aldrig har mer än E på det muntliga, för att det vägs upp av att eleven är så duktig skriftligt.” (Ej korrekt citat, med andemeningen stämmer.) Jag vet inte om jag tycker att det är så schyst. I alla fall är det inte schyst mot de elever som har lärare som håller sig till Skolverkets tydliga riktlinjer. Klaga gärna hos Skolverket, men kör inte en egen betygsättning, tack.

Ja, det här blev som sagt inte på något sätt en underhållande text. Jag hoppas ändå att den är lite klargörande för dem som har barn i det nya systemet men som själva gick i skolan för länge sedan. Och om någon tycker att mitt ställningstagande i betygsfrågan är oklar så har ni helt rätt. Det här är ingen argumenterande text om betyg och kursutformning. Det är bara ett försök att klargöra hur åtminstone jag jobbar med betygsättning.  Torrt och koncist. Eller kanske torrt och pladdrigt. Men torrt i alla fall.

Och säkert finns det någon som tycker att jag gör fel.

Vårda språket, jävla hora!

rådjur

Mumsigt rådjur eller jävla hora?

”Kom då, jävla hora!”

”Amen vänta då, hora!”

De två eleverna i korridoren framför mig konverserade, och jag kände mig som hundrafemtio år. Kanske tvåhundra. Någonstans inom mig fann jag deras språkbruk … olustigt. Det är långt ifrån första gången jag hör dylika tilltal mellan gymnasieeleverna. Just de här tjejerna kände jag inte igen, men de såg ut och lät – på tonfall om än inte på ordval – som om de vore goda vänner. Ordväxlingen var hjärtlig. Jag har också hört tilltalsord som ”fitta” uttalade med samma hjärtlighet. Ibland med ”jävla” som tillägg, ibland utan. ”Jävla blatte” är också tämligen ymnigt förekommande, vänner emellan.

Är det min ålder, mina fyrtiofyra år, som gör att det skorrar i öronen?

Har jag bråttom ropar jag någonting om ”språkbruk” över axeln, men har jag tid brukar jag stanna och byta några ord med hororna ifråga. Eller fittorna, eller blattarna. De jävla hororna – som kan vara både tjejer och killar – brukar aningen generat be om ursäkt, men förklara att de inte menar något illa. Ibland med förklaringen att ”fitta” väl är något trevligt och att det därmed inte gärna kan vara något otrevligt med att kalla någon det. Och visst har de rätt i att det inte är något fel med det kvinnliga könsorganet. Det är en trevlig skapelse som bringar gott. Men ordet ”fitta” har genom historien kommit att få en något annorlunda innebörd, något eleverna för all del håller med om om de är på ett generöst humör, vilket de oftast är.

Då jag rör mig bland hundratals ungdomar dagligen hör jag brottstycken av många lågmälda samtal, samtal som inte alls är menade för mina öron. Även i dessa samtal dyker ”hora” och ”fitta” upp ganska ofta, och nästan alltid i anslutning till en svordom. I dessa framviskade samtal är orden nästan aldrig positivt laddade. Då handlar det om någon förbannad hora som gjort något dumt eller någon jävla fitta som sagt det ena eller andra. Enligt min erfarenhet används dessa ord betydligt oftare nedsättande än kärleksfullt.

Det verkar alltså som om ”hora” då det ropas mycket väl kan vara kärvänligt menat medan det oftast är en rejäl förolämpning om det sägs i samtalston eller tystare.

Om jag testar att använda något av orden i klassrummet tittar eleverna på mig som om jag föreslagit att vi alla skulle ta av en strumpa från bänkgrannens fot och stoppa den i våra munnar. Uppenbarligen har orden rätt så stark laddning ändå.

De jävla hororna i korridoren, som mycket riktigt visade sig vara goda vänner som hjärtligt diskuterade hur hastigt de skulle röra sig, blev som väl var inte alls sura när jag föreslog att de skulle använda andra tilltalsord. De såg till och med ut att förstå att den fyrtiofyraåriga damen framför dem kanske tyckte att ordet spred lite taskiga vibbar över skolan och att det alltså skulle vara trevligare för vissa (fyrtiofyraåriga) individer om de fortsättningsvis sparade lite på sådana tillmälen. Jag föreslog att de kunde ropa ”mitt mumsiga rådjur” efter varandra varpå de tittade på mig som om jag kanske behövde få hjälp att ta mig till någon vårdinrättning med fokus på det mentala. Antagligen för att hålla mig lugn provade de att kalla varandra rådjur i alla fall. Jag tror inte att de kallade mig ”fitta” i samtalston eller tystare när de hastat vidare i korridoren.

Så alla jävla horor, helvetes fittor, blattejävlar och kukhuvuden där ute – kan vi inte testa lite andra tillrop? Det måste inte vara rådjur. Verkligen inte. Helst inte, faktiskt. Mig kan ni till exempel kalla Lotta. Men måste jag välja mellan ”mitt mumsiga rådjur” och ”din jävla hora” föredrar jag helt klart det första.

Eller är det bara min ålder?

 

(Foto:Marek Szczepanek)

 

Höj min lön

IMG_3182

Vill ha mer i lön

Hur lösa den svenska skolans diverse problem, sjunkande kunskapsnivåer och allmänna urspårning? HÖJ LÄRARNAS LÖNER. Rejält.

Kommer jag bli en bättre lärare om min lön tjoffar iväg uppåt? Nä. Det har jag svårt att tro. Med det menar jag inte att jag redan är den ultimata läraren, inte alls. Men jag ser det inte som att jag gör insats i relation till min lön utan att jag gör så gott jag kan inom rimliga gränser. Det är ändå ett yrke, inte ett kall. Visst skulle jag kunna lägga fler timmar på planering och efterarbete av lektioner och examinationer och på så vis höja kvalitén på min undervisning, men då skulle det få ske på min fritid och så storsint är jag inte. Efter ett sådant år skulle nog en sjukskrivning (eller åtminstone en bitterhet) dessutom knacka på dörren. (Hur jag klarade de första åren som lärare utan att lacka ur vet jag inte. Antagligen hjälper den allmänna entusiasmen över den nya karriären nyutexaminerade lärare att orka den tiden som för de flesta innebär många obetalda övertidstimmar. Något slags akademisk-karriäristiskt adrenalinpåslag. För det är knappast lönen som är moroten. Och övertidsersättning är så gott som ickeexeisternde.)

Det är alltså egentligen inte min lön jag tänker på, utan de framtida lärarnas. Undersökningar visar att den största enskilda faktorn för elevers framgång är just läraren. Då måste vi förstås ha bästa möjliga lärare till våra barn. Och läraryrket är idag inte attraktivt, inte alls såvitt jag hör och läser. Att jag gillar yrket räcker liksom inte för att sprida goda vibbar ut i samhället. Intagningspoängen till lärarutbildningar är låga. Många (sex av tio) yrkesverksamma lärare funderar på att söka sig bort från yrket. Alltså: HÖJ FÖR I HELVETE LÄRARLÖNERNA SOM FAN. OECD håller med. Fast kanske inte om språkbruket. Ursäkta. Affekt.

Jag kan inte föreställa mig annat än att fler vill bli lärare då – för det är ju ett förbannat trevligt yrke – och då blir det huggsexa om utbildningsplatserna. Troligtvis skulle föräldrar också lita mer på kompetensen hos lärarna om de vet att endast ”de bästa” (akademiskt sett) har haft möjlighet att utbilda sig till lärare, vilket ger mer arbetsro till skolan. Jag tror också att föräldrarna allt mer då skickar signaler till barnen att skolan är viktig och att lita på.

Låt folk slåss om att få bli lärare för att det är ett både välavlönat och uppskattat yrke.

Och när vi ändå är i farten kanske en del uppgifter kan tas bort från lärarna för att ge dem (oss) ännu mer tid till undervisning och sådant som är kopplat till den? Exempel: Efter de nationella proven i svenska lägger jag timtal på att fylla i statistik. Vilken skrivuppgift valde respektive elev? Vilket betyg fick hen? Skrev eleven ett ordinarie prov eller ersättningsprov? Skrevs det vid ordinarie skrivtillfälle? Vilket sammanfattande betyg fick eleven på de två eller tre delproven (beroende på kurs)? och så vidare. I vår kommer jag ha ca 80 elever som genomför nationellt prov i svenska. Det innebär 80 uppsatser, 80 tal och 30 läsförståelseprov. Detta är helt okej. Rättningen är kanske inte rolig, men den är tydligt kopplad till undervisningen och lärarrollen. Det är den jävla statistiken som gör mig förbannad. Har Skolverket hört talas om urval? Måste verkligen varje lärare göra det här varje år? Kan det inte bli statistiskt säkerställt ändå? Klart det kan. Så visst går det att rensa upp lite bland lärarnas uppgifter.

Det finns också (internationella och ifrågasatta) undersökningar som säger att större undervisningsgrupper inte inverkar så värst menligt på resultaten, men då menar man att 25 elever är att betrakta som en stor grupp. Få skolor är så lyckligt lottade idag att en 25-elevsklass betraktas som stor. Dessutom torde det bero på vilken syn man har på lärare och elever och deras skyldigheter. Självklart tar det mer tid i anspråk att föra statistik över och ha föräldrakontakter med 32 elever än med 20. Uppenbarligen tar rättning och återkoppling längre tid för 32 än för 20 uppsatser. Naturligtvis blir det mindre tid kvar av arbetsdagen efter rättning och administration för 32 elever än för 20. Mindre tid för planering och uppföljning av undervisningen.

Att åtminstone lite hålla nere storleken på undervisningsgrupperna tror jag därför är en god idé, såvida inte en hel del rättning och administration läggs ut externt.

Jag tror Sverige kan få en utomordentligt bra skola om bara lärare och elever ges de bästa förutsättningarna.

Så höj nu föriallsindar lärarlönerna.

Låt mig fortsätta älska mitt jobb

betygshetsJag skriver ibland om hur mycket jag trivs med mitt jobb som lärare och det är alldeles sant. Men jag vet också att alla lärares verklighet inte ser ut som min och kan känna att jag låter lite orimligt kvittrande nöjd. Som vore jag sponsrad av Skolverket kanske.

Faktum är att många lärare mår dåligt och vantrivs och att återväxten är klen. Få vill bli lärare. Med tanke på yrkets sjunkande status och den omvittnat ökade arbetsbördan är jag inte överraskad. Sällan träder dessutom lärare fram i media och pratar om hur bra de trivs. Kanske finns det en anledning.

Igår skrev Sakine Madon i Expressen om att allt mer av lärarnas och rektorernas tid går åt till föräldrakontakter, och då inte bara på arbetstid. Vid allehanda tider på dygnet vill föräldrar ha snabba svar om betyg, uppgifter och fan och hans moster. En del lärare går på knäna. Själv är jag nästan helt förskonad från detta – än så länge – men jag är väl medveten om att det ökar.

Jag tror att problemet är större än att föräldrarna inte respekterar lärarnas tid eller kompetens. Jag tycker mig under en tid ha märkt en attitydglidning i samhället, som ungefär säger att alla har rätt till ett A. Kanske att man har ett A till dess motsatsen är bevisad. Och vem står mellan eleven och detta A? Läraren. Om läraren bara har vett nog att sätta ett A är ju problemet ur världen, och om läraren inte anser sig kunna sätta ett A så beror det rimligtvis på att läraren inte gjort sitt jobb.

De flesta föräldrakontakter jag har är trevliga, helt relevanta och sker på vettiga tider, men ibland kan jag känna att de kanske inte ser helt objektivt på sitt barn (men vem gör det?). Som pappan som förklarade att hans son inte alls hade plagierat två skrivuppgifter och lämnat in till mig. För det sa sonen att han inte hade gjort. Och då var det så. Att jag satt med originaltexterna med hundraprocentig överensstämmelse spelade liksom ingen roll. Litade jag inte på hans son?

Den bild (ovan) som valsat runt några år nu känns inte alltid helt främmande.

Ge mig gärna högre lön, men ge mig framför allt tid att vara just lärare. Låt mig slippa vara statistiker, kurator och den som ska hålla koll på dataspelsmissbruk. Och lita på att jag gör mitt bästa.

Då kommer jag att fortsätta älska mitt jobb.

(Här kan du läsa en DN-artikel om situationen.)

Tänd en bil och låt den brinna?

markenbrinner_2_0

Foto: Markus Gårder

Är poliser svin? Kanske strukturellt onda? Strukturella rasister, till och med? Eller är det eleverna som är det? Är jag det?

Jag hade inte tänkt skriva om den pjäs jag som lärare var och såg med en av mina klasser, årskurs ett på gymnasiet, men då pjäsen hamnat i hetluften på sistone lägger jag mig också i. Det handlar om Ung Scen Östs Marken brinner, pjäsen som tar avstamp i Husbykravallerna och visar på vikten av att för demokratins skull våga gå emot auktoriteter.

Milt sagt kan man säga att pjäsen håller sig till ett perspektiv, och att det inte är polisens. Lite tvärtom faktiskt. Eller faktiskt helt tvärtom. Där satt jag hela pjäsen igenom och väntade på ett perspektivbyte. När publiken ombads att byta sida, åskådarplatsmässigt sett, trodde jag att det var dags även för pjäsen att belysa ett nytt perspektiv – men nä. Polisen, staten, auktoriteten var fortfarande ond och förtryckande och den som satte bilar i brand var per definition och tveklöst en frihetskämpe.

Pjäsen var på många sätt modern och ensemblen hade vågat ta ut svängarna för teaterformen. De rörde sig mycket ute i publiken, lät oss flytta runt flera gånger, ledde oss i ett slagordsskanderande tåg runt i lokalen, plockade upp oss alla på scenen samtidigt, gav oss alla pennor och sa till oss att skriva på bänkarna. Flera gånger uppmanades vi att göra läten, skrika eller komma med åsikter. Det var en interaktiv pjäs, och en mycket ställningstagande sådan.

Vid ett tillfälle då hela publiken stod på scenen bröt en av skådespelarna föreställningen och förklarade att vi var tvungna att skärpa oss, att de de inte kunde spela vidare om vi fortsatte som vi gjorde. Jag tog först för givet att det var en del av pjäsen men anade efter en stund att så inte var fallet. Men vad hade vi gjort? Alldeles uppriktigt förstod jag inte alls. Jag hade inte märkt något respektlöst eller störande uppträdande. Möjligen att några elever knäppte med pennorna som hade delats ut till oss alla och som bars runt nu när vi skulle byta sittplatser.

Efter pjäsen var jag fortfarande osäker på om avbrottet var en del av föreställningen, liksom för att visa på hur auktoriteter kan vilja tysta grupper som inte har gjort sig förtjänta av att tystas. Så var det inte. Det framgick när mina kolleger såg samma pjäs dagen efter och rapporterade att föreställningen bröts två gånger och att det senare under dagen meddelades att kommande föreställningar var inställda. På grund av sjukdom, hette det då, men det ändrades snart.

Teatergruppen förklarade i media att de ansåg sig vara utsatta för rasism och respektlöst bemötande.

– Det har klottrats hakkors och andra rasistiska saker. Publiken – inte bara unga utan även vuxna – har betett sig hotfullt och aggressivt. Det har även kastats pennor på skådespelarna, säger Nasim Aghili till Östnytt.

Nasim Aghili fortsätter med att peka på att det handlar om strukturell rasism. De medverkande i pjäsen är invandrare och det är därför eleverna har reagerat, säger hon.
– Det här är jätteallvarligt. Det är viktigt att inse att det inte går att göra en föreställning om strukturell rasism i Sverige och Östergötland i dag utan att göra ett grundläggande förarbete om just strukturell rasism, säger Nasim Aghili. (Ur ETC)

En av klasserna från min skola reagerade på Ung Scens Östs uttalanden och skrev ett öppet svar som publicerades på SVT Opinion. Bland annat skriver de följande:

Eftersom pjäsens kronologiska handling var otydlig trodde vi i publiken att avbrotten hörde till pjäsen. Men skådespelarna ansåg att avbrotten var på grund av mobbning, och att lärarna bara stod och såg på.

Eftersom vi blev uppmanade att vara med och agera var inte lärarna säkra på om detta var del av pjäsen. Vad som menas med att de möttes av hotfull stämning har vi ingen aning om, den skapades i sådana fall av dem själva.

Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.

Konstigt var att teatergruppen hade förväntat sig att publiken skulle vara helt lugna när de fick höra saker som provocerade. Samtidigt uppmanade de publiken till aktivitet under vissa ställen av föreställningen.

Jag lämnade i alla fall föreställningen med en känsla av Hur-blev-det-här? Jag hade tagit med mina elever på en politisk agitation, och av det något extremare slaget. Jag kände mig inte helt bekväm. Och när nu ensemblen i media kritiserar publiken, och mina elever alltså kan läsa och höra att de är respektlösa och möjligen också rasister så känns det inte direkt bättre.

Utifrån mitt perspektiv är Ung Scen Öst fel ute i sin generaliserande kritik.

Men jag kanske måste tända eld på en bil för att det budskapet ska bli tydligt.

(PS. Med detta sagt vill jag ändå tillägga att skådespelarna var imponerande och att scen- och formspråk var spännande!)

 

 

Jag har förresten startat en Facebooksida, Lotta Lexén – författare, som ni väldigt gärna får gilla!

 

Vilken tur att jag kan allt, typ

brygglotta

Lärare

Säg vad?!

Så här skriver skolvarlden.se (alltså min facktidning) den 29 oktober i år i artikeln ”Så upptäcks dataspelsmissbruk”:

”Många föräldrar har också svårt att veta vad som är en normal fritidssysselsättning och vad som är ett osunt spelande.

För pojkarna, för det är nästan uteslutande pojkar, som fastnar i ett dataspelsmissbruk är det inte ovanligt med fem till tio timmars spelande per dag. Det sociala livet blir oviktigt, skolarbetet blir lidande och därtill tillkommer symptom som huvudvärk, aggressioner och koncentrationssvårigheter.

– Om lärarna bara vet vad de ska leta efter så går ett dataspelsmissbruk absolut att upptäcka – och ju tidigare ett missbruk upptäcks desto bättre är det.

Patrik Wincent säger att läraren vid misstanke om dataspelsmissbruk ska ta kontakt med elevens familj för att höra efter hur situationen ser ut där hemma. Vilka spel spelar han, hur många timmar sitter han framför datorn och hur ser hans sociala liv i övrigt ut? När misstanken är bekräftad gäller det för läraren att sätta familjen i kontakt med ett företag eller myndighet som kan hjälpa.”

Det framgår också att försämring av elevens personliga hygien bör noteras.

Va? Vasa?

Om lärarna bara vet vad de ska leta efter? Ska jag fråga föräldrarna vilka spel deras son spelar – hemma – och ha en kvalificerad åsikt om dessa? Ska jag ta reda på hur länge han sitter vid datorn och gå till botten med hans sociala liv? Ska jag hålla koll på hans personliga hygien? Och när jag, utredningsledaren, har fått min misstanke bekräftad gäller det för mig att sätta familjen i kontakt med ett företag eller myndighet?

Alltså – jag brukar framhålla att läraryrket är toppen (för det är det!) och att min arbetssituation svartmålas onödigt mycket i media (för det gör den!), men när min facktidning skriver så här så får jag faktiskt lust att gå ut och välta en soptunna (fast det gör jag inte).

FÖRLÅT MEN FÖRÄLDRARNA DÅ?! De nämns liksom inte i artikeln, mer än som något av ett bollplank för mig. De har totalt degraderats till statister. Blinda statister. De har ungefär en son (kan vara några till), jag har ungefär 150 elever. De bor i samma hus som honom. Jag träffar honom i grupp (ca 30 elever) sisådär en tre eller kanske upp till sex timmar i veckan. De har känt honom ungefär 17 år, jag har funnits i närheten av honom i ungefär ett. Och allvarligt talat känner jag knappt till några fler dataspel än Minecraft och GTA. Mitt spelvokabulär är minst sagt begränsat. Och varför vet jag bättre ”vad som är en normal fritidssysselsättning och vad som är ett osunt spelande”?

De känns som om de, föräldrarna, med dessa försprång framför mig borde ha fått ett något större utrymme i artikeln. Jag är fena på stilistiska grepp och på befolkningsutvecklingen under medeltiden, men vad gäller spelmissbruk är mitt kunnande att betrakta som noll och intet. Jag har inte levlat en enda nivå. Och jag vet faktiskt inte vilket företag eller myndighet jag ska sätta familjen i kontakt med. Varför är det rimligare att jag letar upp den kontakten än att föräldrarna själva gör det?

Om jag ser att någon verkar må dålig blundar jag inte för det. Självklart inte. Jag menar inte att medeltidens befolkningsutveckling är det enda jag som lärare ska ägna mig åt. Men den förväntan som denna artikel andas besvärar mig. Jag ska kunna det där, tycks det. Och det kan jag inte. Åtminstone tror jag att jag kan det sämre än pojkens föräldrar.

”När misstanken är bekräftad gäller det för läraren att sätta familjen i kontakt med ett företag eller myndighet som kan hjälpa.”

Det är helt enkelt inte utan att jag blir lite irriterad.

Den där soptunnan ligger kanske risigt till ändå.

 

 

(Tack Gabriella, min gamla kollega, för att du gjorde mig uppmärksam på detta!)

Vältaliga herrar i mängd

image

Nöjd

Onsdagen blev dubbeldånandets dag. Trevligt.

Jag hade alltså lyxen att få ledsaga Jens Lapidus under hans besök på Platengymnasiet. I personalmatsalen delade vi en måltid bestående av panerad fisk med remouladsås, serverad på orange plastbricka. Som sällskap hade vi även Marcus Rehn från Bonnierförlagen. Var han med som skydd? Hade någon läst om min upprymdhet inför Lapidus besök och känt att ”det nog var bättre att ta det säkra före det osäkra och skicka med Marcus”? Oklart. Effekten var dock bara positiv. Att under en dryg timme få prata med en bästsäljande författare och en Bonnieranställd var sannerligen inte illa. Nya ord skapades, boktips utbyttes och jobbanekdoter berättades. Båda herrarna var mycket charmerande. Dessutom frågade Marcus om han kunde få skicka några böcker till mig. Generöst gick jag med på det.

I aulan charmades också eleverna. Sällan slamras det så lite med stolar när aulan är fylld, och sällan fylls de främre raderna på först. Och faktiskt är det inte jätteofta eleverna vill bli fotade tillsammans med våra föredragshållare. Eller, alltså … kanske inte bara eleverna.

image

Nöjda

På kvällen var både jag och Jens Lapidus på Bokens Dag. Han på scenen, jag i publiken. Tyvärr. På scenen fanns också Christopher O’Regan som presentatör. Mannen för vars skull jag hade jagat biljett. Säkert finns det många som köper biljett för att lyssna på de fem inbjudna författarna, men för mig (och Linda) är prioriteringen kanske lite annorlunda. O’Regans språk. Hans sätt att behandla orden som om de vore de dyrbaraste ädelstenar som förtjänar den bästa exponeringen. Hans anekdoter. (Och hans stiliga anklar.) Jag blev inte besviken. Bronsåldersrågbullar och åldersstigna vänninor, signeringsfadäser och tandläkarbesök. Allt blir liksom lite vackrare när han pratar om det.

Jag mötte det snöblandade regnet utanför Folkets Hus med ett leende.