God jul!

image

Efter Mange

Facebook översvämmas av gulliga katter som välter julgranar. Jag har Mange. Det var tydligen mitt fel att han välte granen eftersom jag hade missat någon ”spännarmsspärr” vid installationen. Okej. Men den stod jättebra i flera dagar när det bara var jag och barnen som pillade med den. Med vilken kraft behöver man egentligen hiva in ett paket under en gran? Den är på fötter igen men påminner lite om en konferensdeltagare som fått ett par glas under västen. Lite lätt tilltufsad sådär, när skjortan börjar krypa upp ur linningen, de två översta knapparna är uppknäppta och slipsen hänger lite slakt på sniskan (men ännu inte har flyttat upp och blivit till ett pannband). Ett pepparkakshus ligger i ruiner efter incidenten men vi har inte vågat underrätta byggherren ännu.

Denna dopparedag renoverar han badrum. Det är bra. Badrummet ligger nämligen inte i köket. Förra året började han baka limpor strax före släktens ankomst, eftersom ”julafton mest bara är väntetid”. Jag fick ovärdigt förhandla för att få använda ugnen till revbensspjäll och lax, och den där grönkålen kunde jag kanske ”vara snäll och hacka någon annanstans?”. I år tidigarelade han baket en dag. Utmärkt.

Vi får nog en god jul i år också, och jag önskar er alla detsamma!

 

 

Då var det jul igen. Och Mange bakar limpor.

image

Kärlek

”Tack, det är jättefint.” Jag tittade uppskattande på det militärgröna makraméarmbandet jag fått av Linda i tidig julklapp. ”Men jag fattar inte riktigt vad du menar med att det tål belastning och kan låta och värma.” Men stiligt var det ju ändå.

”Det är ett överlevnadsarmband, gjort av paracord. Tål 250 kilos belastning – och inuti finns fiskelina.” Hon vred på armbandet och visade spännet. ”Och här i spännet finns både visselpipa och tändstål inbyggt. Du kan fiska, tända eld, larma och tydligen bygga en hängmatta av armbandet.”

Jag log lyckligt. Min Linda. Min vän.

Ett par dagar senare var det julafton och jag mottog bland annat något slags minigaständare av hightechkaraktär och en solcellsdriven mobiltelefonladdare från Mange. Åter log jag lyckligt. Han bejakar min preppersida trots att han brukar håna den, tänkte jag. Han bekräftar mig. Min Mange. Min man.

Nåja.

”Dom här blir jättebra i båten”, sa Mange nöjt och jag kom ner på jorden igen. Nu har vi ju ingen båt, och apokalypsen lyser tack och lov med sin frånvaro, så vem av oss som först kommer att få användning för sakerna återstår att se. Jag hoppas förstås på ett sätt på Mange.

image

Självklart Stjärnklart

I ett skolningsförsök hade jag införskaffat ett personligt signerat exemplar av Wilderängs Stjärnklart till Mange, för att väcka den prepper som jag tror slumrar därinne, innanför den båtfixerade ytan. Men då hade han förstås hunnit lyssna färdigt på boken dagen före julafton. Han såg glad ut ändå, men förkunnade att det där med elektronikdödande nanomiter ändå var orimligt och att jag kan sluta oroa mig. Mäh – är han bekant med begreppet ”metafor” eller? (Nanomiterna kan väl heta både Putin, Libyen, Gudrun (och då menar jag stormen och ingenting annat) och Gasläcka?)

Mange bidrog för övrigt med en märklig guldkant på julaftonen, som traditionsenligt firades i vårt hem. Fem minuter före släktens ankomst började han knåda deg. Till limpor. Inte till julbordet, utan för hans kommande frukostmackor med leverpastej. Där stod jag med revbensspjäll, lax, brysselkål, grönkålstjosan och allt annat julbordigt, och jag var liksom i vägen för hans bakande.

”Va? Behöver du UGNEN till julmaten? Jag bakar ju limpor.” Han stod där i sin nystrukna finskjorta och tittade på mig som om jag borde förstå det olämpliga i att drälla omkring i köket vid en tidpunkt som denna. Jag försökte stirra klentroget på honom, det kändes som rätt reaktion, men det gick liksom inte. Jag måste helt enkelt erkänna att det var kungligt att dra igång ett limpbak mitt i julbordsstöket. Lite som att byta däck en nyårskväll. Så … obesvärat.

”Jag tänkte … Julafton brukar ju kännas mest som en väntan på julklappsutdelningen ändå. Att det liksom fanns dötid att använda till något …” Hans blick flackade, nu nästan (men bara nästan) lite skamset, mellan granatäppelkärnorna och grönkålen i mixern och jag insåg att jag måste ha skämt bort honom. ”You teach people how to treat you”, som Dr Phil brukar säga. Jag fick stå mitt kast.

Medan vi åt julbord jäste degen, men till kvällsskinkmackan fick vi nybakad Mangelimpa. Kanske kan det bli en ny tradition. Om inte annat fick jag torka skrattårar varje gång jag hittade honom utförande limpbestyr i köket, typ mitt i Kalle Anka. Och limporna var finfina.

Mamma hade snappat upp min nya aversion mot den trillingnötslösa Paradisasken och överräckte ett par kakor Schweizernöt istället.

Jag tror jag tror på våra nya traditioner. Om vi har turen att få fira jul igen. Om nanomiterna låter oss.

God fortsättning!

 

 

Julklapps-KBT

image

Kognitiv beteendeterapi

Julklappar.

Jag vet inte.

Kanske är det inte riktigt min grej.

För mig ligger det något olustigt i julklappandet. Mina tankar går till typ brandskattningen av Visby. Ni vet: ”Fyll de här öltunnorna med guld och dyrbarheter, annars bränner jag ner staden, så sant jag heter Valdemar Atterdag. För bövelen.” Julklapparna erläggs som något slags lösen, även om jag aldrig får själva maktstrukturerna kring det hela riktigt klara för mig. Jag menar, som vuxen och finansiär av julklapparna äger jag ju tveklöst en viss makt, men ändå…

Genom åren har jag upplevt granar som knappt syns genom klapparna, och en del av dessa granar har befunnit sig i mitt hem, eller i alla fall det hem där jag firat jul. Och jag mår helt enkelt lite dåligt. Överdådet blir motbjudande. Vem är det som ska mutas eller blidkas? Var är den där rackarns Atterdag? Varför denna julklappschock?

Ibland har jag ett halvår efter jul hittat oöppnade kartonger med lego eller andra leksaker på barnens rum. Inte för att det är så dumt att damma av dem då, men är det inte så att vi (jag) ofta ger lite för mycket? För att resonera i kaktermer: Om jag sätter fram ett stort fat med massa olika sorters goda kakor till jul och säger till barnen att de får äta huuuur mycket de vill lär de äta sig äckelmätta och inte ens njuta av kakfesten. Några godsaker skulle till och med bli kvar på fatet. Om vi istället tar en mumsig men måttligare fika en gång i veckan kommer kakorna vara efterlängtade och uppskattade mer än på julkakfatet. Tror jag. Som det är nu stryper vi (jag) nästan tillgången till nya leksaker och andra roligheter i ett par månader före jul för ”det där kan du ju önska dig i julklapp”. Och sedan kommer allt på en gång. Till och med de strumpor som det stackars barnet skulle haft större glädje av en vecka före jul har jag någon gång hållit inne med – för att göra klapphögen större.

Jag har nog också lite svårt för det (underförstådda) belöningskonceptet. ”Finns det några snälla barn här.” Snäll ska man vara ändå, utan julklappar. ”Om du inte gör som jag säger får du inga julklappar” är inte en uppfostringsfras jag finner charmerande.

Ja, jag fattar ju att det är mitt beteende det är fel på, och att jag är fri att göra på andra och bättre sätt. Jag är till och med fri att ställa in julklappandet helt och hållet om jag så vill. Men jag vill ju se barnens ögon tindra. Jag vill ju vara den ömma modern. Och jag vill faktiskt ge mina barn julklappar. Och någon liten till Mange. Om han har varit snäll. Kanske en konserv?

Jag uttryckte denna min motvilja mot julklappar (och en hel del annat julrelaterat) inför en klass häromåret i samband med en debattövning. Några dagar senare knackade det på klassrumsdörren och en tomte klev in. Med sig hade han en säck med trettiotvå julkappar. Till mig. En från varje elev i klassen, samtliga med koppling till julen. Alla tämligen anskrämliga. Jag tror det kalls KBT.

Numera tar jag fram ljusstaken från Ludvig varje december, och den flygande grisen från Måns hänger årligen i julgranen. Nioåringen är fortfarande förtjust i sin tomtenalle från Linnéa. Dessa klappar värmer varje jul, så helt anti-klapp är jag faktiskt inte. Men jag är pro-eftertanke.

Och jag blir skitsur om jag inte får någon julklapp.

 

Ett tidigt tomtebud

image

Inget juligt – bara ljuvligt

Ibland kommer julen oväntat tidigt. Redan innan jag hunnit börja fundera över raserade pepparkakshus och trasiga ljusslingor anlände en lattjolajbanlåda från min egen tomte Marcus på Bonnierförlagen.

Tusen tack!

Och när, så småningom, allting ska smaka saffran, lingon, nejlika eller i bästa fall kanel och när Linda Skugge förklarar hur man är En God Mor i december kan jag försjunka i en av de här godbitarna och stänga ute så’nt där som liksom är lite irriterande med juletider.

Tack Marcus för att du inte valde ut något juligt åt mig. Ljuvligt är bättre.

(Eller alltså: ”Ljuvligt” är kanske inte det första ord som slår mig om jag ska beskriva Per Morberg, och inte heller känns det som en klockren beskrivning av handlingen i Keplers Stalker. Och faktiskt är inte heller Lapidus VIP-rummet och ”ljuvligt” ord som självklart används i samma mening, även om ordet i sig har en positiv klang. Men ni fattar. Fast omslaget till Theodor Kallifatides bok är faktiskt alldeles ljuvligt.)