Julklapps-KBT

image

Kognitiv beteendeterapi

Julklappar.

Jag vet inte.

Kanske är det inte riktigt min grej.

För mig ligger det något olustigt i julklappandet. Mina tankar går till typ brandskattningen av Visby. Ni vet: ”Fyll de här öltunnorna med guld och dyrbarheter, annars bränner jag ner staden, så sant jag heter Valdemar Atterdag. För bövelen.” Julklapparna erläggs som något slags lösen, även om jag aldrig får själva maktstrukturerna kring det hela riktigt klara för mig. Jag menar, som vuxen och finansiär av julklapparna äger jag ju tveklöst en viss makt, men ändå…

Genom åren har jag upplevt granar som knappt syns genom klapparna, och en del av dessa granar har befunnit sig i mitt hem, eller i alla fall det hem där jag firat jul. Och jag mår helt enkelt lite dåligt. Överdådet blir motbjudande. Vem är det som ska mutas eller blidkas? Var är den där rackarns Atterdag? Varför denna julklappschock?

Ibland har jag ett halvår efter jul hittat oöppnade kartonger med lego eller andra leksaker på barnens rum. Inte för att det är så dumt att damma av dem då, men är det inte så att vi (jag) ofta ger lite för mycket? För att resonera i kaktermer: Om jag sätter fram ett stort fat med massa olika sorters goda kakor till jul och säger till barnen att de får äta huuuur mycket de vill lär de äta sig äckelmätta och inte ens njuta av kakfesten. Några godsaker skulle till och med bli kvar på fatet. Om vi istället tar en mumsig men måttligare fika en gång i veckan kommer kakorna vara efterlängtade och uppskattade mer än på julkakfatet. Tror jag. Som det är nu stryper vi (jag) nästan tillgången till nya leksaker och andra roligheter i ett par månader före jul för ”det där kan du ju önska dig i julklapp”. Och sedan kommer allt på en gång. Till och med de strumpor som det stackars barnet skulle haft större glädje av en vecka före jul har jag någon gång hållit inne med – för att göra klapphögen större.

Jag har nog också lite svårt för det (underförstådda) belöningskonceptet. ”Finns det några snälla barn här.” Snäll ska man vara ändå, utan julklappar. ”Om du inte gör som jag säger får du inga julklappar” är inte en uppfostringsfras jag finner charmerande.

Ja, jag fattar ju att det är mitt beteende det är fel på, och att jag är fri att göra på andra och bättre sätt. Jag är till och med fri att ställa in julklappandet helt och hållet om jag så vill. Men jag vill ju se barnens ögon tindra. Jag vill ju vara den ömma modern. Och jag vill faktiskt ge mina barn julklappar. Och någon liten till Mange. Om han har varit snäll. Kanske en konserv?

Jag uttryckte denna min motvilja mot julklappar (och en hel del annat julrelaterat) inför en klass häromåret i samband med en debattövning. Några dagar senare knackade det på klassrumsdörren och en tomte klev in. Med sig hade han en säck med trettiotvå julkappar. Till mig. En från varje elev i klassen, samtliga med koppling till julen. Alla tämligen anskrämliga. Jag tror det kalls KBT.

Numera tar jag fram ljusstaken från Ludvig varje december, och den flygande grisen från Måns hänger årligen i julgranen. Nioåringen är fortfarande förtjust i sin tomtenalle från Linnéa. Dessa klappar värmer varje jul, så helt anti-klapp är jag faktiskt inte. Men jag är pro-eftertanke.

Och jag blir skitsur om jag inte får någon julklapp.

 

Läs en bok och rädda ett liv eller två

AV4R2783Min pappa fyller åttio på onsdag. Det känns lite stort, eftersom jag hade anledning att frukta att jag inte skulle få fira hans sjuttiofemte födelsedag. Det fick jag som väl var, och nu har alltså fem år till gått.

Det här med födelsedagspresenter kan ju vara svårt, men inte med pappa. Han tillhör nämligen inte dem som i hemlighet skulle bli ledsna över att få en get i julklapp. Han önskar sig i år antingen pengar till Cancerfonden eller till Läkare utan gränser. Eftersom de förstnämnda fick slanten förra gången går den nu till de sistnämnda. (Jo, jag vet att jag förstör överraskningen nu, men det känns inte så farligt. Pappa kan ta det.)

Vill du också hjälpa till att typ rädda några liv? Och dessutom få en bok på köpet.

Om du beställer Genom dig från hemsidan (eller direkt från mig) från och med nu till och med pappas födelsedag (onsdag 17 december) lovar jag att skänka trettio av de trettionio kronorna som boken just nu kostar direkt till Läkare utan gränser. Du får läsning – eller en julklapp att ge bort – och någonstans i världen får utsatta människor sjukvård.

Och pappa blir själaglad.

 

Underhållande get-debatt

Geten-skylt-gavointyg-600x600

Rätt eller fel?

”Prepositioner” stod det på projektorduken. Elevernas blickar flackade. Det var fredagseftermiddag. Min blick flackade.

”Men har det inte hänt något i Sverige som du tycker någonting om?” frågade en elev hoppfullt. Tydligen var de inte så där riktigt sugna på grammatik just vid tillfället.

”Öh, nä, jo … nånting måste ju ha hänt.” Tydligen var jag inte så där riktigt sugen på grammatik heller. Som väl är ingår argumentation som en uttalad del av svenskämnet också. ”Hänt och hänt, men tittade ni på Debatt igår?” Nix, det hade de inte gjort. Det hade däremot jag. Och häpnat lite. Ett av ämnena gällde julklappar, och huruvida det var okej att ge bort välgörenhet, t. ex. getter till fattiga familjer i Afrika, istället för prylar. Jag kunde inte föreställa mig att det var ett debattämne. Svaret kändes så totalt självklart. Det var ett icke-ämne. Trodde jag.

Jag visade inslaget för eleverna och de tidigare trötta ryggarna och flackande blickarna förbyttes mot av skratt förvridna kroppar. (Kanske lite överreaktion, men det var ju ändå fredag eftermiddag i slutet av en termin. De behöver inte så mycket då.)

Eftersom det ju ändå var något av ett icke-ämne fick debattörerna ta i lite extra för att spetsa till argumentationen och det kan onekligen ge lätt komiska effekter. Programformatet innebär också att du som debattör inte vet hur länge du kommer att få prata eller om du kommer att få ordet igen. Det gäller alltså att fläska på med budskapet direkt och intensivt liksom. Det illustrerade den unge hipstern Rikard Björk vars sjal av etnisk karaktär låg perfekt arrangerad under hans trendigt skäggiga haka:

”Jag firar en vit nykter jul, jag äter ett vegetariskt julbord tillsammans med min svenska släkt och min extra syriska familj och sedan tittar vi på Karl Bertil Jonssons jul med arabisk textning. Jag önskar mig hur många getter som helst i julklapp.” (Självklart tittar han på Karl-Bertil, världsförbättraren, och inte på Kalle Anka.) Han är dock skeptisk till att i någon annans namn utföra en ”solidarisk gärning” eftersom det inte innebär att personen ifråga blir ”medvetandegjord om orättvisorna” och tycker därmed inte att man ska ge bort getter utan att försäkra sig om att mottagaren inte hellre vill ha en tröja.

Hur mycket politisk korrekthet går det egentligen att få in i en mening?!

Sedan hamnade bollen hos opinionsbildaren Fredrik Segerfeldt (som nog gissningsvis föredrar Kalle framför Karl-Bertil) som även han tycktes påverkad av debattformen och kände sig tvingad att komprimera sitt anti-get-pro-konsumtions-budskap:

”Du infantiliserar utvecklingsproblematiken, det är inte bristen på getter som är problemet./…/ Köp tre varor från ett fattigt land /…/ så kommer de få tre gånger så hög lön. /…/ Men då säger du ‘Nej, du behöver inte ha någon mat till dina barn, ni ska inte ha det bättre.”

Här höll eleverna på att trilla av stolarna. Förenklingen och polariseringen var så pass underhållande. (Sänds förresten Debatt samtidigt som Paradise Hotel? Kanske kommer någon att byta kanal till SVT.)

För att krydda debattklimatet något deltog också en flärdfull bloggare (Dennis Maglic) som påpekade att nära och kära inte vågar säga att de blir ledsna för att de får en välgörenhetsget istället för en sak. Och förresten visste han inte riktigt hur mycket hans Louis Vuitton-väska kostade. ”Kanske sextusenniohundra kronor.”

Sammanfattningsvis kan jag säga att debatten var underhållande, men jag – och eleverna – förstår inte riktigt problemet. Konsumtionen och kapitalismen är knappast hotad av välgörenhetsklapparna, och vad gäller mottagarnas eventuella besvikelse över en get så gäller väl det alla julklappar.  Kanske till och med en Louis Vuitton-väska.

 

Bild från Barnmissionen

Julklappsdags!

image

Min tomteverkstad

Jag packar julklappsbeställning och inser att jag visst också kan känna mig positivt inställd till julen. Till exempel känner jag att jag gärna skulle packa fler företagsjulklappar 😉

De små presentpåsarna är för övrigt inte mindre än att det lätt går att klämma i något mer än min bok. Vore jag ett Motalaföretag skulle jag nog lägga ner en ask hemkokt kola från Börslycke också. Vanilj och havssalt. Den är så god att jag skulle kunna stjäla den under näsan på mina barn och sedan blåneka till det. Med kolan klibbande mellan tänderna. Eller, om jag var ett företag som kunde kyla julklappen till dess den skulle delas ut, så skulle jag lägga i en påse torkade jordgubbar och en bit Delice d’Argental-ost från Skafferiet. Nästan löjligt gott tillsammans.

Och nej, jag är inte ett dugg sponsrad, bara förtjust. Av någon anledning får jag inga sponsorgåvor skickade till mig, inte ens från någon obskyr prepperbutik 🙂 .

Ett tidigt tomtebud

image

Inget juligt – bara ljuvligt

Ibland kommer julen oväntat tidigt. Redan innan jag hunnit börja fundera över raserade pepparkakshus och trasiga ljusslingor anlände en lattjolajbanlåda från min egen tomte Marcus på Bonnierförlagen.

Tusen tack!

Och när, så småningom, allting ska smaka saffran, lingon, nejlika eller i bästa fall kanel och när Linda Skugge förklarar hur man är En God Mor i december kan jag försjunka i en av de här godbitarna och stänga ute så’nt där som liksom är lite irriterande med juletider.

Tack Marcus för att du inte valde ut något juligt åt mig. Ljuvligt är bättre.

(Eller alltså: ”Ljuvligt” är kanske inte det första ord som slår mig om jag ska beskriva Per Morberg, och inte heller känns det som en klockren beskrivning av handlingen i Keplers Stalker. Och faktiskt är inte heller Lapidus VIP-rummet och ”ljuvligt” ord som självklart används i samma mening, även om ordet i sig har en positiv klang. Men ni fattar. Fast omslaget till Theodor Kallifatides bok är faktiskt alldeles ljuvligt.)