Den andra kvinnan

Mange

Det är mig du ska köpa saker åt. Inte henne.

Det är om mig du ska säga ”Hon är så perfekt” när jag hör dig prata med vänner i telefon, inte om henne.

Det är till mig du ska längta när du sitter på jobbet, inte till henne.

Det är mig du ska tänka på innan du somnar och när du vaknar, inte henne.

Du ska längta till resor med mig, inte med henne.

För mig ska du hoppa över lunchen, för att få mer tid tillsammans. Inte för henne.

Det är mig du ska smeka, inte henne.

Jag vet ju att hon aldrig säger emot dig, och det är svårt att tävla mot. Hon tjatar aldrig på dig om att ställa undan skorna eller handla mjölk och ströbröd på vägen hem. Jag vet att hon väntar på dig närhelst du vill komma till henne utan ursäkter om tjejkvällar eller bokskrivartid. Den dagen du tar ut barnen på en resa med henne kommer de att älska henne. Jag vet att du har längtat efter att ha henne i ditt liv och att hennes kurvor nästan gör dig knäsvag. Och så gillar hon att vara på sjön och kommer aldrig att hänga ut dig på sin blogg.

Men allvarligt: Hon är hård och kall och hon kommer aldrig kunna hjälpa dig att klå Anna och Jens i ”Med andra ord”. Hon kan för tusan inte ens tvätta sig själv. Hon må vara stark, men hon har inga egna idéer och kommer aldrig med fumliga, ogröna fingrar försöka plantera en perennrabatt. Hon kommer aldrig att massera din rygg. (Inte för att jag gör det särdeles ofta heller, men absolut mer än vad hon gör. Hon ger dig ryggont.) Aldrig att hon kommer att packa barnens skolväskor och hjälpa dem med läxorna.

Och hon är ändå bara en båt.

Mange – kom hem. Jag lovar att massera dig rygg. Du behöver inte handla något på vägen hem och du får ställa skorna var du vill.

Hälsningar från Lotta

 

En ny förälskelse

image

Prima prepperpresent

Ibland är jag på rätt plats vid rätt tillfälle. Häromdagen var en sådan gång. När jag efter en snajsig middag skulle promenera hem från G kom hennes man L hem efter en föreningstillställning. Han hade vunnit ett pris förkunnade han lite i förbifarten.

Jag höll på att dåna då mina blickar drogs mot kartongen han höll i.

Den liksom glittrade i mina ögon.

”Power plus Panther – 5 in 1 – Dynamo – Solar – USB – FM Scan Radio – Flashlight – Powerbank – Charger – Alarm” förkunnade den.

Plötsligt, utan att jag minns hur det gick till,  höll jag tingesten i mina händer. Jag tryckte på knappar och den spelade musik, lyste och vrålade ut ett larm. Den spann som en belåten katt då jag tog några prövande varv med laddningsveven. Jag fick lust att genast ladda min mobiltelefon med hjälp av härligheten, det lilla lilla kraftverket med inbyggd underhållning och ficklampa. Allt detta utan behov av tillförsel av el annan än den jag producerar med hjälp av veven, eller som den själv fixar med sina små solceller.

Förälskelse.

Och nu är den min.

Ingen Gudrun eller Per kan vara min Power plus Panther övermäktig. Ingen zombie kommer emellan mig och min 5 in 1.

Tack L.

Snart på samma våglängd

elverk

Romantik

Barnen sover.

Sades mjuka stämma smeker luften omkring oss.

Bubbelbadets varma vatten omsluter oss och vi tar en klunk vin till.

Belysningen är dämpad.

”Älskling”, säger jag, ”ett sånt där elverk som du skojade om häromdagen – vad har man det till egentligen?” (Lite grymt skojade han med mig, väckte mitt hopp och fick mig att tro att han var på min sida. Sedan skrattade han, enligt mig ganska rått. Men nu är stämningen en annan, känner jag, och jag vågar fråga igen. Om kraftkällor för situationer som kan påminna om nöd.)

”Ja det kan ju till exempel driva frysen så att vi har mat för många dagar. När din semi-apokalyps kommer.” Han flinar inte hånfullt när han säger det. Kanske är Sade faktorn. Vem kan se hånfull ut till tonerna av ”Sweetest taboo”?

”Och ladda telefonen då också?”

”Du och din telefon. Vad ska du med den till när det ändå inte finns någon som kan ta emot ditt samtal? Servrar, master – allt ligger ju nere då.”

Jag känner att han börjar närma sig min tankevärld allt mer. Han säger att det finns ett ”då”. Han kanske ändå ser det jag ser. Inne i mitt huvud.

”Ja fast det finns kanske någon där ute, någon väg, du vet? I am Legend, typ.” (Inombords överväger jag möjligheten att sätta pansarluckor för badrumsfönstren och skaffa en schäfer. Badkar har jag ju redan. Att sova i. Har inte grannarna två schäfrar förresten? Verkar onödigt. Och lite orättvist.)

Mange fnyser inte bort mig, utan diskuterar elverkets och telefonins möjligheter. Vi är så nära varandra.

”Både Fars Dag och jul ligger ju framför oss”, konstaterar han, fortfarande med koppling till elverket. Vad fin han är ändå. Hur har jag någonsin kunnat ifrågasätta hans förträfflighet?

”Och när vi köper båt kan det vara jättebra med ett portabelt elverk.”

Aha. Okej då, han är kanske inte helt på min bana, eller jag på hans, men vi närmar oss i alla fall. (Men han ska inte tro att jag inte noterar att han säger ”när”, inte ”om”. Han försöker subtilt skriva om den språkliga kartan för hur vi diskuterar båt. Han är slug. Snygg och slug.)

Jag berättar inte för honom att det känns bra att vi bor i princip granne med radiomasterna och Radiomuseet och att jag nog allt har spanat in de där radioamatörernas bergskrypin bara ett par hundra meter ifrån oss. Jag kan va’ Legend.

Men jag tror han vet ändå.

Min elverksman.

Så romantiskt.

När vi köper elverk.

 

Ett kärleksfullt dygn

image

En lycklig man fylld med kärlek

Det blev alltså en dygnslång roadtrip för att fira den tioåriga bröllopsdagen, och den var fylld av kärlek.

”Jag känner så mycket kärlek”, säger Mange. Jag blundar och njuter av orden.

”Hon är sååå fin!” fortsätter han. Jag fortsätter njuta men hajar till när jag inser att han säger ”hon” till mig. Det ingår inte ens i de bonnigare varianterna av östgötskan, i alla fall inte efter 1938, typ. Jag anar visst oråd och vänder mig om.

”Ja, det är inte mycket som slår en DC 23:a” säger båtförsäljaren till Mange och jag inser hur brädad jag är.

image

De här fick följa med in på hotellet

Båtbroschyrerna får stanna i bilen när vi checkar in på hotellet. Det får vara måtta på konkurrensen. Spa, champagnefniss och chokladtryfflar ersätter inombordare, teakinläggningar och kajutor.

image

Underbart?

När vi idag sitter och inväntar hungern på en brygga vid Stjernsunds slott suckar Mange nöjt och säger: ”Det här är underbart.”

”Mmm” instämmer jag och gläds åt att de kärleksfulla orden denna gång handlar om mig. Ingen båtförsäljare i sikte, det har jag försäkrat mig om.

”Alltså, här kan man ju lägga till med båten och så slinka in på en lunch på Slottscaféet.”

Tjena.

 

image

I väntan på den stora kärleken

 

 

 

 

 

 

 

 

På hemvägen plockar vi upp barnen hos svärmor och svärfar och det blir, inte överraskande, en tur i svärfars båt. Ingen blev nog heller särskilt överraskad då jag satt kvar på land och istället lyssnade på podradio om att överleva dåliga recensioner.

Kanske hade till och med en båttur varit mera stärkande ändå.

Som väl är är Mange man nog att älska både en båt och mig. Åtminstone så länge båten bara finns i hans drömmar.

Och på en marina i Laxå, bara en timmes bilresa härifrån.

Mange?! Mange? Var är du Mange..?

 

 

Jag älskar fotbollstränaren

image

Efter match tackar alla varandra och ger beröm. Jag gråter.

Jag älskar fotbollstränaren. Jag älskar också tennistränaren, friidrottstränaren, karatetränaren, simtränaren, bandytränaren, frisksporttränaren och alla andra tränare mina barn har haft. Jag dyrkar er. Utan er vore världen en betydligt sämre plats.

Idag avnjöt jag förmiddagen i en medhavd fällstol i Fornåsa. På planen kämpade nioåringen och en himla massa andra barn om makten över spelet, om målen. Men framför allt kämpade de tillsammans. De berömde och hejade fram varandra, peppade och tröstade där det behövdes. Vid planen står tränarna och gör just de sakerna också – hejar, peppar, coachar och tröstar. Det är inte svårt att se varifrån grabbarna har fått den goda andan. Tränarna knyter skosnören och kramar om vid behov. Matchprestationen är för all del inte oviktig, men den är inte det viktigaste.

Jag sitter och tänker att det är tur att solen skiner så att jag får ha solglasögon. Då syns det nämligen inte så tydligt att mina tårar rinner. Jag är inte ett dugg ledsen, tvärtom. Jag är så glad över att det finns så många vuxna kring mina barn som lär dem hur man är människa. Inte bara hur man spelar fotboll, gör en karatespark eller crawlar.

När motståndarlagets tränare (som är nioåringens förre tränare) ropar ”Bra där Lexén!” måste jag ändå ta av solglasögonen för att kunna torka bort tårarna. Glädjetårar. Ja, jag är lite blödig.

Tack snälla alla ni tränare och andra runtomkring som ger så himla mycket till mina och andras barn, som avsätter kvällar och helger för att, ofta oavlönat, ge barnen inte bara idrottsträning utan också så mycket lärdomar om att vara människa.

Tack Peter Karlsson för att du uppmuntrar en pojke i motståndarlaget. (Även om det får en mamma att böla bakom solglasögonen).

Tack alla tränare och andra som har knutit Johans fotbollsskor när jag inte varit där, som har plåstrat om och kramat, kört hem kvarglömda kläder, applåderat och tröstat.

Mitt djupaste tack till alla ideella krafter.

Jag älskar fotbollstränaren. Vem hen än är.

(Och grattis LSW P05 till tre segrar av tre möjliga 🙂 )

After Life – vårtecken eller bårtäcken?

imageTjejmiddag. M får bland annat en bok om organdonation. Samtalet utgår under en stund därifrån, men tar sig förbi det för de flesta av oss självklara valet att donera allt vad folk kan vilja ha från oss efter vårt frånfälle.

Men vad händer sedan då? När kroppen är färdigskördad och ska begravas i någon form?

Jag: ”Jag tänker att vi måste ha ett Fredagsfikabårtäcke.”

L1: ”Vårtecken? När vi är döda?”

Jag: ”Nä asså bårtäcke som vi syr. På en enkel kista. Ingen svarvad teak, utan ett täcke på en enkel kista, ni vet.”

A: ”Ska vi SY?! När nån av oss har dött? Vi syr ju inte ens nu.”

Jag: ”Vi kan väl lämna jobbet till en sömmerska, men jag tycker att vi alla ska bidra med en bit till ett slags lapptäcke att täcka kistan med.”

S: ”Jag tror jag fattar. Som när jag krävde dillkött på morfars begravning.”

Jag: ”Precis! Lapptäcket är vårt dillkött. Kärlek.”

A: ”Men då är det ju färdigt efter en person, och så får andra bara låna DEN kärleken. Fast trevligt ändå.”

Jag: ”Närå, vi lägger till applikationer eller nya lappar när någon ny dör. Det blir bara mer och mer kärlek. Ett grundbårtäcke som växer med varje död.”

H: ”Jag tar samma lappar och applikationer som ni andra, om de är snygga. Har inte riktigt tid att klura ut vad som passar mig annars. Fast något med leopard vill jag nog ha.”

Alla: ”Till L syr vi på bling. En himla massa bling. Kanske till och med blinkande lampor.”

L2: ”Garner på mitt täcke då.”

Jag: ”Retroklänningstyger på mitt. Rota loss i min garderob bara.”

(Inga problem att nischa applikationer/textilval för de tretton närvarande kvinnorna.)

L1: ”Men bårtäcke är väl ett bra tråkigt ord va? Lite neg, liksom.”

S: ”Sovsäck för döda?”

Jag: ”After death-täcke? Som After ski fast liksom större.”

Alla: ”After life-täcke!”

Så får det bli. Den dag vi måste börja begrava varandra pysslar vi ihop ett after life-täcke, som utvecklas och anpassas för varje begravning. Den sista av oss kommer att få ett hejdundrande flådigt överdrag!

Det är väl kärlek?

 

 

Redo att bli kär igen

imageI onsdags var det världsbokens dag och det firades i Motala bl. a. med att den storsäljande författaren Kajsa Ingemarsson föreläste på biblioteket, till Lindas (biologen och utmaningsantagaren, inte layaoutaren och vardagslogistikern) och min glädje. Att höra henne var, för mig med författardrömmar, mycket inspirerande! Hon beskrev lyckan hon kände när hon skrev sin första roman, hur det var som en bubblande kärlekshistoria, och jag förstår precis vad hon menar. Jag minns hur det var att längta till datorn, till orden och karaktärerna som om det vore den första nyförälskade tiden i en relation. Hon beskrev hur hon skrev ned det som hennes karaktärer sa till henne istället för att skriva vad de skulle säga. Hur bokstäverna liksom rann ut ur fingrarna på henne. Och jag känner att jag vill skriva igen!!!

Hon berättade förstås också hur hon har fått skriva vissa böcker bokstav för bokstav, tvinga fram orden. Att skrivkrampen kan komma trots rutin och flera böcker i ryggen. Men jag känner att jag är kvar i förälskelsestadiet, redo att bli kär i nästa bok. I sommar tänker jag börja på allvar. Redan nu smyger jag igång projektet genom att skriva en synopsis och börja lära känna karaktärerna lite, men det riktiga skrivandet får vänta lite. Först ska Genom dig sjösättas och dess sjöduglighet prövas lite.

Jag hoppas på duglig vind.

Kärlek

imageSå här ser kärlek ut. Nioåringen förbereder sig för kusinernas ankomst genom att göra en t-shirt med deras Minecraft-alias på. Jag är glad att han kan visa sin uppskattning så tydligt och prestigelöst och försöker lära mig av honom. Idag sa jag till exempel till en kassörska att hennes ögon var väldigt vackra, för det var de. Hon sa att komplimangen gjorde hennes dag. Kanske tryckte hon på något direktlarm till säkerhetsvakterna samtidigt som hon sa det…