Att klä sig bohemintellektuellmodechict med ödmjuk självständighetssträvan och spridda socioekonomiska budskap är inte så lätt som det låter

23s04-bard-134

Alltså…

Jag ska träffa Alexander Bard. Tror jag. I alla fall ska vi framträda på samma event, Modig, i april. Han är huvudtalare och jag … någonting annat. Nu skulle jag kunna fundera över vad jag vill fråga honom om internet och sociala medier (som han då ska tala om). Jag skulle också kunna överväga om jag back stage skulle kunna riva av ett sångnummer och hoppas på att få ett wild card till Idol. Jag borde kanske be honom nyansera det här med den oscillerande dialektiken mellan eternalismen och mobilismen i det mänskliga sinnet, för helt ärligt är det konceptet inte solklart för mig.

Men nä. Jag undrar istället vad jag ska ha på mig.

Jätteviktigt. Verkligen. Jisses.

Jag föreställer mig ofta att jag är klädmässigt obesvärad. Jag kan ha på mig tyllkjol på jobbet en tisdag eller paljett-tights på en torsdag. Jag anser att fin-långklänning kan vara helt rätt en grå arbetsmåndag. Jag kan ibland välja att kompensera ett dåligt humör eller en trött morgon med en något överdådig klädsel. Å andra sidan kan jeans och kofta duga bra när jag är på tipp-topphumör.

Men när jag ägnar mig åt lite självrannsakan inser jag att jag i själva verket är ängsligt lagd, även när det gäller kläder (alltså inte bara när det gäller vattenrutschkanor, svarta pister och cykling utan hjälm).

image

”Äsch, jag bara tog något i garderoben.”

Jag säger bara: Jens Lapidus.

I höstas var jag hans värdinna under några timmar när han besökte Platengymnasiet. Nu är han inte enbart en superframgångsrik författare deluxe, utan har också utsetts till Sveriges bäst klädda man. Så min vånda var stor. Hur klä sig inför ett möte med denne gigant? Låt mig delge er mina, överanalytiska och lätt (?) patetiska, tankar:

”Hmm … Vad ska jag ha på mig när jag möter Den Übervälklädde Författargiganten vars efternamn jag knappt törs försöka säga fastän jag vet precis hur det ska uttalas? Jag måste ju se avspänd ut, som om det här inte är en så stor grej. Som om jag inte är helt starstruck och har små fjärilar i magen och som om jag inte alls funderar på vad jag ska prata om när vi äter panerad skolfisk tillsammans. Men jag får inte se för avspänt obesvärad ut, som om det inte vore något som helst speciellt alls att Herr Bestseller kommer och håller föredrag för mina elever. Balans. Han skriver massor om exklusiva klädmärken i sina böcker och han är trots allt utsedd till Sveriges bäst klädda man … Bör jag då klä mig i exklusiva märkeskläder eller bör jag signalera cool självständighet genom att demonstrativt klä mig i vintage, fast inte märkesvintage förstås. Absolut inte Gucci. Å andra sidan har jag inget från Gucci, varken nytt eller vintage, så det är väl ett icke-problem … Fokusera nu. Jo, vintage är nog rätt. Vintage säger att jag vågar gå min egen väg och att jag är lite djärv och kreativ. Eller? Eller säger det bara att jag inte har råd att köpa nya kläder? Eller säger det till och med att jag försöker vara Söder-hipstercool vilket är ocoolt och liksom mera medialt skitnödigt? Kära nån. Jo, jag tar en vintageklänning – en romantisk benvit höghalsad historia med pärlknappar och spets. Den måste ju viska att jag är lite intellektuell med bohemiska undertoner. Inte för att jag är bohemisk. Vänta. Blir det fejk då? Men jag älskar ju klänningen, den är ljuvlig. Den får det bli. Men den måste balanseras, jag kan inte bara låta mina kläder säga att jag är en ljuv bohem-intellektuell vare sig de viskar eller skriker det. Falsk marknadsföring. Ett par leopardtights kommer skänka en air av spänning och djärvhet och fungera som framhävande kontrast till den romantiska spetsskapelsen. Utmärkt! Fast tightsen är köpta på rea på HM. Och klänningen är ett Tradera-köp. För att inte skicka något slags politiska signaler måste jag visa på andra socioekonomiska tendenser i min uppenbarelse. Skorna. Bra. Mina boots är bland de dyraste persedlar jag någonsin köpt. De ser ut som ett par allvädersstövlar för barn från Kavat men kostade fånigt många tusenlappar. Det förstår säkert Jens Lapidus. Visst? Eller tänk om han tror att det är ett par allvädersstövlar från Kavat? Herregud. Jag får hänga på mig en kofta från Odd Molly också. Även om den i hans värld representerar en lägre prisklass så klår den i alla fall HM:s reabrallor med djurprint. Men jag ska nog inte ta jackan från Mountain Works, det kommer att verka ansträngt. Han skriver ju om en sådan i VIP-rummet. Det kan verka som om jag försöker imponera på honom …”

Jag tror ni förstår. Eller kanske inte …

Så hur ska jag tänka inför ett kanske-möte med Alexander Bard? Det är nog hög tid att jag börjar nu.

(Bild på Alexander Bard från Aftonbladet)