Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Inte så hälsosamt, inte så stärkande. Men i fjällen.

imageLängdåkning är jättehärligt. Fantastiskt. Det säger en hel drös av mina vänner. De tycks bära på en ständig längtan ut i spåren, ut i den vita stillheten. Förra sportlovet hyrde jag och familjen längdskidor en dag för att pröva detta fantastiska.

Vi förlängde inte hyran. Möjligen, ja troligen, tjöt jag i vanlig ordning lite också. Jag minns en lömsk backe och en länge kvardröjande smärta i … sätesmuskulaturen.

Självklart, tänkte vi i år, berodde frånvaron av starkt positiv upplevelse (för min del – Mange tyckte det var finfint) på att vi hade trista hyrprylar. Självklart blir inte upplevelsen så där härlig om man harvar runt på gamla hyrlaggar. Så vi köpte varsitt kit.

Mange selade på mig både skidor och stavar och vi susade iväg i det lätta utförslutet. Sedan kom ett uppförslut och jag vippade. Sedan kom en nedförsbacke och jag välte. Jag var glad att jag åtminstone hade Mange framför mig ibland. Utsikten var mycket tilltalande. Jag är ändå inte säker på att det är den skönhetsupplevelsen mina vänner pratar om.

”Du välter som ett fartyg”, konstaterade Mange i stugan. ”Du faller liksom långsamt rakt åt sidan, utan någon som helst mjukhet i benen.”

Jag ville säga att han hade fel.

Nästa dag satte jag klockan på kvart i sju för att ensam möta morgonen i spåret. Det kanske var det som skulle ge den där kicken. För säkerhets skull vaknade jag en gång i timmen under natten, rädd att försova mig inför denna morgon som skulle bli min första härliga längdskidupplevelse. Jag kände mig sportigt chic i mina tajta brallor och i de snofsiga skidhandskarna jag smyglånat av Mange som fortfarande låg och sov. I förrådet tittade jag noga på de olika skidorna. Mina hade vita spetsar, det visste jag. Det vore ju pinsamt om jag tog fel skidor, sa jag till mig själv. Mången gång har Mange hånat mig för att jag tagit hans stavar eller ibland slalomskidor i tron att de är mina. Jag måste alltid noga memorera var jag ställer ifrån mig min utrustning om vi går in och fikar, för jag har svårt att hitta dem om jag bara har utseendet att gå på. Jag är kanske lite utrustningsblind, som andra kan vara ansiktsblinda.

I alla fall valde jag ut skidor och stavar och trippade till spåret. Jag kände mig som sagt rätt så cool där jag gick med skidorna över axeln. Tills jag skulle ta på mig dem. Den ena var vitspetsad. Den andra var det inte. Uppriktigt sagt uppvisade den andra skidan besvärande olikheter med den vitspetsade. Med något mera sänkta axlar trippade jag tillbaka till stugan och bytte till två vitspetsade skidor. Åter vid spåret hade min coola självbild återvänt. Den stannade inte länge. Hur svårt kan det egentligen vara att ta på ett par längdskidor? Det hade ju verkat så lätt när Mange gjorde det åt mig. När jag sådär tio minuter senare skidade iväg var jag redan matt. I det långa uppförslutet kändes det som om jag var ute på stavgång men att någon ondskefullt hade satt fast såpade brädor under fötterna på mig så att jag gled lite bakåt varje gång jag försökte häva mig framåt genom att lyfta mig fram på stavarna. Jag har en känsla av att min teknik lämnade en del att önska.

Efter fem kilometers stavgång, som kom att kännas i axlar och nacke i några dagar, hasade jag hem. Skidor och stavar spretade i min famn. Lätt stukad, skulle nog en iakttagare kunna tänka. Men faktiskt hade jag uppskattat de lätta utförsluten. Och de svarta fjällbäckarna var vackra. Soluppgången tjusig. Jag var beredd att ge det hela en chans till.

Då fick jag influensa. Eftersom det var ensamt att ligga och huttra under dubbla täcken i ett mörkt sovrum medan solen gassade över de vindstilla skidbackarna såg jag till att smitta familjen också. I rättvisans namn.

Nu får längdskidorna stå till sig till nästa år. kanske det blir min grej.

 

(En del säger löparskidor. Det ordet har ingen koppling till vad jag ägnar mig åt på de där skidorna.)