En blodörn till lunch?

stegling

Från ax till limpa, så att säga

Tydligen saknar jag att vara lärare. Helt klart saknar jag att ha en klass instängd i ett rum med mig, utan möjlighet för eleverna att komma undan. Uppenbarligen försöker jag göra matsalen på min nya arbetsplats, en företagsby, till min arena.

Förhoppningsvis kommer inte alla att börja äta lunch ute och dricka allt sitt kaffe på kontoret.

Släng till mig ett ämnesben och jag har svårt att släppa taget. Jag är rädd att mina kontorsgrannar i företagsbyn nu vet mer än vad de suktat efter om judisk kosthållning. Någon kan ha tröttnat på mitt malande om ischiasnerven (förbjuden att äta), idisslare med kluvna klövar och det omöjliga i kött, potatis och gräddsås.

Och häromdagen kastade någon ur sig något om medeltida utökat dödsstraff. Jag tog lyra på den, och utvidgade ämnet till att inbegripa även tortyr, samt sträckte ut tidsomfånget lite. Min kollega, av sin sambo kärleksfullt kallad Wikipedia, fann också ämnet närapå gränslöst intressant och några raster senare hade vi studerat både texter och medeltida träsnitt på temat. Till lunchen nästa dag serverades bland mycket annat spansk åsna, stegling, blodörn och rådbråkning. Androm till varnagel, förstås. (Ett uttryck som jag både somnade och vaknade med på läpparna, för övrigt, då svenskläraren i mig fann det både vackert och språkligt intressant, med dess intrikata koppling till engelskan.)

Inte heller kan man studera tortyr och dödsstraff utan begrunda brotten som ligger till grund, påstådd eller riktig, för dem. Nästa tema var alltså närapå självskrivet. Brott och straff, med betoning på det första. Lönskaläge, dulgadråp och dubbelt hor, och därpå följande insikter om det svenska samhället från medeltid och fram till vår tid. (Att tredje resan lönskaläge före 1734 gav dödsstraff var exempelvis en av många saker jag inte kände till, och samhällets ansvar vid dulgadråp måste ha sporrat de lokala makthavarna till att utveckla rättsväsendet.)

Ja, jag skulle kanske behöva en klass då och då. Det suger ibland rejält i lärartarmen. Att suga in nya kunskaper, gurgla runt dem en stund och sedan liksom spotta ur sig dem inför någon (typ trettio sjuttonåringar) som inte kan värja sig. Det kan jag sakna.

Jag hoppas att min kolleger i företagsbyn orkar lyssna. Annars är ju väder alltid ett trevligt ämne.

(Visste ni förresten att man ibland saltade i bröstkorgen – eller ryggkorgen får man kanske säga – efter att ha ristat blodörn och slitit ut lungorna? Som om det liksom inte riktigt räckte som det var.)

Ökad likvärdighet och kvalitet för eleverna – minskad arbetsbörda för lärarna

lottalexen-1200x807Jag läste för några dagar sedan i lokaltidningen att man för att försöka behålla fler lärare i Motala ska inventera deras arbetssituation och be dem berätta på vilka sätt deras arbetssituation skulle kunna förbättras. Det känns helt nödvändigt. Nu har jag visserligen själv valt att sluta som lärare, men vill ändå ge ett förslag: Inför heltidsmentorer.

I mentorskapet ingår ett ganska brett spektrum av uppgifter och det är dessutom beroende av vilka elever du är mentor för. Uppdragets tyngd kan sannerligen variera. Här följer några exempel på vad som ingår (på gymnasienivå):

Att hålla koll på elevernas närvaro/frånvaro (och då menar jag förstås inte bara i lärarens egna ämnen utan i samtliga) är en baggis i vissa klasser och betydligt mer tidskrävande i andra. En del elever kräver många åtgärder, samtal och möten – många ger inte läraren något merarbete alls. Det spelar ganska stor roll om du har fem elever med frånvaroproblem eller noll.

Utvecklingssamtal hålls varje termin. Det låter inte så mycket att sitta ca tjugo minuter med respektive elev och vårdnadshavare, men samtalet kräver förstås förberedelser. Läraren har eleven i ett eller två ämnen, men ska ändå i någon mån tala även om de andra ämnena. Här diskuteras också elevens allmänna välmående och trivsel, framtidsplaner och annat smått och gott. I lärarens knä hamnar då t.ex. frågor om missnöje med lärare/undervisning/betygsättning, elevers hälsa, vårdnadshavares kommunikationsproblem och annat som förstås måste hanteras vidare. Att klämma in utvecklingssamtalen mellan lektioner är ingen lek och att jobba några kvällar är inte alltid enkelt eller självklart. Att förbereda eller efterarbeta lektioner under utvecklingssamtalveckor är också svårt att hinna. Och att utnyttja den där halvtimmen mellan 17.30 och 18, då någon ”glömde att det var samtal” är inte så lätt heller.

Mentorstid (klassråd) är för all del trevligt. Ändå tänker jag att en heltidsmentor skulle kunna utnyttja tiden bättre. Jag får i alla fall själv erkänna att jag la betydligt mindre tid på att planera mentorstiden än mina lektioner. Tiden kan utnyttjas bättre om någon med en klar agenda och adekvat kompetens håller i den. Allmän studieteknik, studie- och yrkesvägledning, livsstilsfrågor och övergripande information av olika karaktär gör sig bra på denna tid.

Många elever klarar sina studier och mår bra. Det är underbart. Men ett inte försumbart antal elever har problem. Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Från självskadebeteende till allmän lathet. Från sömnproblem till förlust av en förälder. Från mobbning till underkänt i flera kurser. Skolk, droger, graviditet, hedersförtryck, övergrepp, ångest, ätstörning, telefonberoende, spelmissbruk, stress – listan kan göras hur lång som helst. En heltidsmentor med rätt utbildning skulle vara bra mycket bättre på att hantera dessa problem än vad i alla fall jag var. Jag har läst böcker om självskadebeteende och en uppsjö av artiklar om diverse av problemen på listan, men jag är rätt så säker på att någon med rätt utbildning  skulle kunna hantera de flesta frågorna bättre än vad jag kunde. Eller åtminstone snabbare, då den personen bör ha större koll just på ungdomars problem och vilken väg man bör gå för att hjälpa. Jag fick gå till bibblan och elevvården. En proffsmentor kan förhoppningsvis gå direkt till sina egna kunskaper alternativt omgående hjälpa eleven till rätt person/instans.

En lärare förväntas vara lite av en hobby-SYV:are och ha koll på vilka kurser som är strategiskt bra att välja beroende på vad eleven tänker sig för framtid. En heltidsmentor skulle kunna ha bättre koll. Bättre än vad jag hade åtminstone.

Lära-känna-eftermiddagar och myskvällar. Övernattningsjippon. Don’t drink and drive-seminarier. Mässbesök. Sådana saker slukar en hel del tid. De är förvisso också ofta trevliga, men då kan heltidsmentorn få den trevligheten och läraren få tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner/examinationer i stället.

Åtgärdsplaner, ledighetsansökningar, CSN-koll, speciallösningar för idrottselever på träningsläger, genomgång av studieplaner, utvärderingar, blankettjagande, uppgiftstjatande. Det är många små bäckar. En rejält stor å.

Jag tror att det vore bättre för eleverna att ha en oberoende mentor, någon som inte sätter betyg på dem. Någon som är insatt i de mera övergripande frågor som rör skola och ungdomar. En person som är mentor i flera klasser kan göra samordningsvinster och får dessutom en bättre överblick över skolan. Professionella mentorer skulle bidra till en ökad likvärdighet för eleverna. Och jag tror att det vore bättre om lärarna fick lägga tid och energi på att göra undervisningen och kunskapsutvecklingen så bra som möjligt.

Så. Det var ett förslag. Jag är säker på att mina f.d. kolleger har många andra goda tankar om hur lärarnas arbetssituation kan bli bättre.

Tack Platengymnasiet för nitton fantastiska år!

image

Den sista kaffekoppen

Idag tömde jag mitt arbetsrum på jobbet efter nitton år som lärare. Jag tror inte att det gick tjugo minuter i sträck utan att jag grät. Så sent som igår morse visste jag inte att jag redan under eftermiddagen skulle göra en tidsresa genom mitt arbetsarkiv efter att ha tackat ja till ett nytt jobb. I augusti blir jag utbildningsstrateg.

Jag ser verkligen verkligen fram mot att få sätta tänderna i mitt nya jobb. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater verkar kalas. Självklart gör de det, annars skulle jag inte släppa något som jag älskar att göra.

Men att sluta undervisa. Hur ska det gå? Inga elever. Den energi som en hop ungdomar kan ge är svår att mäta och jag har svårt att se mig själv utan den. Och jag kommer att sakna mina Platenkolleger galet mycket. Nitton år ger en skatt av minnen och många goda vänner. Nästan varenda pryl och papper jag packade eller kastade i dag gav mig bilder från mina nitton fantastiska år som lärare.

Vad har jag gjort?

Fast jag är säker på att det här blir bra. När tårarna slutar rinna pirrar det av förväntan i magen. Jag ska bli en sjujäkla utbildningsstrateg. (Jag ska bara förstå vad en sådan gör först.) Det ska bli spännande att lämna klassrummet även om det är där jag känner mig trygg och där jag så länge har haft min identitet. Nu får jag bli lite ny.

Först ska jag bara gråta ögon och inälvor ur mig ett tag.

image

I gömmorna fanns en dadaistisk pappkostym. Den får inte följa med till nya jobbet.

image

Ursäkta skrytet, men när man slutar får man skryta. Tänker jag.

image

Marcus och Per – minns ni?

Men nu är det annorlunda

 

IMG_3186Jag ska köpa tid. Från och med vårterminen, om allt klaffar, kommer jag att köpa mig en tjänstledig dag i veckan.

Jag skulle vilja säga att det är ett val jag gör för att få tid att skriva, men så är det tyvärr inte. Det är ett val jag gör för att orka fortsätta jobba.

Att vara lärare är fantastiskt. Eller: att undervisa är fantastiskt. Att vara lärare börjar dock enligt mig innebära andra saker än vad det gjorde för bara ett par år sedan. Sedan jag började jobba som lärare för arton år sedan har jag jobbat heltid med undantag för ett år under småbarnstiden. Det har känts självklart. Även om jag inte har älskat allt som arbetet för med sig har jag aldrig tidigare känt att jag inte orkar, att jag inte är beredd att vara lärare fem dagar i veckan.

Men nu är det annorlunda.

Det skulle kunna bero på att det är något fel på mig, att jag kanske har fått någon bristsjukdom utan att veta det, eller att jag är deprimerad utan att fatta det. Möjligen är jag bara lat. Men det tror jag inte. Fler och fler av mina kolleger, på min egen arbetsplats och runt om i landet, vittnar om en liknande känsla. Vi räcker inte till. Vi orkar inte med. Jag räcker inte till.

Jag hör aldrig lärare klaga över att det har blivit jobbigt att undervisa. ”Tusan, jag är så jäkla trött på de där förbannade derivatorna / befolkningsutvecklingarna / adjektiven / eleverna”, är inte ord jag hör (även om jag själv i något slags förvirring plötsligt fått svårt att skilja på tidsadverb och temporala konjunktioner). Det är Det Andra. Det är Runtomkringet. Det är De Tusen Små Sakerna som får lärare efter lärare att läsa Platsbanken eller förhöra sig om partiell tjänstledighet. Än värre är det när kolleger inte hinner stanna upp innan det är för sent, innan den berömda väggen har mött dem med en smäll. Jag har sett det hända för många gånger nu.

Att berätta vad De Tusen Små Sakerna är låter sig inte enkelt göras. Det ligger i sakens natur. Ena veckan handlar det om extra tidskrävande mejlkontakter med föräldrar, uppdatering av likabehandlingsplanen eller hot- och våldplanen, krångel med teaterbiljetter, öppet hus och ifyllande av enkäter och utvärderingar. Andra veckan kan det vara en elev som ska byta skola, två elever som har fuskat, en annan elev som mår dåligt, nya allmänna råd från Skolverket att läsa och beakta, framtagande av en policy om datoranvändande vid prov och ett härligt men tidsslukande kvällsbesök på teater samt fjorton utvecklingssamtal. Alla dessa saker är rimliga saker att göra, men de ramlar alltså på tätare och tätare. Det innebär att förberedande av lektioner och efterarbetning i form av rättning, återkoppling och reflektion ges mindre och mindre tid. Och faktiskt vet jag inte hur jag detekterar och åtgärdar dataspelsmissbruk.

Gnäll? Kanske. Men jag tror det är ett gnäll att ta på allvar. Lärarbristen är redan här och den minskar inte. Färre ungdomar väljer att utbilda sig till lärare.

Detta trots att läraryrket är underbart. Egentligen. Att undervisa är ett drömyrke. Mina elever är störtsköna, mina kolleger kompetenta, roliga och stöttande, och min skolledning och vårt elevhälsoteam jobbar hårt för att göra min skola så bra som möjligt. De flesta lektioner ger minst lika mycket energi tillbaka som de tar av mig. Ofta ger de mer. Mina elever är praliner.

Förväntar jag mig att inget ska vara jobbigt med att vara lärare? Verkligen inte. Jag fattar att jag inte bara kan få göra roliga saker. Jag begriper att läraryrket innebär så mycket mer än undervisning. Det har det gjort under alla mina arton år i yrket.

Men nu är det annorlunda.

Synen på vad en lärare är och gör är annorlunda, och synen på vad skolan ska vara och göra är annorlunda.

Artikel efter artikel berättar för mig att vi måste lyfta våra elevers resultat. Det vill jag också. Men samtidigt som jag ska bli bättre lärare och lära upp bättre elever får jag fler uppgifter och ett större ansvar. Det mesta ska dokumenteras och ryggen hållas fri. Samtidigt mår elever sämre och Pisaundersökningen talar sitt språk.

Kanske är jag helt enkelt inte den nya tidens lärare. Jag är ingen balanskonstnär (varning: klicka bara på denna länk om du har starka nerver och gott om tid) statistiker eller kurator. Jag är inte studie- och yrkesvägledare, hälsocoach eller specialpedagog.

Sedan en tid tillbaka har jag alltså känt att jag inte håller för heltidsarbete som lärare. Familj, vänner och kolleger har fått ta hand om mina tårar.

Och jag som älskar läraryrket. Ändå.

Fan.

Vill jag med detta avråda ungdomar från att söka sig till läraryrket? Nej, verkligen inte. Jag kan nämligen inte tänka mig att det kommer att fortsätta vara så här, för det vore så urbota dumt. För Sverige.

Jag vill att politiker på lokal nivå såväl som på riksnivå ska förstå vad som pågår, inte bara med mig. Men det räcker inte att de förstår, något måste också göras. De får den lärarkår de förtjänar, så de måste se till att förtjäna en bra sådan. En lärarkår som orkar. En lärarkår vars motto inte tvingas bli ”Håll ryggen fri”.

 

PS. Den här texten var långt ifrån självklar att skriva. Vill jag bidra till en mörkare syn på skolan och läraryrket? Helst inte. Hur ser mina elever, mina kolleger och min skolledning på mig när de läser detta? Förhoppningsvis förstår de att jag talar från hjärtat och att de problem jag påtalar inte är kopplade till dem. Alltså seriöst: Mina elever är lyckopiller, mina kolleger är mina vänner och skolledningen vet hur jag känner och jobbar för att göra det bättre. Jag behövde ändå skriva texten. Om inte lärare ska kunna beskriva sin arbetssituation som faktiskt också påverkar våra elever och därmed samhället, vem ska då göra det? Lojaliteten ska inte skjuta sig själv i foten. Och faktiskt kommer det här beslutet att kosta mig ett gäng tusenlappar i månaden. Å andra sidan får jag en extra dag att göra vad jag vill med. Skriva, sova, promenera eller för all del rätta prov. Jag menar inte att det är särskilt synd om mig. Jag har möjlighet att göra det här valet. Men det här kan bli ett problem för den svenska skolan om många känner som jag. Och det gör de.

Svenskfrökens tips

zombie

”Sa du Egyptien..?”

Nu kommer en sådan där skolrelaterad, torrsmulig text igen. (Dock inte lika torr som min låååånga utläggning om hur det snart inte längre nya betygssystemet fungerar.)

I sjutton år har jag jobbat som lärare på gymnasiet och i sjutton år har jag stött på samma fel i elevernas texter gång på gång. Att jag inte tidigare har sammanställt en egen lista över fel jag så ofta snubblar över är svårbegripligt, men nu har jag i alla fall gjort det. Kanske kan den vara intressant för föräldrar att se. En svensklärares (och historielärares) irritationsknappar. I alla fall denna svensklärares. Just det där med uttalet av Schweiz är kanske inte så mycket till käpphäst för andra, till exempel, och om man nu råkar uttala det fel (svejtsch) så är man i gott sällskap. Eller åtminstone i sällskap. Åsa Romson gjorde motsvarande uttalsfel när hon pratade om Auschwitz som Auswitch. (Även mina elever säger ibland fel där, men så är de i och för sig inte vice statsministrar.)

I alla fall har jag och mina ettor gått igenom följande lista, och kanske innebär det att rödpennan får jobba lite mindre i år. (Obs metafor. Jag använder inte en rödpenna. Inte heller guldstjärnor.)

Alltså:

Vanliga fel (utan inbördes ordning)

Särskrivning: Det är en rätt så viktig skillnad mellan sex filmer och sexfilmer, och rubriken Stekt kyckling lever i en matbutik kan leda till märkliga tankar. Och den butik som skriver något om sin kassa personal bör nog tänka efter en gång till – om personalen faktiskt inte är usel och man vill basunera ut det. En brun hårig sjuk sköterska är heller inte detsamma som en brunhårig sjuksköterska.

Var alltså snäll och fundera över om det är ett eller två ord du ska skriva. Har du skrivit två ord men uttalar det som ett har du troligtvis särskrivit. Testa själv att uttala Rök fritt respektive Rökfritt och fundera över betydelseskillnaden.

De, dem eller dom: Dom är talspråk och ska i regel endast användas när du återger talspråk eller i väldigt informella texter. Kanske kommer dom på sikt att ersätta de och dem, men där är vi inte ännu. För att undvika missförstånd och för att bli tagen på allvar när du till exempel söker jobb, ska du kunna skilja på subjektsformen de och objektsformen dem. (Enkelt förklarat är subjekt den som gör något och objekt den som utsätts för något.)

Tips 1: Prova att ersätta de/dem/dom med vi och oss. Vi är subjektsform och matchas av de. Oss är objektsform och matchas av dem. Exempel: ”Mamma hämtade dom.” Ska det vara de eller dem? Testa med vi/oss. Då känns det självklart att säga ”Mamma hämtade oss”, och då vet du att det ska vara ”Mamma hämtade dem”.  Eller ”Dom gillar att fiska” > ”Vi gillar att fiska”  > ”De gillar att fiska”.

Tips 2: Är du osäker är de oftare rätt än dem.

Specialare: Du kan skriva både ”för de som bodde här” och ”för dem som bodde här”, samt ”till de som gillar glass” och ”till dem som gillar glass.” Båda varianterna är enligt Svenska språknämnden korrekta. Tidigare gällde objektsform  (dem)  efter preposition (till, för), men numera är det alltså valfritt.

Var och vart: Var anger befintlighet, som i ”Var är du?” (svaret blir där) medan vart anger riktning, som i ”Vart är du på väg?” (svaret blir dit) Och vart är inte samma sak som blev, även om vi östgötar kan säga ”Jag vart så glad”. Det är dialektalt talspråk och hör inte hemma i text.

Genitiv: I svenskan sätter vi på ett genitiv-s för att markera ägande, som exempelvis Kalles krog. Vi skriver inte inte inte Kalle’s krog. Nix. Slutar namnet redan på s gör vi inget åt saken utan skriver Magnus tröja. Gäller det initialförkortningar skriver vi normalt sett :s, som i ABF:s  eller FN:s.

Syftningsfel: ”Han kysste sin fru” och ”Han kysste hans fru” betyder inte samma sak. I det sistnämnda fallet kan smockan tänkas hänga i luften. Meningen ”Elin träffade Per och Cilla, som hade odlat en stilig mustasch” lämnar också en del att önska. Som syftar där på Cilla, och rimligare är att det är Pers ansiktbehåring som åsyftas. Men vad vet jag?

Satsradning: När huvudsatser staplas på varandra utan punkt eller bindeord (och ibland även utan kommatecken) kallas det satsradning. Exempel: ”Vi skulle gå ner på stan, det var torsdag klockan var tre, vi skulle köpa pennor.” Med hjälp av bindeord och omformulering kan den här meningen få bättre flyt: ”Klockan var tre på torsdagen och vi skulle gå ner på stan för att köpa pennor.” (bindeorden är kursiverade.)

Styckeindelning: Nytt stycke markeras på ett av följande två sätt:

Indrag: Den första meningen i det nya stycket börjar en bit in på raden (ofta tre blanksteg) utom direkt under rubrik då meningen börjar längst ut till vänster på raden. Byt inte rad om det inte är nytt stycke utan fyll på med en ny mening på samma rad där den förra meningen slutade.

Blankrad: Lämna en tom rad mellan styckena. Även här fortsätter man mata på med ny mening på samma rad där den förra meningen slutade till dess man alltså vill påbörja ett nytt stycke och hoppar över en rad.

Ta aldrig bara ny rad lite hipp som happ. Då blir fröken sur och stämningen kan bli dålig.

Skiljetecken: Här vill jag påminna om att frågor faktiskt ska avslutas med frågetecken. Eller vad tycker du. Jag vill också be dig att vara mycket sparsam med utropstecken. De används nästan bara när du skriver repliker, och knappt ens då. Spara dem till dina sms. Detsamma kan du göra med ”…”, som nästan bara används i repliker som avbry…

Blandat:

Det heter inte även fast. Det heter fastän eller trots att.

Det heter intressant, egentligen, ordentligt och ytterligare.

Schweiz uttalas med sje-ljud i början och ts på slutet. Inte på något annat sätt. Och så finns det ett land som heter Egypten. Det finns inget i i Egypten. Sovjetunionens ledare Stalin hade inget r i sitt namn heller. (Starlin är möjligen någon figur i tidningen Min häst.) I modern (”trendig”) finns ett r, men bara ett. Det heter alltså inte mordern konst.

Skriv vår och er, inte våran och eran (som är talspråk).

Någon kan begå självmord eller ta sitt liv. Man tar inte självmord.

Kortformerna nån, nåt, nåra, sån, sånt, såna, sen och nånting bör undvikas i skrift, utom vid återgivande av talspråk. Skriv någon, något, några, sådan, sådant, sådana, sedan och någonting.

Ett ju ska följas av ett desto, som i ”Ju fler desto roligare”. Inte ”ju fler ju roligare” eller ”desto fler desto roligare”, alltså. Ett dels följs av ännu ett dels (”Ansvaret ligger dels på kommunen, dels på landstinget”).

Du får skriva både ”Hon är äldre än jag” och ”Hon är äldre än mig” vad dina föräldrar än säger. Det första alternativet var tidigare det enda korrekta.

Lycka till med din text. Blir det fel blir det en lärdom, men försök att inte upprepa samma fel gång på gång.

Lotta Lexén

Floppydisk, kritdamm och Nelson-räddning

image

Artefakter

Häromdagen gick min bra-att-ha-låda på jobbet inte längre att stänga och jag tvingades till en städinsats. Vad jag då fann fick mig att undra om jag kanske har varit lite för länge på min lärarpost.

Femtioöringar. De slutade vara giltigt betalningsmedel 2010, men de flesta slutade använda dem innan dess. Femtioöringarna känns ändå som ett tämligen modernt inslag i min låda.

Ett stoppur. Allvarligt alltså. Hur länge sedan var det jag behövde ett stoppur för att ta tid på mina elever när de håller tal? Tio år sedan? Femton? Av någon anledning förknippar jag också stoppuret med den tid då det fanns högtalare i klassrummen genom vilka elever, eller för all del lärare, kunde kallas till expeditionen. Vid tillfällen då expeditionspersonalen sedan glömde stänga av systemet kunde man ha ganska roligt.

Stoppuret känns rätt så samtida med disketten. Finns det i dagens datorer något utrymme att peta in en sådan diskett i? Kommer den information som finns på den där plastbiten någonsin kunna komma mig till del? Tänk om det är något viktigt. Från 1998, typ. Wikipedia upplyser mig om att disketten, eller floppydisken, förblev ett ledande lagringsmedium fram till omkring år 2000. Femton år sedan. Kanske kan jag fortsätta leva i okunskap om innehållet.

Det gula är en tavelkrita. Jag kan utan problem återkalla ljudet av en sådan mot svarta tavlan och känslan av kritdamm över hela händerna efter en lektion med föreläsning och tavelskrivande. Det vita, eller i det här fallet gula, dammet som gjorde högerärmens mudd på den svarta tröjan not so snygg. Jag kan se de misslyckade försöken att med torr tavelsudd försöka göra tavlan skrivbar igen. Och ljudet. Det liksom knattrande, smattrande lätet från en flitig krita. Inte alls som de mera inställsamma whiteboardpennorna.

Och så Nelson. Noshörningsungen som skulle räddas. Minns ni honom? Han föddes och dog 1995 och levde i elva dagar. En medfödd hjärnsjukdom ryckte honom ifrån oss allt för tidigt. På Wikipedia hittar man honom i kategorin ”Kända däggdjur”. Och så finns han i min bra-att-ha-låda, då. År 2015.

Jag känner mig som en dinosaurie. Jag kanske ska ta med eleverna på studiebesök till mitt arbetsrum på någon historielektion. De kommer att känna sig som arkeologer när de rotar fram dessa lämningar från svunna tider. Jag kommer att känna mig som ismannen Ötzi.

Men jag är lite förundrad över att jag inte hittade några diabilder i lådan. Inga diabilder, inga guldstjärnor och inga pekpinnar. Kanske är jag bara en mammut, inte en dinosaurie. Riktigt ungdomligt fräsch. Och när jag hade tömt lådan på gummisnoddar som frasande smulades sönder vid beröring fick mina artefakter plats igen. Så nu kan jag kanske köra tjugo år till ändå.

Höj min lön

IMG_3182

Vill ha mer i lön

Hur lösa den svenska skolans diverse problem, sjunkande kunskapsnivåer och allmänna urspårning? HÖJ LÄRARNAS LÖNER. Rejält.

Kommer jag bli en bättre lärare om min lön tjoffar iväg uppåt? Nä. Det har jag svårt att tro. Med det menar jag inte att jag redan är den ultimata läraren, inte alls. Men jag ser det inte som att jag gör insats i relation till min lön utan att jag gör så gott jag kan inom rimliga gränser. Det är ändå ett yrke, inte ett kall. Visst skulle jag kunna lägga fler timmar på planering och efterarbete av lektioner och examinationer och på så vis höja kvalitén på min undervisning, men då skulle det få ske på min fritid och så storsint är jag inte. Efter ett sådant år skulle nog en sjukskrivning (eller åtminstone en bitterhet) dessutom knacka på dörren. (Hur jag klarade de första åren som lärare utan att lacka ur vet jag inte. Antagligen hjälper den allmänna entusiasmen över den nya karriären nyutexaminerade lärare att orka den tiden som för de flesta innebär många obetalda övertidstimmar. Något slags akademisk-karriäristiskt adrenalinpåslag. För det är knappast lönen som är moroten. Och övertidsersättning är så gott som ickeexeisternde.)

Det är alltså egentligen inte min lön jag tänker på, utan de framtida lärarnas. Undersökningar visar att den största enskilda faktorn för elevers framgång är just läraren. Då måste vi förstås ha bästa möjliga lärare till våra barn. Och läraryrket är idag inte attraktivt, inte alls såvitt jag hör och läser. Att jag gillar yrket räcker liksom inte för att sprida goda vibbar ut i samhället. Intagningspoängen till lärarutbildningar är låga. Många (sex av tio) yrkesverksamma lärare funderar på att söka sig bort från yrket. Alltså: HÖJ FÖR I HELVETE LÄRARLÖNERNA SOM FAN. OECD håller med. Fast kanske inte om språkbruket. Ursäkta. Affekt.

Jag kan inte föreställa mig annat än att fler vill bli lärare då – för det är ju ett förbannat trevligt yrke – och då blir det huggsexa om utbildningsplatserna. Troligtvis skulle föräldrar också lita mer på kompetensen hos lärarna om de vet att endast ”de bästa” (akademiskt sett) har haft möjlighet att utbilda sig till lärare, vilket ger mer arbetsro till skolan. Jag tror också att föräldrarna allt mer då skickar signaler till barnen att skolan är viktig och att lita på.

Låt folk slåss om att få bli lärare för att det är ett både välavlönat och uppskattat yrke.

Och när vi ändå är i farten kanske en del uppgifter kan tas bort från lärarna för att ge dem (oss) ännu mer tid till undervisning och sådant som är kopplat till den? Exempel: Efter de nationella proven i svenska lägger jag timtal på att fylla i statistik. Vilken skrivuppgift valde respektive elev? Vilket betyg fick hen? Skrev eleven ett ordinarie prov eller ersättningsprov? Skrevs det vid ordinarie skrivtillfälle? Vilket sammanfattande betyg fick eleven på de två eller tre delproven (beroende på kurs)? och så vidare. I vår kommer jag ha ca 80 elever som genomför nationellt prov i svenska. Det innebär 80 uppsatser, 80 tal och 30 läsförståelseprov. Detta är helt okej. Rättningen är kanske inte rolig, men den är tydligt kopplad till undervisningen och lärarrollen. Det är den jävla statistiken som gör mig förbannad. Har Skolverket hört talas om urval? Måste verkligen varje lärare göra det här varje år? Kan det inte bli statistiskt säkerställt ändå? Klart det kan. Så visst går det att rensa upp lite bland lärarnas uppgifter.

Det finns också (internationella och ifrågasatta) undersökningar som säger att större undervisningsgrupper inte inverkar så värst menligt på resultaten, men då menar man att 25 elever är att betrakta som en stor grupp. Få skolor är så lyckligt lottade idag att en 25-elevsklass betraktas som stor. Dessutom torde det bero på vilken syn man har på lärare och elever och deras skyldigheter. Självklart tar det mer tid i anspråk att föra statistik över och ha föräldrakontakter med 32 elever än med 20. Uppenbarligen tar rättning och återkoppling längre tid för 32 än för 20 uppsatser. Naturligtvis blir det mindre tid kvar av arbetsdagen efter rättning och administration för 32 elever än för 20. Mindre tid för planering och uppföljning av undervisningen.

Att åtminstone lite hålla nere storleken på undervisningsgrupperna tror jag därför är en god idé, såvida inte en hel del rättning och administration läggs ut externt.

Jag tror Sverige kan få en utomordentligt bra skola om bara lärare och elever ges de bästa förutsättningarna.

Så höj nu föriallsindar lärarlönerna.

Låt mig fortsätta älska mitt jobb

betygshetsJag skriver ibland om hur mycket jag trivs med mitt jobb som lärare och det är alldeles sant. Men jag vet också att alla lärares verklighet inte ser ut som min och kan känna att jag låter lite orimligt kvittrande nöjd. Som vore jag sponsrad av Skolverket kanske.

Faktum är att många lärare mår dåligt och vantrivs och att återväxten är klen. Få vill bli lärare. Med tanke på yrkets sjunkande status och den omvittnat ökade arbetsbördan är jag inte överraskad. Sällan träder dessutom lärare fram i media och pratar om hur bra de trivs. Kanske finns det en anledning.

Igår skrev Sakine Madon i Expressen om att allt mer av lärarnas och rektorernas tid går åt till föräldrakontakter, och då inte bara på arbetstid. Vid allehanda tider på dygnet vill föräldrar ha snabba svar om betyg, uppgifter och fan och hans moster. En del lärare går på knäna. Själv är jag nästan helt förskonad från detta – än så länge – men jag är väl medveten om att det ökar.

Jag tror att problemet är större än att föräldrarna inte respekterar lärarnas tid eller kompetens. Jag tycker mig under en tid ha märkt en attitydglidning i samhället, som ungefär säger att alla har rätt till ett A. Kanske att man har ett A till dess motsatsen är bevisad. Och vem står mellan eleven och detta A? Läraren. Om läraren bara har vett nog att sätta ett A är ju problemet ur världen, och om läraren inte anser sig kunna sätta ett A så beror det rimligtvis på att läraren inte gjort sitt jobb.

De flesta föräldrakontakter jag har är trevliga, helt relevanta och sker på vettiga tider, men ibland kan jag känna att de kanske inte ser helt objektivt på sitt barn (men vem gör det?). Som pappan som förklarade att hans son inte alls hade plagierat två skrivuppgifter och lämnat in till mig. För det sa sonen att han inte hade gjort. Och då var det så. Att jag satt med originaltexterna med hundraprocentig överensstämmelse spelade liksom ingen roll. Litade jag inte på hans son?

Den bild (ovan) som valsat runt några år nu känns inte alltid helt främmande.

Ge mig gärna högre lön, men ge mig framför allt tid att vara just lärare. Låt mig slippa vara statistiker, kurator och den som ska hålla koll på dataspelsmissbruk. Och lita på att jag gör mitt bästa.

Då kommer jag att fortsätta älska mitt jobb.

(Här kan du läsa en DN-artikel om situationen.)

Vilken tur att jag kan allt, typ

brygglotta

Lärare

Säg vad?!

Så här skriver skolvarlden.se (alltså min facktidning) den 29 oktober i år i artikeln ”Så upptäcks dataspelsmissbruk”:

”Många föräldrar har också svårt att veta vad som är en normal fritidssysselsättning och vad som är ett osunt spelande.

För pojkarna, för det är nästan uteslutande pojkar, som fastnar i ett dataspelsmissbruk är det inte ovanligt med fem till tio timmars spelande per dag. Det sociala livet blir oviktigt, skolarbetet blir lidande och därtill tillkommer symptom som huvudvärk, aggressioner och koncentrationssvårigheter.

– Om lärarna bara vet vad de ska leta efter så går ett dataspelsmissbruk absolut att upptäcka – och ju tidigare ett missbruk upptäcks desto bättre är det.

Patrik Wincent säger att läraren vid misstanke om dataspelsmissbruk ska ta kontakt med elevens familj för att höra efter hur situationen ser ut där hemma. Vilka spel spelar han, hur många timmar sitter han framför datorn och hur ser hans sociala liv i övrigt ut? När misstanken är bekräftad gäller det för läraren att sätta familjen i kontakt med ett företag eller myndighet som kan hjälpa.”

Det framgår också att försämring av elevens personliga hygien bör noteras.

Va? Vasa?

Om lärarna bara vet vad de ska leta efter? Ska jag fråga föräldrarna vilka spel deras son spelar – hemma – och ha en kvalificerad åsikt om dessa? Ska jag ta reda på hur länge han sitter vid datorn och gå till botten med hans sociala liv? Ska jag hålla koll på hans personliga hygien? Och när jag, utredningsledaren, har fått min misstanke bekräftad gäller det för mig att sätta familjen i kontakt med ett företag eller myndighet?

Alltså – jag brukar framhålla att läraryrket är toppen (för det är det!) och att min arbetssituation svartmålas onödigt mycket i media (för det gör den!), men när min facktidning skriver så här så får jag faktiskt lust att gå ut och välta en soptunna (fast det gör jag inte).

FÖRLÅT MEN FÖRÄLDRARNA DÅ?! De nämns liksom inte i artikeln, mer än som något av ett bollplank för mig. De har totalt degraderats till statister. Blinda statister. De har ungefär en son (kan vara några till), jag har ungefär 150 elever. De bor i samma hus som honom. Jag träffar honom i grupp (ca 30 elever) sisådär en tre eller kanske upp till sex timmar i veckan. De har känt honom ungefär 17 år, jag har funnits i närheten av honom i ungefär ett. Och allvarligt talat känner jag knappt till några fler dataspel än Minecraft och GTA. Mitt spelvokabulär är minst sagt begränsat. Och varför vet jag bättre ”vad som är en normal fritidssysselsättning och vad som är ett osunt spelande”?

De känns som om de, föräldrarna, med dessa försprång framför mig borde ha fått ett något större utrymme i artikeln. Jag är fena på stilistiska grepp och på befolkningsutvecklingen under medeltiden, men vad gäller spelmissbruk är mitt kunnande att betrakta som noll och intet. Jag har inte levlat en enda nivå. Och jag vet faktiskt inte vilket företag eller myndighet jag ska sätta familjen i kontakt med. Varför är det rimligare att jag letar upp den kontakten än att föräldrarna själva gör det?

Om jag ser att någon verkar må dålig blundar jag inte för det. Självklart inte. Jag menar inte att medeltidens befolkningsutveckling är det enda jag som lärare ska ägna mig åt. Men den förväntan som denna artikel andas besvärar mig. Jag ska kunna det där, tycks det. Och det kan jag inte. Åtminstone tror jag att jag kan det sämre än pojkens föräldrar.

”När misstanken är bekräftad gäller det för läraren att sätta familjen i kontakt med ett företag eller myndighet som kan hjälpa.”

Det är helt enkelt inte utan att jag blir lite irriterad.

Den där soptunnan ligger kanske risigt till ändå.

 

 

(Tack Gabriella, min gamla kollega, för att du gjorde mig uppmärksam på detta!)

Du är skyldig mig ett bokmärke, Gustav Fridolin

”Det här är till dig som är lärare. Du har världens viktigaste jobb”.

Så inleder Gustav Fridolin sitt tal till mig och Sveriges övriga lärarkår. Jag tror att hans avsikt är att ingjuta yrkesstolthet i mig (och att få mig att tro på att han under sin mandatperiod kommer att vara en utmärkt utbildningsminister förstås), men det funkar liksom inte. Inte alls faktiskt.

Fridolin får mig att känna mig som en olydig men inte hopplös mellanstadieelev. Någon som har betett sig illa och inte levt upp till sin fulla potential, men som nog borde kunna gå att få lite mera ordning på i alla fall. Med lite sockrad indirekt kritik. Mina tankar går också till min barndoms tandläkarbesök, där jag fick beröm och bokmärke trots att jag hade gråtit och protesterat under behandlingen och inte varit särskilt imponerande alls. Jag förstod nog vad tandläkaren egentligen tänkte.

För det första känns det obekvämt redan när han betonar att jag har världens viktigaste jobb. Alltså, ja, jag har ett utomordentligt viktigt jobb. Visst. Kanske har han till och med rätt, men ändå kommer den där tandläkarkänslan över mig. ”Du är sååå duktig”. Fastän jag typ vägrar öppna munnen. Jag blir lite misstänksam när Fridolin går ut så hårt. Vad vill han?

För det andra känner jag mig något illa till mods över det språk och den retorik han använder sig av. Han vänder sig till en yrkeskår av akademiker (med världens viktigaste jobb), men pratar som om vi befann oss i grundskolan. Som elever. Jag menar för all del inte att han ska sno in sig i ett onödigt akademiskt språk för att visa att han kan, men lite mera stuns, och kanske ett något informationstätare språk, skulle åtminstone inte ha stört mig. Uttryck som ”berätta gärna om dumma politiska beslut” och ”snacka gärna skit om mig och andra politiker” känns för mig som vore de riktade till … ja, grundskoleelever. Det får mig att undra hur Fridolin ser på oss lärare.

Vilket för mig till nästa punkt. Fridolin verkar mena att läraryrket är något aningen pinsamt. Som om vi mest ägnar oss åt att göra jobbet svårt för varandra och saknar yrkesstolthet.  Så säger han förstås inte. Han säger ungefär tvärtom. Han säger att jag ska ”stå upp” för att jag är lärare och att jag ska tro på mitt yrke. Han berättar också att det är särskilt viktigt att vi klarar av att ställa upp på varandra. Han säger: ”Om någon frågar vad du jobbar med, säg stolt att du är lärare.”

Tack så mycket Gustav Fridolin, för att du med dessa ord klargör att  vi i lärarkåren idag är en ganska ynklig samling människor som helst ljuger om vad vi jobbar med och gärna gör livet svårt för våra kolleger. Det här förstärker ju bara den tämligen trista bild som ofta förmedlas i media (läs gärna mitt tidigare inlägg ”Det är inte synd om lärarna”). Bilden av läraryrket som eländigt och av lärarkåren som … rätt så oskarp.

Min utbildningsminister – jag tror verkligen att du menar väl med ditt tal. Jag tror inte att du med flit försöker framställa mig, en av ”dina” lärare, som icke-stolt och missunnsam (och faktiskt kanske till och med lite trög), men i min ögon är det den effekt som uppnås.

Jag känner mig tillrättavisad fast med sockrade ord.

Och jag känner mig snuvad på mitt bokmärke.