Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

Lycklig och avis på Bokmässan

Vissa får stå i en monter och prata bok på Bokmässan, andra får stryka runt och så gott det går sörpla i sig känslan. (Eller smygsitta en stund på en scen i en tjusig fåtölj, hålla i en mikrofon och typ låtsas att man är huvudpersonen. Jag kan ha gjort det.) Jag tillhör de sörplande, men det är inte heller så illa. Att under en dag gå runt och formligen bada i litteratur är en vitamininjektion. Ändå smyger sig avunden på mig, framför allt framåt kvällen. När vinet och absinten plockas fram i montrarna och sorlet får en annan karaktär än det under dagen mikrofonförstärkta bruset vill jag stanna kvar istället för att sätta mig på bussen hem.

image

Wowiga Nina Larsdotter

Utöver litteraturbadet och avunden tar jag med mig möten hem. Bland annat hade jag glädjen att återse Nina LarsdotterLitet förlag, en kvinna som roddar ett eget förlag, heltidsjobb som lärare, författarskap och familj och som det formligen strålar om. Jag är wowad. Nina äger. Jag ser nu fram emot att få sätta tänderna i hennes bok Annan påföljd som också några av mina elever ska få jobba med. Nina bjussar nämligen Platengymnasiet på en klassuppsättning böcker. Wow igen!

image

Lars Wilderäng och jag flankerar otippat Vegoriket vars författare Mattias Kristiansson tar bilden. Jag kan ha fingrat på micken också.

Jag hade även nöjet att hänga med Lars Wilderäng (Massolit), för första gången IRL. Det kändes dock som om vi hade setts mången gång förr. Vi avhandlade inte bara Fear the Walking Dead, det ur många perspektiv strålande Sälen och Motalas för- och nackdelar i händelse av kärnvapenangrepp, utan drog också upp riktlinjerna för vad som borde bli Lars nästa projekt. Jag bör kanske hålla snattran om vad projektet ska (nåja) innehålla men konstaterar att den gudabenådade skribenten Margit Richert helt enkelt måste involveras. Jag vill förstås också vara med men hittade inte någon självklar roll för mig i projektet. Jag får jobba på det. Klart jag ska vara med. Lars, jag har ju för tusan båt. Kan inte den ingå i projektet? Mange kan vara Den Skeptiske Skepparen. (Funkar urbra på engelska också. The Sceptic Skipper. Jag kan vara The Precaroius Prepper, du The Authentic Author och Margit The Cultivated Connoisseur. Du hör ju hur bra det blir. Och så med det där temat vi pratade om. En bestseller in the making. Harper Collins, here we come.)

image

Susanne på Massolits monterscen

Att träffa Susanne Boll  är alltid ett nöje, så även denna gång. Om ordet ödmjuk vore illustrerat torde det vara med en bild av henne. På Massolits scen intervjuades hon om sitt författarskap och jag längtar nu efter utgivningen av del ett i hennes nya bokserie inom spänningsgenren. Jag får nog tyvärr vänta ett tag eftersom Susanne för bara några dagar sedan satte punkt för det första utkastet, vilket innebär att det är en hel del kvar att göra innan den finns i tryck. Skynda på nu, Susanne! Hennes prat om skrivprocessen fick mig också att vilja sätta fingrarna på tangentbordet och färdigställa min roman.

Intressant nog blev även jag igenkänd, av östgötaförfattaren Göran Redin, och ännu ett intressant samtal blev resultatet. Med Göran pratade jag bland annat hybridförlag. Han finns på HOI förlag som jag är lite nyfiken på och har gett ut ett par historiska romaner. Självklart skulle jag ha gått tillbaka till montern och köpt en bok innan jag åkte hem, men absinten i en annan monter kom emellan. Förlåt Göran, men jag är säker på att vi ses igen.

Över absinten kom jag i samspråk med ett par framtida förläggare. Föga anade jag att det i Stockholm finns en förläggarutbildning på universitetsnivå, men så är fallet. Tydligen utbildar de charmerande förläggare. Jag föreslog att de skulle prata med Emelie Schepp om de ville få grepp om hela förläggarspektrat, från egenutgivning till etablerat förlag.

image

Snart får världen lära sig säga Schepp

Och förstås hade jag också glädjen att träffa och gratulera Emelie. Några dagar före mässan fick hon besked om att Harper Collins, ett ansett internationellt förlag, köpt rättigheterna till hennes bokserie till fjorton länder, inklusive USA. Att Emelie hade lite svårt att svälja ned flyttpizzan när beskedet kom kan jag förstå. Själv skulle jag nog ha kräkts upp den.

I myllret missade jag Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke. Det gör inte så mycket, även om det uppriktigt hade varit intressant att få höra hur ökade estetiska inslag i och anslag till skolan skulle göra den bättre.

Jag somnade ovaggad (och snuvad på senaste avsnittet av Fear the Walking Dead).

 

 

I väntan på hipsterkalypsen

Hipstern är död – länge leve hipstern!

Eller? Går det alls att vara hipster idag eller har begreppet satt snarskank på sig själv?

Jag var på stadsfestival i min medelstora svenska stad häromdagen. Krögarna hade satt upp tält på torget och sålde smakportioner av mat tillsammans med allehanda rusdrycker. Angående dryckerna kan konstateras att ”en stor stark” är en dryck på kraftig tillbakagång, i alla fall på skyltarna, till förmån för namngivna ipor (eller vad nu IPA heter i plural). Någon klassisk hamburgare, pizzaslice eller kycklingspett såg jag heller inte röken av, men självklart fanns pulled pork och ankconfitburgare med fikonbröd och mangocrème. Jag applåderar detta och saknar på inget sätt den där pizzaslicen.

Men vad ska hipstern äta när ankconfitburgaren är i var mans hand? Vad ska hen dricka när plastmuggarna i De Andras händer är fylld med IPA från ett mikrobryggeri? Och vad tusan gör man när kreti och pleti låter skägget växa, sätter på sig en liten grå stickad mössa, ett par tajta något korta brallor med tunna hängslen, en grå tisha och en rutig flanellis som jacka? Hur känns det egentligen när surdegsbrödet finns på ICA Nära och råkorv är den nya hotdogen på herr och fru Svenssons barbecue?

Ska de tvingas visa sin identitet genom att fälla sina egna bytesdjur och tillaga maten i kokgrop iförda kläder de virkat själva av sina avklippta skägg?

Det är inte lätt att vara retroavantgarde när pöbeln tränger på.

Som apokalyptiker tänker jag att framtiden för hipstern är både nattsvart och strålande, tankar som aktualiserats då jag läst Wilderängs post-semi-apokalyptiska skildringar Stjärnklart och Stjärnfall. Jag har skrivit om böckerna här i bloggen men har utelämnat den kanske viktigaste aspekten: Båda böckerna handlar om hipsterns död och återuppståndelse. Möjligen i omvänd ordning.

I båda böckerna befinner vi oss i ett Sverige där det mesta gått åt pipan och elektroniken är stendöd, alltså i ett samhälle där kreti och pleti tvingas bli hipsters. Och vad blir då kvar till hipstern? När varje bröd är surdegsbröd, när varje kalv är hemslaktad, varje gröda närodlad, varje stek långkokad, alla korvar stoppade i äkta tarmar – vilken frontlinje hittar hipstern då? Hur känns det när skägg är av nöd och icke av lust framtvingat och mössan bärs för att hålla värmen? När helt enkelt varenda kotte har gått och blivit hipster.

Det är knappast en slump att jag hittar hipsterspår i de nämnda böckerna. Eller spår och spår förresten, i Stjärnklart passerar en svältande familj förbi i utkanten av berättelsen och vi hör det undernärda barnet gnälla efter pulled pork. Kängorna till eller kärleken till hipsterkulturen är bitvis uttalad även i Stjärnfall, men där kan jag inte exemplifiera utan att ge bort viktiga delar av innehållet. Lars Wilderäng och jag spånade efter att jag lyssnat på båda böckerna på alternativa titlar och även om några är allt för avslöjande kan  ”Hipsterkalypsen” nämnas, med undertiteln ”Den slutgiltiga autentiska hipsterromanen”.

The hipster is dead – long live the hipster!

In the end there can be only hipsters.

Men frågan kvarstår – vad ska hipstern göra i väntan på hipsterkalypsen?

 

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!

Hurra – vi har båt!

image

Inte bara en båt utan en BOL

Lars Wilderäng diskuterar i sin blogg bästa svenska platsen för en BOL-sommarstuga (BOL= Bug Out Location, alltså platsen du och din familj flyr till då zombieapokalypsen, I Wilderängs exempel ett krig som involverar kärnvapen och radioaktivt nedfall, riskerar att nå ditt ordinarie hem). Jag inser att jag inte har någon BOL och skäms en aning. Vad är jag för smygprepper egentligen? Är jag bara smyg och noll prepper? Lite nöjd blir jag ändå när han som en rekommenderad plats nämner just Sälen. Tjolahopp – där har vi för tusan en stuga! Problemet, som han också påtalar, kan vara vägen dit, framför allt om biltrafiken har störts ut av elektromagnetisk någonting. Inte bra.

Men då har jag numera en plan B. Sedan ett par veckor tillbaka är jag ju båtägare, om än något motvilligt. Idag sjösattes farkosten och jag passade på att bekanta mig lite extra med henne. Främst tittade jag på hennes blygsamma stuvplatser. Självklart klämmer man inte in något jättestash i en båt av den storleken, men några dagars förråd går in. Jag fick Mange att godkänna att jag packar en nödlåda som ska förvaras i båten för den händelse att exempelvis dåligt väder tvingar oss kvar på en ö under några dagar. Jag nämnde självklart inte ebola, zombies eller våldsamma upplopp, Mange är inte så imponerad av sådant, men inom mig spred sig ett litet lugn. Något kärnvapenkrig väntar vi inte ut i den lilla ruffen, men en oroande smittspridning eller så kan vi åtminstone fly ifrån. I några dagar. På sommaren. Om vi har tankat. Om det inte stormar.

Att ha båt känns plötsligt ganska bra. Fast kanske vill jag ha en segelbåt. En stor segelbåt. Med gott om stashmöjligheter och drift oberoende av andra drivmedel än vind.

Mange – jag vill ha båt!

En hopplös väg

imageNär jag öppnade boken tänkte jag mig att det var En Preppers Bibel jag hade framför mig. När jag stängde den tänkte jag att det enda man kanske behöver ha är en revolver.

Jisses så nattsvart.

Jag har läst Cormac McCarthys Vägen (utgiven på svenska 2008) några år efter alla andra, och när jag la ifrån mig den igår kväll önskade jag att just den här månaden inte var en vit månad. Ett par glas rött hade inte skadat efter den läsupplevelsen.

I Vägen följer vi Mannen och Pojken, far och son. De får aldrig några namn och vi vet inte var de är. Bara att de är på väg. De vandrar genom aska i en postapokalyptisk värld där allt är dött och plundrat. Bakom sig har de lämnat pojkens mamma som valde att ta sitt liv hellre än att försöka leva i den nya världen. Jag kan inte klandra henne.

Dag efter dag efter dag efter dag efter dag hasar de rädda, hungrande och frysande genom det döda landskapet. Ibland stöter de på andra överlevande; några ensamma rädda, några iskallt farliga grupper. Aldrig blir McCarthy överdramatisk eller frossande, men det behövs inte. De sparsmakade bilder han målar upp räcker för att starta tankar som är svåra att stoppa och för att bilderna i mitt huvud ska bli nästan allt för färgstarka. Jag förstår vad som kommer att hända med människorna i källaren utan att han behöver berätta det, och när vi får se en höggravid kvinna förstår vi också varför det luktar som om något steks några sidor senare.

Den lilla preppern i mig blir lika salig som Mannen och Pojken blir när de äntligen har tur. De hittar ett orört underjordiskt skyddsrum inrett före apokalypsen av en sann survivalist. Jag var tvungen att läsa några sidor en gång till för att riktigt få njuta tillsammans med huvudpersonerna. Mat, vatten, värme. Några nätter i en säng, några dagar med varm mat. Men McCarthy låter dem inte stanna och vägen blir deras hem igen. Dag efter dag efter dag efter dag.

Det kan ju låta som en långtråkig bok, men det är det verkligen inte. Jag ville inte lägga ifrån mig den. Men jag ville ha hopp. Ett litet ljus vid horisonten, en liten planta som sticker upp ur askan. Istället gav McCarthy mig en revolver med två patroner. På ett sätt utgör den mitt hopp. Den ger dem tryggheten att kunna välja sitt slut. När Mannen måste lämna pojken ensam för att undersöka något lämnar han också revolvern och Pojken vet hur den ska användas. Den ska stoppas in i munnen och riktas uppåt.

När boken är slut finns en patron kvar.

Min prepper-era inleddes då jag i höstas lyssnade på Stjärnklart av Lars Wilderäng. Den fick mig att börja hamstra konserver och värmeljus till Manges fnysande. När jag skrev om Stjärnklart kallade jag den dystopisk. Jag tar tillbaks det. I jämförelse med Vägen är den en ren utopi. Munter, rentav. Båda böckerna är ytterst läsvärda, men vill du ha ett hopp som sträcker sig längre än två patroner bör du välja Stjärnklart. Orkar du vandra hopplöst ska du läsa båda.

Men ha gärna ett glas rött till hands.

En ynklig prepper

image

Krisberedskap

Jisses. Vilken ynklig prepper jag är. Detta stod brutalt klart för mig när jag ikväll ombads flytta mitt stash från matkällaren till ett tömt skåp i källarhallen till förmån för familjens slalompjäxor. Jisses, som sagt.

Mitt nödlager tar alltså mindre plats än familjens pjäxor. Nog för att 11-åringen har större fötter än jag, men ändå. Det är uppenbarligen inte så väldans mycket hyllutrymme som har tagits i anspråk. Jag fick lov att trösta mig lite i flyttprocessen, som alltså tog besvärande kort tid att genomföra, genom att korka upp en pava rött, när jag nu ändå drällde runt i matkällaren. Eller pjäxkällaren.

Det nya skåpet blev inte ens riktigt fullt, trots att jag slängde in hundra stearinljus och lika många värmeljus. Asså serri – tre paket knäckebröd. Några kilo pasta och ris. En vevdriven radio/laddare/ficklampa. Konserver som skulle ta oss genom ett halvt sportlov, typ.

Futtigt.

Jag tror jag behöver ta nya tag. Kanske ett par studiebesök. Tar Swedish Prepper emot? Eller Lars W? Fast de flesta preppers är ju preppers i lönndom, det ligger väl i sakens natur. Såvida man inte kompletterar sitt stash med försåtminering eller bepansrade Dobermanns. Jag tror Lars har en katt och några får. Säkert tränade för närstrid. Dvärghamstern Eva här hemma är till föga hjälp. Hon är trebent och inlåst i en bur  (och väger kanske 15 gram) och lär sålunda inte skrämma en enda plundrare på flykten. Och uppriktigt sagt är det inte mycket kött på henne heller. Ur preppersynvinkel tillför hon hemmet föga med andra ord. På så vis är det kanske bra ändå att jag inte har ett lager som kan locka hit onda eller desperata krafter i apokalyptiska tider.

Och så Mange som tassar förbi i min flytt och förfasas när han ser att ett par varor som han köpt har hamnat i krislagret och som föga uppmuntrande konstaterar att om det där är vad vi ska överleva på i kris kan vi ju typ lika gärna lägga oss ned och dö direkt, samtidigt som han motsätter sig en utökning av lagret. Det blir liksom en dyster slutsats av det resonemanget. Dessutom sörplar han i sig mitt vin.

Så nu är frågan: Ska jag gå all in och utöka, eller ska jag hålla mig kvar strax över MSBs lite jönsiga 72-timmarsförhoppning?

Tills vidare tömmer jag pavan tillsammans med Mange. Han är ju ändå rasande grann.

Och utanför viner vinden.

Jag tror han älskar mig ändå!

image

Ett kärleksbrev och en programförklaring

Den äktenskapliga krisen på Pilgatan kan vara hävd. Med ett paket pulvermos.

Vi äter potatismos både nu och då i vårt hus, men det är alltid hemstampat. Pulvervarianten är att betrakta som total nödföda. Och nu har Mange köpt ett paket.

Inget säger ”jag älskar dig” som ett paket pulvermos med lång hållbarhet.

Mitt inlägg om min önskan att få bunkra lite förnödenheter  framkallade oväntat många reaktioner, både på nätet och i min fysiska närhet, och jag överraskades av hur många som tycks dela min vilja att få sniffa den trygghet som ett schysst stash innebär. Som delar viljan att på en hylla i matkällaren ha vad som behövs för att klara en tids isolering i händelse av händelse. Eller annan händelse.

Mange sa alltså nej och efterlyste till och med en annan fru, då den nuvarande, alltså jag, tydligen inte hade alla hästar hemma. (Jag skulle gärna ha en häst hemma. Den ger mycket kött och kan också agera transportmedel. Någon regel kopplad till tätbebyggt område kullkastar säkert den möjligheten.) Hamstrar gör man tydligen när stormen/kravallerna/giftutsläppet/apokalypsen knackar på dörren.

Men om den håller för dörren då?

I alla fall läste jag pulvermospaketet som ett ”förlåt-älskling-självklart-får-du-bunkra-förnödenheter-var-du-vill-och-jag-älskar-dig-och-du-är-osedvanligt-snygg-idag-och-då-menar-jag-inte-bara-för-din-ålder-utan-hands-down-gorgeous-och-jag-lovar-att-klia-dig-på-ryggen-och-lyssna-på-ditt-prat-om-saker-jag-inte-bryr-mig-om-istället-för-att-titta-på-något-på-Netflix”.

Kan jag ha läst in för mycket? Var rygg-kliet too much?

I alla fall tog jag moset som intäkt för att jag nu får rensa en hylla i matkällaren och bädda med en snuttefilt där. En snuttefilt i form av köttfärssåskonserver, pasta, salt, värmeljus, flaskvatten, choklad och sådant där som jag nog får läsa mig till är bra preppervaror. Prepper light. Typ klara-en-vecka-effekt. Inte post-apokalyps. Inte Stjärnklart.

Jag tror i alla fall att det var vad Manges blick och pulvermoset sa till mig. Jag ville inte fråga och riskera att få min föreställning kullkastad. Kanske kan jag i vinter också få igenom mitt årliga önskemål om något slags säkerhets-kit i bilen. Extra vinterjackor och överdragsbyxor. Choklad och dryck. Värmeljus och tändstickor. Bara ifall, ni vet?

Inte? Inga sådana tankar hos er? (Jo hos dig va, Lena, som ju anförtrodde mig din Bullens-varmkorv-situation därhemma? Visst förstår du? Kom igen, Lena!)

Det här överutvecklade säkerhetstänkandet är inte helt nytt hos mig. Det visade sig när jag försökte tvinga Mange att låna min cykelhjälm när han skulle på spelning på en MC-klubb, och kanske också genom mitt vrål av fasa i Lalandia-helvetet. Det yttrar sig genom att jag önskar mig (och får) brandsläckare och överfallslarm i julklapp. Jag gillar trygghet och vaddering. Jag vet alltid var närmaste nödutgång är. Och jag låter nog Mange skjuta sig själv i foten hellre än att låta honom åka på road trip i semiantik bil som inte har bälteskrav och därmed heller inte några bälten.

Min bror är visst mera pragmatiskt lagd. Eller i alla fall mera odramatisk. Eller dramatisk, hur man nu vill se det. Till vänster ser ni hans ord image … och med tanke på min förnuftiga kommentar där, om att en sann prepper döljer sin natur, borde jag omedelbart ta tillbaka allt jag just skrev om mina framtida förråd.

Så – här kommer inte finnas någon köttfärssås på burk eller några tändstickor. Och det där moset äter vi till middag imorgon. Mmmm, vad det ska bli gott. Pulvermos. I magen, inte i ett prepper-stash.

Kom inte hit med hagelbössa när semi-apokalypsen slår till.

Här finns inget att se.

Inget att hämta.

Utom möjligen lite konjak. Vi är ju ändå civiliserade människor, pulvermoset till trots.

 

PS. För den händelse att jag övertolkat pulvermoset kan det ändå finnas hopp om äktenskapet. Jag kan ha uttryckt i något sammanhang att jag håller Lars Wilderäng ansvarig för en eventuell skilsmässa på Pilgatan. Som väl är har han axlat ansvaret och agerar personlig äktenskapsrådgivare i sin blogg. Förhoppningsvis kan hans handfasta råd rädda Manges och min kärlek.

Nackdelen är att jag kanske måste se en zombieskräckis. Jag är liksom inte mitt värdigaste, mest bedårande jag då jag utsätts för skräck i någon som helst form. Skräck klär mig inte, om man säger så.

Även detta ansvar hamnar på herr Wilderäng.

Fast zombies tror jag faktiskt inte på.

Än.

Nu vill visst Mange ha en annan fru

soppburk

Grund för skilsmässa?

Mange vill nog skiljas lite grand. I alla fall konstaterade han under ett samtal nyligen att han vill ha en annan fru.

Tydligen är jag lite knäpp. Eller otillräknelig. Själv ser jag det som att jag bara har en annan typ av säkerhetstänkande än Mange. Eller katastrofberedskapstänkande.

”Skulle det vara okej om jag bunkrade lite konserver och torrvaror med lång hållbarhet i matkällaren?” undrade jag över en kopp kaffe.

”Torrvaror?” Som om han aldrig hört ordet. ”Bunkra?”

”Ja, och kanske lite flaskvatten”, fyllde jag i. Jag förklarade att det liksom skulle kännas angenämt att ha ett lager förnödenheter undanstoppade i händelse av något slags … händelse.

”Fast hur länge tänker du att vi skulle klara en kärnvapenkatastrof? En veckas gulaschsoppelager skulle väl knappast göra någon nytta.”

Men jag tänkte mig bara någon mindre katastrof. Inte så där tok-global och mångårig superapokalyps. Kanske mera som ett riktigt brutalt vinterkräksjukeutbrott som får oss att vilja isolera oss en vecka (intetänkapåebolaintetänkapåebolaintetänkapåebola). Fast om man ändå ska ha ett stash för en vecka kan man kanske lika gärna ha för två. Eller tre. Och elektricitet ska inte behövas vare sig för förvaring eller tillagning. Jag försökte nyanserat förklara detta för Mange, och det var ungefär då han började uttrycka tvehågsenhet över min duglighet som hustru.

”Men kan jag få en annan fru eller? Du får inte bunkra. Inte utan att en katastrof står för dörren.”

lars_w_framsid_10388Jaharu. Det är ju så dags då. Men jag skyller detta mitt katastrofberedskapstänkande på Lars Wilderäng. Jag lyssnade nyligen på hans roman Stjärnklart och den kröp uppenbarligen under skinnet på mig. Det är en tämligen dystopisk om än inte nattsvart apokalyptisk skildring av vad som händer om all elektronik i världen plötsligt upphör att fungera, ett scenario som – visar det sig – får digerdöden att framstå just som ett vinterkräksjukeutbrott. Vad händer när apotekens hyllor gapar tomma, när ambulanserna (och likbilarna) slutar köra, när du inte kan ringa till polisen, när matleveranser upphör och vattenpumpar stillnar? Vilken människa blir du när hungern står skriven i dina barns ansikten?

Nu är det förstås så att några veckors lager av raviolikonserver och Loka Citron knappast hjälper i händelse av en sådan katastrof, men så är det heller inte för en dylik situation jag vill bunkra. Men skulle det inte vara lite fint att klara en tids isolering i händelse av misstänkt giftutsläpp i närområdet, olustiga kravaller eller något annat mindre angenämt..?

Inte det nä. Jag förstår. Paranoid. Prepper-varning. Ny fru. Uppfattat.

Jag får väl ta på mig foliehatten och hoppas att rösterna håller sig borta.

För någon ny fru får han faktiskt inte. Inte alls.

Fast vad är några burkar i källaren? Här är en man som tagit konceptet något längre:

(Mendetfinnsplatserihusetsommangeinteskulleupptäckaomjagråkadehamstralitedär.)