Två röster om ”Genom dig”

Genom-Dig-Framsida”Du bölar ju.”

”Gör jag inte. Det är den färska ingefäran. Och vitlöken.” Jag lagar Biff Teryaki och kanske kan det se ut som att mina ögon är blanka. Lite bara. Eller kanske som att det rinner någon liten tår då. Man får förstå att färsk ingefära är starka grejer.

”Vad var det du läste då?” envisas Mange. Han är ofta envis, men den här gången gör det inget. Jag vill att han ska läsa. Jag nickar mot datorn som står öppen.

Hej Lotta, jag vill bara tala om att jag precis kommit hem från en Teneriffaresa med min dotter samt min vanligtvis så äventyrslystna mamma. Döm om min förvåning när mamsen snällt låg i sin solstol dag ut och dag in och knappt kunde bemöda sig med att ens svara på tilltal. Hon läste nämligen din bok. Hon var okontaktbar. Men nu förstår jag henne. Jag tog över boken efter henne och jag är lika fast. Vi är båda väldigt imponerade över språket, karaktärerna och storyn och då känns det väldigt dumt att inte berätta det för dig;). TACK för härliga lässtunder!

Meddelandet kommer från en Hanna, vilket känns lite extra coolt. Så heter ju min huvudperson. Jag tänker att hon också är en sådan person som tar sig tid att säga något snällt när man har något snällt att säga. Jag hoppas i alla fall att min Bok-Hanna är lite som Mejl-Hanna. Sådana Hannor behövs.

Jag blir så galet glad över mejl som detta. Jag blir också glad när jag snubblar över kommentarer om min bok i andra bloggar.

”Lite urban fantasy”, säger Stefan Jonasson om Genom dig i sin litteraturblogg. Själv har jag kallat den spänningsroman, men tilltalas av den här benämningen också. Han har läst och uppskattat min bok vilket förstås värmer att få höra. En av de saker han lyfter fram som tilltalande är att staden i Genom dig aldrig namnges, något som är ”positivt i en trend då varje stad i Sverige ska ha sin egen deckare”. (Han gissar dock helt rätt om vilken stad som utgör förlaga med tillägg och hittepåplatser.)

Just det var något jag funderade en hel del över så det är kul att få en reaktion på det. Jag uppskattar för all del ofta verkliga platser i en bok, men ibland kan det ställa sig mellan mig och min läsupplevelse. Mons Kallentofts Linköpingsbeskrivningar kan ha den effekten på mig. Det är inget fel med dem alls, men min fantasi krockar med mina verkliga minnen av trakten och förtar helt enkelt en del av illusionen. Det blir för tydligt för mig att det är någons beskrivning jag läser, när jag i själva verket bara vill sugas in i boken och liksom vara i den.

Kanske blir Stefan Jonasson lite besviken på uppföljaren – han berättar att han vill läsa mer om min huvudperson Hanna Brander – då jag faktiskt i den namnger staden och plockar in verkliga platser. I alla fall gör jag det i mitt första manusutkast i vilket jag kommit ungefär en tredjedel in i handlingen. Det har nämligen visat sig att ganska många vill veta var boken utspelar sig och jag testar därför den känslan. Det går ju alltid att plocka bort. Vad tycker ni? Ska det vara uttalat var en bok utspelar sig? (Jag gillar ju att hitta på.)

Jonasson jobbar själv med slutredigeringen av sin debutroman, som tydligen började som en thriller men blev en kärlekshistoria. Det väcker ju onekligen min nyfikenhet.

Och så vill jag ju veta var den utspelar sig.

 

Livet som knalle – panflöjt, stalker och långkalsong

IMG_3972Nu har jag provat livet som knalle. Mange lämnade av mig i Borensberg efter att ha hjälpt mig att rigga min lilla tältplats och min känsla var tamedmighemocksåsnälla lämnamigintehär. Det var panflöjter, munkar (den ätbara sorten), leksaksgevär och mobilskal överallt. Knallarna inom synhåll från mig bar jeans, linne, munkjacka och magväska. Jag stod i en av mina finaste klänningar och kände mig lite fel. Lätt självlysande är den också. Som om det inte räckte hade jag en jätte-rollup med mig själv på. Någon mer sådan såg jag inte till. En eventuell ”vem ska bort-lek” hade haft en given utgång.

IMG_3960Kvällen innan hade jag upprymt tänkt att jag kanske skulle kunna sälja mellan femtio och hundra böcker. Nu mådde jag illa av tanken över att kanske åka hem med varenda bok osåld. Mitt emot mig stod en turkos fluffig mekanisk hund och skällde oupphörligt mot Blixten McQueen-bilen som svarade med en trudilutt. Det kändes som om de hånade mig.

IMG_3939Då kom Monika. En bekant från uppväxten. Kanske tyckte hon synd om mig, kanske var hon verkligen sugen på att läsa min bok, men i vilket fall köpte hon en. Jag hade kunnat krama henne. Plötsligt hade jag spräckt nollan, och på något sätt var det lika stort som att ha sålt femtio böcker. Jag kunde andas igen och sträckte på mig i min finklänning som nu kändes mera som jag hade tänkt att den skulle kännas.

IMG_3980Sedan lossnade det, och rätt vad det var kunde jag inte hålla reda på hur många böcker jag hade sålt. Mitt leende var inte påklistrat. Den turkosa fluffhunden hördes inte längre över marknadssorlet. Och faktiskt sålde jag mer än vad jag kvällen innan hade vågat hoppas på.

Jag tog med mig en del positivt och en del mindre positivt om livet som nasare på Husbyfjöls marknad.

Jag börjar med det mindre bra:

  1. Långkalsonger, underlinne och underklänning är onödigt när solen gassar och temperaturen ligger över tjugo plus. Det är till och med en dålig idé. Men att frysa var liksom aldrig ett alternativ, och jag litar inte på väderleksrapporter. (Inte sedan regnet som svämmade över Motala för några veckor sedan inte kunde förutspås ens en timme i förväg.) Vinterboots är inte heller ett dugg nödvändiga.
  2. Panflöjt. Panflöjt är mindre bra. Inspelad panflöjt förstärkt av livepanflöjt är rent fördärvligt för moralen, i alla fall min moral. I min nästa roman är det fullt möjligt att en icke panflöjtspelande knalle tar livet av en panflöjtande dito. Jag kan tänka mig flera sätt. Och Den Som Tystar Panflöjten kommer att vara hjälte.
  3. Jag vågade nästan inte dricka något. Jag visste att jag troligtvis skulle kunna besöka den blå baracken vid två då familjen kunde vakta ståndet en stund, vilket innebar att jag vågade dricka vid halv två. Efter det hemlighusbesöket skulle det sedan dröja till efter att marknaden stängt till dess jag kunde göra ett nytt besök. Huvudvärk, matthet och törst blev mina följeslagare. Långkalsongerna i solgasset hjälpte inte upp situationen.
  4. Helkornsbröd är dålig matsäck för en knalle. Jag ville ha något som gav bra mättnad per enhet och inte krävde bestick eller krångel. Ett riktigt grovt bröd blev mitt val. Problemet är att dylikt bröd kräver något slags malande idissling. Det går liksom inte att hastigt svälja ned en tugga. Och även om det såg lugnt ut när jag satte tänderna i smörgåsen slog det inte fel att det just då klev fram en potentiell kund som borde konverseras, men som istället fick ett ”hmmfrjhhmn” och en inte helt tilltalande syn av grovkrossat korn mellan mina tänder. Då hjälper inte ens en riktigt snygg klänning. Jag åt bara en halv macka.

Pluskontot vägde dock mycket tyngre. Här är några av dagens ljuspunkter:

  1. Mamman till två före detta elever dök upp och ville ha signerade exemplar till sina barn för att de hade uppskattat mig så mycket som lärare. Det kändes gott i hjärtat! Hon tackade för de samtal som jag, utan att vara närvarande, hade bidragit till vid deras middagsbord. Den tanken är så härligt svindlande – att jag spelar roll, även utanför skolan. Min törst-yrsel släppte för en stund av glädjekicken.
  2. En mörkhårig vacker kvinna som jag inte kände igen skyndade förbi och ropade över axeln att hon tyckte jättemycket om min bok. Tack!
  3. En engelsman köpte min bok, efter att jag försökt högläsa halva första sidan på engelska. Han accepterade utan en blinkning ”a pink heltäckningsmatta-fluffy-carpet-thingie” och tyckte att min bok borde kunna utgöra en god introduktion till det svenska språket. Sedan bad han om mitt telefonnummer. Kanske var det inte bara språkövning han önskade. But thank you for asking, Chris. I am flattered. 🙂
  4. Min familj. Mamma, pappa, barnen och Mange. Alla finns där och stöttar och hejar, kramas och köper festis (som jag inte vågar dricka), bär och skjutsar.
  5. Och så min gode vän som kanske bör få förbli namnlös, som tränade mig inför kommande stalkers genom att tyst stå och slicka, eller snarare lapa, på en polkagrisstång med krum rygg (mannen, inte polkagrisen) och närapå död men ändå intensiv blick. ”Bara så du vänjer dig. Det börjar så här”, förklarade han hjälpsamt när hans vanliga jag återtagit hans kropp. Så nu är jag redo, även om jag misstänker att stalkers sällan är ett problem för marknadsknallar.

Och jag är inte alls främmande för en ny marknad.

Bara jag slipper panflöjterna.