Första utkastet till Bok Två färdigt!

image

En hel sida utan en Gary. Bra.

Jag avslutade 2015 med att skriva färdigt råmanus till min andra bok. Känslan är svår att beskriva. Eller kanske inte: Jag gick till badrumsbyggande Mange och tjöt. När han förstått att jag var glad föreslog han att vi skulle fira med bubbel, vilket kanske var den reaktion jag skulle ha siktat på direkt. Men tårar gick också bra, det är ganska mycket jag. Nu slutade för all del firandet med att jag och tioåringen låg i stora sängen och tittade på Dumma mej 2. Han gillar att jag skrattar så jag låter som en gris när vi tittar på den. Underbar film även femtonde gången man ser den. Mange fick ligga ensam i badet och dricka det uppkorkade bubblet, men verkade rätt så nöjd med att bara ha sällskap av Fredrik Backmans Britt-Marie. En god kväll för alla helt enkelt.

I alla fall fanns där till slut 125 000 ord och 704 000 tecken. Mer än tillräckligt för en bok. Eller? Ja, mängden. Men duger orden? Känslan av lättnad och seger finns kvar, men blandas nu med osäkerhet. Är det bra nog?  Det är svårt att ta ett steg bakåt och se sin egen bok med friska ögon. Varje mening har jag redan sett så många gånger – hur ska jag kunna bedöma om det är bra? Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker.

Och jag tycker om den. Min bok. Jag tycker jättemycket om den. Men ändå. Läskigt.

Nu har nästa fas börjat. Jag redigerar och redigerar och redigerar. Och så redigerar jag. 3000 ord har jag lyckats ta bort än så länge och fler ska bort. Men det är inte helt enkelt att radera. Det är ju text som jag har producerat, som har tagit dagar att skriva. Med ett klick försvinner ett ord, en mening, ett stycke eller ett helt kapitel. Inte helt enkelt, men helt nödvändigt.

Här och där häpnar jag över min briljans. På andra ställen kan jag inte radera fort nog. Och så fascineras jag över mitt korta minne och min tydliga faiblesse för vissa namn. Två bifigurer heter Annika, två heter Tommy (nej, ingen heter Pippi), två heter Mikael (även om den ene benämns ”Micke”) och två heter Gary. Eller hette. Ungefär hälften av dem har fått byta namn nu. Och många karaktärer har fått sluta ”vifta”. Det viftades med både händer, fötter och ögonbryn eller bara i största allmänhet.

Ja, att redigera är högst nödvändigt, men det gör också paradoxalt nog att jag kommer längre ifrån min text. Jag blir lite blind för den. Det är nu det vore idé att anlita en lektör och att själv lägga texten åt sidan några veckor. Jag ska fundera på det, men det är ingen gratistjänst om man säger så. Om någon som läser detta har ett hett tips på en bra lektör (eller själv är just en sådan) får ni gärna skicka ett mejl till mig och tipsa!

Nu ska jag återgå till mitt manus. Kanske hittar jag en tredje insmugen Gary att byta namn på.