Då var det jul igen. Och Mange bakar limpor.

image

Kärlek

”Tack, det är jättefint.” Jag tittade uppskattande på det militärgröna makraméarmbandet jag fått av Linda i tidig julklapp. ”Men jag fattar inte riktigt vad du menar med att det tål belastning och kan låta och värma.” Men stiligt var det ju ändå.

”Det är ett överlevnadsarmband, gjort av paracord. Tål 250 kilos belastning – och inuti finns fiskelina.” Hon vred på armbandet och visade spännet. ”Och här i spännet finns både visselpipa och tändstål inbyggt. Du kan fiska, tända eld, larma och tydligen bygga en hängmatta av armbandet.”

Jag log lyckligt. Min Linda. Min vän.

Ett par dagar senare var det julafton och jag mottog bland annat något slags minigaständare av hightechkaraktär och en solcellsdriven mobiltelefonladdare från Mange. Åter log jag lyckligt. Han bejakar min preppersida trots att han brukar håna den, tänkte jag. Han bekräftar mig. Min Mange. Min man.

Nåja.

”Dom här blir jättebra i båten”, sa Mange nöjt och jag kom ner på jorden igen. Nu har vi ju ingen båt, och apokalypsen lyser tack och lov med sin frånvaro, så vem av oss som först kommer att få användning för sakerna återstår att se. Jag hoppas förstås på ett sätt på Mange.

image

Självklart Stjärnklart

I ett skolningsförsök hade jag införskaffat ett personligt signerat exemplar av Wilderängs Stjärnklart till Mange, för att väcka den prepper som jag tror slumrar därinne, innanför den båtfixerade ytan. Men då hade han förstås hunnit lyssna färdigt på boken dagen före julafton. Han såg glad ut ändå, men förkunnade att det där med elektronikdödande nanomiter ändå var orimligt och att jag kan sluta oroa mig. Mäh – är han bekant med begreppet ”metafor” eller? (Nanomiterna kan väl heta både Putin, Libyen, Gudrun (och då menar jag stormen och ingenting annat) och Gasläcka?)

Mange bidrog för övrigt med en märklig guldkant på julaftonen, som traditionsenligt firades i vårt hem. Fem minuter före släktens ankomst började han knåda deg. Till limpor. Inte till julbordet, utan för hans kommande frukostmackor med leverpastej. Där stod jag med revbensspjäll, lax, brysselkål, grönkålstjosan och allt annat julbordigt, och jag var liksom i vägen för hans bakande.

”Va? Behöver du UGNEN till julmaten? Jag bakar ju limpor.” Han stod där i sin nystrukna finskjorta och tittade på mig som om jag borde förstå det olämpliga i att drälla omkring i köket vid en tidpunkt som denna. Jag försökte stirra klentroget på honom, det kändes som rätt reaktion, men det gick liksom inte. Jag måste helt enkelt erkänna att det var kungligt att dra igång ett limpbak mitt i julbordsstöket. Lite som att byta däck en nyårskväll. Så … obesvärat.

”Jag tänkte … Julafton brukar ju kännas mest som en väntan på julklappsutdelningen ändå. Att det liksom fanns dötid att använda till något …” Hans blick flackade, nu nästan (men bara nästan) lite skamset, mellan granatäppelkärnorna och grönkålen i mixern och jag insåg att jag måste ha skämt bort honom. ”You teach people how to treat you”, som Dr Phil brukar säga. Jag fick stå mitt kast.

Medan vi åt julbord jäste degen, men till kvällsskinkmackan fick vi nybakad Mangelimpa. Kanske kan det bli en ny tradition. Om inte annat fick jag torka skrattårar varje gång jag hittade honom utförande limpbestyr i köket, typ mitt i Kalle Anka. Och limporna var finfina.

Mamma hade snappat upp min nya aversion mot den trillingnötslösa Paradisasken och överräckte ett par kakor Schweizernöt istället.

Jag tror jag tror på våra nya traditioner. Om vi har turen att få fira jul igen. Om nanomiterna låter oss.

God fortsättning!

 

 

Rapport från klädkammaren

image

Skrivarvrå

Jag har ett krypin. En smatt som är min. Ett utrymme bara för mig och skrivandet. Manges skjortor ut – mina pinaler in. Det är litet och fönsterlöst och när jag drar ut stolen hamnar jag bland mina klänningar. Det gör inget. För jag har en vrå.

image

Också skrivarvrå…

Det här är de första ord som skrivs i klädkammarkontoret och jag ser tillbaka på en vecka som bland annat inbegriper besök på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr var jag där som besökare å läraryrkets vägnar och inte som utställare men upplevelsen var ljuvlig ändå. Natur-Linda och jag gick gång på gång lite vilse i det gigantiska myllret av böcker, men det gjorde inget. Vi sniffade på allt ifrån universitetens utbud av vetenskaplig litteratur till Harlequinsförlagets något lättviktigare dito. Vi lyssnade bland annat på Jan Guillou och Maj-Gull Axelsson och kändisspanade skamlöst. Jessica Gedins hårsvall gick inte att undgå och i montrarna fanns förstås gott om författare som signerade sina böcker.

image

Novellix snyggvägg

Min favoritmonter var kanske Novellix. De ger ut noveller i form av egna små böcker med ursnygga omslag. Den samling noveller de satt upp på väggen var som en läcker tavla, och så kunde man köpa snyggt designade presentkartonger som rymde fyra noveller. Som en läcker pralinask.

image

Glatt överraskad

Dessutom bjöd de på vin. Linda och jag trodde knappt våra ögon, orutinerade bokmässebesökare som vi är. Men vi lärde oss snabbt.

De rutinerade besökarna hade med sig shoppingvagnar på hjul. Inte att ha vin i alltså, utan för alla bokinköp man vill göra. Det ska jag ha nästa gång också. För någon utställarplats blir det nog tyvärr inte. Tio tusen spänn kostar den billigaste varianten, och då placeras man typ bakom den portabla toalettenheten.

Men jag vill. Villvillvillvillvillvill. Vill.

Istället stod jag fredag kväll och lördag på ICA Maxi i Motala och signerade böcker. Inte riktigt detsamma som Bokmässan, men faktiskt riktigt kul. Så här på hemmaplan blir det ju många trevliga pratstunder med vänner och bekanta, och en del nya bekantskaper också.

image

Rätt så lika

Jag stod där med min inte så ödmjuka jätterollup med en megabild av mig själv på. Två flickor i tolvårsåldern frågade om de fick ta varsin karamell som jag hade i en skål på mitt lilla bord. Visst fick de det, och de hängde artigt kvar medan de mumsade på dem. ”Vet du”, sa de efter en stund, ”du är väldigt lik henne.” De nickade mot rollupen. ”Mjo”, sa jag, ”det är jag”.  ”Men guuuud vad coolt!” tjoade de i kör. ”Har du skrivit en boook?!”

Det var inte utan att den reaktionen kändes rätt så bra. För det är coolt att ha skrivit en bok. Och även om jag känner mig lite fånig med min rollup så är det en skön känsla att stå där med en bok som jag har skrivit. Inte bara hon på bilden.

Och med mitt nya krypin kanske jag tar mig mera tid till att skriva bok nummer två. Hoppas det.

Kardemummakola

imageI min bok, Genom dig, är vänskapen mellan Hanna och Lisen en viktig del och något jag njöt lite extra av att skriva om. Deras vänskap är sådär som i alla fall jag vill att vänskap ska vara – alldeles självklar och helt utan missunnsamhet. Det är en vänskap att vila i.

Jag är ganska säker på att om Hanna till exempel skrev en bok och fick en bra recension skulle Lisen ge henne en låda småskaligt producerad kardemummakola. Hon skulle självklart ha koll på att Hanna (och Hannas huvudperson) smyger i kardemumma i sitt kaffe och att närproducerade lyxgodsaker gör Hanna lycklig.

Och Hanna skulle vara mycket tacksam.

Tycker om dig

Måste vidhålla att livet verkligen inte är över vid trettio efter att ha sjungit och dansat mig svettig med min (ormofobiska) Linda. Hoppas bara att grannarna också tycker att Bohemian Rhapsody och Tycker om dig är bra. Vill också rekommendera Brämhults färskpressade Myntonad. Säkert är den även god naturell 😉 .

Vill du gifta dig med mig Linda?

imageNu är jag lite  kär igen. I Linda. I ett par dagar har min Linda (biologi-Linda med fäbless för flugor och annan biologi men med kraftig aversion mot ormar) mått lite sisådär. Hon har tagit på sig att hålla föredrag för Rotary, om bananflugeforskning. Jag har fått hänga med på ett bananskal, så att säga. Att tala inför en hop män med en jäkla massa sammantagna högskolepoäng kan för många vara något av en utmaning. Det var det för Linda också. Men min Linda räds aldrig en utmaning, tvärtom. Eller – hon kanske räds den, men hon sätter sig över sin rädsla. Hon cyklar Vätternrundan trots att hon ogillar cykling, hon simmar Vansbrosimmet trots att hon får en inte helt angenäm uppvaktning från funktionärerna och trots att utprovning av våtdräkt erbjuder henne en utmaning. Om du säger ”Du skulle aldrig…” så behöver du inte ens avsluta meningen förrän hon har gett sig in på projektet ifråga. Eftersom jag är långt ifrån att vara den personen är jag extra glad att jag har Linda nära mig. Jag blir liksom modig by association, tänker jag.

När Linda höll sitt föredrag inför trettiofem främlingar idag var jag fånigt stolt. Jag ville peta på mina bordsgrannar och säga ”det där är min kompis”. Eller ja, jag gjorde visst det. Linda fick mig att, igen, bli stolt över att vara lärare, att sitta mera rakryggat i min roll. Nu gör jag för all del inte alls detsamma som hon, men även här tänker jag lite i banorna av ”professional by association”.

För den intresserade publiken berättade Linda om hur hon och Susanne på Platengymnasiet har en  kurs där de i samarbete med Linköpings Universitet bedriver forskning på bananflugor med alzheimers. Att  gå in på detaljer här känns som en mindre bra idé, så jag nöjer mig med att konstatera att jag är så glad att våra elever ges möjlighet att ta del av undervisning som denna – grundforskning som faktiskt sedan används på högre nivå.

Men jag tänker alltså också att jag vill gifta mig med Linda. Om vi för en stund låtsas att Mange inte finns. Nu har vi ju som väl är bestämt att vi på ålderns höst, när våra män har lämnat jordelivet för att beta på grönare ängsmarker, ska bo grannar och vinka till varandra morgon och kväll och umgås resten av tiden. Vi ska gå en datortekkurs, fast i den tidens tappning, och vi ska köpa byxor med resår. Tillsammans. Jag ska ”banka och tanka” (sköta bankärenden och tanka bilen) och hon ska bland annat städa köken.

I alla fall är det så att kunnighet och passion är så attraktiva egenskaper, oavsett om det handlar om alzheimerforskning och bananflugor eller om rördragning, programmering, entreprenörskap, intarsialäggning eller tårtdekoration. Det är kanske tur att jag har Böckernas bok – Så här gör du (se tidigare inlägg). Med den är jag kunnig – och därmed attraktiv 😉 .

Ska jag läsa högt Mange ? ( Eller Linda?)

(Och att höra Il Presidente Frank läsa upp kungörandet att denna Rotaryförening skänkte mest pengar per capita av de svenska lokalföreningarna till välgörande ändamål gjorde att konjaken smakade ännu bättre. Smaken av eventuell inbördes beundran ersattes genast av smaken av uppriktig omtanke. Det smakade prima.)