Är livet över vid trettio?

Kaffe och bulleDå och då dyker det upp ett gäng gymnasieelever på mitt arbetsrum bara för att småprata lite. Med en kopp kaffe och ett samtalsämne slår de sig ner i vår nittiotalskommunala soffa och berikar oss en stund. För en tid sedan var det en trio killar som satt där och konstaterade att ”det måste vara helt meningslöst att skilja sig efter trettio”. Deras bild var solklar. Efter trettio är livet över. Inget nytt eller roligt händer. Nedräkningens och uthärdandets tid är kommen. All form av lust är död. Jag kunde se att de inte trodde på oss fyra fyrtioplussare som satt där och bedyrade att de har fel, även om de artigt nickade och hummade till svar. Kanske är det en bra inställning att ha. Kanske får det dem att satsa hårt på sin närframtid eftersom allt ändå är över om sisådär elva-tolv år. Förhoppningsvis njuter de mer av nuet då framtiden ser så dyster ut. Och kanske börjar de pensionsspara för att pengar är det enda som kommer att lysa upp deras framtida liv.

De här killarna fladdrade förbi i mitt huvud när jag i fredags sedvanligt träffade mitt Fredagsfikagäng. Den här gången var vi sju kvinnor som träffades (vi brukar vara allt från tre till nio och allt från noll till femton barn) och småspråkade om livet, och jag önskar att Emanuel och grabbarna kunde ha hört oss. Visst, när man som vi är runt fyrtio år har fler svårigheter hunnit drabba oss och gudarna ska veta att mer en ett Fredagsfika har handlat om gråt, sorg, ilska och förtvivlan, men framför allt slogs jag av att livet på inget sätt står still. H har köpt en ostbutik, M hoppade av sitt trygga jobb för att bli barnmorska, A prövar sina vingar i en helt ny bransch, L åker till New York idag o.s.v. I gänget finns också, numera gamla, skilsmässor som också visar att det kan vara en strålande idé att skilja sig även efter trettio, att den nya kärleken kan bli ännu bättre. Och jag prövar ju faktiskt mina vingar genom att skriva en roman. Än så länge blir helt enkelt livet rikare med åren. Att veta mera om sig själv, om andra och om världen är inte alls dumt.

Men så blir jag själv Emanuel och gänget och tänker: ”Men när man är femtiofem måste det vara helt meningslöst att skilja sig va?” (Nej Mange, jag vill inte skiljas. Det är en metafor, om än luddig.) Jag hoppas att det sitter en femtiofemåring och skrattar åt mig nu och tänker: ”Vänta du bara. Om du tycker att fyrtioåren är bra kommer du att älska femtioåren.”

Foto: www.fotoakuten.se