Ett tidigt tomtebud

image

Inget juligt – bara ljuvligt

Ibland kommer julen oväntat tidigt. Redan innan jag hunnit börja fundera över raserade pepparkakshus och trasiga ljusslingor anlände en lattjolajbanlåda från min egen tomte Marcus på Bonnierförlagen.

Tusen tack!

Och när, så småningom, allting ska smaka saffran, lingon, nejlika eller i bästa fall kanel och när Linda Skugge förklarar hur man är En God Mor i december kan jag försjunka i en av de här godbitarna och stänga ute så’nt där som liksom är lite irriterande med juletider.

Tack Marcus för att du inte valde ut något juligt åt mig. Ljuvligt är bättre.

(Eller alltså: ”Ljuvligt” är kanske inte det första ord som slår mig om jag ska beskriva Per Morberg, och inte heller känns det som en klockren beskrivning av handlingen i Keplers Stalker. Och faktiskt är inte heller Lapidus VIP-rummet och ”ljuvligt” ord som självklart används i samma mening, även om ordet i sig har en positiv klang. Men ni fattar. Fast omslaget till Theodor Kallifatides bok är faktiskt alldeles ljuvligt.)

Tusen och en böcker – och gåshud

Jag är glad. Jag är till och med mallig. Och jag har gåshud.

Genom-Dig-Framsida

Gånger tusen 🙂

Igår firade Mange och jag att Genom dig har sålts i 1000 exemplar. TUSEN! ETT TUSEN STYCKEN! ALLTSÅSERIÖSTSÅFINNSDETTUSENBÖCKER AVMIGDÄRUTEIHEMMEN!

Så ja. Lugn och fin nu. MEN JAG ÄR JU SÅ GLAD!

image

3000 böcker anländer. Jag skrattar hysteriskt.

När vi bestämde oss för att ge ut boken föreslog jag att vi skulle trycka 300 ex. Jag menar, jag känner ju knappt 300 människor så fler än så verkade helt orimligt att vi skulle kunna sälja. Jag kunde sträcka mig till 500 ”för man vet ju aldrig”. Mange fnös och beställde 3000 böcker. Tre tusen. Knäppskalle. Tur han är snygg.

Med min något ängsliga, eller åtminstone försiktiga, läggning var jag ju lite påläst. Genomsnittsdebutanten som ges ut på förlag säljer runt (eller under) 1000 böcker. Att nå ut som debutant är uppenbarligen mycket svårt, även med hjälp av förlagens marknadsföring och försäljningskanaler. Och ändå finns nu Genom dig i händerna på tusen personer. Jag blundar och försöker se tusen personer uppställda framför mig, alla med min bok i handen, och det svindlar lite. Har mina ord, min berättelse, alltså fått krypa in i huvudet på alla dessa människor?! Det är så galet häftigt.  Nu vet jag förstås att de där knappt tusen debutantböckerna på förlag är inbundna böcker och att min bok är en pocket, så jämförelsen är svår att göra. Om Genom dig varit inbunden och kostat därefter hade det troligtvis dröjt innan den passerade tusenexemplarsgränsen.

Men för mig var det inte intressant att ge ut en bok för att tjäna mycket slantar per sålt exemplar. Jag räknade uppriktigt sagt inte ens med att få igen tryckkostnaden. Jag ville, och vill, helt enkelt att min berättelse ska bli läst. Att alla timmar jag ägnat åt att att skriva ska ombildas till läsupplevelser och få ett nytt liv. Och det har de fått. Tusen läsupplevelser.

Häromdagen påtalade en ung man myntets baksida.

”Jag är lite arg på dig. Du har förstört lite för mig.” Han hade en rynka mellan ögonbrynen sin ungdom till trots.

”Uj då, hoppsan! Vad har jag gjort?” Han var inte ens min elev. Gjorde jag livet hårt för andras elever också?

”Min mamma vill inte lägga ifrån sig din bok. Vi får undermålig mat hemma nu. Ditt fel.” Rynkan försvann och han log. ”Hon tycker den är jättebra.”

När jag får den typen av komplimanger får jag lyckogåshud på armarna och har svårt att sluta le på en halvtimme. Känslan av att ha tillfört någon något positivt är en sådan kick. Allt jobb, alla timmar, vi lagt ned på det här bokprojektet har så totalt betalat igen sig redan. Så många fånleende halvtimmar.

Tusen läsare. Galet roligt. Eller fler än så faktiskt. En del av de sålda exemplaren finns på bibliotek och läses av flera, och mer än en köpare har sagt att ”mamma/syrran/maken ska läsa den när jag är färdig”. Över tusen läsare. Jag blundar igen och ser en massa människor som har mina ord inuti sig. Gåshud. Fånleende.

En kvinna stoppade mig i mataffären häromdagen och berättade att hon med mycket stor behållning läst min bok och att hon ville läsa mer.

”Det är det här du borde göra!” sa hon.

Jag undrar om hon förstår hur mycket de orden betyder, om hon kan gissa att det faktiskt stiger tårar i mina ögon när jag nu återger dem. Jag hoppas i och för sig att hon inte förstod att jag på seriemördartrofétagarmanér övervägde möjligheten att sno ett örhänge eller en handske från henne, för att bevara minnet av orden, typ.

JAG TOG INGET! JAG ÄR VÄL INTE PSYKOPAT HELLER? (Men ett litet örhänge – skulle hon verkligen ha saknat det?)

Nej, jag samlar de uppskattande kommentarerna i en imaginär låda. Ibland gläntar jag på locket och sörplar i mig lite av dem. Ler i en halvtimme till.

I källaren och garaget står 2000 böcker och väntar på läsare. Det vore så fantastiskt jävla härligt om även dessa ännu obrutna böcker fick öppnas upp av nyfikna händer och flytta in i människors medvetande.

För jag vill få mera gåshud. Och jag vill inte sluta le.

Tusen tack till alla som har läst!

(Och för er som inte har läst boken kommer den snart vara med i en kampanj på Adlibris, men jag vet tyvärr inte riktigt när. Håll utkik och fynda!)

Nu har Adlibris kampanj på boken! Under en begränsad tid kostar den bara 39 kronor! Klicka här!

 

 

Tack, mina rädslor

AV4R2783Jag är rädd. Jag är jätterädd.

Jag är rädd för att Magnus ska bli nedslagen på väg hem från en spelning. Svårt misshandlad. Jag är rädd för att Adam ska cykla vilse i mörkret på väg hem från någon kompis han aldrig har varit hos förut och be fel person om hjälp. Jag är så helvetes jävla skiträdd för att Johan ska falla mot en betongramp från sin kickbike och inte ha sådan tur som i höstas då det räckte med ambulans och akuttandläkare. Jag är rädd för att det ska stå en polis utanför dörren när det ringer på sent på kvällen. Jag är rädd för att få en sjukdom som gör att mina barn inte får ha kvar mig. Vill inte en gång till röntga hjärnan och se fler läkare tillkallas till monitorn på andra sidan glasrutan. Jag är jätterädd för att behöva gå på en väns begravning. Jag vet hur hemskt det är. Jag är dessutom klippt dödsrädd för stora spindlar.

Jag är jätterädd för jättemycket. Men jag är glad för mina rädslor, känner mig privilegierad. Mange har inte blivit nedslagen, Adam har inte frågat fel person om hjälp, Johan klarade sin krasch (även om mitt liv frös till is, stod helt stilla). Den enda polis som ringer på min dörr är Jens, och då vill han bara hämta hem sin son eller kanske äta middag och klå Mange och Anna i ”Med andra ord”. Min hjärnröntgen visade inga avvikelser, inte heller min biopsi. Jag har tyvärr begravt vänner, men har ingen anledning att tro att jag ska behöva göra det igen. Inte på länge.

Och jag HAR faktiskt dammsugit upp spindlar. (Fast nu är jag rädd att de förökar sig i dammsugarpåsen.)

Jag tycker inte att det gör så mycket att vara rädd, tänker att jag är lycklig som inte sitter vid en misshandlad Mange och undrar hur det ska gå. Är själaglad att jag inte sitter i ett väntrum under renovering, med halvgenomskinlig byggplast istället för väggar, på ett oväntat tyst universitetssjukhus och väntar på behandling. Minns hur jag kände mig så fruktansvärt liten och ensam i den där märkliga ödsligheten i väntan på läkaren. Och jag kan bokstavligt talat gråta av glädje över att mina barn mår bra. Bra-gråta.

Min värld där dessa saker inte drabbar mig blir tydligare när rädslorna finns så där nästan inom synhåll. De tränger sig inte på, finns bara där och påminner mig om vilken fantastisk jävla tur jag har.

Förutom spindlarna då. De är alldeles på riktigt. Men det kan jag ta. Väldigt gärna.

Mange är kanske inte alltid lika nöjd med mina rädslor, för jag håller dem inte alltid alldeles för mig själv. När han skulle på spelning på en mc-klubb (typ ett sådant ställe där bandet spelar bakom ett galler) hade han slarvat bort sin cykel och kunde av någon anledning inte ta bilen. Han tyckte att det var besvärande nog att låna en damcykel att hoja in på klubben med, och vägrade faktiskt att låna min cykelhjälm av märket Mango trots att det var mitt krav för att låna ut cykeln. Muttrade något om att det nog var större risk att bli skadad om han dök upp i den utstyrseln.

Han kom hem helskinnad.

Och när han och några kompisar skulle åka på somrig grabbresa i Ronnies coola mustang blev det inte riktigt som de tänkt. En timme före avresa ringde jag till Ronnie och storbölade. Snörvlade om ”…livförsäkring…oklart…åtta faderslösa barn…” och liknande. Mustangen är nämligen typ semiantik och har inga säkerhetsbälten. ”MED BILTURISTER PÅ VÄGARNA!”

De åkte Audi.

Så jag försöker vaddera världen lite. Där det går. Curlar, skyddar.

Och gläds åt mina rädslor. Tackar dem för att de håller de stora fasorna borta.

Men ibland håller jag lite extra hårt om överfallslarmet i fickan eller lägger ett basebollträ under sängen. Klappar lite på julklappsbrandsläckaren (husets tredje) och njuter av alla tigande brandvarnare. Trycker på mig cykelhjälmen (som Mange inte ville låna) och kollar så att poolskyddet sitter som berget.

Just nu tänker jag extra mycket på en vän och hoppas att rädslan håller fasorna borta där.

Och jag vet alltid var närmaste nödutgång är.

 

(Så hur läskigt kan det vara att ge ut en bok?! Löjligt.)