Glamourkväll med Babsan

IMG_4135

Två glammiga klänningar

Från panflöjt till dansband och från foppatofflor till glamour. Förra helgens marknadsfeeling à la Husbyfjöl byttes till dansbandsglam när jag fick vara en del av ICA Maxi Norrköpings 20-årsfirande.

IMG_4144

Här står jag och önskar att jag hade en stor mössa att gömma mig i

Med 38 graders feber (jag behövde i alla fall inga långkalsonger för att hålla värmen) och rödsvullna ögon skulle jag försöka glänsa i kapp med Babsan och Emelie Schepp. Jag accepterade min tredjeplacering i en eventuell rankinglista och njöt lite spänt av aftonen där jag stod mellan sportsockor (trettioniokronorserbjudande) och värmeljus. Att stå placerad sju meter efter den bästsäljande Scheppskan var kanske sisådär egentligen, men det gav mig ju också möjlighet att prata med henne. Mycket trevligt! Och ja, hon är lika snygg i verkligheten.

Tio meter åt andra hållet underhöll en trubadur med dansbandston, och utan att vara direkt dansbandsfrälst måste jag säga att detta var lååååångt mycket bättre ackompanjemang än marknadens ytterst enerverande panflöjtsläten. (Ännu är inget panflöjtsrelaterat mord inskrivet i nästa roman, men det beror nog mera på tidsbrist än på bristande inspiration.) Jag kom till och med på mig med att ta några små danssteg då och då. Kanske var det antihistaminet och panodilen som kickade in. Trevligt var det i alla fall, och jag har nog egentligen aldrig kunnat motstå ”Han tog av sig sin kavaj” och ”Tycker om dig”. Jag gjorde visst små diskreta knäböj till ”Små grodorna” också.

bild-4

Mange minglade med alla damer

Så här långt känner jag att dansband klår panflöjt alltså, men är nyfiken på om det blir musikbakgrund på lördag också. Då är det nämligen dags för Östergötlands bokmässa  på Stadsbiblioteket i Linköping. 10-16 med fri entré och flera intressanta föredrag, barnteater och massor av utställare. En av föredragshållarna är just Emelie Schepp som pratar om att våga satsa och om Deckarpodden, en radioprogramserie som hon har tillsammans med Sofie Sarenbrant. Susanne Boll finns också där och föreläser om att skriva en uppföljare. Jag kommer kanske ha lite svårt att lämna mitt bord men skickar väl en delegat istället. Mange får vara mina ögon och öron. Det var han visst idag också. Han hängde länge hos Emelie Schepp. Nämnde jag att hon är vacker?

Så vad blir det för musik på lördag? Folkmusik från bygden? Lokala storheter som Winnerbäck och Hoffsten?

Allt utom panflöjt blir bra.

Maktbalans

maktbalans

Maktbalans?

Dumma Mange. Har han inte fattat?

Jag har inte koll på våra försäkringar. Jag har ingen aning alls om hur TV och telefoni fungerar hemma hos oss. Jag fattar inte riktigt vad Airplay är och jag besiktigar varken bil eller släpkärra. Ett punkterat cykeldäck hamnar på Manges bord och och inga elledningar eller rör dras av mig. När jag tufft slog till och installerade (?) min nya telefon tappade jag en månads bilder och meddelanden. Jag kan starta en dator. Oftast.

Men det är JAG som har koll på barnen, jag som vet när de slutar skola och fritids, vilken dag de har matteläxa, hur dags fotbollsträningen är, när nästa sammandrag är, om det drar ihop sig till konsert, föräldramöte, utvecklingssamtal eller utflykt. Det är jag som köper frökenpresenter och har barnens kompisars föräldrars telefonnummer i mobilen. Det är jag som tar kort på barnens schema för att alltid ha dem med mig i mobilen.

Fast nu är det Mange också.

Vafalls?

Plötsligt säger han: ”Men vänta, jag ska också ta kort på deras scheman.” Och sedan ringer han dessutom barnens nye pianolärare och bokar lektionstider.

Mäh?! Det är ju MIN grej, MITT område. Det är ju det område inom vilket jag kan sucka och säga ”Men du har ju ingen koll.” Det är det område där jag glänser. Relativt sett i alla fall. Någon supermorsa är jag då rakt inte, men bättre koll än Mange har jag ju. Och nu tassar han in där.

Får man göra så? Får man sno någon annans rätt att vara lite översittare? Ska jag inte få behålla den exklusiva rätten att klaga inom just den sfären? Ska inte jag få vara stor och han lite mindre?

När jag har sagt: ”Men du måste också hålla koll på läxdagar och skridskodagar” har jag egentligen menat: ”Jag är bättre jag är bättre jag är bättre. Och låt mig förbli det.”

Okej, han har bara tagit ett par foton, han har inte snott hela mitt försprång, men ändå.

Betyder det här att jag nu måste lära mig hur tusan ”True blood” tar sig från telefonen och in i TV:n?

Jag är orolig.

Och lite, lite nöjd.

Inte alltid rädd

image

Alltid bra att ha

Nämen – present till mig? Det skulle du inte.

Verkligen… 😉

Tack Magnus.

Under middagen igår kväll frågade Karin om jag är lagd åt det sjösjuka hållet eller om det mera handlar om att jag är rädd.

Frågan kom inte helt ur det blå, för av någon anledning hade vi pratat båt i sisådär tjugo minuter. Under fördrinken smet Mange förresten iväg med en något skyldig min när hans telefon ringde. Det visade sig vara Fredrik som rapporterade att en DC 23:a låg granne med dem där de befann sig med sin båt. Tydligen är det inget konstigt alls med att någon ringer och rapporterar sådant. Inget.

I vilket fall ska vi visst åka och hälsa på just den båtplatsen imorgon. Tänk så det kan slumpa sig.

Jag svarade Karin att jodå, tyvärr är jag lite rädd för båtåkande om sjön inte ligger spegelblank, himlen är molnfri och land är på enkelt simavstånd. Då fnös Mange.

”Du är ju rädd för att gå till brevlådan!”

Jag vill bestämt dementera det. Jag är helt orädd för att gå till brevlådan. Det gör inte ens något om det är dåligt väder. Brevlådor är ofarliga.

Kanske har jag kommit att framstå som en osedvanligt rädd person, och jag känner att jag vill framhålla det faktum att jag kan vara lite orädd också.

  1. Jag är dum-orädd när det gäller hästar. Mången gång har jag flugit som en vante, men som en guldfisk är jag lika glad när jag sitter upp igen. (Nej, guldfiskar rider inte. Ursäkta det trassliga bildspråket.)
  2. Fly mig en främling och jag pratar med hen. Bara jag inte måste be om en tjänst eller sälja något. Typ en bok. Då äter jag hellre upp min fot.
  3. Jag har bestigit Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu. Det läskigaste i samband med det var nog bungalowen vi hyrde vid bergets fot inför bestigningen. En insektsintresserad biolog skulle ha dånat av glädje. Själv sov (eller vakade) jag med ett lakan över huvudet och hörde och kände insekter stora som Eva och Pikachu, mina dvärghamstrar, trilla ner på mig. Plopp-plopp-plopp.
  4. Utan att besitta en sångröst att yvas över framförde jag på studenten inte en utan två sånger inför en fullsatt aula.
  5. Jag har beställt – och ätit – mat på en nattmarknad för fiskare på Borneo. Utan att veta var närmsta toalett fanns.
  6. Jag har gett ut en bok.

Så det så.

Ett kärleksfullt dygn

image

En lycklig man fylld med kärlek

Det blev alltså en dygnslång roadtrip för att fira den tioåriga bröllopsdagen, och den var fylld av kärlek.

”Jag känner så mycket kärlek”, säger Mange. Jag blundar och njuter av orden.

”Hon är sååå fin!” fortsätter han. Jag fortsätter njuta men hajar till när jag inser att han säger ”hon” till mig. Det ingår inte ens i de bonnigare varianterna av östgötskan, i alla fall inte efter 1938, typ. Jag anar visst oråd och vänder mig om.

”Ja, det är inte mycket som slår en DC 23:a” säger båtförsäljaren till Mange och jag inser hur brädad jag är.

image

De här fick följa med in på hotellet

Båtbroschyrerna får stanna i bilen när vi checkar in på hotellet. Det får vara måtta på konkurrensen. Spa, champagnefniss och chokladtryfflar ersätter inombordare, teakinläggningar och kajutor.

image

Underbart?

När vi idag sitter och inväntar hungern på en brygga vid Stjernsunds slott suckar Mange nöjt och säger: ”Det här är underbart.”

”Mmm” instämmer jag och gläds åt att de kärleksfulla orden denna gång handlar om mig. Ingen båtförsäljare i sikte, det har jag försäkrat mig om.

”Alltså, här kan man ju lägga till med båten och så slinka in på en lunch på Slottscaféet.”

Tjena.

 

image

I väntan på den stora kärleken

 

 

 

 

 

 

 

 

På hemvägen plockar vi upp barnen hos svärmor och svärfar och det blir, inte överraskande, en tur i svärfars båt. Ingen blev nog heller särskilt överraskad då jag satt kvar på land och istället lyssnade på podradio om att överleva dåliga recensioner.

Kanske hade till och med en båttur varit mera stärkande ändå.

Som väl är är Mange man nog att älska både en båt och mig. Åtminstone så länge båten bara finns i hans drömmar.

Och på en marina i Laxå, bara en timmes bilresa härifrån.

Mange?! Mange? Var är du Mange..?

 

 

Bröllopsdag

image

Nästa inköp?

”Du, vår bröllopsdag på måndag…” sa jag förra fredagen till Mange.

”Mmm” svarade han. Ganska kort tyckte jag.

”Vi köper inga presenter va? Vi kan väl bara äta något gott och mysa?” Inte ens jag visste riktigt vad jag menade med det, och Manges svar blev också ett tämligen avmätt ”Mhm”.

Jag hade fullt upp med att vara nervös inför releasefesten och släppte taget om måndagens bröllopsdag. Visst hade Mange hållit med mig?

Nej.

På releasefesten samma kväll äntrar Mange till min förvåning scenen och förkunnar att vår tioåriga bröllopsdag är nära förestående. Nästa torsdag.

Attan. Jag tog fel på några dagar. Jag skyller det i smyg på Linda.

”För att fira releasen och våra tio år som gifta vill jag ge dig en present” fortsätter rösten i högtalarna.

Dubbelattan. Present.

En ny dator ”Så att du kan fortsätta skriva, älskling”.

Skjut mig, någon.

Om några minuter börjar vår bröllopsdag. Tydligen är det den 17 juli och inget annat. Vi bestämde oss idag för att fira med en 24-timmars roadtrip utan något särskilt mål vilket för en planerande person som jag känns på gränsen till vanvettigt djärvt. När vi åker till Spanien har jag med inköpslista till matshoppingen, ned till smakerna på youghurten, och har självklart packat hela familjens kläder minst fyra dagar före avresa.

Men i morgon är det, metaforiskt, vinden i håret som gäller. Utan inköpslista.

Men hur var datummissen Lindas fel? Jo, hon är lite bekymrad över att jag glömmer saker som bröllopsdagar och har drillat mig med kom i håg-tricks: ”Tänk på Norges nationaldag, fast i juli – när dina barn är födda.”

Och jag mindes ju att det var någon nationaldag och juli det handlade om. Den självklara slutsatsen var förstås 14 juli – Frankrikes nationaldag.

Besserwisser-Mange.

Måste jag köpa en båt åt honom nu?

Releasefest!

IMG_3746

Första signeringen!

Igår vaknade jag utan känsel i stortårna. Precis som jag vill ha det efter en fest. De nya skorna fick jobba hårt på dansgolvet och de små blåsorna berättar att jag inte har suttit i ett hörn och hängt (även om jag trevligt nog fick hänga vid signeringsbordet en stund).

IMG_3755

Börjar bli varm i kläderna

Det var alltså releasefest i förrgår. Smaka på det ordet! Jag känner att jag måste skriva en bok till, om inte annat så för att få ha en ny releasetillställning. Möjligen kände jag när jag svabbade den hyrda lokalens golv med för lite sömn i kroppen att Camilla Läckberg nog inte gör så. Svabbar alltså. Eller gör sina egna snittar till kalaset. Å andra sidan är jag inte ett dugg säker på att Läckbergs förläggare river av en låt till hennes ära så att hon lipar.

Det gjorde min förläggare. Utan att vara vare sig sångare eller gitarrist (dock eminent keyboardist) sjöng och gitarrspelade han urtjusigt. Om mitt förlag, Fredag förlag, kan jag nog säga att vad det saknar i förläggarkunskaper tar det igen med en stabil IT-avdelning och en tight underhållningsavdelning. Inte alla förlag har ett husband. Det har mitt. Här har ni ett smakprov på när Mange kliver ur sin ordinarie roll i BITE och sjunger – inte ”Genom dig”, men ”För dig”. För mig.

 

IMG_3767

Minglande vänner

IMG_3750

Mera mingel

Goda vänner minglade, musiktävlade, skålade och dansade – och shoppade. För en kväll fick jag vara ”riktig författare” och signera böcker på löpande band.

Det gör jag som sagt gärna om.

Nu hoppas nioåringen bara på att en särskild kund ska dyka upp:

IMG_3761

Glada gäster

”Tänk om RONALDO köper din bok! Då måste han skriva sin autograf och så måste du ge den till mig!”

Jag vet inte det jag. Men om Ronaldo ber snällt kan jag signera boken åt honom.

Anar oråd

image

Mhm

Oråd. Jag anar oråd. Tror de inte att jag märker något?

Nioåringen kommer hem med en ny keps. Jag förstår efter en stund att emblemet på den föreställer en båtpropeller och frågar var han har fått den ifrån.

”Jag fick den av båtkillen. Han ägde Ryds.” Mhm.

Jag hittar en bok i Manges bokhylla. Den talande titeln är Köpa motorbåt. Mhm. Knappast ett alster man köper för de litterära kvalitéerna.

Mange skickar en video från en båtutflykt med barnen och kompisar. Han skickar inte en stillbild på en båt, väl medveten om att det inte väcker några känslor hos mig. Inga positiva i alla fall. Han skickar en video av en glädjedansande Johan. Det underförstådda budskapet är tydligt. ”Vill du inte att barnen ska få vara så här glada?” trim.8D1DA639-B084-4DDD-9D2F-7A72A4F20930 (Klicka på länken för att se glädjedansande barn på båt. Föreställ er Avicii-musik till.)

Det vill jag ju.

För några år sedan bedrev Mange en ganska tuff skaffa båt-kampanj. Jag tog spjärn. Till slut sa ha ”Men vad ska vi ha då, vad ska våra barn, vi som familj, ha för roligt?” En vecka i Spanien då och då, tänkte jag tyst, men sa istället ”En pool”, väl medveten om att vår trädgård var alldeles för liten för ett sådant projekt.

Två dagar senare hittade jag en poolförsäljare och en arkitekt i trädgården. De konstaterade att vår trädgård var utmärkt för ett sådant projekt. Jaha ja. Minsann. Kort därefter kom grävmaskinen.

Nu blev det ju inte det minsta tokigt. Jag vill knappt lämna trädgården på somrarna. Barnen älskar poolen. Och jag kallar den för vår icke-båt. Det var nämligen klart uttalat att poolen var istället för en båt. Klart.

Tydligen preskriberas sådana uttalanden efter några år. Min icke-båt är plötsligt bara en pool, och kampanjen är alltså igång igen.

Jag båttränar lite och ska ju ut och segla senare i sommar, men vatten är inte mitt element. Om det inte  är 4×8 meter, 27 grader och spegelblankt med klar sikt. Men häromkvällen intogs faktiskt middagen i en båt, en stor segelbåt. Det gick jättebra, även om jag inte följde barnens exempel att bli upphissade i masten. Det guppade nästan inget och Fredrik var mycket mån om att jag skulle känna mig trygg. Kanske lite väl mån. När vi skulle avrunda aftonen och gå iland sa han att han skulle flytta ut båten lite mer från bryggan, den låg skaderiskabelt nära.

”Jag ville ju inte att du skulle behöva ta ett så långt kliv”, förklarade han. ”Jag vill ju inte avskräcka dig.”

Båten hade för övrigt legat dikt an mot bryggan under hela middagen, ifall någon undrar.

Byggsegling kan mycket väl vara min grej.

 

När ska han lära sig?

image

Soffan kom hem. Ändå.

”Kollar du om det där pappret är det enda vi behöver ta med oss för att få ut soffan?” sa Mange.

”Japp!” sa jag. Och det gjorde jag också. Alldeles korrekt behövdes endast det pappret. Ingenting annat.

Så åkte vi mot Linköping för att äntligen få hem vår uterumssoffa.

Efter att vi kört ungefär tre mil tycktes Mange komma ihåg vem han är gift med:

”Du tog väl med pappret va?” I rösten samsades hopp och en uppgivenhet uttagen i förskott.

Det där enda pappret som behövdes… Nä. Jag la det på hallstolen efter att ha konstaterat att ingenting annat än det var nödvändigt.

Soffan fick som väl var följa med oss ändå, till slut.

”Tar du med de här till Maxi?” Mange håller fram en bibba trisslotter och någon tipskupong.

Jag nickar. Tar med rubbet.

Sedan får rubbet följa med hem också, alldeles orörda i min ficka. Där ligger också någon värdecheck sedan förra Maxitrippen. Och förrförra.

Hur tänker han egentligen Mange, när han gör så här? Förstår han inte att jag inte bör hållas ansvarig för … ja helst inte någonting som inte rör barnen. Dr Phil säger att ”you teach people how to treat you”, men Mange verkar alltså vara lite trög i det här avseendet. En mera begåvad man skulle väl ändå ha lärt sig att ta hand om alla viktiga eller ens halvviktiga kom i håg-saker själv?!

Jag försöker ju verkligen lära honom det.

Det är lite som när han försöker prata bilköp med mig. Utanpå kan jag se ut som om jag är där, men det är jag inte. Inte i närheten.

 

 

 

Jämställdhet – med andra ord

imageTrevligt prat om jobb, barn och semestrar. Utfodring av en himla massa barn. Lite dregel på fötterna. Lördagens middag hos A och J började som förväntat trivsamt. Samtalet var mycket civiliserat och vi uppdaterades om varandras liv efter att inte ha setts mer än korta stunder på ett par månader.

Så äntligen. Någon säger ”orättvist”. Och NU börjar det riktiga samtalet.

Till en början får var och en nästan tala till punkt, men inte länge. Röster höjs, utläggningar avbryts, kroppsspråket blir allt yvigare.

Just den här kvällen gällde frågan jämställdhet. Varken första eller sista gången det ämnet tas upp. Egentligen hade vi lika gärna kunnat prata om odling eller något skattetekniskt, bara vi tycker olika. Eller faktiskt om ungefär vad som helst, för om vi råkar tycka lika så låtsas vi inte om det. Vad än Mange säger kommer nämligen A tycka tvärtom och jag kommer att hålla med A. Det ingår liksom i sporten. J får ta Manges parti för balansens skull.

Så när Mange ungefär säger att vi är så jämställda som vi behöver vara är tärningen kastad. Faktiskt kommer även mat att kastas över bordet. Men bara lite. Vi är inga barbarer.

Under ungefär en timme flyger argumenten (och majskornen) runt köket. Högt och lågt, glider och kraschar. Tar ny fart. Röster småkokar stundtals av ilska och frustration. Men mitt i en hetsig diskussion byts rösten till ett mjukt tonläge. ”Mer vin, någon?” ”Kan du vara snäll och skicka köttet tack?” In och ut ur argumentationsläge.

Vad vi sa eller vilka eventuella slutsatser vi drog är egentligen oviktigt. Vi prövar våra argument på varandra, slipar och omformulerar. I smyg inser vi att motståndarens argument också är bra. Sällan erkänner vi det, men vi bär med oss ett liiiite bredare synsätt på frågan, i det här fallet jämställdhet, till vår vardag.

Men jag måste nog ändå vidhålla att Mange inte har helt rätt. Vi är inte färdiga med jämställdheten, inte ens nära. Och att männen har gjort lumpen väger inte alls upp föräldraledighet, deltidsarbete och lägre löner när pensionskuvertet kommer. (Och förresten gör man ju inte ens lumpen längre.) Att familjen väljer att låta kvinnan stanna hemma mera (ca 75%) med barnen beror inte enbart på att kvinnor av naturen är mera vårdande. Obalansen i löner mellan könen för samma arbete beror inte bara på att kvinnor är sämre på löneförhandling. Och så vidare.

Allt det här vet förstås Mange också, men tack och lov förstör han inte sporten genom att erkänna det. Jag vet också att jag varken tvättar bilen, väljer försäkringsbolag eller planerar husrenoveringens hantverkstekniska och logistiska detaljer, men det skulle jag inte erkänna ens om J dängde hela skålen med majs på mig.

När vi inte orkar upprätthålla en kraftfull argumentationsnivå längre bestämmer vi oss för att spela spel en stund. Intressant nog tycks någon ha slängt spelet Kampen mellan man och kvinna. För ”männen vann ju alltid.” 😉

Det blir därför i Med andra ord som männen får stryk av kvinnorna.

 

En åra i huvudet på Jante

skrivbokFör ett tag sedan var jag på en föreläsning om varumärken och ett av föreläsarens budord var ”Släng Jante överbord!” Låter ju enkelt och bra. Men han sitter där, Jante, i min båt. Tror jag . Problemet är att jag inte är säker på om det är Jante eller om det faktiskt är Herr Sanning som sitter där och petar undan årorna när jag försöker ro. Är det alltså det faktum att jag bara inte riktigt vågar tro på mig själv som gör att jag har svårt att framhäva min bok, eller är det helt enkelt så att den inte är så toppen? Fast jag tycker ju själv att den är bra, för det mesta. Jag gillar verkligen min bok. Jag är, oftast, stolt över den.

Som tur är kliver Magnus i båten och knuffar Jante överbord åt mig. Slår en åra i huvudet på honom när han ropar åt mig. Utan honom skulle det inte ha blivit någon bok. Det var Mange som för några månader sedan sa ”Du borde ge ut din bok”. ”Nähä”, sa jag. ”Okej, VI borde ge ge ut din bok”, svarade Mange. ”Jamen okej då”, blev då mitt svar (eftersom jag är över trettio och därför vågar säga ja fast jag tänker nej). ”Vi trycker väl upp några exemplar så enkelt som möjligt”, resonerade jag. Riktigt så resonerade dock inte Mange förstås. Han är liksom lite mera storslagen än jag. ”Många exemplar, hemsida, blogg, fotografering, releaseparty, försäljning. Hela konkarongen!” (Nu skulle förstås Mange inte säga ”konkarongen”, men ni förstår andemeningen.) Någonstans vid releaseparty vaknade jag till och klev på tåget, och jag är mycket tacksam för att Mange knuffade på mig. Utan honom skulle min bok legat kvar i byrålådan till föga nytta för någon.

Den finaste alla hjärtans dag-present jag någonsin fått (kanske finaste alla kategorier) är de skrivblock och pennor han gav mig i februari. Visst, blocken är vackra i sig, handgjorda linneinbundna block med sköna färgpennor till, men det finaste var det budskap som de så tydligt bar med sig. De säger till mig att min bok och mina framtida böcker är värda något, värda att satsa på. De säger att jag får och bör lägga tid på det som jag tycker är så härligt. Att skriva.

Jag hoppas att alla har en Mange som kan klappa till Jante i huvudet å deras vägnar och jag hoppas att alla får en vacker skrivbok i vilken gestalt det än må vara.