Årets insikter så här långt

Mitt paradmoment vid längskidåkning: Våffelstuga

Mitt paradmoment vid längdskidåkning: Våffelstuga

Två månader har redan hunnit rinna iväg av 2017. Vad har jag gjort? Vad har jag lärt mig? Vilka stora insikter har hunnit komma till mig? Låt mig försöka summera några av de saker som gjort avtryck så här långt, under en tid av Trump, Melodifestivaljippo och Sverige som tillfällig medlem i Säkerhetsrådet:

  • Fransförlängning är inte för mig. När 2017 drog sina första andetag hade jag genomlidit en fransförlängning. Det är ju så snyggt på min kompis L. För säkerhets skull gick jag till samma förlängare som L och berättade att jag fransmässigt ville se ut som L fast ännu diskretare. För tydlighets skulle förklarade jag att det var viktigt att det blev icke-rafflande. Ingen woweffekt, inget åhå-igt. Nästan omärkbart. Ungefär som om jag köpt en ny mascara kanske, förklarade jag. Förlängaren tittade på mig under sina långa ögonfransar, tuggade till synes instämmande på sitt tuggummi och skred till verket. (Jag visste inte att man kunde få klaustrofobi av att inte få öppna sina ögon på en dryg timme.) Efteråt tittade förlängaren på mig och med min lätt suddiga blick tyckte jag mig se att hennes tuggande var lite mer tvekande. ”Nästa gång tar vi kanske lite mindre böj på fransarna”, sa hon efter en stund. Jag höll med henne, förutom möjligen om den där delen om ”nästa gång”. Det såg ut som om mina ögon försökte äta upp några svarta, rätt så kralliga spindlar. Jag har ännu inte bokat någon ny tid.
  • Jag ska inte försöka handla middagsmat i närbutiken bredvid kontoret. Om jag inte vill bjuda grabbarna på vaktlar förstås. Eller kalvfötter. Eller möjligen kycklinghjärtan. (Men skulle jag känna att jag behöver ett urval av askkoppar befinner jag mig på rätt plats.)
  • Min familj har nu blivit så köra-hem-från-fjällen-rutinerade att vi ringer till pizzerian i Vansbro, beställer några slicade pizzor och nöfflar i oss i bilen. Hur proffsigt?!
  • Att vila sig i form i ett år är inte vägen till den perfekta längdskidåkningsformen. Även i år lyfte jag mig runt i armarna i spåret. Jag blev omsusad av tanter i sjalett, omskidsprungen av tioåringar och omåkt av formliga släktträffar med pulka på släp. Typ fem generationer. Men nästa år blir kanske mitt år. Jag såg lite av Tjejvasan på TV och tydligen var det lite hippt att bara använda armarna. Möjligen ligger någon teknik och kanske någon specifik utrusning inbäddad i det konceptet. Jag vilar ett år och återkommer med rapport.
  • Mange är troligen ansiktsblind. Jag måste nog acceptera det. I Fjällen kom en av våra bekanta skidande mot honom med ett varmt leende och famnen öppen. Jag skidade bredvid henne, men det var tydligen inte ledtråd nog för Mange. Han log skevt, nästan lite oroligt, och sneglade över sin axel. ”Jag tyckte att jag kände igen henne, men folk brukar inte vara så glada när de ser mig”, löd senare hans ursäkt. ”Jag tog för givet att hon var på väg till någon bakom mig.” Ett par dagar senare ville han inte upprepa misstaget utan låtsades känna igen en kvinna som satt vid samma bord som våra vänner på en restaurang. Hon skakade (vänligt men kanske lite medlidsamt?) på huvudet när han på ett både hjärtligt och ursäktande vis utbrast ”Ja just”, som om polletten liksom hade trillat ned. Hon hade bara inte hunnit lämna bordet som våra vänner så påpassligt hade paxat när kvinnans sällskap började packa ihop. (Jag undrar om han kände igen mig genast när jag kom hem med förlängda ögonfransar eller om han bara var lite avvaktande artig till dess han kände igen min röst.)
  • Mange och jag är antingen genier eller idioter när det kommer till barnuppfostran. I över fyra år har vi tvingat ena sonen att ta musiklektioner. Han spelade först piano några år och bytte sedan till gitarr. Han har inte varit särskilt lycklig över att gå till lektionerna och mycket sällan har spontant plinkande eller klinkande hörts här hemma. Till slut lät vi honom sluta. Jag tror det tog två dagar till dess att han började spela på keyboarden i tid och otid och två veckor till dess han bad att få flytta in pianot till sitt rum. Nu kan jag vakna av ljuva pianotoner. Som sagt: Genier eller idioter?
  • Crossfit var inte min grej. Även om jag inte kräktes.
  • Hotshots, peruker och brandmannastång är bra kombo på after work.

Så långt 2017 alltså, om än i visst urval. Men jag hoppas och tror att året har lite större insikter att leverera.

Mange överraskar och jag överraskas

image”Kolla i kartongen och se om någon passar”, uppmanade mig Mange. Han lät förväntansfull.

Jag närmade mig den ganska stora kartongen på hallgolvet. Vad kunde det vara? Skor? Sjalar? En hög vintageklänningar med balla skärp till? Kanske ett gäng roliga mössor? Väldigt tysta valpar?

Nej. Inga tjusiga aftonstassar. Inga huvudbonader. Absolut inga djur. Jag måste ha sett mycket frågande ut, men Mange tittade på mig som om lådan innehöll det självklaraste självklara.

”Det ser ut som våtdräkter”, sa jag lite förklarande. För att att förklara min förvånade min alltså. Mange nickade bekräftande, som om det var en bekräftelse jag behövde. Som om jag i själva verket var osäker på om det var ett urval av våtdräkter i lådan. Jag förstod att jag behövde vara lite tydligare.

”Varför skulle jag ha en våtdräkt?” frågade jag därför, varpå det var Manges tur att se ytterst förvånad ut.

Alla behöver väl en våtdräkt?” förklarade han mer än frågade, och uppriktigheten i hans röst var inte att ta miste på.

Ibland tänker jag att vi fortfarande har mycket att lära oss om varandra. Det är nog bra.

Jag drar in magen och blir riktigt tjusig

13918632_10153885737583111_18897124_o

Assistenten fotar fotografen

”Det blir jättebra”, ropar Zoran.

”Dra in magen”, hojtar Mange.

”Härligt Lotta”, säger Zoran.

”Könsord”, skrålar Mange. (Jo, han säger det ordet. Han uttalar alltså inte något könsord.)

”Toppen!” Zorans stämma.

”Se inte fånig ut nu!” Manges röst.

Jag har tillbringat aftonen med två män. Zoran Pucar, duktig fotograf, har stått för de värmande och uppmuntrande tillropen. Mange, för kvällen fotografassistent, har stått för resten. Och jag är mycket tacksam mot dem båda. Zoran får mig att liksom sträcka lite på mig. Mange får mig att skratta. Minst lika viktigt. Jag tycker att det är lite jobbigt att bli fotograferad. Jag känner mig småfånig. Självgod och fåfäng. Då är kombinationen Zoran-Mange strålande.

Om några dagar ska Förlust skickas till tryck och så här i sista sekund ser vi alltså till att få fram ett nytt författarfoto. Några bilder lär nog hamna här på bloggen också, eftersom de befintliga bilderna har ett par år på nacken nu. Fotot på boken kommer bara att bli frimärkesstort, men jag vill ju ändå se hjälpligt tjusig ut. Jag tror att Zoran kommer att se till att jag gör det.

Om någon där ute går i giftastankar kan Zoran sannerligen vara mannen för er. På sin FB-sida har han efterlyst ett brudpar att få fotografera under hela bröllopsdagen. Gratis, som extrafotograf. För att öva upp sina bröllopsfotografskills. Wow. Jag skulle lätt låta honom vara huvudfotograf om Mange och jag gifte oss. Igen.

I morgon förmiddag ska jag på omslagsmöte. Då ska allt bestämmas. Hela omslagstjottafräset. Jisses vad nära det är färdig bok nu.

Så himla underbart. Så himla läskigt.

svartvitskorsten

Ett smakprov från plåtningen. Jag känner mig rätt så cool.

13918452_10155049894678222_288084043_o

Svartvitt känns inte färglöst

13898605_10155049900523222_1152730235_o

Jag drar in magen

Mange gästbloggar om vårt bokprojekt och egenutgivning

Böcker, Genom Dig - Lotta Lexén

Genom dig. Snart slut på lager!

Nu är det snart två år sedan vi hade releasefest för Lottas bok Genom dig och vi har sålt nästan 2500 böcker om vi räknar med e-böcker. Fantastiskt och jättekul! En debutant (på förlag) brukar i snitt sälja omkring 1000 (inbundna) böcker, så vi är faktiskt riktigt stolta och glada över det.

Vi lyckades aldrig komma in hos någon av bokhandlarnas centrala inköpsorganisationer. Akademibokhandeln lyckades jag aldrig ens komma fram till. Trots MÅNGA, många försök. Pocketgrossisten fick jag till slut tag på och de var intresserade (eller också var hon bara snäll), men då de fick veta att vi redan sålt över 1500 böcker på hemmamarknaden svalnade intresset. Jag hörde någonstans att det skickas in c:a 5000 manus till förlagen varje år. FEM TUSEN! Det är kanske inte så konstigt att ingen svarar…

Att vi har sålt så många böcker helt själva, nästan enbart i Östergötland, är mycket tack vare Östenssons och Ica Maxi. Ett STORT, stort tack till dem. Ett ytterligare stort tack vill jag ge vår vän på Ica Maxi i Norrköping som varit både inspirerande och mycket hjälpsam. Naturligtvis en massa tack även till alla småbutiker som hjälpt oss (ni vet vilka ni är). Att Lotta har bjudits in till föreningar, kundkvällar, signeringstillfällen och andra jippon har också varit både roligt och värdefullt. Förvånande nog har vi sålt oväntat mycket böcker på marknader och andra otraditionella bokförsäljningsplatser. Otraditionella försäljningsplatser ska jag helt klart fundera mer på.

Det har varit en jättekul resa att ge ut en bok tillsammans med min fru. Vi visste ingenting om branschen, och det kan vara riktigt skönt på något sätt. Att få vara naiva, hoppfulla och orädda (mest jag, och Lotta lite) var kul. Jag kunde helt vara mig själv och som vanligt ställa de dumma frågorna. Jag är ju så nyfiken på hur saker fungerar hela tiden.

Manus Förlust - Lotta Lexén

Vår nästa egenutgivna bok ”Förlust”

Nu börjar vi snart arbetet med att ge ut Förlust, bok nummer två i serien om Hanna Brander. Vi hade naturligtvis en förhoppning om att Lotta skulle bli utgiven på ett stort förlag. Ett förlag med resurser, kompetens och som vill satsa på Lotta. Ett förlag som skulle kunna placera Lotta på Bokmässan i Göteborg, på Deckarfestivalen i Sundsvall eller på Crimetime Gotland. Ett förlag som får ut böckerna i affärerna. Tyvärr har vi inte fått den möjligheten heller till denna bok. FEM TUSEN!!!

Jag tror fortfarande stenhårt på Lotta och hennes skrivande. Jag tror också på Hanna Brander som karaktär, även om jag vet att Lotta är sugen på att skriva andra böcker. Lotta är utåtriktad, gillar att prata om sitt författande, signera böcker och träffa människor och jag tror som sagt att det skulle kunna bli en riktigt bra symbios med ett förlag som backar upp. MEN! Nu har vi möjligheten att ännu en gång få ge ut en bok, helt på egen hand. Och det ska bli kul! Riktigt kul! Jag är helt övertygad om att vi kommer sälja minst lika många böcker av uppföljaren Förlust.

bild-4

På signeringsjippo. Jag i blått.

Heja Fredag förlag! Nu kör vi!

/Mange

Nuharvitvåbåtar

imageVore jag inte vis av båtanskaffningserfarenhet skulle jag ha undrat om Mange skaffat sig en älskarinna.

I går:

”Då sticker jag en sväng då.” Han pratar snabbt och lite svävande samtidigt som han rör sig mot dörren, som om han inte vill att orden ska landa och därmed kanske föranleda ett svar.

”Öh, visst, men vart ska du?” Jag står med stekspaden i hand så frågan är inte helt irrelevant eller grundad i allmän misstanke om oegentligheter.

”Ut, bara?” Om möjligt än mer svävande.

”Jaha, ut. Visst. Du är fjorton och jag är din morsa eller?”

”Jagskatittapåenbåt.”

I morse:

”Men åker du till jobbet redan nu? Du ska ju skjutsa Johan till lägret om en stund?” Något förvirrad ser jag hur han tar sin jobbväska och går mot bilen. Jag inser snart att väskan är ett kamouflage så att jag inte ska undra något. Nu har jag dock levt med Mange i fjorton år så självklart undrar jag. Hela hans väsen utstrålar att han försöker dölja något. Det gör han också.

”Enbåtmendetärenlitenbåtsomnästaninteräknas”, muttrar han med det där generade leendet som jag misstänker har sin motsvarighet hos svansen-mellan-benen hos en hund som tycker att det är värt lite åthutning för den där saftiga köttbiten på grannens grill.

Så nu har vi två båtar.

Jippi.

Den här är dessutom för liten för att stasha preppergrejer i. Men den gör Mange lycklig. Det är faktiskt värt mer än vad den något skruttiga farkosten kostar och den tid den kommer att ta i anspråk. Kanske behöver vi alla en liten skruttig båt.

Mitt skrivande är på ett sätt min båt, så jag tror jag fattar grejen. Och Mange kan åtminstone ta med barnen i sin.

Så kör hårt Mange. Köp en tredje båt om du vill!

Nuvillhanhaenbåttill

image

Inte roligt nog

Han: ”Jag har tänkt lite och jag tror vi behöver en båt till. En mindre båt. Lite rolig, så där.”

Jag: ”En båt till?”

Han: ”Ja. Mera lekbåt, liksom.”

Jag: ”Men en båt till, alltså?”

Han: ”Ja. Det blir roligt.”

Jag: ”En båt. Till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Jag: ”Okej.”

Han: ”Okej?”

Jag: ”Ja, okej. Köp en båt till.”

(Märkbar men inte anmärkningsvärt lång tystnad.)

Han: ”Öh, okej.” (Det svävade ett lätt frågetecken efter okejet.)

Mange skrattade nervöst eller lättat. Kanske nästan lite hysteriskt. Sedan galopperade han till telefonen. Båten i fråga hade dock sålts bara några minuter tidigare.

Synd. Verkligen jättesynd. Jätte.

Men jag lärde mig något. Omvänd psykologi fungerar inte på Mange. Å andra sidan fungerade det inte att säga nej till båt heller, en strategi jag prövade ganska ihärdigt för ungefär ett år sedan. Damned if I do, damned if I don’t. Om man nu ska räkna en båt eller två som en förbannelse.

Och jag blir riktigt nervös när han säger att hund ändå är ganska trevligt.

 

God jul!

image

Efter Mange

Facebook översvämmas av gulliga katter som välter julgranar. Jag har Mange. Det var tydligen mitt fel att han välte granen eftersom jag hade missat någon ”spännarmsspärr” vid installationen. Okej. Men den stod jättebra i flera dagar när det bara var jag och barnen som pillade med den. Med vilken kraft behöver man egentligen hiva in ett paket under en gran? Den är på fötter igen men påminner lite om en konferensdeltagare som fått ett par glas under västen. Lite lätt tilltufsad sådär, när skjortan börjar krypa upp ur linningen, de två översta knapparna är uppknäppta och slipsen hänger lite slakt på sniskan (men ännu inte har flyttat upp och blivit till ett pannband). Ett pepparkakshus ligger i ruiner efter incidenten men vi har inte vågat underrätta byggherren ännu.

Denna dopparedag renoverar han badrum. Det är bra. Badrummet ligger nämligen inte i köket. Förra året började han baka limpor strax före släktens ankomst, eftersom ”julafton mest bara är väntetid”. Jag fick ovärdigt förhandla för att få använda ugnen till revbensspjäll och lax, och den där grönkålen kunde jag kanske ”vara snäll och hacka någon annanstans?”. I år tidigarelade han baket en dag. Utmärkt.

Vi får nog en god jul i år också, och jag önskar er alla detsamma!

 

 

Vild partyhelg i Göteborg

Bellora

Lockande (Bild från hotellets hemsida)

”Så jäkla gott!” Nöjt torkade jag av mig om munnen. Ett långbakat stycke lamm, rullat i färska örter, hade slunkit ner tillsammans med ett glas rött. Möjligtvis föregånget av några glas bubbel på hotellrummet före middagen. Sorlet på fullsatta Ristorante Bellora hade stigit till fredagskvällsnivå och Mange och jag var omgivna av uppklädda människor och imponerande skägg. Vi var på vuxenweekend i Göteborg och var taggade till tänderna.

Jag hade vid flera tillfällen inför vår tripp googlat efter uteställen. Det fanns inte många klubbar jag i skrift inte var bekant med. Vi bodde mitt på Avenyn, mitt i smeten alltså, på Hotel Bellora (vars frukost är värd att typ kapa ett lillfinger för) och hade alltså hyfsad koll på omgivningen. Här skulle partajas minsann.

”Nää, är det inte Skavlan nu?” På väg upp till rummet för att hämta ytterkläderna skojade Mange till det. Jag skrattade gott åt hans skämt. Tänk att det finns de som går och lägger sig efter middagen, när de är på storstadsutflykt och allt.

”Ska vi inte lägga oss och vila lite? Bara tio minuter?” Utan att vänta på svar slängde han sig på sängen.

”Är du galen? Då kommer vi aldrig iväg ju. Vi kan inte lägga oss en stund vore skönt…” Mitt motstånd bröts ned någonstans mitt i meningen. Och så var det faktiskt Skavlan på TV. Och han pratade med Bryan Adams och han är ju så trevlig och ödmjuk. Och det skulle ju gubevars vara en dag imorgon också. Jojo. Inga problem, Göteborg fanns ju kvar.

Lördagen kom. Nu skulle vi göra stan minsann. Nu hade vi ju vilat. Det var självklart på lördagskvällen det skulle hända. Det var inte helt klart bara om vi skulle gå på jazzklubben Nefertiti och lyssna på en skön amerikansk sångerska eller om vi skulle satsa på något fräsigt som inbegrep dansgolv och R&B. Kanske båda, tänkte vi när vi satt i en snygg bar och tog ett after shopping-glas. Sedan tog jag mig knappt upp till hotellrummet innan jag somnade, knockad av ett helt glas vin. Mange snarkade snart bredvid mig.

Bra, tänkte vi när vi vaknade efter mörkrets inbrott. Nu kunde ingenting stoppa oss. Partyklackarna och kostymen åkte på och vi gav oss ut på stan. Fast inte så långt. Det blev restaurangen vägg i vägg med hotellet som fick servera oss. Fortfarande var vi mitt i smeten, Göteborg låg för våra fötter.

Våra blickar började flacka och orden liksom glida runt lite när vi efter den sista tuggan skulle dra upp riktlinjerna för den fortsatta kvällen. Partynatten. Klackarna i taket-aftonen. Rajtantajtanet.

Tio minuter senare låg vi nedbäddade mellan de fortfarande nästan varma lakanen. På TV:n tappade en brittisk kvinna ett byxben i en hiss, träffade någon som hette Sue Perb och försökte upprätta en affärsplan som inkluderade en ny träningsfluga med maracas. Både Mange och jag skrek av skratt.

Om programmet var så kul att det förtjänade våra skrattårar vet jag inte. Kanske var vi bara så lättade över att en lyckad kväll kunde få innebära en god middag och en skön säng utan mellanliggande barhäng.

Det var min födelsedag och jag somnade nöjd. Vid ett vaknade jag av att någon skrek på någon annan. Tydligen ”undrade alla vad han höll på med. Och Göran undrade också.” Räknas inte Göran in bland ”alla” tänkte jag, innan jag belåten med att det inte var jag som stod i en korridor och gormade åter vaggades till sömns av Kate Bushs Running up that hill som dovt mullrade från någon närliggande nöjesinrättning. Det var klubbkänsla nog för mig.

Men nästa gång vi åker till storstan, då ni. Då blir det party. Hela natten lång. Uj ja. Då.

(Om det inte är Skavlan på TV. Eller någon brittisk humorserie.)

 

 

I hopp om sjönöd

image

Här på Sandön kan man bli strandad

”Kallar du det där nödlådor?” Manges ögonbryn pendlade mellan hårfäste och näsrot när han tittade på de två plastlådor jag packat för att låta flytta in i båten på säsongspermanent basis. ”Vad tror du en sann prepper skulle säga om dom?”

Jag sträckte på ryggen och höjde hakan. ”‘Bra där.’ En prepper skulle säga ‘bra där’ om mina lådor. För att dom i alla fall finns.”

”Chips, läsk och kex”, rabblade Mange som om jag inte visste vad jag hade packat. ”Och marshmallows.” Här lät det lite som om jag hade packat ned en stensamling eller min barndoms alla smurfar. ”Ska vi överleva på marshmallows när zombieapokalypsen kommer?”

Jag pekade med foten på den andra lådan. I den fanns konserverade färdiglagade köttbaserade maträtter samt därtill passande specerier. Vi skulle överleva som strandade ett par dagar. Mange såg fortfarande inte imponerad ut. Kanske har det faktum att han under de senaste veckorna sett samtliga avsnitt av The Walking Dead påverkat hans syn på apokalypsens omfattning.

Men när det gäller mina nödlådor till båten handlar det inte om att vi sjöledes ska fly från en analkande hord av zombier och stanna till sjöss till dess världen som vi känner den har gått under och återuppstått på det att vi må beträda Den Nya Världen likt något slags Adam och Eva (eller ett par antiloper från Noaks ark). Mina sjönödlådor handlar om andra typer av nödsituationer.

Ett uppenbart alternativ är att vi av väderförhållanden och/eller motorkrångel tvingas övernatta på en ö eller mitt ute i vattnet. Ett annat, och troligare, alternativ är att vi är ute och åker och inser att föga vore trevligare än att alldeles oplanerat slå till på en övernattning eller åtminstone en aftonvard, då vädret och omgivningarna och den allmänna stämning på ett positivt sätt kräver det.  Att nöden kräver det. Då är det flådigt att kunna servera spagetti och köttfärsås eller chili con carne och att dra några chocolate chip cookies till en kopp kaffe för att sedan runda av med chips, läsk och grillade marshmallows (ja, vi har kokplatta och grill i båten). Det vore retligt att i det läget bara kunna erbjuda något frystorkat och några energy-bars eller Varma koppen och jordnötssmör.

Jag tänker mig ju inte att vi att vi gemytligt grillar några marshmallows på en sandstrand när ryssen kommer, att vi sörplar kaffe och mumsar kakor medan ebolan rasar i Sverige, eller att vi skickar ett par tuber Pringles laget runt kring lägerelden på en Vätternkobbe samtidigt som levande döda hasar runt på fastlandet i jakt på människokött.

För de situationerna har jag andra alternativ.