The Walking Soulmate

image

Alltså, här vill ju de flesta vara

Det är 28 grader varmt i skuggan. Större delen Sveriges befolkning ligger glädjerusiga på en strand eller vid en poolkant så fort tillfälle bjuds. Kroppar som varit vinterbleka på övertid gräddas rosa i solen. Sociala medier översållas av bilder som visar fötter mot en fond av sand och vatten. Den blå himlen blir taket alla vill vistas under.

Jag och tioåringen glider runt på var sitt flytdon i poolen. Det är svårt att veta vad som är upp och ned – det är lika gnistrande blått i båda riktningarna.

Men något fattas.

Varför är det ingen som skvätter vatten på mig? Varför kommer ingen simmande under vattnet och nyper mig i fötterna där de hänger ned över kanten på mitt flytetyg? Varför hånar ingen mitt sätt att ta mig i poolen genom att hojta ”Titta på tanten!”? Kort sagt: Var tusan är Mange? Han har ju tagit extra ledigt i dag, eftersom ganska få dagar som denna bjuds under en genomsnittlig svensk sommar.

Har han valt uterummets skugga istället? Nej. Sitter han månne på hemmakontoret och programmerar något brådskande? Nix. Pudrar han näsan? Icke.

Jag hittar honom i sovrummet med näsan riktad mot en datorskärm och med lurar över öronen. Framför honom hasar en hop zombier fram.

Mange har också fastnat. The Walking Dead har tagit tag även i hans vrist och bitit sig fast. På mindre än tre veckor har han avverkat fyra säsonger.

Vi är själsfränder.

Kom till saken

image

Så här vill Mange att jag kommunicerar. Jag tycker det känns lite torftigt.

Jag hade haft semester i två dagar och kanske saknat vuxensällskap lite grand, när Mange i vanlig ordning kom hem från jobbet framåt kvällen. Jag mötte upp i hallen och vek sedan inte från hans sida när han rörde sig genom huset. Engagerat pratade jag om dået, nuet och senet. Om ditten och datten. Kreti och pleti. Antagligen om både det ena och det andra också.

”Men kan du sluta informera, eller?!” Mange hade till slut stannat upp och tittade på mig nästan som om jag störde. Lite som man kan titta på en geting som surrar runt ens tårtbit. Eller på flugan som ogenerat svalkar sig i ens öl en varm sommardag.

Han viftade bort mig, åter igen lite som om jag vore den där getingen eller möjligen flugan (strax innan den druttar ner i ölen) och fortsatte fram till köksbordet. Tyst och möjligen lite putt stod jag kvar i hallen och såg honom läsa på det papper som jag hade lagt på köksbordet. Det var en tvåsidig information om vårt hus, ämnad för de hyresgäster som skulle ta över vårt hem under Triathlon-VM. Manges axlar såg ut att slappna av en aning, och när han vände sig om och tittade på mig fick jag en känsla av att ha uppgraderats från flygfä till irriterande småsyskon. Lite i vägen, men inte längre någon man vill döda.

Så här ska det vara. Rakt på sak, koncist. Inte en massa prat prat prat. Kan du inte informera mig så här också?”

Nu kände jag kanske att det inte var informerande jag hade ägnat mig åt när jag pratade med Mange. Mera konverserande. Skapande av själsfrändskap. Upprätthållande av den för relationer så viktiga kommunikationen. Tydligen kunde det ses på olika vis.

Några dagar senare satt jag på ett hotell på Kreta och pratade över en dessert. Trodde jag.

”Lotta, nu informerar du”, påtalade då det tioåriga resesällskapet Märta.

Mange såg mycket nöjd ut.

Sagda Märta har dock inte mycket till övers för onödigt prat. Då hennes pappa ringde till henne hann han bara säga ungefär ”Hej Märta-gumman hur…” innan han avbröts av ett ”Kom till saken” från dottern. Det får mig att känna mig lite bättre till mods, men jag måste förstås erkänna att jag nog pratade lite mer än Märtas pappa. Lite.

Nu har jag informerat klart för i dag.

Trivial lyx

imageEfter en, inte oangenäm, tid av diverse skolavslutningar tog vi helg och det var lite som att träna inför den kommande all inclusiveresan till Kreta. Vi hyrde nämligen i vanlig ordning ut vårt hus till Vätternrundacyklister och inkvarterade oss hon svärmor och svärfar vilket innebär en skön tillvaro utan direkt huvudansvar för något. Mange och barnen anlände per båt (förstås) medan jag och den trebenta dvärhamstern Eva föredrog bil (förstås). Jag gick ner till hamnen och mötte upp de andra och såg då en liten båt vid namn Jojo. Det är förvisso min svägerskas namn, men också en potentiell inspiration för namngivningen av vår (nåja) båt. Nänä. Eller kanske Jaja.  Möjligen Okejrå. Jag känner att alla tre namnen berättar en tämligen korrekt historia om hur båten kom att hamna i vår (nåja) ägo.

När jag en stund senare packade upp min väska blev jag lite förvånad. Eller inte. För två nätter ute på landet hade jag tydligen packat ned fyra klänningar. Fyra. Tre långklänningar och en kort. Eller faktiskt två korta. Alltså fem klänningar. Och så en långkjol på det. Min väska var alldeles jättefull av klänningar. Ingen av dem passade jättebra varken för en båttur eller för att bära på jobbet på LSWs campingfrukostservering, vilket var allt som var inplanerat.

Kanske är jag lite dum i huvudet.

Kanske har betygsättningen kramat ur de sista rediga tankarna i huvudet.

Kanske får helt enkelt klänningar mig att må bra.

imageTill lördagsfrukosten serverades jag följande rubrik i lokaltidningen: Manges ersättare hämtas i Luleå. Intressant. Jag menar, visst kan han vara lite jobbig ibland, som när han hånar mina prepperinsitinkter eller vägrar bära cykelhjälm till spelning på MC-klubb eller tänker åka på roadtrip utan säkerhetsbälte eller ställer disken i den högra diskhon eller envisas med att grillat kött ska paneras i grillkrydda eller liksom morrar åt mig när jag inte förstår det här med tampar och bryggor, men en ersättare? Och från Luleå? Jag ska i alla fall hålla koll på Motala Tidnings vidare rapportering i frågan. (När jag kom hem idag hittade jag en kvarglömd cyklist vid namn Romeo vid poolen. För en bråkdels sekund undrade jag om han kanske var från Luleå, men hans dialekt motsade det. Jag frågade inte. Jag hade fullt upp med att inte fråga om han jobbade som modell.)

Att få ligga i solen hos svärmor och svärfar iklädd solklänning (så bra att jag hade med en sådan!), läsa en bok och bli inropad med orden ”nu ska vi äta” är lyx i vardagen.

Jag hann också uppleva lite avund: Mange hittade sju paket kaffe i sina föräldrars förråd. Och så kallar folk mig för prepper.

Och när vi tog en gemensam tur med båten grät jag bara nästan och kunde till och med uppskatta fikastoppet i lagunen.

Allt detta är pyttesmå saker, men jag är djupt tacksam för att jag är så galet priviligierad att jag ens kan bry min hjärna med så triviala saker.

Mange skapar minnen. På sitt sätt.

imagePlötsligt händer det. En småmulen ickebemärkelsedag dag står en vacker bukett liljor på köksbordet. Till mig. Från Mange.

I teorin får jag ofta blommor från Mange. Eller kanske i fantasin. Manges fantasi. Mången gång har han riktigt nöjt förkunnat att han faktiskt hade tänkt köpa blommor, kanske till och med planerat att köpa blommor. Inte fullt så många gånger har han faktiskt genomfört köpet. Det är ändå tydligt att han förväntar sig ett visst mått av tacksamhet över hur relativt ofta han faktiskt tänker sig blomstergåvor med mig som mottagare. (För att påvisa problematiken i detta tänkta givande kontra ett faktiskt givande har jag någon gång sagt att jag hade tänkt gå med på att köpa båt, varpå Mange efter en stunds stirrigt lycklig blick faktiskt tycktes inse att det finns en avgörande skillnad mellan det tänkta och det faktiska. Fast nu blev det ju för all del en båt till slut.)

Buketten bestod av rosa liljor vilket fick mitt hjärta att klappa lite extra. En annan gång var jag nära att klappa till Mange just på grund av rosa liljor. På vår bröllopsdag.

Med sköna fjärilar i magen åkte jag, för snart elva år sedan, till blomsteraffären och hämtade min brudbukett – rosa liljor – strax före stängning. Jag ville att de skulle stå i rätt temperatur så länge som möjligt. Liljorna var perfekt utslagna och alldeles rätt i färgen. Det var min drömbukett.

När jag kom hem la jag drömbuketten, inlindad i papper och med rejäl volym, på köksbordet och kvittrade fram min glädje över hur perfekt den var. Jag tror till och med att jag ivrigt hoppade upp och ner. Tyvärr skedde mitt kvittrande och hoppande med ryggen mot buketten. Ett misstag.

”Vad bra att buketten blev perfekt”, sa Mange bakom min rygg och knycklade ihop skräp. Pappersskräp. Pappersskräp som låg på köksbordet.

Jag vände mig om och stirrade på honom, nu långt ifrån kvitter och hopp. Och jo. Han stod och knölade samman min drömbukett.

Den måste ha bjudit motstånd, en rejäl bukett med liljor är inte som några sladdriga vitsippor eller småklena tulpaner. Det är för tusan grenar. Men Mange var tuffare än buketten.

”Vad gör du?” frågade jag tämligen överflödigt när talförmågan kom tillbaka. Mange hade redan av min blick insett att något var rejält fel, och var väl inte helt okänslig för det träaktiga motståndet i pappersstruten han höll i.

”Ööh … He he … Någon gång i framtiden kommer vi att kunna skratta åt det här. Ett … festligt minne.” Han försökte släta ut pappersknycklet utan större framgång. En snabb besiktning gav vid handen att alla blommor var avbrutna. Alla.

Det var inte fullt så festligt att den fina blomsteraffären hade stängt för dagen och att det enda som var öppet var jätteblomsteraffärensominteärsåbrapåsnittblommor. Den hjälpsamma blomsterexpediten hade lite svårt att förstå att Mange och jag ville köpa en brudbukett. På direkten, inte som beställning. Hon såg inte ut som om hon riktigt trodde att vi faktiskt skulle gifta oss om en timme. Jag var inte heller helt övertygad.

image

INTE min drömbukett

En timme senare stod vi ändå på piren och blev man och hustru. I händerna höll jag en bukett med rosa liljor från jätteblomsteraffären. Den var i ärlighetens namn inte så himla tjusig, men jag tröstade mig med att jag istället hade två brudbuketter och en historia. Och en … intressant man.

På det festdukade bordet hemma stod en massa glas med vardera en rosa, perfekt utslagen men ytterst kortskaftad, lilja i och väntade.

Och till skillnad från blommorna finns ju historien kvar.

(I uppföljaren till Genom dig har Lena, en ny och viktig karaktär, som av en händelse bokstavligt talat handplockat rosa liljor till sin brudbukett. Hennes blivande make, praktarslet Leif, har dock en annan syn på buketten. Det blir inga liljor för Lena. När jag inser att jag har skrivit om detta undrar jag hur djupa spår Manges bukettknycklande faktiskt har lämnat och om mitt skrivande i själva verket är ren men undermedveten terapi.)

Den andra kvinnan

Mange

Det är mig du ska köpa saker åt. Inte henne.

Det är om mig du ska säga ”Hon är så perfekt” när jag hör dig prata med vänner i telefon, inte om henne.

Det är till mig du ska längta när du sitter på jobbet, inte till henne.

Det är mig du ska tänka på innan du somnar och när du vaknar, inte henne.

Du ska längta till resor med mig, inte med henne.

För mig ska du hoppa över lunchen, för att få mer tid tillsammans. Inte för henne.

Det är mig du ska smeka, inte henne.

Jag vet ju att hon aldrig säger emot dig, och det är svårt att tävla mot. Hon tjatar aldrig på dig om att ställa undan skorna eller handla mjölk och ströbröd på vägen hem. Jag vet att hon väntar på dig närhelst du vill komma till henne utan ursäkter om tjejkvällar eller bokskrivartid. Den dagen du tar ut barnen på en resa med henne kommer de att älska henne. Jag vet att du har längtat efter att ha henne i ditt liv och att hennes kurvor nästan gör dig knäsvag. Och så gillar hon att vara på sjön och kommer aldrig att hänga ut dig på sin blogg.

Men allvarligt: Hon är hård och kall och hon kommer aldrig kunna hjälpa dig att klå Anna och Jens i ”Med andra ord”. Hon kan för tusan inte ens tvätta sig själv. Hon må vara stark, men hon har inga egna idéer och kommer aldrig med fumliga, ogröna fingrar försöka plantera en perennrabatt. Hon kommer aldrig att massera din rygg. (Inte för att jag gör det särdeles ofta heller, men absolut mer än vad hon gör. Hon ger dig ryggont.) Aldrig att hon kommer att packa barnens skolväskor och hjälpa dem med läxorna.

Och hon är ändå bara en båt.

Mange – kom hem. Jag lovar att massera dig rygg. Du behöver inte handla något på vägen hem och du får ställa skorna var du vill.

Hälsningar från Lotta

 

En oattraktiv singel till?

image

Helt klart en tuff konkurrent

I fredags köpte Mange båt. Sedan dess har jag sett ytterst begränsat av honom. Hade det inte varit för att jag skjutsat honom till båtklubben samt levererat lunch och nyfikna barn hade jag knappt sett honom alls i helgen.

Jag tänker därför att jag nu är att betrakta som singel. Mange har typ en ny kvinna och vi ses knappt. Singel alltså. Eller kanske med risk att bli en, undanskuffad av den båt han nu smeker så ömt.

SÅ, TILLVÄXT MOTALA OCH CENTRUMFÖRENINGEN: GE MIG RABATTER! JAG ÄR OCKSÅ EN OATTRAKTIV SINGEL! OM INTE IDAG SÅ KANSKE IMORGON.

Motalasinglar är nämligen, om man frågar dem själva, en oattraktiv samling. Faktiskt mest oattraktiva i hela Sverige enligt en nätdejtingsajt som låtit singlarna ranka sig själva. Attraktivast är singlarna i Stockholm, Malmö och Göteborg. Enligt dem själva i alla fall. Hur det faktiskt står till med Motalasinglarnas attraktionsgrad kan jag säga föga om (fast de få singlar jag känner är det sannerligen inget fel på – tvärt om), men Centrumföreningen och Tillväxt Motala har alltså bestämt sig för att försöka råda bot på denna oattraktivitet – eller på denna dåliga självbild (vilket det nu är) med hjälp av riktade specialerbjudanden.

Jag vill också ha riktade specialerbjudanden ju.

Corren (och SvD) berättar att kommunens singlar under våren kommer att få rabatt på skönhetsbehandlingar och erbjudas förmånliga priser på friskvård, träning och kläder. Man kan också boka personlig stylinghjälp. Centrumutvecklaren Lotta Eliasson ”kommer att vägleda singlarna till passande butiker efter ålder och preferenser.”

Så Lotta, min namne – här är jag: Lotta Lexén, 44-årig tvåbarnsmor i behov av upphottning av frisyren och med smak för klänningar och onödiga skor. Jag kan näppeligen skilja en concealer från en foundation och underlåter alltför ofta att färga mina ögonbryn trots att Marie har sagt att jag måste. Jag har svårt att bära upp chinos men med hjälp och god vilja kan det kanske gå. Eller så håller jag mig till klänningar. Klänningar kan jag. Men ett schyst klänningserbjudande – ett riktat specialerbjudande – vore fint.

Eller så bör jag tänka annorlunda: Kanske behöver jag utrustas med kläder av sportigt snitt lämpliga för båtliv. Seglarskor, vindjacka och snabbtorkande byxor eller vad man nu har. Keps? Då kanske jag inte blir singel och Motalas näringsliv slipper att ta hand om mig under en längre tid.

Men en najs rabatt tar jag gärna, fastän Mange ännu minns mitt namn.

(Den sluge Mange överväger för övrigt att döpa båten till Lotta för att, misstänker jag, kunna säga namnet med ömhet. Den ömhet som alltså kommer båten till del.)

Mange fixar trekant

image

Den här sjöutsikten passar mig

”Jag har bokat in oss på Görvälns slott imorgon natt. Packa väskan darling!” Tämligen nöjd förkunnade jag i fredags för Mange att vi skulle passa på att bo på det underbart vackra slottet utanför Järfälla då vi ändå skulle åka till Täby och hämta vårt framtida badrumsgolv. Det är bara några mil emellan. Två flugor i en smäll.

”Toppen!” Mange föreföll mycket nöjd. Självklart. Jag hade ordnat både barnvakt och neo-barock.

När vi på lördagsmorgonen satte oss i bilen såg han fånigt nöjd ut. Härligt, tänkte jag. Han är så glad att få spendera kvalitetstid med mig.

”Helt perfekt. Titta. Bålsta ligger praktiskt taget mitt emellan Täby och Görväln. En liten trekant.” Han pekade mot GPS-kartan.

”Öh, så bra för Bålsta..?” Någonstans i bakhuvudet började ett undanskuffat uttalande röra på sig. Ett sånt där båtuttalande som rinner av mig som sirap på en tomat.

”Jag mejlade båtkillen. Han kan visa båten klockan två. Vi hämtar plattorna klockan tolv, lunchar, åker till Bålsta och kommer precis lagom till incheckningen klockan tre.” Han strålade.

Kvart över två satt jag och tryckte i en Uttern-ruff och låtsades bry mig om var huvudströmbrytaren var placerad, istället för att sitta mot en solig slottsvägg med en kaffe.

Tydligen slog vi tre flugor i en smäll. Faktiskt lite som när vi firade bröllopsdag i somras, när jag tänker efter. Glädjen som lyste ur Manges ögon får väl ses som förmildrande ändå. Inte så långt senare fick jag dessutom mitt slottskaffe, och när jag sjönk ned i jättebadkaret med utsikt över Mälaren kunde jag nästan glömma Manges lilla kupp.

Nästan.

 

 

 

Konsten att rädda ett äktenskap

imageJag fruktar att det inte dröjer allt för länge innan det finns en ny kvinna i Manges liv. Spåren är tydliga. Han kommer hem sent från jobbet med svepande ursäkter, han lämnar bort barnen och lämnar stan när jag jobbar extra med att vakta högskoleprov och hans blick är ofta som klistrad vid telefonen. Och så är det det där med vad han gömmer under sängen. Förra gången var det båtmagasin. Nu hittar jag handboken Fritidsskepparen. Jag är rökt.

Den sena hemkomsten tog honom ett par dagar att tala ut om, men visst hade han varit på båtvarvet, och dagsturen när jag jobbade innebar att minst två till salu-annonserade sjöfarkoster utsattes för Manges lystna blickar. Att alla båtar är en hon är ju allmänt känt, och jag är på väg att bli brädad.

Kanske är det därför jag inte kan låta bli att förkovra mig i en handbok jag också, dock ej av fritidsskepparkaraktär. Jag läser om hur man fångar och behåller en man. Kanske är det ännu inte för sent (och om det är det är det väl bra om jag är förberedd för att ge mig ut på dejtingmarknaden. Det var ju ett tag sedan). Så – hur gå till väga?

Jag läser först om vikten av det yttre. Känns inte det lite gammeldags, nästan lite politiskt inkorrekt? I alla fall verkar handboken nästan vända sig till mig då den krasst konstaterar att förlossningar sätter sina spår. Tyvärr klargör den inte konkret vad jag ska göra åt saken, men andra tips av kompensatorisk art finns i alla fall. Tydligen ska jag färga mitt hår, då grå strån är av ondo. Löshår rekommenderas också. Det låter lite dyrt med det sistnämnda, men å andra sidan föreslår författaren att jag inte ska lägga allt för mycket pengar på mina kläder. Smak framför kronor.

Sminkningen är viktig. Tydligen har författaren gett ut en separat bok om detta, men berättar här att jag inte får dra mig för att färga mina kinder, ögonfransar och ögonbryn. Av yttersta vikt är dock att mannen jag vill snärja, Mange, inte ser mig sminka mig, eller ser skymten av en puderdosa. Det måste verka som om min skönhet är naturlig. Han får inte ens se mig borsta tänderna. Det enda av fåfäng karaktär jag får göra inför min make/dejt är visst att släppa ut håret och låta det bölja nedför ryggen.

Det får kanske bli löshår då.

Han (det känns bra att det är en man som har skrivit boken, han borde ju veta vad män vill ha) råder mig också att dölja brister så gott jag kan: Om jag är kort bör jag försöka sitta ned men sträcka på mig och dölja mina fötter i en lång kjol. Är jag plattbystad bör jag fylla ut barmen och om mina fingrar är tjocka ska jag undvika att gestikulera. Purpurfärgade kläder rekommenderas om jag är blek.

Vidare läser jag ”Lova dig icke för lätt åt en yngling, som ber dig om kärlek, neka ej heller bestämt det, som han tigger dig om! Sväve han städs mellan fruktan och hopp, men så ofta du svarar, laga, hans fruktan du gör mindre och större hans hopp.” Jag ska alltså hålla honom på halster, men inte för mycket. Han måste våga hoppas. Okej. Fast samtidigt säger han ”neka ej längtande man alla de fröjder du har. Svek han dig även, vad miste du väl! Allt är som det förr var: skänkte du tusen din gunst, intet förlorar du dock.” Så jag ska släppa till alltså. Och inte blir jag en sämre kvinna om jag gör det många gånger. Typ tusen olika män. Jahaja.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är riktigt modernt eller riktigt omodernt. Det skrevs för två tusen år sedan, om det är att se som en ledtråd, men jag slås varje gång jag läser Ovidius Konsten att älska av hur nutida den känns. Ja, inte i detaljerna förstås. Han säger till exempel till mig att jag ska fylla i utrymmet mellan ögonbrynen, att jag ska färga håret med germanska örter och förutsätter att jag har slavinnor – men ändå.

Men hur ska detta hjälpa mig att behålla Mange? Hur ska jag få hans tankar bort från alla kurviga båtar? Jag kan förstås börja med att stänga in mig när jag borstar tänderna, men det känns lite otillräckligt. Hmm … Men här kanske: ”Sött fördrar ej en man! Låt oss smaka det bittra: det stärker! Ofta i medvind just seglaren kantra man ser. Detta är skälet, varför man ej i sin fru är förälskad: hon är till hands, närhelst mannen så önskar och vill.” Aha! Jag ska vara lite fjär, lite osjälvklar. Det börjar likna något (men varför måste han använda en båtmetafor? Vad är det med män och båtar?). Ovidius säger också att jag måste göra Mange sotis, för ”fortast ju löper en fullblodshäst, när skranket man öppnar, om till tävling han har andra att följa och slå. Skymf uppväcker på nytt den glöd, som är släckt: jag bekänner, att jag ej känna förmår kärlek, om kränkt jag ej blir.” Alltså – jag inte bara får, utan bör kränka Mange. Intressant. Och detta kommer att få honom att glömma båtarna och fokusera på mig.

Prima.

Men jag kan inte sluta läsa. Ett av många fantastiska tvåtusen år gamla råd är att komma sent till festen för att den man väntat på längst framstår som mest efterlängtad. Då gör det heller inget om man är ful, eftersom folk redan är packade då och mörkret dessutom är till min hjälp. Allt enligt Ovidius.

Ovidius avslutar med synnerligen handfasta sängkammarråd. Kanske återkommer jag till dem någon dag.

Men nu ska jag ägna mig åt att vara fjär.

Det här båtar inte gott

image

Don’t rock the boat?

Hmm, jahaja. Precis när jag skulle gå hemifrån i morse kom jag ihåg att det var rocka sockorna-dag idag (ni vet, kampanjen för att visa på att olika är bra, initierad i Sverige av en flicka med en syster som har Downs Syndrom). Jag hastade in i sovrummet igen och granskade min strumplåda. Den rockade inget vidare alls och skulle som mest kunna erbjuda en black and white-dag, och det kändes som en annan kampanj. Jag snodde därför ett par strumpor ur Manges låda, som erbjöd några små färgklickar i alla fall. Sedan hastade jag till jobbet.

”Nämen”, utbrast en elev. ”Har du båtstrumpor på dig?”

Jag stirrade lite dumt på henne. Att strumporna är Manges gör dem väl inte till båtstrumpor, tänkte jag.

”Styrbord och babord”, förklarade hon hjälpsamt. ”Fast du har dem på fel fot.”

DET HAR JAG INTE ALLS, FÖR DET ÄR INGA BÅTSTRUMPOR.

Mange är bortrest men lyckas alltså medelst sina strumpor fortsätta sin båtkampanj.

Jag tycker att det känns lite, lite läskigt. Och när jag hemkommen från jobbet vittjade brevlådan låg där en sådan där tidning igen. Vi båtägare.

För att vara i fjällen tycker jag att han jobbar rätt bra på att bedriva kampanj via ombud. Vad kommer härnäst? Kommer jag under eftermiddagens shoppingtur i Vadstena falla för båtringade tröjor och seglarskor? Blir det en glassbåt till fikat? Vågor i håret?

Jag får försöka hålla mig på rätt köl.