Hur eller vad?

mankvinnaKanske är jag allt för generaliserande när jag frågar om det är manligt respektive kvinnligt att gå igång på teknik respektive … mjukare värden. Kanske är det bara Mange och jag. Men hos oss känns det ändå ganska så tydligt.

När vi senast skulle byta bil är det kanske lite av ett under att inte Mange dödade mig. Att han inte gjorde det tyder på ett  visst mått av storhet och tolerans hos honom.

Gång på gång försökte han verkligen att prata bil med mig. Han ville inte vara ensam i beslutet. Här handlade det mera om ekonomisk teknik än teknik-teknik, men skillnaden är för mig försumbar.

Gång på gång försökte jag se ut som om jag lyssnade och som om jag förstod eller det minsta brydde mig om vad han sa. Jag försökte måla upp något slags inre bild av mig som intresserad och försökte projicera den utanpå mig  som en kuliss för Mange att beskåda.

Gång på gång bröt jag ihop i gråtande asgarv.

Gång på gång försökte Mange ändå diskutera skillnaden mellan tjänstebil, firmabil och privatbil med mig. Och lite om motorer och ”lilla eller stora paketet”. Men jag kan helt enkelt inte ta till mig uttryck som  ”restvärde” och ”olika förmånsvärden” utan att gapflabba. Tydligen.

Han härdade ut förvånansvärt länge, och efter många samtal och lika många skrattsammanbrott stod en bil på garageinfarten. Den var svart. Som den innan. Den hade bromsar, ratt och en massa annat man kan förvänta sig av en bil. Som den innan.

”Trevlig”, sa jag.

Men det är ju liksom bara … typ en bil. En svart bil.

Man kan nog alltså säga att Mange är lite mera ”hur” och jag är lite mera ”vad”. Han kan gå igång på leksakshelikoptrar, prata lääänge om hur fantastiskt det är att de kan flyga. Fundera över tekniken bakom. Jag fattar inte. Det är klart att de kan flyga. Det är ju för tusan helikoptrar, det är ju vad de gör. Vad vore en helikopter utan flygförmåga?

Eller en diskmaskin. Mange hånar ofta min inställning till diskmaskiner. Han säger att jag (och här generaliserar han ofta och säger ”kvinnor”) betraktar den som en magisk låda i vilken man bara kan slänga in saker och så vips kommer de ut rena.

Ja?! Vad. Inte hur. Diskmaskiner diskar. Det hörs ju.

Vi behöver en barnvagn. Vad. (Nu är det åter 2003. vi ska inte ha barn nu.)

Hur ska den vara beskaffad? Vilka standarder måste den leva upp till? Hur ska den användas? Hur ska den vara konstruerad? HUR?

Jag vet inte, men grön blir nog bra.

Typ så.

Vi är just nu på semester. All inclusive (Förlåt Sven Ö – jag vet att det är ondskefullt resande). En resa bestående av vad och att, om ni frågar mig. Vi bor i ett rum som andra tar hand om, vi äter mat som andra fixar. Här finns inga hur eller varför.Om man inte är Mange. Han går runt och knackar i väggarna i hotellrummet.

”Hur bygger man här? Är det gips eller betong?” Hur.

Han hoppar lite lätt på golvet och står och vaggar fram och tillbaka. ”Men hur har dom tänkt med golvet? Glesa brädor under heltäckningsmatta?” Hur.

Så nu ska jag bara fråga Mange hur vi ska överleva en av zombieapokalyps påtvingad isolering.

”Vi ska ha barn.” – ”Jaha ja. Trevligt.”

muttrar”Vi ska ha barn”, sa jag. (Inte nu. Jag återger en snart tolv år gammal konversation. Och jag kan ha uttryckt mig något fylligare.)

”Jaha ja, där ser man”, genmälde Mange och skivade upp lite mer Onsalakorv. ”Trevligt.” (Även han kan ha uttryckt sig något fylligare, men andemeningen är korrekt återgiven.)

”Undrar vad det blir för barn”, funderade jag ett par veckor senare. ”Sportigt, musikaliskt, tjurigt, nyfiket, dystert…”

”Ja det blir väl ett … barn, helt enkelt”, svarade Mange och spelade lite Pink Floyd på gitarren.

”Undrar hur det blir med sömnen. Och om vi kommer åka på semester, och om barnet kommer gilla morötter och om det är bäst att börja läsa böcker för det redan i magen och om den där Brieosten jag åt innan jag visste att jag var gravid har gjort någon skada. Och vilken skada kan den förresten göra? Eller var den pastöriserad? Duger det med lågpastöriserad? Finns det ens?” grubblade jag efter ytterligare en tid.

”Mmmm…” sa Mange och filade på någonting.

”Vi måste fundera på vad vi ska ha för barnvagn”, konstaterade jag ännu en tid senare.

”MEN HERREGUD VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?” Mange släppte allt han hade för händer och ägnade de närmast följande veckorna till att sondera barnvagnsmarknaden.  Onsalakorven blev oäten, gitarren ospelad och vad-det-nu-var blev ofilat.

”Ska det vara dubbel- eller trippelboggy? Vill man ha flip-switch eller swap-glitch? Är kevlarbromsbelägg att föredra framför glasfiberdito? Är frontfullview mer prioriterat än backwatchmöjlighet? Och vad är det för material i Teutonias kullager egentligen? MEN VAD ÄR DET FÖR FEL  PÅ DIG – BRYR DU DIG INTE ELLER???”

”Mmmm…” sa jag och övervägde att fila på någonting. Kanske äta lite korv.

Det här nästan borttappade minnet aktualiserades när jag nu drabbades av en lätt prepper-feber, när jag ville börja hamstra lite förnödenheter för att klara några dagars isolering. Självvald eller krisframkallad. Mange var i bästa fall ointresserad och i vissa fall rent negativt inställd till denna min nya fäbless.

Till dess elverk kom på tal.

Plötsligt dök det upp modeller och prisuppgifter både här och där, och nåde mig om jag sa ”dieselverk” istället för ”elverk” (för vi kan förstås inte ha ett dieselverk om vi köper en bensinbåt, och tvärtom. MEN VI SKA JU INTE HA NÅGON BÅT.)

Är det bara jag som har det så här, eller kan det möjligen vara en fråga om manligt och kvinnligt tänkande? Blir saker eller koncept som innehåller muttrar per definition intressanta eller?

Men om jag muttrar då?

 

(Bild från bumax.se)