Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.

På vinst och förlust

image

Peppande titel?

Alltså nu vet jag inte riktigt. Hur blev det här? Jag tittar på min 341 sidor tjocka manushög och titeln sticker lite i ögonen. ”Förlust”. Aningen olustigt känns det allt att ha just det ordet smetat i versaler över de 692781 tecken som jag ett i taget har präntat. De flesta av dem har runnit genom fingrarna men några av dem har jag fått svettas fram. Alla är på något vis en reflektion av mig.

Och så skriver jag ”Förlust” över hela härligheten.

Men bortsett från att ordet just nu förmedlar lite taskiga vibbar – jag har nyss skickat mina ord till några förlag – är jag nöjd med titeln. Förluster är vad mina huvudkaraktärer hela tiden har att förhålla sig till, faktiska eller fruktade förluster. Den länge tänkta titeln ”Utan dig” tvingades jag fimpa då en annan svensk författare för några månader sedan hann före med att betitla sin bok så. Synd. Jag gillade hur orden så tydligt matchade den första boken i serien, ”Genom dig”.

Att sista punkten är satt är underbart befriande och tillfredsställande, och gräsligt trist. Jag vill fortfarande gå och sätta mig vid datorn och måla fram mina karaktärer och deras svårigheter och glädjeämnen. Men nu har de dragit, partyt är över. Osynliga partyhattar och blåsut-tutor ligger och dräller lite överallt och påminner mig om att de är borta. HALLÅ LENA OCH HANNA KOM TILLBAKA LIVET ÄR TRÅKIGARE UTAN ER TILL OCH MED DANIEL ÄR VÄLKOMMEN FASTÄN JAG TYCKER ATT HAN ÄR LITE MESIG!

Det göttiga är att jag när jag vill kan börja måla med orden igen, och hitta på vad tusan jag vill med Hanna, Lena och de andra. Jag kan ge Hanna en hundsvans och ersätta hennes näsa med en näbb om jag så vill, eller låta henne jobba på cirkus i Paraguay och bli kär i Kronprinsessan Victoria OCH i Prins Daniel (för den extra dramatikens skull). Ändå väljer jag att backa ett tag nu, att låta den här historien vila. Kanske ska jag till och med skriva något helt annat innan jag skriver en tredje bok om Hanna.

Kanske börjar jag skriva om Hanna igen redan ikväll.

Nu väntar jag bara på att min skrivdejt Jossan (aka Bibliofilen på Instagram) rask ska skriva färdigt sin roman så att Det Stora Förlaget kan skicka ut oss på en gemensam glamorös signeringsturné med fanfarer, petit chouxer och bladguld. Och konfetti och riktigt lyxiga skor. Champagne och Merlingtonkakor och volymsprej och rolluper och en liten, liten orkester. Det kan ju vara ensamt där på toppen annars.

(Eller där mellan tubsockorna och marschallerna i den lokala dagligvarubutiken.)

Jag väntar. Fast möjligen korkar jag upp champagnen redan nu, för jag har för tusan hakar faktiskt skrivit färdigt min andra bok nu. Det är galet stort. Ju.

”Det här är fan guld”

image

Joråsåatte…

Att lämna ifrån sig ett manus som ingen ingen ingen ingen annan än man själv har läst är lite som att lägga sitt hjärta på en bricka och bjuda runt det. Inte bara angenämt. Efter att ha stirrat på de 125 000 orden till dess de upphörde ha någon som helst betydelse släppte jag ändå taget och levererade hjärt… jag menar manuset till två testläsare.

Sedan la jag mig mentalt i fosterställning och tuggade på mina fingrar. Inte bara på naglarna. (Dock fortfarande mentalt. fingrarna sitter alltså kvar. Naglarna också.)

Efter mindre än två dygn återkom testläsare 1, en skrivande boknörd som läser romaner som funnes det ingen morgondag. Vi har bara setts hastigt ett par gånger, så när hon erbjöd sig att med rödpenna läsa mina ord blev jag överraskat själaglad. Och livrädd.

Och nu är jag nog kär i henne. Hon är kanske världens mest klarsynta person.

Till exempel skriver hon bland annat att hon tycker att jag ”har lyckats galet bra med att få läsaren att känna på ett visst sätt för alla inblandade karaktärer” och att hon ”blev helt blown away”. Sin glänsande begåvning visar hon vidare genom att skriva: ”Det gick inte att sluta läsa. Fy fan vad bra jobbat! Jag är så jävla imponerad! Så mycket som händer på olika håll och du lyckas hålla och knyta ihop alla trådar.” Ja, hon svär lite. Det är i sammanhanget bra tycker jag. Jävlarimej. Och när hon skriver ”Det här är fan guld” så tycker jag inte ens att hon svär längre. Jag har nog aldrig hört så vackra ord.

Nu ska jag bara lyckas kasta av mig den krypande känslan av att hon driver med mig så kommer jag nog snart att kunna lämna min fosterställning och stryka ungefär tusen ”ju” ur manuset.

Tvåhundratrettiosex sidor – och författardrömmar

image

Arbetsro?

Tvåhundratrettiosex sidor. Det är så lång min bok nummer två, med arbetsnamnet Utan dig, skulle vara om jag satte punkt nu och inte strök någonting. Det känns rätt så stort. Genom dig blev tvåhundrasjuttiofem sidor, så om min uppföljare ska ha samma omfång återstår bara trettionio sidor. Det är ju rätt så snabbt gjort. Kanske.

Fast Utan dig behöver fler sidor än så på sig för att bli klar och det känns härligt att den kommer att bli omfångsrikare än ettan. Det känns också så skönt att befinna sig i mental nedförsbacke, att kunna ana slutet även om det är flera kurvor kvar innan sista raksträckan. Jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på det.

Nu gäller det bara att inte tappa fart. Jag träffade en författande vän häromdagen och vi luftade våra skrivarvåndor. Jag konstaterade att det känns lite stressande att semestern snart är slut och att jag är lite orolig för hur det blir med tid för skrivande när jag börjar jobba igen. Hon, som är författare på heltid, konstaterade att hon oroade sig för hur det skulle gå att börja skriva när semestern var slut. Lite olika perspektiv där.

Hon uttryckte, möjligen av artighet, ett visst avund. Hon berättade att hon ibland kan längta efter att ha skrivandet som hobby igen. Och jag avundas henne. Tänka att få ha författandet som yrke.

Vill.

Tänk att med ett förlag i ryggen satsa fullt ut. Att få ha som jobb att skriva. Att veta att någon väntar på att få ta sig an min nästa bok, att ha en redaktör och förläggare som jobbar med mig (förlåt Mange – du är toppen, men du vet …). Jag tror jag skulle älska att sätta mig vid datorn när barnen gått till skolan och Mange fladdrat till jobbet. Jag är bra på ensamhet, trivs med den. Eller så tror jag bara det eftersom jag så sällan upplever den som lärare, tvåbarnsmor och del av ett socialt kompisgäng. Kanske skulle jag bli knäpp av att sitta ensam hela dagarna. Men kanske, kanske, skulle jag kunna skriva något riktigt bra med de förutsättningarna.

Tänk att testa under ett år.

Ytterst få kan livnära sig på sitt författarskap och som egenutgivande debutant är jag glad över att vi har fått igen våra utgifter för boken. Jag är riktigt stolt över att ha sålt ett par tusen böcker, utan förlag (förlåt igen, Mange) och den marknadsföring ett större förlag kan hjälpa till med. Men ett skrivande år skulle innebära att en inkomst helt plockades bort från hushållet, utan löfte om några som helst intäkter från en eventuell bok. Det är tyvärr lite hårda bud. Kanske när barnen är utflugna.

Men man kan drömma.

Som väl är går jag om en vecka tillbaka till ett jobb som jag älskar. Mitt gymnasielärarjobb.

Men ändå. Att få skriva. På heltid. Med förlagskontrakt.

Kanske en dag.

PS. Utan dig känns mycket lovande! Jag älskar att skriva om en ny karaktär – Lena – som dyker upp i denna bok. Hennes tillvaro är ganska tuff och hon kämpar för att klara av en förtryckande omgivning. Självklart följer jag också Hanna och Lisen från förra boken. Ett halvår har gått sedan händelserna i Genom dig. De unga kvinnorna har slickat sina sår när polisen inofficiellt kopplar två självmord till Hanna och självklart väcker det Lisens snokande ådra. Och den hobbyglasblåsande Karl väcker något hos Hanna samtidigt som Daniel fortsätter skicka bilder till henne. Lite femiporr, onda barn och dolda graviditeter på det så. Det blir nog en bok av detta.