Radioteatern ger: En vit kropp i chefsförpackning

kvinnaMen hur blev det här nu då? Malin Axelsson, konstnärlig ledare för Ung Scen/Öst (och därmed för pjäsen ”Marken brinner”) är inte längre konstnärlig ledare för sagda institution. Hon har klivit av.

Sanna Rayman berättar på ledarbloggen i SvD att Axelsson tidigare i höstas deltog i en radiodebatt (Kulturvalet i P1) om kulturpolitik. Där utryckte hon upprepade gånger sitt bekymmer över ”vita kroppars” företräde i kulturbranschen. Axelsson konstaterade att ansvaret till stor del vilar på cheferna och sa att ”Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.”

Så gjorde hon alltså slag i saken och klev av sin position till förmån för någon annan kroppskategori? Var detta början på det inifrån institutionerna kommande upproret?

Mja – hon är nu chef för Radioteatern i stället.

Rayman anser att Axelsson gör helt rätt i att tacka ja till en eftertraktad tjänst, men finner det samtidigt något missklädsamt. Om, men bara om, Axelsson skulle vilja leva upp till sitt eget brandtal måste hon rimligen tacka nej till den nya chefspositionen.

Jag tänker mig att Malin Axelsson har sett till att hennes gamla tjänst går till en icke-vit ”kropp” och att hon på så sätt faktiskt ökat den icke-vita representationen inom kulturbranschen. Annars vore det ju synnerligen otjusigt. Och kanske till och med lite problematiskt för trovärdigheten.

 

 

 

 

Pennan är kastad

IMG_3182Diskussionen om Marken brinner har nu även tagit sig in på Expressens ledarsida, där Sakine Madon för ett enligt mig träffande resonemang kring proportioner, generaliseringar och polariseringar. Hon använder debatten kring pjäsen som ett exempel på hur förenklingar och överdrivna proportioner kan motverka det ursprungliga syftet och påtalar bland annat att vi faktiskt inte befinner oss i Mississippi på 1960-talet och att retorik och argument bör anpassas till vår befintliga verklighet. Trevligt nog citerar hon mitt blogginlägg (Tänd en bil och låt den brinna?) om pjäsens oomtvistat onyanserade ställningstagande.

Hon hänvisar också till ett skriftligt uttalande från teaterensemblen, publicerat på dagensarena, och när jag läser det blir jag rejält irriterad igen.

Så här skriver ensemblen bland annat:

”Förutom att hakkors ristats in på spelplatsen och föremål kastats mot ensemblen har vissa delar av publiken visat sitt missnöje på andra sätt. Bland annat har vi initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika, som vissa delar av publiken vägrat delta i.

Denna vägran har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck. Ett förtryck som inte alltid manifesterar sig på det sätt som många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck, men som är precis lika verkligt och påtagligt för dom kroppar som rasifieras i salongen.”

Jaha. Vissa delar av publiken vägrade delta i de gemensamma handlingarna. Okej. Nu tillhörde inte jag dessa delar, utan jag tågade lydigt runt och ropade slagord, jag klottrade på bänken när jag blev tillsagd och jag stod på scenen när jag förväntades göra det. Och hela tiden väntade jag på att vi skulle byta perspektiv. Detta skedde aldrig. Jag har inte svårt att förstå elever (eller andra) som inte alls vill gå runt på led och ropa ”No passaran”, kanske utan att riktigt förstå vad saken gäller. Om någon väljer att sitta kvar på sin plats för att man av flera tänkbara skäl (varav några helt opolitiska) besväras av att delta i manifestationen ser jag inget fel i det. Åtminstone ser jag det inte som ett rasistiskt ställningstagande och ett sätt att utsätta skådespelarna för förtryck. Och hur detta leder till ”kroppar som rasifieras” är för mig inte det minsta självklart.

Ensemblen har tidigare sagt att eleverna har reagerat och betett sig illa för att skådespelarna är invandrare. Är inte det att göra det lite lätt för sig? Ett sätt att förklara bort att pjäsen helt enkelt inte fungerar. Jag menar inte att rasism inte existerar – i salongen så väl som i resten av världen – men här tror jag att det är budskapet och den enligt mig svåra teaterformen som som gör att publiken inte alltid är med på noterna. Inte skådespelarnas invandrarbakgrund. Och pjäsen var provocerande – MENDETVARVÄLLIKSOMGREJEN! Ska då inte eleverna få reagera? Måste de enbart agera, och hela tiden i linje med pjäsens budskap – ett budskap som många hade svårt att skriva under på. Många fann den onyanserade bilden av polisen som mördare och bilbrännare som goda irriterande. Det innebär inte, som Madon också påpekar, att de anser att apartheid var ett bra system och att man inte sympatiserar med dess offer.

Jag hade också kunnat vara den som satt kvar på min plats. Jag hade kunnat vara en av dem som lät bli att klottra och ropa. Och kanske kanske kanske kanske kanske hade jag kunna kasta upp en penna på scenen som en protest mot hela teaterkalaset. En penna som tycks väga tyngre än en gatsten.

Vidare skriver ensemblen:

”Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen.”

Att påstå att en 16-åring som inte går i deras ledband under föreställningen därmed gör det ovan nämnda politiska ställningstagandet visar enligt mig att de kanske inte har riktig koll på vilken deras publik är. Och är det så förvånande att någon kan ta ställning för polisen (vare sig den är vit eller inte)? Nu sätter de ju likhetstecken mellan polis och någon som ”utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld” och med den definitionen kan det förstås bli svårare att förstå hur någon kan identifiera sig med Ondskan själv. Det är klart.

Säkert har några i publiken betett sig illa. Fullt möjligt har någon hyst och på något sätt gett uttryck för rasistiska åsikter (och ja, ett hakkors har ritats vilket inte är okej). Och någon kastade en penna. För tusan hakar.

Men kanske ska man inte bjuda in skolungdomar till en på många plan provocerande pjäs om man inte vill ha en reaktion. Och att inte förutse att en rimlig reaktion är att några motsätter sig den svarta porträtteringen av polisen är bortom naivt. Och så naiv tror jag inte att gruppen bakom Marken brinner är.

Vilket för mig tillbaka till tanken att det hela kanske ändå är en slug PR-kupp från polisens sida 😉 .

 

 

 

Hatten av för polisens gustavianska trick

markenbrinner2

Foto: Markus Gårder

Ung Scen/Östs konstnärliga ledare Malin Axelsson beklagar i Corren att Platengymnasiets elever känt sig utpekade som rasister och som orsaken till nedläggningen av pjäsen Marken brinner. Jag måste ändå säga att det är lätt för eleverna (och en och annan småstingslig lärare) att känna sig träffade då man läser att de lagt ner den av arbetsmiljöskäl, att de upplevt både lärare och elever som hotfulla och aggressiva och att ensemblen mådde akut dåligt. Och detta direkt efter att Platengymnasiet varit på två föreställningar.

Den 14 november stod följande att läsa i Corren:

– Det är av arbetsmiljöskäl. Det har varit tungt för ensemblen att spela i relation till de här rasistiska reaktionerna som föreställningen har mött och hela tiden riskerar att möta, säger Malin Axelsson chef och konstnärlig ledare för teatern.

Det är inte något i själva pjäsen som ni är tveksamma till eftersom ni inte vill fortsätta?

– Nej, det handlar inte om det. Det handlar om den strukturella rasism som finns i samhället och på skolor. Det här är något som vi på teatern måste bli bättre på och kommer att arbeta vidare med och tänka omkring. Vad är vårt, skolornas och de vuxnas ansvar när man möter den här rasismen?

Menar du att lärarna brustit i ansvar under de här föreställningarna?

– Ja, i vissa fall har det varit så. Vi jobbar nära skolans värld, och den rasism som är närvarande där blir även närvarande i scenrummet på vår teater.

Kan man inte tänka sig att detta kan upplevas som riktat mot publiken?

Jag beklagar verkligen att skådespelarna mår akut dåligt och upplever sin arbetssituation som hotfull och oacceptabel, men som jag skrev i mitt förra inlägg (Tänd en bil och låt den brinna?) är min upplevelse av publikens agerande inte alls densamma som deras. Inte heller mina kolleger, som bevistade den sista föreställningen, upplevde någon form av hotfullhet eller rasism. Teaterkritikern Pia Huss upplevde heller inga rasistiska påhopp eller hotfullhet när hon såg pjäsen.

Detta får mig att inse att Sanningen ännu inte har uppdagats.

Jag har tre teorier.

1. Hela grejen är ett genidrag från polisens PR-avdelning. Och det är helt briljant! Vilken väg till sympati är bättre än offrets? Genom att låta sätta upp en pjäs som går till total och onyanserad attack mot poliskåren kommer sympatierna istället hamna hos den attackerade gruppen. Kanske har man låtit sig inspireras av Gustav III som lät svenska soldater utklädda i ryska uniformer attackera Sverige, och därmed fick frikort att kasta in Sverige i ett krig. Hatten av för det PR-gänget. Den gustavianska bluffen. Effektivt. (Så länge man inte blir påkommen. Fråga Gustav III.)

2. Ensemblen har hela tiden planerat just detta. Pjäsen skulle aldrig spelas längre än så här. Allt för att skapa debatt och uppmärksamhet och sätta kampen mot rasism, orättvisor och fördomar i centrum. I hopp om att provocera fram rasistiska reaktioner hårdvinklade man pjäsen. Länge väntade man på rätt reaktioner, och till slut kom de: en penna på scenen och ett hakkors. Kanske inte fullt så mycket som man hoppats på, men det fick duga. Äntligen. Pjäsen kunde ställas in och den riktiga debatten om rasism och uppror i demokratins namn kunde påbörjas. Men kanske utföll den inte riktigt som önskat.

3. Ensemblen hade en uppriktig önskan att engagera och väcka känslor med sin pjäs, och att genom den bidra till ett samhälle som är inkluderande istället för exkluderande. En mycket god tanke. När pjäsen sedan inte faller i god jord blir stämningen lite dålig. Publiken verkar inte uppskatta pjäsen så mycket som man hoppats – en del tycker till och med att budskapet är fel – och de vill inte interagera på det sätt som man tänkt sig. En del elever blir irriterade av att gå runt och ropa slagord och känner sig besvärade när skådespelarna sätter sig bredvid dem och ställer frågor om orättvisor. Vissa tycker att det känns fel att aktivt delta i dissandet av polisen. Att fortsätta spela pjäsen känns då lite sisådär. Men man kan väl inte bara lägga ner när en massa klasser är inbokade? Eller? Finns det kanske något sätt..?

Oavsett vilket av alternativen (om något) som stämmer, önskar jag skådespelarna god bättring så att de kan komma tillbaka med en pjäs som fungerar både för dem och för publiken – för skådespelarinsatserna var det inget fel på.

Men mest impad är jag nog ändå av det gustavianska polistricket 😉

 

 

Tänd en bil och låt den brinna?

markenbrinner_2_0

Foto: Markus Gårder

Är poliser svin? Kanske strukturellt onda? Strukturella rasister, till och med? Eller är det eleverna som är det? Är jag det?

Jag hade inte tänkt skriva om den pjäs jag som lärare var och såg med en av mina klasser, årskurs ett på gymnasiet, men då pjäsen hamnat i hetluften på sistone lägger jag mig också i. Det handlar om Ung Scen Östs Marken brinner, pjäsen som tar avstamp i Husbykravallerna och visar på vikten av att för demokratins skull våga gå emot auktoriteter.

Milt sagt kan man säga att pjäsen håller sig till ett perspektiv, och att det inte är polisens. Lite tvärtom faktiskt. Eller faktiskt helt tvärtom. Där satt jag hela pjäsen igenom och väntade på ett perspektivbyte. När publiken ombads att byta sida, åskådarplatsmässigt sett, trodde jag att det var dags även för pjäsen att belysa ett nytt perspektiv – men nä. Polisen, staten, auktoriteten var fortfarande ond och förtryckande och den som satte bilar i brand var per definition och tveklöst en frihetskämpe.

Pjäsen var på många sätt modern och ensemblen hade vågat ta ut svängarna för teaterformen. De rörde sig mycket ute i publiken, lät oss flytta runt flera gånger, ledde oss i ett slagordsskanderande tåg runt i lokalen, plockade upp oss alla på scenen samtidigt, gav oss alla pennor och sa till oss att skriva på bänkarna. Flera gånger uppmanades vi att göra läten, skrika eller komma med åsikter. Det var en interaktiv pjäs, och en mycket ställningstagande sådan.

Vid ett tillfälle då hela publiken stod på scenen bröt en av skådespelarna föreställningen och förklarade att vi var tvungna att skärpa oss, att de de inte kunde spela vidare om vi fortsatte som vi gjorde. Jag tog först för givet att det var en del av pjäsen men anade efter en stund att så inte var fallet. Men vad hade vi gjort? Alldeles uppriktigt förstod jag inte alls. Jag hade inte märkt något respektlöst eller störande uppträdande. Möjligen att några elever knäppte med pennorna som hade delats ut till oss alla och som bars runt nu när vi skulle byta sittplatser.

Efter pjäsen var jag fortfarande osäker på om avbrottet var en del av föreställningen, liksom för att visa på hur auktoriteter kan vilja tysta grupper som inte har gjort sig förtjänta av att tystas. Så var det inte. Det framgick när mina kolleger såg samma pjäs dagen efter och rapporterade att föreställningen bröts två gånger och att det senare under dagen meddelades att kommande föreställningar var inställda. På grund av sjukdom, hette det då, men det ändrades snart.

Teatergruppen förklarade i media att de ansåg sig vara utsatta för rasism och respektlöst bemötande.

– Det har klottrats hakkors och andra rasistiska saker. Publiken – inte bara unga utan även vuxna – har betett sig hotfullt och aggressivt. Det har även kastats pennor på skådespelarna, säger Nasim Aghili till Östnytt.

Nasim Aghili fortsätter med att peka på att det handlar om strukturell rasism. De medverkande i pjäsen är invandrare och det är därför eleverna har reagerat, säger hon.
– Det här är jätteallvarligt. Det är viktigt att inse att det inte går att göra en föreställning om strukturell rasism i Sverige och Östergötland i dag utan att göra ett grundläggande förarbete om just strukturell rasism, säger Nasim Aghili. (Ur ETC)

En av klasserna från min skola reagerade på Ung Scens Östs uttalanden och skrev ett öppet svar som publicerades på SVT Opinion. Bland annat skriver de följande:

Eftersom pjäsens kronologiska handling var otydlig trodde vi i publiken att avbrotten hörde till pjäsen. Men skådespelarna ansåg att avbrotten var på grund av mobbning, och att lärarna bara stod och såg på.

Eftersom vi blev uppmanade att vara med och agera var inte lärarna säkra på om detta var del av pjäsen. Vad som menas med att de möttes av hotfull stämning har vi ingen aning om, den skapades i sådana fall av dem själva.

Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.

Konstigt var att teatergruppen hade förväntat sig att publiken skulle vara helt lugna när de fick höra saker som provocerade. Samtidigt uppmanade de publiken till aktivitet under vissa ställen av föreställningen.

Jag lämnade i alla fall föreställningen med en känsla av Hur-blev-det-här? Jag hade tagit med mina elever på en politisk agitation, och av det något extremare slaget. Jag kände mig inte helt bekväm. Och när nu ensemblen i media kritiserar publiken, och mina elever alltså kan läsa och höra att de är respektlösa och möjligen också rasister så känns det inte direkt bättre.

Utifrån mitt perspektiv är Ung Scen Öst fel ute i sin generaliserande kritik.

Men jag kanske måste tända eld på en bil för att det budskapet ska bli tydligt.

(PS. Med detta sagt vill jag ändå tillägga att skådespelarna var imponerande och att scen- och formspråk var spännande!)

 

 

Jag har förresten startat en Facebooksida, Lotta Lexén – författare, som ni väldigt gärna får gilla!