Utmaning eller problem?

labyrint

Utmaning

Ibland kan jag uppleva en känsla av olust efter att ha läst en artikel eller hört ett politiskt uttalande. En känsla av att ha blivit lite lite lurad. Ändå har jag många gånger hållit med i sak.

Ann-Charlotte Marteus (Expressen) sätter fingret på en av de saker som jag nu förstår ligger bakom min olustkänsla: Ordvalet. Marteus lyfter i sin ledare Låt er inte luras av ”utmaningar” fram det ganska nya bruket av ordet ”utmaningar” som tycks ha blivit ersättningsord för ”problem”, utan att för den delen kunna sägas vara synonymt.

”Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten: de framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet”, skriver Marteus pricksäkert om politikers nybruk av ordet. Jag håller med. Det blir onekligen något mera flåshurtigt positivt över ett uttalande om man säger att man står inför en utmaning än om man kallar det, gud förbjude, för ett problem. Det är förstås trevligare om skolan står inför utmaningar än om den har problem. Och när Ygeman säger: ”Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning”, kan man ju faktiskt ana en lite kittlande spänning under ytan. En härlig utmaning att sätta tänderna i och kanske till och med gå segrande ur. Margot Wallström, berättar Marteus, tycker tydligen att det smältande Arktis är en utmaning.

Själv tycker jag inte att politikers språkbruk är en utmaning, jag tycker att det är ett problem. Inte ett stort problem, sannerligen inte i paritet med ett smältande Arktis eller massavvisningar, men ändå ett problem. Det känns helt enkelt oärligt och får mig alltså att, utan att oftast veta varför, inte känna förtroende för det som sagts eller den som sagt det.

Marteus menar att ett skäl till uppsvinget för ”utmaning” säkert är att människor vill undvika att säga ”problem” i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism. Jag tror hon har rätt, men jag tror liksom hon inte att det hjälper. Jag tror snarare att det kan skapa en känsla av misstänksamhet mot uttalandena.

Förskönande ord och vaga uttryck kan vara bra. Jag vill sällan ha koll på människors diarréer utan accepterar villigt ett uttalande om ”krånglande mage” utan att känna mig det minsta lurad. Men skolan har inte en krånglande mage, den har problem. Det har Arktis också. Och flyktingkrisen innebär inte bara spännande utmaningar att sätta tänderna i.

Nu ska jag planera en veckomeny för min familj. Det är en utmaning.