Massera en gris

När jag för ett tag sedan – igen – skrev om skägg (tydligen ett ämne som jag omedvetet vurmar för) skrev Gustav en kommentar där han hyllade rakborsten. Och jag känner att jag instämmer. Av visuella skäl, rakborstar är helt enkelt vackra, och av nostalgiskäl. Jag kan återkalla känslan av att som liten flicka känna på pappas rakborste och njuta av mjukheten. Ännu ett exempel på back to basics-trenden. Det långsamma hantverket. Raktvål och rakkniv. Varför inte hos en barberare?

Inom matvärlden har slowfood varit på tapeten länge nu, och kanske peakade trenden när den nådde stugorna genom pulld pork. Tiotimmarskött. Det godaste goda. Och så surdegsbrödet – en bakningstrend som kräver tid och handlag (som jag saknar – se tidigare inlägg). Min matlagande kompis Sandra tipsade mig nyligen om ”den georgiska slökokaren”. Jag trodde hon skojade, men icke. Lååångsam matlagning. Syra dina egna grönsaker (efter att ha odlat dem själv). Stoppa din egen korv. Låt födohanteringen ta tid. Hemma-höns  även i tätorter är också en het trend och ordföranden i Svenska rasfjäderföreningen berättar att ”folk betalar vad som helst för att få tag på ett avelsägg. Det är fantasisummor, så har det aldrig varit i Sverige tidigare.”

Och Mange har startat ett mikrobryggeri i matkällaren.

Långsamhet. Hantverk.

Tid, kunskap och ekotänkande är vår tids statusmarkörer. Vi blir inte längre lika impade av färdigköpt gourmémat från saluhallar eller tokdyr oxfilé. Den där billiga grisdetaljen som du masserat med hemodlade örter och skött om i ugnen ett halvt dygn ger bra mycket fler poäng.

Långsamhet. Hantverk.

Och tydligen finns trenden också inom forskningsvärlden. Eller rättare sagt, där har den funnits sedan trettiotalet. Jag läste om ett fantastiskt projekt på ett universitet i Australien. I en tratt sitter en stenhård tjärklump. Hård nog att krossas av ett hammarslag, dock inte stenhårdare än att den ibland släpper ifrån sig en droppe tjära. Och med ”ibland” menar jag nio gånger.

Sedan 1930.

Senaste gången var för några dagar sedan, och jag kan föreställa mig en viss uppståndelse på Universitetet. Nionde droppen på åttiofyra år. De hinner ju i alla fall analysera resultaten mellan dropptillfällena.

Långsamhet. Hantverk?

Att skäggtrenderna växlar har jag redan konstaterat och snart sjunger vi nog snabbmatens lov, trötta på grismassage, trötta på att höra grannens tuppjävel gala klockan fem på morgonen och trötta på att ugnen alltid är upptagen av något långkok av någon obskyr styckningsdetalj. Men forskarna på University of Queensland de sitter nog fortfarande där under sin korkek.

Och tittar på sin tjära.

Eko-slarver med mellanstatus

imageIkväll blev det köttbullar. Hemgjorda förstås, på svensk köttfärs med ekologiska ägg och ekologisk mjölk.

Förstås:et är tyvärr ironiskt. Jag VILL vara den goda modern och den goda konsumenten som med självklarhet lagar all mat från grunden, köper allt ekologiskt och undviker allt vad e-ämnen heter. Nu stämmer förvisso det jag inledde med – köttbullarna var hemgjorda, svenska och ekologiska – men det faktum att jag ens reflekterar över det säger att det inte är en självklarhet, eller hur?

Vid lunchbordet på jobbet häromdagen pratade några kolleger om råvaror och e-nummer och smakförstärkare. Jag krympte mer och mer där jag satt. Jag använder vanlig buljong från Knorr. Jag använder taco- och grillkrydda. I kvällens köttbullar fanns Worcestershiresås (obegripligt uttal, illaluktande, men riktigt bra smaksättare) som innehåller ”smakämnen”. Jag tror att det är matpolisspråk för ”kan medföra risk för för tidig död”.

Jag vill egentligen också sitta där vid bordet och säga att jag gör min egen kryddblandning till tacosen och att köttfärsen självklart kommer från en bonde jag känner. Att jag har sett korna i ögonen. Jag vill kunna säga att jag köper alla grönsaker efter säsong och att e-ämnen ger mig rysningar.

Istället smaskar jag på de sötaste Romanticatomater jag kan hitta i butik, oavsett årstid. Kompenserar en aning genom att köpa helt lamm som betat hos svärmor och svärfar. Skäms lite över att langa ut mamma Scans köttbullar när barnen har ett gäng kompisar hemma. Försöker nästan desperat släta över denna närapå-förgiftning med att liksom ropa ut att ”GELÈN MINSANN ÄR HEMKOKT AV FARMOR, BARN!” De ser inte imponerade ut.

Den ekologiska maten är en av vår tids statusmarkörer och jag klarar bara av något slags mellanstatusnivå. Får trösta mig med att det finns utrymme för, och all möjlighet, att klättra.

Till dess gömmer jag Mamma Scans köttbullar bakom eko-mjölken i kylskåpet.

Och funderar över om jag kan klubba ihjäl ett rådjur i trädgården.

 

Hämtmatsvalborg och utmaning

Jag gillar goda, vällagade middagar och vackert dukade bord. Trerätters, femrätters, utvalda viner. Men jag älskar också enkelheten! I går var det Valborgsmässoafton, för mig en dag befriad från traditioner. Det är det tydligen för många av mina vänner också. I måndags kom ett gruppmess från Linda (vardagslogistikern): ”Hämtmat och häng hos oss på Valborg?” Resultat: sexton vuxna och ännu fler barn (svårräknade rackare de där) beställde sushi, thaimat och pizza, skopade upp Big Pack till kidsen och just hängde.

image

Ett sisådär försök till grupp-självfie

Väldigt enkelt.

Väldigt trevligt.

Och Fredrik och jag bekräftade ett tidigare uttalat löfte till varandra: I sommar utmanar vi våra vardagsrädslor. Jag ska köra stor segelbåt (räddräddräddrädd för mörka vatten) och Fredrik ska upp på hästryggen. Ann byggde ut planen en aning och föreslog att ett litet slott eller annat herresäte skulle kunna nyttjas i anslutning till ridturen. Ingen protesterade. Så i sommar blir det en natt på en kobbe någonstans, och en på något litet herresäte. Och ett par små rädslor kommer att få däng så det tjongar.

Båten har vi, men kan någon rekommendera ett litet herresäte (eller annat trevligt boende) med tillgång till välartade hästar?