Bland skomakare och ex-knallar

imageSigneringar. Lite läskigt, mycket roligt. Häromdagen hade jag förmånen att få stå på ICA Maxi i Linköping och signera Genom dig och Förlust. Den första kvarten mådde jag som vanligt lite dåligt. Messade Mange och önskade tidig hemgång och champagne. Pepp- och tröstchampagne. Jag gick ängsligt omkring och plockade iordning Mons Kallentoft-böcker och toalettpapper. Riktigt pangpris på toalettpapper faktiskt. Jag log hela tiden på det där sättet som ser både jagat och ursäktande ut. Som den nya eleven i femman. Underdånigt. Förlåt-att-jag-stör-i-din-torsdagsshoppingen-aktigt. Snälla-tyck-om-mig-mässigt.

Men sedan kom de. Människorna. Berättelserna. Frågorna och skratten. Och mitt leende blev äkta.

I torsdags träffade jag bland annat den charmerande assyriske skomakaren från Åtvidaberg (”Fråga efter mig när du kommer dit!”) och pratade om folkmordet på armenierna och tillverkning av bilnycklar. Jag diskuterade barnbokstillblivande och snäva ekonomiska ramar med den förtjusande mannen med sjuk hustru. Jag skrattade så jag nästan tjöt tillsammans med mannen som bara ville ha ett par enkla dedikationer till sin fru men som fick ytterst förvirrade skrivelser från en författare som plötsligt inte ens hade koll på sitt eget namn. ”Det här blir ju fantastiskt bra” sa han och bad mig förtydliga med lite fler pilar, illustrationer och tillägg vem jag egentligen var och vad jag egentligen försökte säga. Knallelivet avhandlades med äldre gentleman med ett förflutet som porslinsdockenasare. Jag drog upp riktlinjer för en kommande bok om en himla massa ond bråd död i Motala tillsammans med ett sådant där härligt par ni vet, ett sådant som handlar tillsammans och går och småpratar leende med varandra redan vid engångsartiklarna och som vid framkomsten till mig beter sig som om jag var någon de längtat efter att få träffa. Jag älskar sådana par. Och fall från hög höjd kommer att spela viss roll i en framtida deckare i motalamiljö.

Jag log på riktigt. När obehagsvågorna sköljt över mig ett par gånger gillar jag verkligen att stå där, mellan kollegieblocken och diskborstarna. De blir en del av min berättelse. Diskborstarna och människorna. Skomakaren och ex-knallen.

Och vetskapen om att en älskad hustru någonstans kommer att öppna ett par böcker och undra vad i allsindar hennes omtänksamme make egentligen har träffat för märklig författare gör mitt leende ännu bredare.