The show must go on

”Mama, just killed a man. Put a gun against his head…”

Jag blundar och förflyttas bort från tvättstugan. Freddie Mercurys smäktande stämma dånar inne i mina hörlurar.

”… Mama, ooooh …”

Jag höjer volymen lite till. Jag lyssnar inte så ofta på musik, men när jag gör det tenderar jag att liksom svepas med av den och jag känner nu att Queen behöver en röst till. Jag ställer upp.

”… Gotta leave you all behind and face the truth …” Freddies och min röst smälter samman. Hans röst fyller mina öron, min röst fyller tvättstugan.

Jag är nu ett med Bohemian Rhapsody så till den milda grad att tårarna rinner utmed mina kinder. Det är ett starkt ögonblick och min kropp kräver att jag kompletterar upplevelsen med några dramatiska danssteg

”I SOMETIMES WISH I’D NEVER BEEN BORN AT ALL” Freddie och jag är på exakt samma våglängd och jag tänker att jag nog borde vara med i någon film.

”MAMMA!” Det är inte Freddies röst. Det är min tioåring som står i tvättstugedörren och tittar på mig på ett vis som nog måste beskrivas som tvivlande. Jag pausar musiken och han ber mig att stänga dörren, men ändrar sig. Han ber mig stänga BÅDA dörrarna och återvänder sedan till övervåningen.

Jag gör som han säger och återförenas sedan med Queen. Stänger ögonen igen. Sjunger finstämt duett om pojke som tar farväl av sin mor och tar i lite extra för att liksom matcha tårarna som börjar rinna igen. Tankarna går till 12-åringens tandläkarbesök i morse och till tandläkarens frågor om snusning, rökning och läskkonsumtion. På något vis är kopplingen till sångtexten uppenbar och jag tar i ännu lite mer för att få ur mig känslorna.

”… NOTHING REALLY MATTERS …”

Då har även 12-åringen med kompis öppnat dörren till tvättstugan och påpekar att de faktiskt lyssnar på musik i det angränsande rummet.

”Ja”, säger jag. ”Det är Bohemian Rhapsody med Queen. mäktig.”

De skakar på huvudet och hänvisar till någon Spotifylista. Annan musik. Inte den av mig framförda. Jag förklarar hur huslån, semesterreseköp och matlagning fungerar. Klargör vem som har makten över övernattningar och glassintag. De pausar sin musik och ber mig fortsätta sjunga.

Vi är överens.

The show must go on.

 

Triss i Motala på Östergötlands Bokmässa

Ett boksoundtrack, skapat och insjunget av författaren själv. Det är självklart DEN bakgrundsmusiken som ska ljuda i bokförsäljningssammanhang. Inte dansbandstrubadur, om än ytterst kompetent sådan, och sannerligen under inga omständigheter panflöjt, vare sig live eller inspelad.

bild-2

Bokbyte till tonerna av Keep it up

På Östergötlands bokmässa hade jag nöjet att stå bredvid Susanne Boll, en till Stockholm utflyttad Motalabo som gett ut tre böcker och nu skriver på den fjärde. Hon har dessutom, vilket jag nämnt i ett inlägg för länge sedan, tillsammans med sitt band Keep it up spelat in ett soundtrack till boken Hitta hem. Alla viktiga karaktärer har fått en låt var, och det var denna musik som var vår ljudkuliss. Mycket, mycket trevligt. Om det är så här progressionen angående ljudmattor vid bokförsäljning ser ut räknar jag med att David Bowie dyker upp och river av några akustiska låtar nästa gång jag försöker kränga romaner.

Biblioteket i Linköping var en strålande plats för en bokmässa. Förstås. Hylla efter hylla med böcker kändes som en liksom mera rätt miljö än sportsocksavdelningen på Maxi, och här såldes inga förkläden med påsydda lösbröst som på marknaden i Borensberg. Å andra sidan fanns här ingen pingvin som gick runt och bjöd på godis, och ingen glamour-Babsan.

IMG_4178

Min klänning fick en beundrare

På Husbyfjöls marknad och ICA Maxi i Norrköping hade jag för all del klätt mig festfint i färglada långklänningar, men till en bokmässa fick jag ju lov att ta det allra finaste från garderoben. Min absoluta favoritklänning. En lång blåsa med ett tyg som i botten är orange men som sedan är översållat med guldbroderier. Man kan INTE vara för fin på en bokmässa! (Och eftersom den hölls inomhus vågade jag skippa långkalsongerna och vinterbootsen.) Och jag tror min klänning fick en liten fanclub. En man från något slags tedansförening förhörde sig om tyget i den och pratade nästan lystet om hur bra det skulle göra sig i en väst passande för en 1700-talsdans. Jag är glad att det inte låg någon sax på bordet. En stund senare knäppte han på diskret avstånd ett gäng bilder på den, så någonstans kommer nog en sömmerska få in en beställning på ett gyllene broderi på orange botten.

IMG_4197

Att signera. Coolt.

Jag träffade också gamla och nya läsare och det blev många trevliga korta och långa samtal. En trogen bloggläsare dök dessutom upp och presenterade sig. Trevligt att ses, P-A!

IMG_4236

Med Emelie och Susanne

Östergötlands Bokmässa kryllar per definition av östgötska litteraturföreteelser, men Motala kändes riktigt hett och välrepresenterat på den skönlitterära fronten:  Susanne Boll, Emelie Schepp och jag. Det är en lyx att få ta del av deras peppande tillrop och goda råd! Jag stod dessutom granne med Sofie Sarenbrant, som kommer att dyka upp på Bokens dag i Motala i november. Mange såg till han hon nu har ett exemplar av Genom dig. (Hon är säkert inte alls trött på debutanter som vill att hon ska läsa deras bok 😉 )

Jakob Carlander, som skrev så fint om Genom dig i Corren, dök upp och upprepade sitt gillande. Jag sa att jag älskade honom. Mange verkade inte bli allt för upprörd över min ömhetsbetygelse som väl var.

IMG_4181

Blommande lycka

Men bäst av allt var att Linda kom. Min Linda satte sin hästallergiske man på stalltjänst och åkte till Linköping, bara för att lyckönska mig med en blomma. Tänk att jag har en Linda. Tack snälla högre makter.

(Och tack Anna och Jens som väntade med mojitos och middag när vi återvände till Motala efter en stå-dag 😉 )

Soundtrack

Vilken strålande idé: Susanne Boll har med sitt band ”Keep it Up” skrivit och spelat in ett soundtrack till hennes nya bok Hitta hem. Jag kan tyvärr inte härmas. När min morfar låg på sitt yttersta sa han två saker till mig. ”Ta vara på livet” och ”Ingen i den här familjen kan ens vissla rent”. Jag är benägen att ge honom rätt i båda fallen. Jag får istället leka med tanken på en spellista till Genom dig. Så vad fylla den med?

  1. Självklart Life on Mars med Bowie. Den spelas och sjungs i boken och är ju dessutom världens bästa låt. Helt objektivt, förstås.
  2. Utan dina andetag med Kent. Förvisso inte en direkt favorit för mig, men den är också med i boken och beskriver flera av mina karaktärers relation till varandra. Och när Mange spelade den på ett bröllop i somras blev jag knäsvag. Så den platsar.
  3. Något lagom mörkt och hypnotiskt med Lykke Li. I follow rivers, kanske. Jag känner att den är mycket Hanna, min huvudkaraktär. En känsla av barfothet och eftertänksamhet. Och styrka.
  4. Fläskkvartettens Innocent. Elektroniska vemodiga stråkar som går rakt in i mitt hjärta. Jag tror Hanna hör dessa i sitt huvud när hon sitter på bryggan och ser ut över sjön där hennes föräldrar dog.
  5. Unchained melody, The Righteous Brothers. Kanske för att jag vill dansa tryckare och sjunga högt (trots släkthandikappet) när jag hör den. Också för att jag tror att bokens Daniel skulle skriva under på texten. I hunger for your touch. Jo, Daniel skulle sjunga med om han hörde den här. Och Hanna också.
  6. Stilmässigt hör den inte hemma här, men eftersom listan inte är annat än en tankekonstruktion slänger jag in den ändå: Tycker om dig med Sylvia Vrethammar. Jag tror att Hanna skulle hata låten, men hon skulle hålla med om vartenda ord i den. Hon har ju, utan att säga för mycket, lite problem med sitt förhållningssätt till Daniel.
  7. Hannas mamma Rita hälsar att hon vill ha Stevie Wonders You Are The Sunshine Of My Life som sin låt. Påstår att den berättar om henne och Hanna. Jag tror henne.
  8. Lisen, Hannas bästa vän, undrar var fan alla glada låtar är. Hon vill dansa.
  9. Simon tycker att High on you med Miss Li passar. (Lisen må för all del hålla med men tycker fortfarande att det är lite väl lågt tempo på låtarna i den här listan.)
  10. Och så behövs det lite liksom blodig och våldsam musik. Inte min bag. Tar gärna hjälp här.
  11. Och någon riktigt arg musik. Inte heller det mitt område.

 

Mmm, listan kan behöva poppas till en aning. Lisen har nog rätt. Men jag börjar så här!

 

Dags att köpa hatt

Efter ett dygn i pyjamas somnade jag till Pluras kök Sicilien. Bortsett från att jag genast måste flytta till Sicilien kände jag att jag måste köpa hatt. Panamahatt eller annan herrhatt. Eller måste man vara skitsnygg firad popsångerska för att komma undan med det? Titiyo och Nina Persson lyckas i alla fall. Innan jag somnade hann jag höra Nina sjunga ljuvligt, men också Plura som mera bräkte fram åttiotalslåten ”Första klass”. När den kom lyssnade jag uppskattande på den, något jag har svårt att identifiera mig med idag. Jag går dock inte lika långt som min nioåring i kritiken. Han passerade TV:n lagom till bräkandet, stannade upp, tittade undrande på TV:n och sa ”Det här är ett skämtprogram va?”

Nina Persson

Nina Persson

Uääh

Nä, 48-timmarsregeln är nog ingen myt. I alla fall är jag nu en del av kräksjuketräsket. Min värld har krympt och jag rör mig mellan sängen och badrummet, för trött för att läsa eller titta på TV. Eftersom matlusten inte heller infinner sig återstår bara en sak till tröst: att lyssna. Jag avnjuter Det Bästa, nämligen Bowies Life on Mars. Så galet snygg, både för öra och öga. För honom orkar jag titta på.

Jag har nyligen sagt att kräksjuka inte är så illa ändå. Man mår ju okej mellan uppkastningarna och det går ganska snabbt över. Jag inser nu att det är ungefär som att tro att en förlossning kännetecknas av mellanrummet mellan värkarna. Och då får man ändå ett barn som belöning till slut.