Jag vill också dåna till O’Regan!

oregan

Knäsvaghetsframkallande

Om en vecka är det Bokens dag här i Motala. En av årets höjdpunkter, om ni frågar mig. Med några få undantag har jag årligen, så länge jag kan minnas, suttit bänkad där i Folkets Hus Teatersalong. Lyssnat, skrattat, gråtit (och faktiskt, måste jag erkänna, sovit – men då var jag småbarnsförälder på tillfällig frigång). Köpt signerade böcker. Burit med mig författarnas ord länge. Blivit upplyst och uppfylld. Jag älskar Bokens dag.

MEN I ÅR BLIR DET INGEN BOKENS DAG FÖR MIG! Jag surar.

Jag hade tre chanser att befinna mig där och lyckades sumpa alla.

För en tid sedan frågade Åse Julander, som anordnar Bokens dag i Motala, om jag kanske skulle vilja vara med om det gick att klämma in mig. Med på scenen alltså. Med Jens Lapidus, Louise Boije af Gennäs, Sofie Sarenbrant, Odd Zschiedrich och Jan Hedh.

Gissa om jag ville!

Jag ville förstås frottera mig med författare jag uppskattar och jag ville prata om Genom dig och mitt skrivande. Tänk att få stå inför en massa bokälskare och göra det! Men kanske var det ändå en annan sak som lockade mig ännu mer: Att bli presenterad av Christopher O’Regan. Den mannens språk får mig att dåna. Han gör mig knäsvag med sitt vokabulär. Bara tanken på att han skulle säga några ord om mig och min bok fick mig att vilja plocka fram en solfjäder att svalka mig med. Att påstå att jag gillar att lyssna på Christopher O’Regan är en underdrift. (Förra året tog jag faktiskt en selfie på mig och mannen i fråga, under pausen på Bokens dag, FÖR DÅ HADE JAG BILJETT, och skickade till Naturvetar-Linda SOM VET HUR DET KÄNNS ATT INTE HA BILJETT, vars O’Regan-fäbless är ännu större än min. Hon är riktigt riktigt riktigt riktigt förtjust. Jag förstår henne. Eftersom jag är fåfäng och på bilden hade en frisyr som påminde om den en nyfödd kalv brukar ha raderade jag dock selfien.)

Men tyvärr gick det inte att klämma in mig. Ingen scen-sittning för mig. Inget frotterande. Inget live-dånande. Men lyllos de andra som får sola sig i hans glans.

Jag hängde läpp rejält ett tag, det hade ju faktiskt varit så galet roligt, men tröstade mig sedan med att jag i alla fall som vanligt skulle sitta i publiken. De svensklärare på min skola som vill gå dit får biljett genom skolans försorg. Fast tyvärr var det nog jag som skulle ha ombesörjt det. Jag är visst en inte oväsentlig del av svenskinstitutionen. Ibland inser jag inte min egen vikt … och därmed blev det ingen skolombesörjd biljett.

Den tredje chansen att få biljett hade jag redan missat i min övertro på att en biljett liksom bara skulle komma nedsinglande över mig på jobbet. Linda (prinsessbakelselayoutare) hade erbjudit sig att köpa biljett till mig också då hon köade för tjejgängets räkning. Jag sa förstås nej tack eftersom jag redan hade biljett. Trodde jag.

Tre chanser – noll resultat.

Surt.

En tröst i eländet är att jag får ha Jens Lapidus för mig själv tidigare på dagen. Eller ja, för mig själv och tvåhundraåttio elever. Och en hel del ivriga kolleger som frågat mig om jag kan fixa in dem. Jag är ju typ svenskinstitutionen.

Jo jo – men en ynka biljett till Bokens dag lyckades jag alltså inte skaffa.

Jag får väl lyssna på något gammalt sommarprat med herr O’Regan och dåna i min ensamhet då.

 

PS. Kan NÅGON dela det här så att det kommer Christopher O’Regan till del så att han kan kloppra in på en vit springare och liksom rädda mig från den misär som den här icke-biljett-situationen innebär? Jag är ju för höge farao en dam i nöd! Typ. Och han är sinnebilden av en gentleman. Jag skulle kunna sitta på en liten pall bakom ridån och bara lyssna. Jag begär inte så mycket. Bara att få lyssna. Och dåna lite. Snälla?

 

Bild från www.oregan.se