Hatten av för polisens gustavianska trick

markenbrinner2

Foto: Markus Gårder

Ung Scen/Östs konstnärliga ledare Malin Axelsson beklagar i Corren att Platengymnasiets elever känt sig utpekade som rasister och som orsaken till nedläggningen av pjäsen Marken brinner. Jag måste ändå säga att det är lätt för eleverna (och en och annan småstingslig lärare) att känna sig träffade då man läser att de lagt ner den av arbetsmiljöskäl, att de upplevt både lärare och elever som hotfulla och aggressiva och att ensemblen mådde akut dåligt. Och detta direkt efter att Platengymnasiet varit på två föreställningar.

Den 14 november stod följande att läsa i Corren:

– Det är av arbetsmiljöskäl. Det har varit tungt för ensemblen att spela i relation till de här rasistiska reaktionerna som föreställningen har mött och hela tiden riskerar att möta, säger Malin Axelsson chef och konstnärlig ledare för teatern.

Det är inte något i själva pjäsen som ni är tveksamma till eftersom ni inte vill fortsätta?

– Nej, det handlar inte om det. Det handlar om den strukturella rasism som finns i samhället och på skolor. Det här är något som vi på teatern måste bli bättre på och kommer att arbeta vidare med och tänka omkring. Vad är vårt, skolornas och de vuxnas ansvar när man möter den här rasismen?

Menar du att lärarna brustit i ansvar under de här föreställningarna?

– Ja, i vissa fall har det varit så. Vi jobbar nära skolans värld, och den rasism som är närvarande där blir även närvarande i scenrummet på vår teater.

Kan man inte tänka sig att detta kan upplevas som riktat mot publiken?

Jag beklagar verkligen att skådespelarna mår akut dåligt och upplever sin arbetssituation som hotfull och oacceptabel, men som jag skrev i mitt förra inlägg (Tänd en bil och låt den brinna?) är min upplevelse av publikens agerande inte alls densamma som deras. Inte heller mina kolleger, som bevistade den sista föreställningen, upplevde någon form av hotfullhet eller rasism. Teaterkritikern Pia Huss upplevde heller inga rasistiska påhopp eller hotfullhet när hon såg pjäsen.

Detta får mig att inse att Sanningen ännu inte har uppdagats.

Jag har tre teorier.

1. Hela grejen är ett genidrag från polisens PR-avdelning. Och det är helt briljant! Vilken väg till sympati är bättre än offrets? Genom att låta sätta upp en pjäs som går till total och onyanserad attack mot poliskåren kommer sympatierna istället hamna hos den attackerade gruppen. Kanske har man låtit sig inspireras av Gustav III som lät svenska soldater utklädda i ryska uniformer attackera Sverige, och därmed fick frikort att kasta in Sverige i ett krig. Hatten av för det PR-gänget. Den gustavianska bluffen. Effektivt. (Så länge man inte blir påkommen. Fråga Gustav III.)

2. Ensemblen har hela tiden planerat just detta. Pjäsen skulle aldrig spelas längre än så här. Allt för att skapa debatt och uppmärksamhet och sätta kampen mot rasism, orättvisor och fördomar i centrum. I hopp om att provocera fram rasistiska reaktioner hårdvinklade man pjäsen. Länge väntade man på rätt reaktioner, och till slut kom de: en penna på scenen och ett hakkors. Kanske inte fullt så mycket som man hoppats på, men det fick duga. Äntligen. Pjäsen kunde ställas in och den riktiga debatten om rasism och uppror i demokratins namn kunde påbörjas. Men kanske utföll den inte riktigt som önskat.

3. Ensemblen hade en uppriktig önskan att engagera och väcka känslor med sin pjäs, och att genom den bidra till ett samhälle som är inkluderande istället för exkluderande. En mycket god tanke. När pjäsen sedan inte faller i god jord blir stämningen lite dålig. Publiken verkar inte uppskatta pjäsen så mycket som man hoppats – en del tycker till och med att budskapet är fel – och de vill inte interagera på det sätt som man tänkt sig. En del elever blir irriterade av att gå runt och ropa slagord och känner sig besvärade när skådespelarna sätter sig bredvid dem och ställer frågor om orättvisor. Vissa tycker att det känns fel att aktivt delta i dissandet av polisen. Att fortsätta spela pjäsen känns då lite sisådär. Men man kan väl inte bara lägga ner när en massa klasser är inbokade? Eller? Finns det kanske något sätt..?

Oavsett vilket av alternativen (om något) som stämmer, önskar jag skådespelarna god bättring så att de kan komma tillbaka med en pjäs som fungerar både för dem och för publiken – för skådespelarinsatserna var det inget fel på.

Men mest impad är jag nog ändå av det gustavianska polistricket 😉

 

 

Tänd en bil och låt den brinna?

markenbrinner_2_0

Foto: Markus Gårder

Är poliser svin? Kanske strukturellt onda? Strukturella rasister, till och med? Eller är det eleverna som är det? Är jag det?

Jag hade inte tänkt skriva om den pjäs jag som lärare var och såg med en av mina klasser, årskurs ett på gymnasiet, men då pjäsen hamnat i hetluften på sistone lägger jag mig också i. Det handlar om Ung Scen Östs Marken brinner, pjäsen som tar avstamp i Husbykravallerna och visar på vikten av att för demokratins skull våga gå emot auktoriteter.

Milt sagt kan man säga att pjäsen håller sig till ett perspektiv, och att det inte är polisens. Lite tvärtom faktiskt. Eller faktiskt helt tvärtom. Där satt jag hela pjäsen igenom och väntade på ett perspektivbyte. När publiken ombads att byta sida, åskådarplatsmässigt sett, trodde jag att det var dags även för pjäsen att belysa ett nytt perspektiv – men nä. Polisen, staten, auktoriteten var fortfarande ond och förtryckande och den som satte bilar i brand var per definition och tveklöst en frihetskämpe.

Pjäsen var på många sätt modern och ensemblen hade vågat ta ut svängarna för teaterformen. De rörde sig mycket ute i publiken, lät oss flytta runt flera gånger, ledde oss i ett slagordsskanderande tåg runt i lokalen, plockade upp oss alla på scenen samtidigt, gav oss alla pennor och sa till oss att skriva på bänkarna. Flera gånger uppmanades vi att göra läten, skrika eller komma med åsikter. Det var en interaktiv pjäs, och en mycket ställningstagande sådan.

Vid ett tillfälle då hela publiken stod på scenen bröt en av skådespelarna föreställningen och förklarade att vi var tvungna att skärpa oss, att de de inte kunde spela vidare om vi fortsatte som vi gjorde. Jag tog först för givet att det var en del av pjäsen men anade efter en stund att så inte var fallet. Men vad hade vi gjort? Alldeles uppriktigt förstod jag inte alls. Jag hade inte märkt något respektlöst eller störande uppträdande. Möjligen att några elever knäppte med pennorna som hade delats ut till oss alla och som bars runt nu när vi skulle byta sittplatser.

Efter pjäsen var jag fortfarande osäker på om avbrottet var en del av föreställningen, liksom för att visa på hur auktoriteter kan vilja tysta grupper som inte har gjort sig förtjänta av att tystas. Så var det inte. Det framgick när mina kolleger såg samma pjäs dagen efter och rapporterade att föreställningen bröts två gånger och att det senare under dagen meddelades att kommande föreställningar var inställda. På grund av sjukdom, hette det då, men det ändrades snart.

Teatergruppen förklarade i media att de ansåg sig vara utsatta för rasism och respektlöst bemötande.

– Det har klottrats hakkors och andra rasistiska saker. Publiken – inte bara unga utan även vuxna – har betett sig hotfullt och aggressivt. Det har även kastats pennor på skådespelarna, säger Nasim Aghili till Östnytt.

Nasim Aghili fortsätter med att peka på att det handlar om strukturell rasism. De medverkande i pjäsen är invandrare och det är därför eleverna har reagerat, säger hon.
– Det här är jätteallvarligt. Det är viktigt att inse att det inte går att göra en föreställning om strukturell rasism i Sverige och Östergötland i dag utan att göra ett grundläggande förarbete om just strukturell rasism, säger Nasim Aghili. (Ur ETC)

En av klasserna från min skola reagerade på Ung Scens Östs uttalanden och skrev ett öppet svar som publicerades på SVT Opinion. Bland annat skriver de följande:

Eftersom pjäsens kronologiska handling var otydlig trodde vi i publiken att avbrotten hörde till pjäsen. Men skådespelarna ansåg att avbrotten var på grund av mobbning, och att lärarna bara stod och såg på.

Eftersom vi blev uppmanade att vara med och agera var inte lärarna säkra på om detta var del av pjäsen. Vad som menas med att de möttes av hotfull stämning har vi ingen aning om, den skapades i sådana fall av dem själva.

Pjäsen visade fientlighet mot polisen och medborgare som försökte hjälpa de människorna som pjäsen handlade om. Syftet med teatern var att väcka känslor, men nu när känslorna väckts och man försöker uttrycka dem ska pedagoger sättas in för att dämpa känslorna.

Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här”.

Konstigt var att teatergruppen hade förväntat sig att publiken skulle vara helt lugna när de fick höra saker som provocerade. Samtidigt uppmanade de publiken till aktivitet under vissa ställen av föreställningen.

Jag lämnade i alla fall föreställningen med en känsla av Hur-blev-det-här? Jag hade tagit med mina elever på en politisk agitation, och av det något extremare slaget. Jag kände mig inte helt bekväm. Och när nu ensemblen i media kritiserar publiken, och mina elever alltså kan läsa och höra att de är respektlösa och möjligen också rasister så känns det inte direkt bättre.

Utifrån mitt perspektiv är Ung Scen Öst fel ute i sin generaliserande kritik.

Men jag kanske måste tända eld på en bil för att det budskapet ska bli tydligt.

(PS. Med detta sagt vill jag ändå tillägga att skådespelarna var imponerande och att scen- och formspråk var spännande!)

 

 

Jag har förresten startat en Facebooksida, Lotta Lexén – författare, som ni väldigt gärna får gilla!

 

Vältaliga herrar i mängd

image

Nöjd

Onsdagen blev dubbeldånandets dag. Trevligt.

Jag hade alltså lyxen att få ledsaga Jens Lapidus under hans besök på Platengymnasiet. I personalmatsalen delade vi en måltid bestående av panerad fisk med remouladsås, serverad på orange plastbricka. Som sällskap hade vi även Marcus Rehn från Bonnierförlagen. Var han med som skydd? Hade någon läst om min upprymdhet inför Lapidus besök och känt att ”det nog var bättre att ta det säkra före det osäkra och skicka med Marcus”? Oklart. Effekten var dock bara positiv. Att under en dryg timme få prata med en bästsäljande författare och en Bonnieranställd var sannerligen inte illa. Nya ord skapades, boktips utbyttes och jobbanekdoter berättades. Båda herrarna var mycket charmerande. Dessutom frågade Marcus om han kunde få skicka några böcker till mig. Generöst gick jag med på det.

I aulan charmades också eleverna. Sällan slamras det så lite med stolar när aulan är fylld, och sällan fylls de främre raderna på först. Och faktiskt är det inte jätteofta eleverna vill bli fotade tillsammans med våra föredragshållare. Eller, alltså … kanske inte bara eleverna.

image

Nöjda

På kvällen var både jag och Jens Lapidus på Bokens Dag. Han på scenen, jag i publiken. Tyvärr. På scenen fanns också Christopher O’Regan som presentatör. Mannen för vars skull jag hade jagat biljett. Säkert finns det många som köper biljett för att lyssna på de fem inbjudna författarna, men för mig (och Linda) är prioriteringen kanske lite annorlunda. O’Regans språk. Hans sätt att behandla orden som om de vore de dyrbaraste ädelstenar som förtjänar den bästa exponeringen. Hans anekdoter. (Och hans stiliga anklar.) Jag blev inte besviken. Bronsåldersrågbullar och åldersstigna vänninor, signeringsfadäser och tandläkarbesök. Allt blir liksom lite vackrare när han pratar om det.

Jag mötte det snöblandade regnet utanför Folkets Hus med ett leende.

Natur-ligtvis seger

image

Traditionsenligt samhällsbad

Helt i enlighet med statistik och förväntan tog idag Samhällsvetarna (med sällskap av ekonomer och humanister) sitt årliga bad i kanalen. När jag cyklade till jobbet i morse och såg frosten ligga som ett frasigt täcke över gräset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag är mentor på Natur och därmed inte behöver kanal-bada.

image

Fjolårets Avatar

Dragkampstraditionen på Platengymnasiet är mångårig, och sedan jag började jobba där 1997 har jag hunnit klä ut mig inom en uppsjö av teman. Tre dagars utklädnad per år. Bland annat minns jag teman som Harry Potter, Star Wars, hippies, aerobics, smurfar, ninja, pirat, Ali Baba, James Bond, vikingar, sekt, after ski, zombies, shuffleglamourpop, åttiotal, Avatar och FBI. Många kostymeringar har det blivit.

I love it.

image

Några av de segrande spartanerna

I år var vi, alltså naturvetare och teknister, i tur och ordning karaktärer från skräckfilmen The Grudge, hockeyspelare och Spartakrigare à la filmen 300. I tre dagar har avgångsklasserna hissat (sig själva) och dissat (de andra) för att till slut skicka var sitt lag till dragkampen som statistiskt sett alltså vinns av natursidan. Så även i år.

Hissandet och dissandet är oftast lättsamt och tämligen gemytligt, men en mobbmentalitet dyker inte så sällan upp. En nyttig om än inte alltid angenäm erfarenhet. Till exempel tyckte jag inte alls om när en svartmaskerad snubbe först gav mig fingret (dubbelt) och sedan, när jag ignorerade honom, bankade upprepade gånger på min hockeyhjälm, för att slutligen brösta upp sig rejält och gestikulera ocharmigt mot mig när jag sa att han inte fick slå på mig. Först när han genom sin maskering såg att jag var lärare avbröt han sig och bad om ursäkt. Så det hade varit okej om jag var en 18-årig tjej alltså..? Hmpf.

image

The Grudge (Eller: Så här sur blir jag när någon slår mig.)

Om han var en av de dragande och badande samhällarna vet jag inte, men det skulle inte svida så hårt i mig om det visade sig att han fick ta ett kylslaget dopp idag.

För visst sveps jag också lite med i vi-och-dom-tänket fastän jag är alldeles vuxen. 😉

image

VEM kan ha gått här..?

”Älska, älska, älska Natur!”

Han Snabba cash-snubben, ni vet

lapidus_kostym

Inte Carl von Linné

Jag har lyckats boka in Sveriges bäst klädda man 2008 till Platengymnasiet och känner mig mycket nöjd. Jag tror inte att han är sjaskigare klädd sex år senare. Advokat är han också, så jag förväntar mig pondus och vältalighet. Och uppriktigt sagt far man inte direkt illa av att se på honom.

Utöver dessa kvaliteter är han författare, och en inte helt okänd sådan heller.

Trodde jag.

Jag studsade ut ur arbetsrummet när jag fick bekräftat att han ville komma till vår skola på författarbesök och greppade första bästa elev jag fick syn på.

”Jens Lapidus kommer hit!” Jag nästan hoppade på stället.

”Vem är det?” sa hon och tittade misstroget på mitt kroppsspråk.

Något mindre studsande drog jag vidare och hittade två andra tjejer i sällskap med sin svensklärare.

”Vet ni vem Jens Lapidus är?” Den här gången valde jag frågeformen.

De tittade lite ängsligt på varandra och på sin svensklärare. Vad var det här för korsförhör från främmande lärare i korridoren?

”Eh, är det han med blommorna?”

Nej, det var ju inte Carl von Linné, även om båda efternamnen andas latin.

Min kollega såg min bekymrade uppsyn och knuffade in mig i ett grupprum med ett gäng grabbar. De kunde i kör redogöra för vem Jens Lapidus var och uttryckte stor entusiasm inför det kommande författarbesöket. Jag pustade ut.

Jag insåg efter lite frågestestande att 100% av eleverna nickade instämmande om jag frågade dem om de kände till Snabba cash. Kanske är det den vägen jag ska gå om det är jag som ska presentera honom i aulan. Det visade sig nämligen att hans namn kan vara svårt även när man känner till det.

”Jens Lapidus kommer till skolan”, förkunnade jag för några kolleger. Jag betonade det långa i:et i efternamnet. Lapiidus.

”Heter han inte Lapidus?” svarade N. Med betoning på ett långt a. Laapidus.

”Säger man inte Lapidus?” säger då M och betonar även hon a, men uttalar det kort. Lappidus.

Förvirringen på expeditionen, där vi befann oss, blev påtaglig. Jag som alltid känt mig trygg i mitt uttal visste plötsligt varken ut eller in. M googlade raskt och hittade ett ljudklipp där reportern bjöd på en fjärde uttalsvariant med ett utdraget men ändå kort och betonat a-ljud. Klippet handlade visserligen om att reportern gjorde bort sig gällande uttalet, men M envisades med att spela upp det upprepade gånger vilket gjorde att det uttalet nästan trängde undan de tidigare alternativen. Det visade sig snart att mitt ursprungliga uttal, Lapiidus, faktiskt var det korrekta, men rundvandringen i uttalsdjungeln satte sina spår. I händelse av aulapresentation vet jag inte vad jag kommer att säga. Och vi är ju inte direkt du och Jens med varandra, så bara förnamn räcker inte.

”Mannen bakom Snabba cash”, får det kanske bli. Det lär underlätta både för eleverna och för mig. Eller så ber jag någon annan, obefläckad av uttalsförvirringen, hålla i presentationen, så att jag bara kan luta mig tillbaka och titta.

Jag menar förstås lyssna.

 

 

Foto: Thron Ullberg (publicerat i Aftonbladet)