Ett erbjudande jag tyvärr kunde säga nej till

ordforandeklubbaBåde en och två gånger har jag varit frustrerad över politiska beslut, eller försök till beslut, på lokal nivå. Både en och två gånger har jag tänkt att jag borde engagera mig mer och försöka påverka istället för att sitta på kammaren och vara lite missnöjd. Aldrig har jag tagit steget. Alltid har jag beundrat dem som gör det.

I går ringde telefonen. Ur luren kom ett erbjudande om att bli en del av Motalas lokalpolitik inom ett område som engagerar mig djupt. Det gällde en tämligen perifer roll, men lik förbaskat en roll. Kanske rodnade jag lite av glädje.

Och tackade nej.

Skälen till mitt nej är både professionella och privata, men ett nej var tyvärr självklart. Att en grupp människor anser att jag skulle kunna tillföra dem och kommunen något positivt är ändå alldeles underbart skönt att känna. Jag hoppas att de hittar någon som har skäl att tacka ja. Att människor orkar, vågar och vill bli fritidspolitiker är otroligt viktigt. Jag håller sannerligen inte alltid med dem som fattar besluten här i Motala, men jag har djup respekt för deras arbete. Även om jag kanske har lust att sparka dem på smalbenen då och då. Ibland ganska hårt.

Jag hoppas att någon annan lämnar sin kammare och kliver in i kommunhuset. Och utdelar några alldeles metaforiska sparkar mot några fullkomligt metaforiska smalben.

 

Svenskarnas Parti – roande och oroande

Skratta eller gråta? Ömka eller håna? Det är inte helt enkelt att reda ut vad man ska känna när man hör Robin Olsén från Svenskarnas Parti i Mora intervjuas i Sverige Radio P4 Dalarna. Den unge mannen gör mig i alla fall frustrerad. Jag skrattar, men sätter skrattet i halsen. Jag blir arg men måste tycka lite synd om honom. Och jag blir lite rädd. Och lite lite motvilligt imponerad.

De flesta av er har nog hört honom i den elva minuter långa intervjun. Elva minuter som för mig blir tragiskt underhållande och djupt oroande. Har ni inte hört honom, eller vill uppleva de elva minuterna igen, finns intervjun här:

Hur reagerar ni?

Jag kan inte påstå att jag respekterar Svenskarnas Partis åsikter. Faktiskt är jag beredd att kalla idéerna för knasiga. I alla fall i den mån de lyckas kommunicera sina idéer till mig. De nöjer sig inte med att vilja stoppa invandringen, de vill backa bandet och sparka ut folk från landet. Det råder vissa oklarheter kring det framtida av dem önskade förfarandet, men när en av deras representanter besökte Platengymnasiet för några år sedan pressade eleverna honom på hur svenska rötter man måste ha för att få stanna. ”Fyra generationer”, svarade den unge mannen mellan sina två storväxta tysta partikamrater. ”Jag tror att fyra generationer rent svenskt blod vore lagom.” Snacka om att Sverige totalt skulle braka samman över en natt. Mannen från Svenskarnas Parti kunde inte alls se den problematiken. Menade att ”svenskar kan väl också göra pizza”.

Olsén är inte särskilt nyanserad i intervjun men påpekar i alla fall att det är okej med europeisk invandring, att det bara är den utomeuropeiska invandringen som ska stoppas. Reportern frågar då om rumänska romer alltså är välkomna hit. Nä. Olsén snävar in sina cirklar lite och förklarar att det bara är vita européer som är välkomna. För säkerhets skull lägger han till att de ska vara nordeuropeiska också.

Reportern frågar vad Svenskarnas Parti tycker om olika saker. Frågar saker som hur stor invandringen i Mora är, eller hur mycket de skulle vilja satsa på sin (andra) hjärtefråga äldreomsorgen om de fick makt att bestämma i kommunen. Olsén tystnar. Konstaterar efter betänketid att han ”inte har några konkreta siffror så här i huvudet”. Läser innantill. Tystnar igen. Hänvisar upprepade gånger till ”Riks”. Jag tycker lite synd om honom.

Eller vänta, jag glömmer att det är som representant för ett politiskt parti (ordförande för Svenskarnas Partis kommunförening i Mora) han låter sig intervjuas, inte som privatperson. Reportern har inte haffat honom på gatan och överraskat honom med en mikrofon under näsan. Det är heller inte första gången. I intervjun hänvisas till en tidigare intervju där han bland annat klargjort att samerna bör hållas kort.

Det här är alltså den kille Svenskarnas Parti skickar fram när de ska möta media. Här fastnar mitt skratt i halsen. Om frontfiguren vet så här lite, vad vet då resten? (Hur många de är svarar han förresten inte på. ”Varför?” frågar reportern. ”Därför”, svarar Olsén. Och här måste man väl ändå få skratta? Lite?)

Samtidigt känner jag faktiskt en viss respekt för Olsén och för den representant som besökte min skola. Utan att, vad jag kan bedöma, veta så jättevärst mycket om politik och om det svenska samhället vågar de träda fram och stå för sina åsikter. Sina förvisso enligt mig knasiga åsikter. Men ändå. Att våga tala för sin sak, sin åsikt, när man vet att man har de flesta emot sig är något jag respekterar. (Tala, alltså, och inom lagens råmärken.)

Jag tror det är viktigt att lyssna färdigt, att ifrågasätta och diskutera. Att bara kalla dem trångsynta och okunniga är frestande, och att håna, skratta eller skrika åt dem kan kanske i stunden kännas rätt. Men jag tror på debatten, och i den tycker jag att alla ska få komma till tals. Inom lagens gränser. En i sammanhanget viktig punkt.

Och underhållningsvärdet är heller inte noll. På frågan om huruvida det kanske är något i Dalarna som landskap som lockar människor med samma åsikter som Olsén svarar han kort att ”Dalarna har ett vackert landskap”.

God dag, yxskaft.