Onödig (?) prepping och minisemestertips

img_4662

Kanske inte så bra fordon vid klass två-varning, men tjusig lobbydekor!

SJ levererade. Där satt jag med mina nötter, mitt vatten, mina extra varma vantar, min choklad och mitt vin, och SJ hämtade upp mig när de skulle och lämnade av mig enligt tidtabell. Kanske blev jag nästan lite besviken. Fast vinet åkte inte med hem från Stockholm.

En vecka tidigare hade jag också varit i Stockholm, då med familjen och per bil. Klass två-varning hade utfärdats, tågen stod stilla både här och där och ordet ”kaos” figurerade ymnigt tillsammans med ”trafik” i media. Jag förberedde familjen på sagda kaos. Matsäck, värmeljus, vätska och varma kläder. Självklart nytankad bil och fulla telefonbatterier. Stockholm och Östergötland – våra ändhållplatser – tycktes utgöra ett dubbelt epicentrum för kaoseländet.

Men nä. Icke ett trafikproblem i sikte. Vi lyckades inte ens trycka i oss alla bullar jag köpt till resan innan vi var framme. Mina preppertendenser verkar helt enkelt inte vara riktigt nödvändiga. Kanske är jag född i något slag lyckosamt rese-tecken. (Min chef som är född under en helt annan rese-stjärna har nog svårt att tycka synd om mig.) Eller också har mitt preppande samma effekt på framkomlighet som ett medhavt paraply har på väderleken. Bäst att jag fortsätter.

I alla fall vill jag slå ett helt osponsrat slag för det hotell jag och familjen bodde på: The Winery Hotel i Solna. Ett så snyggt hotell! Sedan gjorde det heller inget att de undrade om de möjligen kunde få uppgradera oss från ett familjerum till två dubbelrum. Vi tackade nådigt ja. Och hann i sista sekund förklara minibarkonceptet för barnen.

img_4664

Tekniska museet – en familjehit!

Vi tassade genom snön på takterassen till den uppvärmda poolen, fick jättefin service i restaurangen och njöt av alla vrålsnygga detaljer i inredningen. Hotellet lever också upp till sitt namn  och gör eget vin! Inte alls dumt. Efter en heldag på Tekniska museet var dessutom täcket så gosigt att krypa ner under att vi faktiskt beställde ett identiskt när vi kom hem, så nu har vi liiite hotellfeeling i sovrummet.

(Sa jag förresten att hotellet ligger på promenadavstånd från Mall of Scandinavia?)

img_4657

Gosiflufftäcke, nu även hos oss.

img_4651

Snyggt, helt enkelt. Enkelsnyggt.

Går det som på räls?

image

Komsi komsi, nödfilten!

I morgon bitti ska jag åka med SJ till Stockholm. Ni kan önska mig lycka till om ni vill. Själv packar jag varma kläder, nötter, choklad och vatten. Och kanske en flarra vin.

När jag ser att jag packar mer för tågresan än för själva Stockholmsvistelsen inser jag att mitt förtroende för tågtrafiken kanske inte är helt hundra.

Var har jag lagt min värmereflekterande nödfilt?

En opreppad preppers bekännelse

img_4523

Inte imponerande

Måtte inte några zombier komma hasande utanför husknuten nu, för inte sedan min insikt om den potentiella apokalypsen har jag varit så illa förberedd.

”Har ni någon majs?” Min bror undrade å sin sjuårings vägnar.

”Inte här i köket, men vänta lite. Här finns resurser serru. I det här huset finns tillgångar. Majskonserver är ingen utmaning för oss.” Kaxigt struttade jag ner i källaren för att triumfatoriskt hämta en burk majs ur prepperförrådet.

Ridå.

Den konspiratoriskt lagde skulle kanske tro att någon fientligt inställd person hade varit och länsat vårt stash. Att vi hade blivit plundrade. Men jag tvingades inse att det var mina egna tillkortakommanden jag stirrade på när jag öppnade källarskåpet. Under ett års tid har jag tydligen betraktat mitt vårt prepperförråd som något slags ytterst lokal Icabutik. ”Slut på ketchup? Inga problem. Jag hämtar.” ”Fattigt fredagsmys? Vänta lite så fixar jag lite oliver, pesto och annat snarr.” ”Nej, du behöver inte åka och köpa olivolja, det finns.” ”Om jasminriset är slut så finns det mer i källaren.” Och så vidare. Och så ännu mera vidare. Alltid uttag, aldrig insättning.

Nu får vi gnaga på stearinljus och sulta på en vevradio när zombieapokalypsen knackar på. I alla fall när vi har knaprat i oss det stearinsmakande knäckebrödet som stod och skräpade i ett hörn, bredvid en chili con carne-burk som får vevradion att framstå som smaskig. Mange och jag vann förvisso varsin burk surkål på after worken nyligen, men de tar oss ju också bara begränsat långt i händelse av händelse.

Inte bra alltså. Och nu när både höststormar och epidemier står för dörren. Och flyktfarkosten båten är upptagen på land.

Jag behöver genast en ny säsong av The Walking Dead för att jobba upp motivationen lite.

Lite deppig – boktips önskas

image

Viss tröst

Imorgon är det måndag. Jag ska jobba. Det blir historieprov, lyrikanalys och debatt. En helt okej dag.

Men jag hade hellre varit på en annan plats.

I Stockholm samlas en hop prepperkufar med inblick i zombieapokalypsen och överlevnaden av den. Det blir workshopjippo och samtal. OCH JAG VAR INBJUDEN. Jag ombads delta för att bidra med ett kvinnligt perspektiv. Exakt vad jag skulle kunna bidra med är högst oklart, jag är bara en blek 72-timmarsprepper, men tusan vad jag hade velat sitta där och frottera mig med De Insatta.

Istället ska jag prata om stilfigurer. Inte vad man har mest glädje av när apokalypsen knackar på, även om zombieapokalypsen i sig faktiskt är en metafor. Se där en stilfigur jag kan fördjupa mig i imorgon.

Medan jag här hemma rensar förråd (nej, inte mitt 72-timmarsstash – det rensas inte, det roteras) lyssnar jag på The Martian (Ensam på Mars) av Andy Weir. Där kan man tala om survivalism. Två timmar in i boken är jag fängslad av mannens lugna kamp för att överleva på Mars där han lite olyckligt har råkat bli strandad. Inte riktigt de omständigheter jag rimligtvis någonsin kan behöva tampas med, men ändå. Jag är bra på metaforer.

Attan vad jag hade velat vara med imorgon. (Men att som lärare med kort varsel ta en dag ledigt, och dessutom bara för att förlusta sig själv och inte ens göra något tillsammans med familjen, är inte självklart.)

Kan någon göra mig lite muntrare genom att tipsa om vilka böcker (helst ljudböcker på Storytel) som jag bör lyssna på när The Martian är slut? Gärna med lite preppervibbar, kanske med någon lite världsundergång eller så. Ni vet.

Nu tror jag att jag behöver trösta mig med en lösmustasch. Jag hade ju kunnat vara på väg mot Stockholm.

Jag är ingen galning (längre)!

image

Inte en galnings garderobsinnehåll. Längre.

Jag menar inte att jag är överraskad. Det menar jag förstås inte. Inte alls. Jag menar, jag vet ju att jag inte är galen. Jag är INTE galen. Inte. Nä. Det är ju Stjärkl… jag menar solklart. Ändå känns det lite skönt att se det svart på vitt i en ledare.: ”Preppern är inte längre en galning”, skriver nämligen Patrik Kronqvist i Expressen.  Kanske undrar jag lite över ordet ”längre”, men det är osnyggt att vara småaktig. Det är nog bara en liten redigeringsmiss. Alla kan göra misstag, även rubriksättare. Eller så är han en galning. Fortfarande.

Kronqvist klargör bland annat att preppern inte längre nödvändigtvis ses som en potentiell UNA-bombare (trevligt) och att hen har fått ta klivet in i de finare salongerna (åhå), men det är också intressant att läsa vad han säger om prepper-politik:

”Kan intresset för prepping också få politiska effekter? Den vanliga politiska logiken i Sverige är att välfärdsstaten hela tiden ska ta på sig fler uppgifter. Trots ansträngda budgetar lovar politiker från båda blocken nya glasögonbidrag, kommunala föräldrautbildningar och gratis förskola i lägre åldrar.”

Jag har här i bloggen har skrivit om att barnbidraget borde fimpas och att just glasögonbidrag bör ses över. Är jag mer prepper än vad jag själv visste? Å andra sidan lyfter Kronqvist fram landsbygdsvurmen, något jag långt ifrån kan känna igen mig i. Landsbygden är så mörk. Så … lantlig. Och inte skulle väl jag håna en pulled pork?

Kronqvist spekulerar vidare om just-in-time-lager, icke-befintliga beredskapslager och skattevilja, och resonerar kring vem som är framtidens galning (inte preppern!) för att landa i att prepper-rörelsen är ”en frisk fläkt”.

HÖRDE DU DET MANGE?

JAG ÄR EN FRISK FLÄKT OCH JAG ÄR INTE EN GALNING. LÄNGRE. (Eller: Jag är ju bara en prepper-wannabe och får kanske därmed ses som en lätt bris och som någon som åtminstone inte är helt galen. Längre.)

Gör om och gör rätt

”Ska jag köpa ett eller två kilo jasminris?” Det är Mange som ringer från affären.

”Köp ett, det blir så trångt i lådan annars”, hör jag mig själv svara. Jag lägger på med en känsla av att något är fel.

Jisses. Jag ringer upp honom.

”Två. Köp två. Minst.”

Vad är jag för prepper? Har mörkret letat sig in i mitt huvud?

Gör om och gör rätt.

Lycklig och avis på Bokmässan

Vissa får stå i en monter och prata bok på Bokmässan, andra får stryka runt och så gott det går sörpla i sig känslan. (Eller smygsitta en stund på en scen i en tjusig fåtölj, hålla i en mikrofon och typ låtsas att man är huvudpersonen. Jag kan ha gjort det.) Jag tillhör de sörplande, men det är inte heller så illa. Att under en dag gå runt och formligen bada i litteratur är en vitamininjektion. Ändå smyger sig avunden på mig, framför allt framåt kvällen. När vinet och absinten plockas fram i montrarna och sorlet får en annan karaktär än det under dagen mikrofonförstärkta bruset vill jag stanna kvar istället för att sätta mig på bussen hem.

image

Wowiga Nina Larsdotter

Utöver litteraturbadet och avunden tar jag med mig möten hem. Bland annat hade jag glädjen att återse Nina LarsdotterLitet förlag, en kvinna som roddar ett eget förlag, heltidsjobb som lärare, författarskap och familj och som det formligen strålar om. Jag är wowad. Nina äger. Jag ser nu fram emot att få sätta tänderna i hennes bok Annan påföljd som också några av mina elever ska få jobba med. Nina bjussar nämligen Platengymnasiet på en klassuppsättning böcker. Wow igen!

image

Lars Wilderäng och jag flankerar otippat Vegoriket vars författare Mattias Kristiansson tar bilden. Jag kan ha fingrat på micken också.

Jag hade även nöjet att hänga med Lars Wilderäng (Massolit), för första gången IRL. Det kändes dock som om vi hade setts mången gång förr. Vi avhandlade inte bara Fear the Walking Dead, det ur många perspektiv strålande Sälen och Motalas för- och nackdelar i händelse av kärnvapenangrepp, utan drog också upp riktlinjerna för vad som borde bli Lars nästa projekt. Jag bör kanske hålla snattran om vad projektet ska (nåja) innehålla men konstaterar att den gudabenådade skribenten Margit Richert helt enkelt måste involveras. Jag vill förstås också vara med men hittade inte någon självklar roll för mig i projektet. Jag får jobba på det. Klart jag ska vara med. Lars, jag har ju för tusan båt. Kan inte den ingå i projektet? Mange kan vara Den Skeptiske Skepparen. (Funkar urbra på engelska också. The Sceptic Skipper. Jag kan vara The Precaroius Prepper, du The Authentic Author och Margit The Cultivated Connoisseur. Du hör ju hur bra det blir. Och så med det där temat vi pratade om. En bestseller in the making. Harper Collins, here we come.)

image

Susanne på Massolits monterscen

Att träffa Susanne Boll  är alltid ett nöje, så även denna gång. Om ordet ödmjuk vore illustrerat torde det vara med en bild av henne. På Massolits scen intervjuades hon om sitt författarskap och jag längtar nu efter utgivningen av del ett i hennes nya bokserie inom spänningsgenren. Jag får nog tyvärr vänta ett tag eftersom Susanne för bara några dagar sedan satte punkt för det första utkastet, vilket innebär att det är en hel del kvar att göra innan den finns i tryck. Skynda på nu, Susanne! Hennes prat om skrivprocessen fick mig också att vilja sätta fingrarna på tangentbordet och färdigställa min roman.

Intressant nog blev även jag igenkänd, av östgötaförfattaren Göran Redin, och ännu ett intressant samtal blev resultatet. Med Göran pratade jag bland annat hybridförlag. Han finns på HOI förlag som jag är lite nyfiken på och har gett ut ett par historiska romaner. Självklart skulle jag ha gått tillbaka till montern och köpt en bok innan jag åkte hem, men absinten i en annan monter kom emellan. Förlåt Göran, men jag är säker på att vi ses igen.

Över absinten kom jag i samspråk med ett par framtida förläggare. Föga anade jag att det i Stockholm finns en förläggarutbildning på universitetsnivå, men så är fallet. Tydligen utbildar de charmerande förläggare. Jag föreslog att de skulle prata med Emelie Schepp om de ville få grepp om hela förläggarspektrat, från egenutgivning till etablerat förlag.

image

Snart får världen lära sig säga Schepp

Och förstås hade jag också glädjen att träffa och gratulera Emelie. Några dagar före mässan fick hon besked om att Harper Collins, ett ansett internationellt förlag, köpt rättigheterna till hennes bokserie till fjorton länder, inklusive USA. Att Emelie hade lite svårt att svälja ned flyttpizzan när beskedet kom kan jag förstå. Själv skulle jag nog ha kräkts upp den.

I myllret missade jag Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke. Det gör inte så mycket, även om det uppriktigt hade varit intressant att få höra hur ökade estetiska inslag i och anslag till skolan skulle göra den bättre.

Jag somnade ovaggad (och snuvad på senaste avsnittet av Fear the Walking Dead).

 

 

Regnet och manussidorna står som spön i backen, och snart är jag hipp

Husbyfjöl2015

Håret börjar locka sig redan efter två minuter

Alltså jag vill berömma mig själv efter den här helgen. Jag har nämligen varit en god författare (vilket förstås inte nödvändigtvis behöver betyda författare av god litteratur). Lördagen tillbringade jag på Husbyfjöls marknad krängande min bok. Jag gjorde samma sak förra året, då i strålande solsken. Den gången hade jag på mig långkalsonger och hela baletten och var pustande varm då det visade sig vara strålande solsken och tjugo plusgrader. Den här gången tog jag också långisar, gummistövlar och en himla massa annat, men det räckte liksom inte. Det ösregnade tamejtusan hela jäkla tiden. (Förutom under det tio minuter långa uppehållet som knappast räknas eftersom det då istället blåste ner fett med regnvattnet från trädet jag var placerad under.) Mitt lilla partytält skyddade mig hjälpligt om än inte helt från regnet, men mina fingrar var stela och mitt hår lockigt. Det är det aldrig annars. Det krävs bra mycket regn i luften för att mitt hår ska låta sig påverkas. Små barn i galonställ var lyckliga.

Jag höll ändå ut hela dagen och hittade ett rejält gäng nya läsare till min bok, och då är det ju faktiskt värt att vara kall in i märgen. Roligt var också att flera som köpte boken av mig på förra årets marknad kom fram och frågade om det inte kom någon fortsättning snart, för de ville läsa mer. Det värmde i ösregnet. Och ännu bättre var att det inte fanns en panflöjt inom hörhåll, och heller inga leksaksgevär, leksaksbilar eller andra fanstyg som låter. Olivtjejen i ståndet bredvid var helt okej att stå ut med, även om upprepningen av ”Vill du smaka? Färskost och oliver!” kunde tära en aning till slut.

Som sagt värmde det galet mycket att några personer sa att de ville läsa en fortsättning snart och på söndagen sipprade den värmen genom mina fingrar och in i datorn. Det blev ungefär 20 000 tecken, vilket motsvarar cirka elva sidor i en bok. För mig är det supermycket. Så just nu önskar jag att helgen vore lite längre. Lite mera skrivtid.

Helgen avrundades med att Mange kom hem med mina nödlådor som jag fått ha i båten i sommar. Med viss tillfredställelse kunde jag a) fylla på förråden hemma en aning och b) konstatera att några av de hånade pinalerna i lådorna saknades. Chips, läsk och marshmallows. Min familj är med-preppers.

Förresten vet jag från initierade källor att en större glassig, glossig svensk fancy tidning för kvinnor snart kommer att ha ett reportage om prepping. Kanske visar det sig att vi hånade kufar i själva verket är coolt trendiga. Ja kanske till och med hipsters.

En frände inför apokalypsen

image

Oss preppers emellan

Häromkvällen var Mange och jag på fest i den företagsby där han har sitt kontor. Mycket trevligt och många nya ansikten. Frampå småtimmarna hamnade jag bredvid en man jag aldrig tidigare träffat. Han kändes ändå inte som en total främling och jag förstod snart varför. Han bar ett paracordarmband, lite som en hemlig förlovningsring oss preppers (smyg eller riktiga) emellan. Äntligen någon som inte tittade på mig aningen bekymrat överseende när apokalypsen och därtill hörande åtgärder kom på tal. Äntligen någon som talade om sin BOL på lagom allvar. Äntligen någon som nyfiket frågade om min väska var en BOB (vilket den inte var – jag är bara hangaround, inte hardcore).

Efter en stund plockade han upp gitarren och spelade Bohemian Rhapsody. Jag vrålade texten finstämt och nästan rätt.

Kanske är det den snubben som Mange, jag och barnen ska ta rygg på om TSHTF. Kanske kan han vara vår Rick eller vår Daryl.

Han varnade mig visserligen för att preppers är kufar som man bör se upp med. Jag hoppas han undantog de närvarande.

(fasttänkomhanärguvernören)

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!