Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Prio ett – värd paljett!

PrioettIkväll drar jag på den lite för tajta paljettklänningen och firar Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W). Och jag råkar veta att den är väl värd att fira. För några dagar sedan skickade förlaget ett förhandsexemplar till mig och jag har alltså redan haft nöjet att möta Jana, Mia, Henrik och de andra från serien som nu består av tre böcker (Märkta för livetVita spår och nu Prio ett).

Recensionsdatum för boken ligger några veckor framåt i tiden, men ett par citat från min redan nedplitade recension kan jag bjussa på redan idag:

”Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.”

”Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.”

Som ni förstår gillade jag vad jag läste och med dessa citat kan jag knappast ha förstört spänningen för någon 😉

Nu ska jag packa silverskor och paljettklänning med matchande väska och Mange plockar fram finkostymen. Det förtjänar som sagt denna bok och dess författare!

 

 

 

Releasefest i tajt fodral

imagePå onsdag ska vi på releasefest och eftersom jag vill visa värdinnan – Emelie Schepp – att boksläppet är högst värt att fira beställde jag en glammig långklänning.

Den anlände.

Dagen efter började jag jogga.

Första rundan sprang jag med Mange.

”Hur kan det gå så långsamt för dig när vi sätter ner fötterna i exakt samma takt?”, sa han. Jag förmådde tyvärr inte riktigt att svara. Kanske var det bra.

Nästa gång tvingade jag istället med mig den tämligen otränade trettonåringen som sällskap. Han har i rekordfart uppnått skostorlek 45 och jag tänkte att han skulle ha svårt att springa med sina nya fötter och sin Counterstrikespelande lekamen.

”Det här är jobbigt”, sa han mycket riktigt efter en stund. En uppenbarligen icke-moderlig del av mig mådde lite bra.

”Äsch”, väste jag hurtigt, ”det här klarar du.”

”Fast det är verkligen jättejobbigt att springa så här långsamt, mamma.”

Ridå.

Min glam-klänning får helt enkelt sitta smetad som en andra hud när vi firar att Prio ett släpps.