The Walking Living (or dying)

Zombie-Escape-posterDET FINNS EN ZOMBIEBANA I ÖREBRO!!!

Ja jisses. En kollega uppmärksammade mig på att man kan köpa zombieevent bara tio mil härifrån (via Batalj). Nu när The Walking Dead har zombiefierat mig alldeles blir jag förstås helt till mig över en sådan nyhet.  I en gammal gruva med kringliggande industribyggnader ska man i grupp eller ensam ta sig igenom lokaler som tagits över av zombier och i slutänden rädda världen. Vem vill inte göra det?

Jag.

Jag skulle lika gärna kunna lägga mig och dö direkt. Låtsasdö, förhoppningsvis. För inte ens låtsaszombier skulle jag klara av utan att skräcken skulle övermanna mig totalt. Jag vill vara den som coolt forcerar alla hinder, oskadliggör alla zombier och iförd häftiga kläder som i The Walking Dead räddar mina medtävlande från att smittas, men känner mig själv för väl. Jag minns när jag och brorsan skulle spela Risk någon gång i tonåren och jag började gråta för att jag kände mig så trängd och fann krigsspelet allt för påträngande. Och då flyttade vi pluppar på en kartongbit.

I reglerna för Zombie Escape framgår bland annat att man inte får slå zombierna för hårt med de latexvapen man finner utmed banan (”Använd aldrig fullkraft i slaget då det då kan ha sönder vapnet och skådespelaren”). Det kan leda till polisanmälan. Om jag tog mig så långt in att jag la vantarna på en latexyxa skulle jag tjonga till första bästa zombie med alla krafter jag har, då skräcken antagligen skulle ha övermannat mig och förklarat att jag dör om jag inte tar i för kung och fosterland. Då kan man ha sönder en skådespelare. En av de få regler som inte fick mig att känna mig obekväm var den som sa att man bara får parkera på anvisad plats. Den regeln gav mig inga kalla kårar. Den fixar jag. Jag kan också avhålla mig från olagliga substanser.

I beskrivningen av jippot står bland annat så här: ”Detta är en mycket nervpåfrestande aktivitet och vi vill varna känsliga personer för de verklighetstrogna inslagen. Komplexen är ombyggda för att göra zombieapokalypskänslan komplett. Bland annat är en avdelning en äldre industrilokal och en del av banan utgörs av gångar som går under markplan. Ta på dig bra skor för gångarna kan vara lite blöta.” Och där inne, i denna nervpåfrestande, verklighetstrogna zombieapokalyps ska man tillbringa 80-100 minuter. Det blir många polisanmälningar det. Många trasiga skådespelare.

Jag gillar verkligen konceptet, men stannar definitivt hemma. Att köpa en zombie-t-shirt blir nog lagom för mig.

 

Glada munnar och utslitna hjärtan i fjällen

image

Dit han åker följer jag (och efter krönet väntar svart backe)

Det är ju lite olika hur man ser på det där med utförsåkning och färgkodning i fjällen. För mig till exempel betyder grön och blå backe ungefär ”Den här ska jag ta mig nedför” medan röd signalerar ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför utan att skada mig.” Svart betyder ”Den här backen ska jag försöka ta mig nedför med livet i behåll”. Jag sänker alltså mina krav och begär till slut föga mer än överlevnad.

Medan mitt mål alltså är att komma ner, verkar många mera allmänt sikta på att ta sig ner snabbt eller snyggt, eller kanske helst båda. De har en rent nedåtsyftande åkstil. Jag jobbar mycket mera i sidled än genomsnittsåkaren, och försöker till och med ofta avsluta varje sväng uppåtsträvande. Jag målar liksom glada munnar i backen, även om min mun inte alltid är glad. På så vis får jag ut många fler åkmeter per nedfart än de snygg-snabba och får mer åktid i relation till lifttid.

En gång tog jag en skidlektion. Det var en inte så bra idé. Skidläraren envisades hela tiden med att riktningen skulle vara nedåt. Hon uppmanade mig att släppa på. Jag uttryckte en avvikande åsikt. Hon vidhöll sin. Sedan var tack och lov lektionen slut.

Jag fortsätter att måla glada munnar i backen.

Och det händer faktiskt att jag målar dessa munnar i de svarta pisterna. När nioåringen bönfaller mig att följa med säger jag ibland ja trots att kroppen säger nejnejnej och trots att spindlarna börjar krafsa.

Några elever frågade under en diskussion idag hur mycket jag skulle vara beredd att göra för att rädda mina barns liv. Jag förklarade att jag till exempel skulle kunna slita ut elev Es hjärta ur hennes kropp med mina bara händer, trots att E är en förtjusande elev. Elev E föreslog då att vi skulle flytta fokus från henne men tackade för det tydliga budskapet.

image

Och man KAN åka på längden också

Så det är klart att jag drar en svart pist för att göra gossen glad. Det är ju ändå inte som att slita ut någons hjärta. Utom möjligen mitt, då.

Mange skämtar. Jag gråter. Vi är i fjällen.

image

Dimmiga fjälltoppar

”Nä vänta, vi kliver inte av här. Vi kan åka hela vägen upp.” Mange och jag delade en ankarlift och min ordinarie avstigningsplats var bara några meter bort.

”Öh, men … måste man inte åka svart backe då?”

”Närå, det går jättebra att skråa till Familjebacken.”

Jag stod alltså kvar och såg min gröna backe försvinna ur sikte. Några sekunder efter att det var för sent för att kliva av lät det plötsligt lite annorlunda:

”Jo alltså, en liten bit måste du förstås åka svart.” Han log. Det måste ha varit illvilligt.

Toppen som vi närmade oss låg helt dold i dimma. Sikten var skral. Jag hade inte stått på skidor på ett år. Jag åker grönt och blått. Jag kände mina skräckspindlar börja krypa uppför ryggen.

”ÅKA SVART?! Det går inte. Du får låta hämta mig där uppe.” De svarta krypen tassade på min ländrygg, kittlade min ryggrad, redo att sticka in sina giftgaddar.

”Så farligt är det inte. Det är bara en bit. Fast … öh, jag mindes inte att det såg ut så här här uppe…”

Ett par alldeles ostoppbara tårar trillade ut ur mina ögon, dock dolda av  skidglasögonen.

Mitt kroppsspråk, och för all del några väl valda ord, fick Mange att inse att mina spindlar menade allvar. Då förklarade han att han skämtade. Skämtade. Jätteroligt. Verkligen. Kan du inte skoja lite till är du snäll. Festligt Mange.

Så viftade han, i mina (tårfyllda och därmed något grumlade) ögon tämligen diffust, med staven in i dimman och sa att Familjebacken låg i den riktningen. Själv tänkte han ta den svarta nedfarten vi befann oss vid.

”Men…” pep jag. ”Dimma … skyltning … hallå?”

”Leta reda på något litet barn och följ efter det”, ropade Mange över axeln på väg mot det svarta stupet.

Men jag litar inte på små barn på fjälltoppar. De har ingen självbevarelsedrift och känner inte till skräckspindlarna. De åker svart lika självklart som de äter bullar till saft. Min nioåring åker sedan flera år svarta backar. På snowboard. Sådana individer är ju helt opålitliga.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

Jag tror han älskar mig ändå!

image

Ett kärleksbrev och en programförklaring

Den äktenskapliga krisen på Pilgatan kan vara hävd. Med ett paket pulvermos.

Vi äter potatismos både nu och då i vårt hus, men det är alltid hemstampat. Pulvervarianten är att betrakta som total nödföda. Och nu har Mange köpt ett paket.

Inget säger ”jag älskar dig” som ett paket pulvermos med lång hållbarhet.

Mitt inlägg om min önskan att få bunkra lite förnödenheter  framkallade oväntat många reaktioner, både på nätet och i min fysiska närhet, och jag överraskades av hur många som tycks dela min vilja att få sniffa den trygghet som ett schysst stash innebär. Som delar viljan att på en hylla i matkällaren ha vad som behövs för att klara en tids isolering i händelse av händelse. Eller annan händelse.

Mange sa alltså nej och efterlyste till och med en annan fru, då den nuvarande, alltså jag, tydligen inte hade alla hästar hemma. (Jag skulle gärna ha en häst hemma. Den ger mycket kött och kan också agera transportmedel. Någon regel kopplad till tätbebyggt område kullkastar säkert den möjligheten.) Hamstrar gör man tydligen när stormen/kravallerna/giftutsläppet/apokalypsen knackar på dörren.

Men om den håller för dörren då?

I alla fall läste jag pulvermospaketet som ett ”förlåt-älskling-självklart-får-du-bunkra-förnödenheter-var-du-vill-och-jag-älskar-dig-och-du-är-osedvanligt-snygg-idag-och-då-menar-jag-inte-bara-för-din-ålder-utan-hands-down-gorgeous-och-jag-lovar-att-klia-dig-på-ryggen-och-lyssna-på-ditt-prat-om-saker-jag-inte-bryr-mig-om-istället-för-att-titta-på-något-på-Netflix”.

Kan jag ha läst in för mycket? Var rygg-kliet too much?

I alla fall tog jag moset som intäkt för att jag nu får rensa en hylla i matkällaren och bädda med en snuttefilt där. En snuttefilt i form av köttfärssåskonserver, pasta, salt, värmeljus, flaskvatten, choklad och sådant där som jag nog får läsa mig till är bra preppervaror. Prepper light. Typ klara-en-vecka-effekt. Inte post-apokalyps. Inte Stjärnklart.

Jag tror i alla fall att det var vad Manges blick och pulvermoset sa till mig. Jag ville inte fråga och riskera att få min föreställning kullkastad. Kanske kan jag i vinter också få igenom mitt årliga önskemål om något slags säkerhets-kit i bilen. Extra vinterjackor och överdragsbyxor. Choklad och dryck. Värmeljus och tändstickor. Bara ifall, ni vet?

Inte? Inga sådana tankar hos er? (Jo hos dig va, Lena, som ju anförtrodde mig din Bullens-varmkorv-situation därhemma? Visst förstår du? Kom igen, Lena!)

Det här överutvecklade säkerhetstänkandet är inte helt nytt hos mig. Det visade sig när jag försökte tvinga Mange att låna min cykelhjälm när han skulle på spelning på en MC-klubb, och kanske också genom mitt vrål av fasa i Lalandia-helvetet. Det yttrar sig genom att jag önskar mig (och får) brandsläckare och överfallslarm i julklapp. Jag gillar trygghet och vaddering. Jag vet alltid var närmaste nödutgång är. Och jag låter nog Mange skjuta sig själv i foten hellre än att låta honom åka på road trip i semiantik bil som inte har bälteskrav och därmed heller inte några bälten.

Min bror är visst mera pragmatiskt lagd. Eller i alla fall mera odramatisk. Eller dramatisk, hur man nu vill se det. Till vänster ser ni hans ord image … och med tanke på min förnuftiga kommentar där, om att en sann prepper döljer sin natur, borde jag omedelbart ta tillbaka allt jag just skrev om mina framtida förråd.

Så – här kommer inte finnas någon köttfärssås på burk eller några tändstickor. Och det där moset äter vi till middag imorgon. Mmmm, vad det ska bli gott. Pulvermos. I magen, inte i ett prepper-stash.

Kom inte hit med hagelbössa när semi-apokalypsen slår till.

Här finns inget att se.

Inget att hämta.

Utom möjligen lite konjak. Vi är ju ändå civiliserade människor, pulvermoset till trots.

 

PS. För den händelse att jag övertolkat pulvermoset kan det ändå finnas hopp om äktenskapet. Jag kan ha uttryckt i något sammanhang att jag håller Lars Wilderäng ansvarig för en eventuell skilsmässa på Pilgatan. Som väl är har han axlat ansvaret och agerar personlig äktenskapsrådgivare i sin blogg. Förhoppningsvis kan hans handfasta råd rädda Manges och min kärlek.

Nackdelen är att jag kanske måste se en zombieskräckis. Jag är liksom inte mitt värdigaste, mest bedårande jag då jag utsätts för skräck i någon som helst form. Skräck klär mig inte, om man säger så.

Även detta ansvar hamnar på herr Wilderäng.

Fast zombies tror jag faktiskt inte på.

Än.

Inte alltid rädd

image

Alltid bra att ha

Nämen – present till mig? Det skulle du inte.

Verkligen… 😉

Tack Magnus.

Under middagen igår kväll frågade Karin om jag är lagd åt det sjösjuka hållet eller om det mera handlar om att jag är rädd.

Frågan kom inte helt ur det blå, för av någon anledning hade vi pratat båt i sisådär tjugo minuter. Under fördrinken smet Mange förresten iväg med en något skyldig min när hans telefon ringde. Det visade sig vara Fredrik som rapporterade att en DC 23:a låg granne med dem där de befann sig med sin båt. Tydligen är det inget konstigt alls med att någon ringer och rapporterar sådant. Inget.

I vilket fall ska vi visst åka och hälsa på just den båtplatsen imorgon. Tänk så det kan slumpa sig.

Jag svarade Karin att jodå, tyvärr är jag lite rädd för båtåkande om sjön inte ligger spegelblank, himlen är molnfri och land är på enkelt simavstånd. Då fnös Mange.

”Du är ju rädd för att gå till brevlådan!”

Jag vill bestämt dementera det. Jag är helt orädd för att gå till brevlådan. Det gör inte ens något om det är dåligt väder. Brevlådor är ofarliga.

Kanske har jag kommit att framstå som en osedvanligt rädd person, och jag känner att jag vill framhålla det faktum att jag kan vara lite orädd också.

  1. Jag är dum-orädd när det gäller hästar. Mången gång har jag flugit som en vante, men som en guldfisk är jag lika glad när jag sitter upp igen. (Nej, guldfiskar rider inte. Ursäkta det trassliga bildspråket.)
  2. Fly mig en främling och jag pratar med hen. Bara jag inte måste be om en tjänst eller sälja något. Typ en bok. Då äter jag hellre upp min fot.
  3. Jag har bestigit Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu. Det läskigaste i samband med det var nog bungalowen vi hyrde vid bergets fot inför bestigningen. En insektsintresserad biolog skulle ha dånat av glädje. Själv sov (eller vakade) jag med ett lakan över huvudet och hörde och kände insekter stora som Eva och Pikachu, mina dvärghamstrar, trilla ner på mig. Plopp-plopp-plopp.
  4. Utan att besitta en sångröst att yvas över framförde jag på studenten inte en utan två sånger inför en fullsatt aula.
  5. Jag har beställt – och ätit – mat på en nattmarknad för fiskare på Borneo. Utan att veta var närmsta toalett fanns.
  6. Jag har gett ut en bok.

Så det så.

Min omtänksamma reptil

amygdala

Min vän Reptilhjärnan. Den vill mig väl. Zzåå väl.

Jag är hemma och jag lever. Under några sekunder under vår veckolånga husbilsodyssée var jag inte övertygad om att jag skulle sitta i mitt uterum och knappra på tangentbordet igen.

Efter skönhetsupplevelser på norra Jylland och två roliga dagar på Legoland trädde vi in i Helvetet. Lalandia. Badpalats enligt många. Tortyrkammare enligt mig. Det är helt enkelt inte en miljö jag mår bra i. Jag besväras av den offentliga avkläddheten och jag ogillar de klorstinna bassängerna fyllda med barn som kanske, kanske inte, orkar gå till toaletten när de behöver kissa. Jag finner det olustigt att leta efter just mina barns våta huvuden som ser ut som de flesta andra barns våta huvuden för att se att de är okej. Badhus är farliga, säger min hjärna till mig. Jag håller med. Och kalla.

Lalandia hade dock potential att förbättra min syn på offentliga bad. Luften var behagligt varm (första gången jag upplever det i ett badhus) och bassängerna kändes ofarliga. Barnen är som fiskar i vattnet och jag kände mig avspänd. Nästan välvilligt inställd till hela situationen.

Kanske var det därför jag inte var på min vakt. Kanske var det känslan av värme och trygghet som lurade mig.

”Mamma du måste åka med!” Mange och kidsen kom bärande på en gul jätteluftmadrass med utstansade sittplatser för fyra.

På Legoland hade jag åkt alla åkattraktioner och jag kände mig rätt så tuff (ja, jag vet att det är en nöjespark för barn) och i kombination med värmen och den synbara tryggheten i vattenlekstugan sa jag ja. Jag tror till och med att jag log. Trappa efter trappa klättrade vi uppåt och när vi till slut la madrassen i åkrännan var jag fortfarande rätt så självsäker.

Det varade inte länge.

Röret vi åkte i hade en enorm diameter och snart började vi skejta upp på sidorna så högt att jag var rädd att vi skulle slå över, liksom tappa väggkontakten. Sedan blev mina tankar helt omöjliga att styra över. Det sista jag tänkte klart var att jag inte får visa min skräck för barnen. Jag får inte inte inte inte skrämma barnen.

Sedan vrålade jag rätt ut. Tokskrek. Ylade. Gråtbrölade. Min skräck hade fått eget liv och ville ta sig ut ur min kropp genom min mun och mina ögon. Reptilhjärnan hade helt tagit kontroll över mig, och trots att jag någonstans faktiskt förstod att det inte kunde vara himla farligt överröstade den rackarns reptilen alla sådana tankar och skrek åt mig att DET HÄR ÄR DET FARLIGASTE MAN KAN GÖRA I HELASTE VÄRLDEN OCH DU KOMMER ANTAGLIGEN ATT DÖ ELLER ÅTMINSTONE FÖRLORA FÖRSTÅNDET ELLER NÅGON KROPPSDEL SÅ DET ÄR BÄST ATT DU SKRIKER SOM OM DJÄVULEN FÖRSÖKTE SLITA HUVUDET AV DIG!!!!!

Dum reptil.

När vi kom fram till ett stup (vem bygger in ett fritt fall-stup i en jätterutschbana utan att skriva någonstans att det finns ett sådant?!?) var jag dock benägen att hålla med min reptil. Antagligen skulle jag dö. Jag följde hans råd.

Sedan minns jag inget förrän jag på svaga ben välte mig av madrassen vid slutet av helvetesbanan och hulkade i Manges famn. Jag grät av efterskräck och av förtvivlan över att ha traumatiserat barnen. Då tittade Johan på mig med glittrande hoppfulla ögon:

”Vi åker igen va?!”

Han tittade lite överraskat efter mig när jag snyftande hasade bort till en vilstol och sjönk ned i den. Barnen skulle visst gå mentalt oskadda ur helvetesåket. Min familj ställde sig förväntansfullt i kön igen.

Någon timme senare pratade jag med en kvinna vi lärt känna på campingen. Hon och hennes familj var på väg mot skräckröret. Jag sa att den gula kanan var ytterst otrevlig. Ytterst. Jag tittade menande på hennes döttrar. Hon log.

”Ja, tjejerna tyckte att den var lite läskig första gången vi åkte den.”

Jag skulle vilja skriva att tjejerna var 17 och 19 år gamla, men det var de inte. De var 6 och 8.

Jag skulle också vilja skriva att jag tog tjuren vid hornen och övervann min rädsla. Att jag satt upp på hästen igen och åkte det förbaskade röret. Men det gjorde jag inte. Lyckan över att inte befinna mig på den gula madrassen i fritt fall var så mycket större än den potentiella glädje som skulle komma av att jag åkte igen.

I bakhuvudet väste min reptilhjärna ömt åt mig att det var ett bra beslut. Den viftade lojt men varnande med svansen (Har ormar svans? Är ormar svans?) när jag för en kort stund övervägde att återvända till traumaplatsen. När jag släppte taget om revanschtanken vaggade den sig mjukt till rätta och suckade nöjt.

Jag gjorde detsamma i vilstolen.

Min lilla orm och jag.

Zzzzzz.

Och sedan påminde den mig om att den ska följa med mig när jag ska segla i sommar. Det känns ju tryggt.

 

 

Bild från olleleckne.se

Tack, mina rädslor

AV4R2783Jag är rädd. Jag är jätterädd.

Jag är rädd för att Magnus ska bli nedslagen på väg hem från en spelning. Svårt misshandlad. Jag är rädd för att Adam ska cykla vilse i mörkret på väg hem från någon kompis han aldrig har varit hos förut och be fel person om hjälp. Jag är så helvetes jävla skiträdd för att Johan ska falla mot en betongramp från sin kickbike och inte ha sådan tur som i höstas då det räckte med ambulans och akuttandläkare. Jag är rädd för att det ska stå en polis utanför dörren när det ringer på sent på kvällen. Jag är rädd för att få en sjukdom som gör att mina barn inte får ha kvar mig. Vill inte en gång till röntga hjärnan och se fler läkare tillkallas till monitorn på andra sidan glasrutan. Jag är jätterädd för att behöva gå på en väns begravning. Jag vet hur hemskt det är. Jag är dessutom klippt dödsrädd för stora spindlar.

Jag är jätterädd för jättemycket. Men jag är glad för mina rädslor, känner mig privilegierad. Mange har inte blivit nedslagen, Adam har inte frågat fel person om hjälp, Johan klarade sin krasch (även om mitt liv frös till is, stod helt stilla). Den enda polis som ringer på min dörr är Jens, och då vill han bara hämta hem sin son eller kanske äta middag och klå Mange och Anna i ”Med andra ord”. Min hjärnröntgen visade inga avvikelser, inte heller min biopsi. Jag har tyvärr begravt vänner, men har ingen anledning att tro att jag ska behöva göra det igen. Inte på länge.

Och jag HAR faktiskt dammsugit upp spindlar. (Fast nu är jag rädd att de förökar sig i dammsugarpåsen.)

Jag tycker inte att det gör så mycket att vara rädd, tänker att jag är lycklig som inte sitter vid en misshandlad Mange och undrar hur det ska gå. Är själaglad att jag inte sitter i ett väntrum under renovering, med halvgenomskinlig byggplast istället för väggar, på ett oväntat tyst universitetssjukhus och väntar på behandling. Minns hur jag kände mig så fruktansvärt liten och ensam i den där märkliga ödsligheten i väntan på läkaren. Och jag kan bokstavligt talat gråta av glädje över att mina barn mår bra. Bra-gråta.

Min värld där dessa saker inte drabbar mig blir tydligare när rädslorna finns så där nästan inom synhåll. De tränger sig inte på, finns bara där och påminner mig om vilken fantastisk jävla tur jag har.

Förutom spindlarna då. De är alldeles på riktigt. Men det kan jag ta. Väldigt gärna.

Mange är kanske inte alltid lika nöjd med mina rädslor, för jag håller dem inte alltid alldeles för mig själv. När han skulle på spelning på en mc-klubb (typ ett sådant ställe där bandet spelar bakom ett galler) hade han slarvat bort sin cykel och kunde av någon anledning inte ta bilen. Han tyckte att det var besvärande nog att låna en damcykel att hoja in på klubben med, och vägrade faktiskt att låna min cykelhjälm av märket Mango trots att det var mitt krav för att låna ut cykeln. Muttrade något om att det nog var större risk att bli skadad om han dök upp i den utstyrseln.

Han kom hem helskinnad.

Och när han och några kompisar skulle åka på somrig grabbresa i Ronnies coola mustang blev det inte riktigt som de tänkt. En timme före avresa ringde jag till Ronnie och storbölade. Snörvlade om ”…livförsäkring…oklart…åtta faderslösa barn…” och liknande. Mustangen är nämligen typ semiantik och har inga säkerhetsbälten. ”MED BILTURISTER PÅ VÄGARNA!”

De åkte Audi.

Så jag försöker vaddera världen lite. Där det går. Curlar, skyddar.

Och gläds åt mina rädslor. Tackar dem för att de håller de stora fasorna borta.

Men ibland håller jag lite extra hårt om överfallslarmet i fickan eller lägger ett basebollträ under sängen. Klappar lite på julklappsbrandsläckaren (husets tredje) och njuter av alla tigande brandvarnare. Trycker på mig cykelhjälmen (som Mange inte ville låna) och kollar så att poolskyddet sitter som berget.

Just nu tänker jag extra mycket på en vän och hoppas att rädslan håller fasorna borta där.

Och jag vet alltid var närmaste nödutgång är.

 

(Så hur läskigt kan det vara att ge ut en bok?! Löjligt.)

 

 

 

Hämtmatsvalborg och utmaning

Jag gillar goda, vällagade middagar och vackert dukade bord. Trerätters, femrätters, utvalda viner. Men jag älskar också enkelheten! I går var det Valborgsmässoafton, för mig en dag befriad från traditioner. Det är det tydligen för många av mina vänner också. I måndags kom ett gruppmess från Linda (vardagslogistikern): ”Hämtmat och häng hos oss på Valborg?” Resultat: sexton vuxna och ännu fler barn (svårräknade rackare de där) beställde sushi, thaimat och pizza, skopade upp Big Pack till kidsen och just hängde.

image

Ett sisådär försök till grupp-självfie

Väldigt enkelt.

Väldigt trevligt.

Och Fredrik och jag bekräftade ett tidigare uttalat löfte till varandra: I sommar utmanar vi våra vardagsrädslor. Jag ska köra stor segelbåt (räddräddräddrädd för mörka vatten) och Fredrik ska upp på hästryggen. Ann byggde ut planen en aning och föreslog att ett litet slott eller annat herresäte skulle kunna nyttjas i anslutning till ridturen. Ingen protesterade. Så i sommar blir det en natt på en kobbe någonstans, och en på något litet herresäte. Och ett par små rädslor kommer att få däng så det tjongar.

Båten har vi, men kan någon rekommendera ett litet herresäte (eller annat trevligt boende) med tillgång till välartade hästar?