”Läsvärt, välskrivet och mycket spännande”

Författarintervju Lotta Lexén - Johannas deckarhörnaNär jag behöver boktips surfar jag ibland runt på bokbloggar, och en av de sajter jag gärna återvänder till är Johannas deckarhörna. Jag gillar hur recensenten där verkligen engagerar sig i de böcker hon bjuder på reflektioner kring och hur hon tar upp både innehåll och form. Därför var min glädje extra stor när Johanna valde att ta sig an både mina böcker och mitt författarskap.

Om Förlust skriver Johanna: ”Lotta Lexén tar oss i den här boken återigen med ut på den östgötska slätten och in i en annan värld, Hannas värld, fylld av saker vi andra inte kan förnimma. Det finns en lätt suggestiv ton över den här egenskapen att ta sig in i andra människors tankar som Hanna besitter, och författaren hanterar det på ett sätt som övertygar – trots att jag är en skeptiker mot allt övernaturligt. I Hannas fall känns det självskrivet att man kan vädra sig till människors tankar, det blir på något vis en helt naturlig del av hennes karaktär.

Spänningen infinner sig redan från första sidan, och Lotta Lexén skildrar skickligt miljöer och karaktärer. Dialogen flyter och de två parallella berättelserna flätas skickligt samman. Det här är förvisso delvis en deckare, men knappast inte någon självklar sådan. Jag gillar att Lotta Lexén bjuder på en så annorlunda berättelse, att hon vågar bjuda på något helt annat än det som deckargenren (även om den numera är bred) vanligtvis innebär. Det är också en berättelse om det vi inte alltid förstår, om vänskap, kärlek och ondska. Läsvärt, välskrivet och mycket spännande är mitt omdöme om Förlust.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Om Genom dig har hon tidigare skrivit bland annat så här: ”Lotta Lexén har skrivit en ovanlig och mycket sinnlig spänningsroman där högt tempo blandas med djupa känslor” och ”Genom dig är sammanfattningsvis en spännande och välskriven bok som känns nyskapande och Lotta Lexén visar att även egenutgivna författare som inte är knutna till de stora förlagen är väl värda att läsas.” (Klicka här för att läsa hela recensionen.)

Detta är självklart ord som värmer! Kul är också att Johanna har intervjuat mig om mina böcker, mitt skrivande och om egenutgivning. Där kan ni bland annat läsa om hur mycket av mig själv som finns i mina böcker, hur min skrivprocess ser ut och om vikten av en Mange. Läs gärna intervjun genom att klicka här. Där hittar ni också en binge boktips från mig om ni undrar vad ni ska sätta tänderna i härnäst.

Vill du recensera eller sälja Förlust?

Vem släpper du in i ditt huvud, Hanna Brander, Lotta LexénI detta nu rasslar kanske Förlust runt i tryckpressarna. Om ett par veckor kommer en lastbil och lämnar av en galen volym böcker på min garageinfart. Lovely. Läskigt. Och fullkomligt överväldigande om jag minns rätt från förra gången. Jag skrattade så att jag grät när jag såg de ca 3300 böckerna landa, så orimligt mycket kändes det. Nu är de snart slut, men de nya fetare böckerna kommer att ta ännu mera plats.

Som ni förstår skulle jag behöva bli av med en bok eller två. Eller 3000.

Har du en bokblogg eller skriver du bokrecensioner för en tidning eller annan inrättning skickar jag gärna ett exemplar till dig om du hör av dig till mig.

Har du en butik, ett café, en plantskola eller något annat ställe och skulle vilja sälja mina böcker hos dig så hör av dig. Jag har piffiga bokställ och kommer gärna och signerar boken. Jag har ett fast handslag och kommer inte att ropa otidigheter.

Ska du ha en kundkväll eller annat jippo och vill ha en författare på plats? Hör av dig till mig. Jag gillar jippon och har många tjusiga klänningar.

Är du med i en förening som tycker att det vore kul att höra mig prata om mitt skrivande och om mina böcker? Hör av dig till mig. När jag nu har slutat att jobba som lärare saknar jag att få prata inför trevliga folksamlingar.

Annars blir det lite trångt i källaren 😉 .

Förlust, framsida - Lotta Lexen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stjärnströssel över Stjärndamm

Omslagsbild-Lars--Wilderäng”Den lätta vägen är inte alltid den rätta”. Den devisen återkommer i Lars Wilderängs Stjärndamm (Massolit), den avslutande delen i Stjärntrilogin, och tillsammans med uttrycket ”Man tar inte en kniv till en eldstrid” har en hel del av bokens kärna fångats.

Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som beskrivs i Stjärnklart, och den elektroniklösa civilisation som mödosamt startat om riskerar att utplånas, vilket vi kunde läsa om i Stjärnfall. I den avslutande delen i den dystopisk-apokalyptiska tekno-action-sci-fi-serien får vi veta hur det går för mänskligheten – här representerad av en liten grupp överlevare. Ja, de är inte bara överlevande, de är överlevare. Viss skillnad där, och även det en del av bokens kärna.

Vi känner igen karaktärerna från de tidigare böckerna, men som vanligt gäller det att inte fästa sig vid någon allt för mycket. Den sentimentalt lagde bör kanske hålla sig borta från Wilderängs böcker, då han har en tendens att ta livet av folk. I parti och minut. Jag tillhör förvisso de sentimentala, men har blivit något mera hårdhudad och vet att döden lurar runt varje hörn, eller sida, i Stjärnserien. Jag accepterar stoiskt döden i den här förpackningen.

Den i Stjärnfall presenterade och tämligen överlägsna fienden håller med sin speciella stridsteknik eller arsenal eller vad jag ska kalla den våra protagonister i ett järngrepp. Det tycks ungefär som om det enda sättet att överleva är att låsa in sig i ett bankvalv och kasta bort nyckeln, en metod som dock får vara att betrakta som en kortsiktig lösning. Och våra hjältar har större ambitioner än så, och det är här de båda deviserna kommer in. Det gäller att vara beredd på uppoffringar och det gäller att satsa stort. Gustaf Silverbane, Filip Stenvik, Anna Ljungberg, Jocke Sorbin och de andra nöjer sig inte med mindre. Go big or go home.

Actionscenerna är många, men jag tycker själv bäst om de mera lågmälda scenerna och de bilder av samhället som ges. Ett samhälle där toalettpapper och blöjor är exklusivare än datorer och aftonklänningar, och där praktiska kunskaper och uthållighet är hårdvaluta. Ett samhälle där industrialiseringens tekno-krona minst sagt har hamnat på sned, där din BMW är värdelös men din ko, om du har en sådan, är guld och där ett paket Panodil kan vara värt att döda för.

Att fienden bokstavligt talat har sneglat på 2000-talets populärkultur för att skapa sina vapen gillar jag, som den The Walking Dead-nerd jag är. Vad hotet från hasande odöda och en söndertrasad samhällsstruktur gör med individ och samhälle fängslar mig, och det temat syns tydligt också i Stjärndamm, även om Stjärnklart har ett ännu mer framträdande fokus på detta trots att ingen ännu hasar i den boken, annat än av utmattning.

Stjärndamm är en mörk bok, som sig bör för en dystopi, men inte utan glimtar av hopp. Den visar på människans anpassningsbarhet och styrka, även om svagheterna är många och bitvis kan kännas överväldigande. Men framför allt är Stjärndamm en actionbok av bladvändarkaraktär där liv och död ständigt står på spel. Och där den lätta vägen sällan är den rätta.

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Prio ett – värd paljett!

PrioettIkväll drar jag på den lite för tajta paljettklänningen och firar Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W). Och jag råkar veta att den är väl värd att fira. För några dagar sedan skickade förlaget ett förhandsexemplar till mig och jag har alltså redan haft nöjet att möta Jana, Mia, Henrik och de andra från serien som nu består av tre böcker (Märkta för livetVita spår och nu Prio ett).

Recensionsdatum för boken ligger några veckor framåt i tiden, men ett par citat från min redan nedplitade recension kan jag bjussa på redan idag:

”Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.”

”Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.”

Som ni förstår gillade jag vad jag läste och med dessa citat kan jag knappast ha förstört spänningen för någon 😉

Nu ska jag packa silverskor och paljettklänning med matchande väska och Mange plockar fram finkostymen. Det förtjänar som sagt denna bok och dess författare!

 

 

 

Om de märkliga följderna av att krocka med en röd Chesterfieldsoffa

boktipsJag vill åka till Tiveden och bli rejält förolämpad av Ingrod. Det är Lars Vasa Johanssons fel. I morse lyssnade jag färdigt på Johansson sköna skröna Den stora verklighetsflykten (Forum, Bonner Audio, Storytel), och sista biten sänkte jag uppspelningshastigheten för att putta slutet lite, lite framför mig. Slut tog den ändå, och jag fick inte känslan av att en uppföljare är att vänta. Detta beklagar jag. Nästan överklagar, faktiskt.

Den med mig jämnårige, något avdankade och klart osympatiske magikern Anton befinner sig på trollerishowturné i Västergötland. Hans arena är oftast ett servicehem, där han får klämma in sig mellan pingisbord och rollatorer. Man kan säga att han inte känner att hans karriär har blivit allt vad han önskat. Man skulle till och med kunna påstå att han även för sig själv i mörka stunder kan erkänna att hans liv lämnar en del övrigt att önska. Med en besk smak i munnen åser han på avstånd barndomsvännernas hejdundrande framgångar i trolleribranschen samtidigt som han själv blir avbokad från ett par gig och surmulet beger sig hemåt.

Han kommer inte så långt. Tyvärr råkar han typ råna en bensinmack på jordnötter, absolut inte torrostade, och så råkar han krocka med en röd Chesterfieldsoffa. Detta för honom långt in i Tivedens skogar, bortom de snitslade turiststråken, där han olyckligt nog dissar en liten tösabit som mitt ute i bushen önskar hjälp med att plocka sju sorters blommor. Tyvärr råkar han då bli dödsmärkt av henne, en dödsmärkning som inte ens Gunnars rulltårta biter på. Gunnar är den man som tillsammans med sin hustru Greta ger Anton logi. Logi och rulltårta. Mycket rulltårta. De råkar också vara lite connectade i den magiska Tivedsvärlden och agerar språkrör mellan Anton och Lortpackan, det urväsen tillika drottning över Tiveden, som har makt att beordra oknyttet att ta tillbaka sin dödsmärkning. Allt Anton behöver göra är att klara av tre utmaningar. Eller questar, som hans nyvunna rånarbekantskap Jorma skulle ha sagt. Anton väljer, efter vissa vedermödor, det han tror är minsta motståndets väg och tar sig an utmaningarna. Bland häxkärringar med förkärlek för alfapet, rasistiska gengångare och en riktigt, riktigt gnällig Tårdypare trevar sig den desillusionerade magikern tjurigt men tämligen målmedvetet fram i sin skräddarsydda kostym. Och ibland med ett ess i rockärmen.

Det här är Johanssons första roman (men inte första alster), men rulltårta och garnsvin vad jag hoppas att det inte är hans sista! Jag log genom nästan hela boken och fnissade mer än en gång för mig själv. Johansson har ett ett språk och en stil som för tankarna till Fredrik Backman, och för all del uppvisar antihjältarna (eller kanske hjältarna) Ove och Anton en del likheter. Johansson är ändå alldeles sin egen och jag vill ha mer av honom.

Och vilken lyckad kombo att låta Johan Svensson läsa Den stora verklighetsflykten. Rätt uppläsare kan höja vilken ljudbok som helst ett snäpp eller två och här blir en redan lovely roman alltså ännu bättre. Johan Svensson är Anton. Avmätt, lakonisk, bitter och underbar. Alldeles utan några större åthävor. Det bara sitter som en smäck.

Tack Lars Vasa Johansson. Jag hoppas innerligt att du redan filar på nästa roman. Annars tar jag ett snack med Tårdryparn, och då ska det till bra mycket rulltårtor och saltränder om du ska klara dig helskinnad ur hans gnälliga klor.

 

Wilderäng klipper till mig i bakhuvudet, men jag reser mig

stjärnfal_ls_widegcmyk_10813Den smarte läsaren / boklyssnaren som vet att en bok ingår i en serie väntar till dess hela jäkla serien är utgiven innan hen börjar läsa. Jag är inte en smart lyssnare och för det straffas jag nu med sisådär ett års väntan.

I höstas svepte Lars Wilderängs Stjärnklart undan fötterna på mig och påverkade faktiskt min vardag. Inte så där omvälvande som när man får barn, skaffar sig en utbildning eller träffar den stora kärleken (vilket faktiskt också kan vara något av en utmaning om man som jag träffar Mange), men lik förbaskat en klar påverkan. (Sök på prepper eller Stjärnklart här i bloggen för att få veta mera om det. Eller för all del på Mange.) Jag blev småskaleprepper och började bunkra chili con carne och delikatessknäcke som om morgondagen var att betvivla.

Stjärnfall, som just har släppts på Storytel (förlag: Massolit) som ljudbok och som snart finns i butik, får mig inte att hasta till en frilufts- eller vapenbutik, men den underhåller mig från första till sista sidan och får mig nästan att överväga att investera i ett gäng robusta cyklar, bara i fall. Och kanske några UV-lampor och hygienartiklar och fröpåsar och BOL och BOB och EDC och … Nåja. Lugn Mange, jag ska behärska mig den här gången.

För, tack och lov, träffar inte Stjärnfall lika close to home som Stjärnklart. Jag vill inte ge bort för mycket av handlingen, men låt mig säga att low tech möter high tech på ett sätt som underhåller mig mycket och som får mig att vilja läsa mer, helst nu direkt, men som alltså inte får mig att utöka mitt 72-timmarsstash. Jag äger faktiskt ingen foliehatt. Än.

Boken utspelar sig mestadels tio år efter Nedsläckningen som vi fick uppleva i Stjärnklart, i en värld som alltså varit utan elektronik i tio år. Hur ett sådant scenario påverkar ett samhälle lyfter Lars Wilderäng målande, detaljerat och informativt fram och det känns verkligen inte som om han bara skjuter från höften. Researchen är mycket välgjord och den bitvis otroliga berättelsen känns därför trovärdig. I kapitel tolv smyger förvisso herr Wilderäng upp bakom mig och klipper till mig i bakhuvudet med en stekpanna, men trots den … väg … som berättelsen tar där bibehålls så mycket trovärdighet som man rimligtvis kan begära efter en dylik … vändning. Jag gillar’t. Rejält.

Vi följer människor vi lärde känna i Stjärnklart. Barnmorskan Lena som utan mediciner kämpar för att befolkningen ska öka, nanomitforskaren Anna som försöker reda ut hur det elektroniska dammet som orsakade Nedsläckningen fungerar, General Silverbane som med något diktatoriska medel försöker ordna stabilitet i Federationen Västra Götaland, storbonden och f.d. preppern Filip som vet att alltid hålla ryggen fri, med flera. Vi möter ett samhälle där höjden av status är en vit skjorta, där papper är en kapitalvara och där en infektion ofta innebär död. Ett samhälle där den som begraver husets döda får ta över det och där den som odlar marken äger den.

Och vi får huka oss tillsammans med huvudkaraktärerna när det visar sig att Nedsläckningen inte var slutet, utan början.

På senare tid har jag vidgat min tidigare tämligen begränsade kulturella smaksfär till att inbegripa, för att inte säga omhulda, The Walking Dead, ett populärkulturellt ställningstagande som inte är fel att ha gjort inför lyssnandet på Stjärnfall. En av personerna i boken tycks ha delat denna faiblesse med mig, och dessutom hängivit sig åt preppande, något som nära på leder till hans undergång. 😉 En ny maktfaktor som vi stöter på i boken har även hen fördjupat sig i populärkultur och vet att använda sig av denna i sitt maktutövande. Hen tycks också ha sneglat lite på hipsterkulturen. Jag är säker på att Lars Wilderäng log ofta när han skrev boken.

Visst finns en ton av civilisationskritik i Stjärnfall, men jag känner mig övertygad om att Lars Wilderängs huvudsakliga syfte här är att underhålla. Och det gör han med besked.

Men ska jag nu alltså behöva vänta ett år på att följa människorna på fästningen och i skogen? Lars?!

Vita spår – gott sällskap i hängmattan

imageI inledningen av Vita spår av Emelie Schepp  (W&W) sitter huvudpersonen Jana Berzelius på Bishops Arms i Norrköping. Just där satt jag för en tid sedan och intog en lätt middag innan jag skulle till releasepartyt för just Vita spår. Det tar en liten stund innan jag kan skaka av mig krocken mellan verklighet och fiktion, men snart har Emelie Schepp lockat in mig i bokens värld och jag hör inte längre hennes röst när jag läser.

Jana Berzelius, som vi lärde känna i Märkta för livet, är åter huvudperson. Som åklagare blir hon förundersökningsledare för ett fall som inledningsvis inbegriper en död och en försvunnen kvinna samt en hel del heroin. Det visar sig vara en stor härva och den visar sig också sträcka sina tentakler besvärande nära Jana själv. Och den kvinnan har ju som bekant, för oss som läst Märkta för livet, en del att dölja. Ja, en hel del till och med. Parallellt med försöken att lösa fallet kämpar hon därför med att förhindra att någon får veta hennes egna mörka hemligheter. Eller faktiskt är det Janas huvudsakliga syfte. I ärlighetens namn är hon väl inte så förtvivlat hungrig på att lösa fallet.

Det finns det dock andra som är, bland andra den pepparkaksdoftande utredningschefen Gunnar Öhrn – som också har att tampas med en möjligtvis otrogen sambo; Kriminalkommissarie Henrik Levin – som står i begrepp att bli trebarnspappa och som dessutom måste stå ut med en sur, snattande kollega; kriminalinspektör Mia Bolander – en ständigt pank, småsnattande surpuppa i ständigt behov av nya män, helst utan fotfetischism men i värsta fall med; kriminaltekniker Annelie Lindgren – som har lika svårt att klara av sitt tionde samboskap (med samma man) som hon har att motstå det praktarsle hon föraktar; Rikskriminalchef Anders Wester – praktarsle; med flera.

Runt Jana cirklar också på ett mera personligt plan åklagare Per Åström något kärlekskrankt och dessutom finns hennes föräldrar där. Helt klart mindre kärlekskranka. Modern vill ha en relation med dottern men tycks leva för starkt i skuggan av sin make, Karl Berzelius, som tycks sky sin dotter. Om inte som pesten så åtminstone som en ytterst besvärande influensa med potentiellt invalidiserande biverkningar. Hennes starka personlighets och numera goda själkännedom till trots surrar tvivlen kring Jana. Varför är hennes adoption sekretessbelagd? Har hennes fars åklagarkarriär inte gått lite väl spikrakt? Och varför får denne överklassiga gentleman med faiblesse för klassisk musik besök av någon med grova, stålskodda kängor?

Ja, Jana Berzelius har många frågor hon vill få besvarade i Vita spår, men den största frågan för oss läsare är huruvida hon ska hinna hitta sin ärkefiende Danilo innan polisen gör det. Men även de andra, mindre frågorna intresserar. Själv är jag rätt så nyfiken på surpuppan Bolander och hennes frånvaro av impulskontroll och låga självrespekt. Varför har hon aldrig några pengar? Varför ligger hon upprepade gånger med en tåsugande man hon knappt känner men definitivt föraktar? (Inte bara för att kanske få en klocka, hoppas jag.) Och varför är hon så inihelskotta butter? Jag hoppas att vi får veta lite mer om Mias drivkrafter i nästa bok om Jana och människorna runt henne.

För fler böcker blir det, som väl är. Emelie Schepp har utlovat åtta böcker i serien och till Aftonbladet Söndag säger hon dessutom att hon hoppas att böckerna blir till film. Det hoppas även jag att de blir och jag håller det inte för otroligt. Jag har inga problem att se Noomi Rapace som Jana Berzelius.

Vita spår är en mycket läsvärd deckare med action och intressanta, föga insmickrande, karaktärer. Emelie Schepp ger oss inblick i den vedervärdiga knarksmugglingen genom så kallade sväljare och lotsar oss runt i ett Norrköping som hon känner väl. Jag vandrar gärna vidare med henne där. Kanske kan vi gå på Harrys där vi fullt möjligt skulle stöta ihop med Mia Bolander på jakt efter en ny man eller åtminstone ett par gratis öl. Eller kanske bara på flykt från sig själv. Jag bjuder gärna på ett par rundor drinkar om hon lovar att berätta lite mer om sig själv.

Eller så får jag vänta på nästa bok.

Två röster om ”Genom dig”

Genom-Dig-Framsida”Du bölar ju.”

”Gör jag inte. Det är den färska ingefäran. Och vitlöken.” Jag lagar Biff Teryaki och kanske kan det se ut som att mina ögon är blanka. Lite bara. Eller kanske som att det rinner någon liten tår då. Man får förstå att färsk ingefära är starka grejer.

”Vad var det du läste då?” envisas Mange. Han är ofta envis, men den här gången gör det inget. Jag vill att han ska läsa. Jag nickar mot datorn som står öppen.

Hej Lotta, jag vill bara tala om att jag precis kommit hem från en Teneriffaresa med min dotter samt min vanligtvis så äventyrslystna mamma. Döm om min förvåning när mamsen snällt låg i sin solstol dag ut och dag in och knappt kunde bemöda sig med att ens svara på tilltal. Hon läste nämligen din bok. Hon var okontaktbar. Men nu förstår jag henne. Jag tog över boken efter henne och jag är lika fast. Vi är båda väldigt imponerade över språket, karaktärerna och storyn och då känns det väldigt dumt att inte berätta det för dig;). TACK för härliga lässtunder!

Meddelandet kommer från en Hanna, vilket känns lite extra coolt. Så heter ju min huvudperson. Jag tänker att hon också är en sådan person som tar sig tid att säga något snällt när man har något snällt att säga. Jag hoppas i alla fall att min Bok-Hanna är lite som Mejl-Hanna. Sådana Hannor behövs.

Jag blir så galet glad över mejl som detta. Jag blir också glad när jag snubblar över kommentarer om min bok i andra bloggar.

”Lite urban fantasy”, säger Stefan Jonasson om Genom dig i sin litteraturblogg. Själv har jag kallat den spänningsroman, men tilltalas av den här benämningen också. Han har läst och uppskattat min bok vilket förstås värmer att få höra. En av de saker han lyfter fram som tilltalande är att staden i Genom dig aldrig namnges, något som är ”positivt i en trend då varje stad i Sverige ska ha sin egen deckare”. (Han gissar dock helt rätt om vilken stad som utgör förlaga med tillägg och hittepåplatser.)

Just det var något jag funderade en hel del över så det är kul att få en reaktion på det. Jag uppskattar för all del ofta verkliga platser i en bok, men ibland kan det ställa sig mellan mig och min läsupplevelse. Mons Kallentofts Linköpingsbeskrivningar kan ha den effekten på mig. Det är inget fel med dem alls, men min fantasi krockar med mina verkliga minnen av trakten och förtar helt enkelt en del av illusionen. Det blir för tydligt för mig att det är någons beskrivning jag läser, när jag i själva verket bara vill sugas in i boken och liksom vara i den.

Kanske blir Stefan Jonasson lite besviken på uppföljaren – han berättar att han vill läsa mer om min huvudperson Hanna Brander – då jag faktiskt i den namnger staden och plockar in verkliga platser. I alla fall gör jag det i mitt första manusutkast i vilket jag kommit ungefär en tredjedel in i handlingen. Det har nämligen visat sig att ganska många vill veta var boken utspelar sig och jag testar därför den känslan. Det går ju alltid att plocka bort. Vad tycker ni? Ska det vara uttalat var en bok utspelar sig? (Jag gillar ju att hitta på.)

Jonasson jobbar själv med slutredigeringen av sin debutroman, som tydligen började som en thriller men blev en kärlekshistoria. Det väcker ju onekligen min nyfikenhet.

Och så vill jag ju veta var den utspelar sig.

 

Hitta hem

hittahemFör ett tag sedan gjorde Susanne Boll mig sällskap på en resa och jag uppskattade hennes sällskap mycket. Hon följde med i form av en bok, romanen Hitta hem.

I Hitta hem, den fristående uppföljaren till Det enda rätta, följer vi tre kvinnor som just söker sin plats i livet. Alla tre är rejält tilltufsade av tillvaron och försöker återfå fotfästet. Alla tre är förstås i stor utsträckning ansvariga för den situation de befinner sig i men Susanne låter oss förstå bakgrunden, deras olika bevekelsegrunder. Här kommer nog hennes psykologistudier väl till pass, men det känns aldrig övertydligt, bara intressant.

Jag har lärt känna två av dessa kvinnor tidigare, i Det enda rätta, och jag gillar att återse dem. Både Helmi och Disa har svårt att upprätthålla sunda relationer någon längre tid och båda har lite svårt att förhålla sig till verkligheten och sanningen. Jag vill inte avslöja för mycket (jag vill inte förstöra Det enda rätta för den som inte läst den) och nöjer mig därför med att konstatera att de båda befinner sig i en knepig sits då romanen tar sin början. Disa förhåller sig till problemet genom att försöka avskärma sig, medan Helmi tror att hennes väg till frälsning är kontakt.

Länken mellan de båda är Yvonne, en självutplånande kvinna med illasittande kläder i förorten som lever för att behaga semialkisen Benke med hjälp av mat och underdånighet. Hon är Disas faster och Helmis före detta svägerska, men ingenstans mellan dessa tre löper relationerna friktionsfritt.

Så vad händer när man blandar en lesbisk potentiellt suicidal krympling, en sexmissbrukande onkolog på flykt från rättvisan och en misshandlad halvt alkoholiserad rejält bedagad skönhet som blundat för det man inte får blunda för? Och om man i blandningen också slänger in en hämndängel som lurar i utkanten, en näve övergrepp, en make-over och lite punk?

Jo, då får man en riktigt bra bok!

Dessutom gillar jag hur Susanne låter sin egen berättarröst färgas av karaktärerna och hur små detaljer får berätta vilka de är. Yvonnes Mariekex mot Helmis bullar från Gateau. Yvonnes svaghet för Hem till gården. Billigt vin mot dyrt. Visst skulle det kunna bli klichéer, men det blir det inte. Det blir istället ömsinta, detaljrika porträtt av kvinnor som kämpar för att hitta hem.

 

Bild från www.susanneboll.se