”Imponerande debut av Motalaförfattare”

imageNär jag åt min frukostfil idag fick jag ett sms från Ann, och direkt därpå ett från Camilla. De gratulerade mig till den fina recensionen i Corren. När jag klickade mig in på tidningens hemsida var jag glad att jag redan visste att det skulle stå något positivt för det var läskigt nog ändå. Att inte veta om en totalsågning väntar måste ju vara fruktansvärt.

Och recensionen var verkligen jättefin. JAG vill läsa den där boken som recensenten skriver om!

Bland annat så här skriver Jakob Carlander om min bok:

”Lotta Lexén har gjort ett gediget arbete med sitt skrivande. ”Genom dig” har det mesta av vad en modern thriller bör innehålla; vandring mellan olika tider, skiftande fokus, parallella berättelser och blinkningen mot det övernaturliga. Det är en berättelse som håller hög klass, är välskriven och som underhåller på precis det sättet en spänningsroman ska göra. Dessutom finns det ett livspussel som berör på ett djupare plan. Jag kommer att minnas denna berättelse. Som läsare ser jag beröringspunker med psykiatrikern och författaren Åsa Nilsonnes författarskap.

Lotta Lexén bor och verkar som lärare i Motala. ”Genom dig” är en debutroman och även förlagets första utgivna bok. Precis som vi på restauranger gärna vill ha närproducerat, tycker jag att vi läsare i Östergötland ska uppmärksamma denna roman. Här finns ingen anledning att gå över ån efter vatten. Ibland har debutanter som ger ut sina böcker på små förlag lite för bråttom att skriva ännu en bok efter en välvillig recension. Den faran hyser jag inte med Lotta Lexéns debutroman. Tvärtom. Jag hoppas hon skriver snart och mer. För detta var bara en början. Men en himla bra sådan.”

Läs gärna hela recensionen här: Klicka här!

Alltså, mitt kaffe smakar bättre än vanligt idag, och den grå himlen ser välvillig ut.

Dags att skriva uppföljaren.

Varning för skryt

Genom-Dig-FramsidaAtt människor läser min bok är både något fantastiskt och något überläskigt. Jag förstår ju att om någon inte tycker om den så lär hen knappast kontakta mig för att säga det (såvida hen inte är professionell recensent eller tycker om att göra andra ledsna förstås). Icke desto mindre blir jag MYCKET lycklig över den fina respons som har droppat in, och känner att jag måste få skryta lite med den.

Här är några av de kommentarer som på olika sätt har nått mig i skrift, från vänner och främlingar:

”Herregud säger jag bara. Detta var en bok utöver allt annat. Herregud. Varenda ord är nu lusläst och jag vill bara läsa ännu mer, hela natten. Du, detta var magiskt Lotta, magiskt!”

”Började läsa Lotta Lexéns bok Genom dig igår, fortsatte inatt när jag kom hem och läste ut den nu på eftermiddagen. En spännande bladvändare med andra ord och med en intrig som fångade en. Språket är mycket bra, men Lotta är ju en superb svensklärare, så annat var ju inte att förvänta. När kommer nästa bok?”

”Jag måste bara säga att jag fullkomligt drunknade i din bok, Genom dig. Det var liksom som att den gick genom mig hela tiden. Gåshuden var ett faktum på vissa ställen och skrattet likaså.
Jag älskar böcker som får mig att fundera på vem som kan ha gjort vad, och när man kommer till slutet så visar det sig att det inte alls är den man tror.
Jag lade inte ifrån mig boken någon längre stund och nu när jag har läst färdigt lär jag definitivt rekommendera den till resten av min bokslukande släkt! 🙂
Hoppas det kommer många fler böcker från dig, jag kommer köpa varenda en av dom!”

”Har precis läst ut din bok. Den var superbra!! Nu ser jag fram emot kommande böcker ifrån dig.”

”Lotta Lexén förstör min nattsömn… Hennes bok Genom dig är så spännande så man aldrig vill sluta läsa!”

”Det blev aldrig långtråkigt att läsa. Styrkan ligger i personbeskrivningarna hos karaktärerna. Stark empati i texten. En empati som är reflekterande och analyserande. Kontrasteringen mellan Hannas uppväxtmiljö och Saras/Simons blir till ett viktigt budskap; vikten av närvarande föräldrar. Det känns fint att läsa. Beskrivningen av Rita och Lennarts föräldraskap är ungefär så som jag själv försökt att vara som pappa. Sen har jag behövt stå upp och kämpa mot en hel släkt som ständigt ville kväva oss i för mycket kaneldoft.”

”Vi gillade den starkt och njöt av alla sidor.”

Det värmer så vidunderligt att läsa så fina ord. Att ge ut en bok är lite som av klä av sig naken på torget. Inte helt bekvämt. Föreställer jag mig. De här orden blir som en favoritklänning, så att jag kan slappna av lite. På torget.

Om ni förstår.

Om någon mer har läst boken och vill berätta vad ni tyckte vore det jättekul om ni ville skriva en kommentar på ”Genom dig-fliken” här på min hemsida.

Ni måste inte vara snälla, men ni får gärna vara det. Det värmer som sagt så gott.

Min första recension!

Att någon tar sig tid att läsa min bok är läskigt och coolt. Att någon dessutom tar sig tid att skriva så ingående om den är ännu läskigare och ännu coolare.

I sin fina bokblogg Boktanken skriver Joelinda (bokslukare och grafisk formgivare) bland annat så här:

”Betyg: Mysig spänningsroman utan en massa blod och snaskigheter, ett rikt och nyanserat språk, avsevärt mycket bättre än många andra liknande böcker jag läst på sistone.”

Och (om mina omslagshjältar):

”Formen. Ja, jag vet att jag snöar in på det här med formen – men det kan jag inte frigöra mig ifrån eftersom det är mitt jobb. Det betyder en hel del för mig att bokens omslag stämmer med texten, att det är snyggt eller vackert eller spännande eller något som får mig att vilja läsa. Inlagan är minst lika viktig, texten ska vara snyggt satt och utöver det rent grafiska så kräver jag att boken innehåller få stavfel, annars tappar jag intresset helt.

Här får jag skicka en ”tummen upp” till de två som gjort ett riktigt snyggt omslag, mycket proffsigt och tilltalande, fullt i klass med vad de stora förlagen producerar: Magnus Lexén och Linda Johansson (tycks vara författarens make respektive vän). Ska man kränga en bok i den svåra bokbranschen så är det nödvändigt att lägga tid på omslaget.”

Och (galet smickrande):

”Intressant är att Lotta Lexén i några rader till mig refererar till sin blogg, där hon sammanfattar ett författarsamtal mellan Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp som handlar om ”fullitteratur”. Jag har läst en bok vardera av dessa tre kvinnor nu och kan bara konstatera att i mitt tycke är Lexén den som skriver absolut bäst av dem.”

Klicka här för att läsa hela recensionen: Boktanken .

Asså serri… 🙂 🙂 🙂

En passande död

imageMed ett kluvet leende lägger jag ifrån mig Åsa Nilsonnes roman En passande död. Glad över att ha tagit del av texten, ledsen över att den är slut.

Femtiotreåriga psykologen Lina upptäcker en dag att hon inte kan förstå hur mycket klockan är genom att titta på sitt armbandsur. Genom logiskt tänkande och med stor ansträngning reder hon till slut ut problemet. Klockan är några minuter i tre och nedräkningen mot hennes död har börjat.

Hon har i olika sammanhang stött på Den Opassande Döden och hon tänker inte gå den vägen, med sina psykiska och fysiska förmågor utslagna av Alzheimers. Hon tänker ordna En Passande Död. En värdig död, som får henne själv och de få nära hon har omkring sig att må så förhållandevis bra som möjligt.

Hon ger sig själv ett år och en dag till att leva och börjar planera för sitt fortsatta men tidsbegränsade liv och för sin död.

Resan dit bjuder på överraskningar och insikter, både för huvudkaraktären och för mig som läsare. Mötet med en hjärnforskare och det vaga hoppet om bättring (och märkliga fysiska förändringar) rufsar om Linas beslutsamhet men får henne inte helt ur kurs.

Det är en stillsam bok om ett omvälvande ämne. Beskrivningen av hur hon tvingas organisera sin vardag när sjukdomen förvärras är smärtsam men nyttig läsning. Och hela tiden håller hon sin lägenhet välstädad och prydlig, ifall hon skulle råka dö. För sin utflyttade dotters skull. Väldigt berörande, men befriande osentimentalt berättat. Men när hon beskriver hur Lina börjar få svårt att känna igen sin dotter på bild gråter jag. Över det tragiska men också av den fina beskrivningen.

En passande död är en bok i min smak. Och slutet är … passande.

Det enda rätta

imageAtt läsa en Motalafödd författare som gav ut sin första bok själv är onekligen inspirerande. Men det är inte därför jag gillar Det enda rätta, den andra romanen av Susanne Boll. Det är, förutom att vara en välformulerad bok, en tankeväckande berättelse.

Helmi Laine, läkare på onkologen, har fått nog av att leverera dödsdomar och slutar helt sonika med det. Hon ger sina patienter en glättig klapp på axeln och förklarar att det inte är något fel alls med dem. Allt är tipptopp. Tack och hej. Möjligen skulle Jörgen Polström invända mot det positiva omdömet om han kunde tala från graven. Och hemma i Marias bräckliga familj växer knölen i Marias bröst i takt med att omvärlden och verkligheten tränger sig på henne. Kärleken tassar runt i berättelsen men är inte alltid ljus och enkel, och ibland förväxlas den med lust, makt eller tröst. Helmi dövar sin smärta med och utövar sin makt över unga män, Maria söker glömska och förnekelse genom en patient och nyförlovade Isabelle, berättelsens tredje kvinna, frestas att pröva sina läppar mot sin ungdomskärlek.

Susanne lyckas skriva både målande och tajt, något jag uppskattar. Inget i boken känns onödigt. För mig är den heller inte helt utan identifikationsfaktor då jag för några år sedan gick genom vårdapparaten för att undersöka potentiell bröstcancer. Från att känna en knöl och bestämma mig för att ta den på allvar till röntgen och biopsi. Att vänta på besked var vidrigt och mycket energidränerande, men nästan lika svårt var det första steget – att tillåta mig att faktiskt ta den jävla helvetesknölen på allvar, att acceptera att den faktiskt fanns där och att den faktiskt kunde betyda något. Jag har heller inte så svårt för att förstå Helmis beslut att liksom bara le och vinka. Att skita i allt det jobbiga. Att, på ett inte helt framgångsrikt sätt, låta patienterna slippa den självklara rädsla och förtvivlan ett cancerbesked medför. Bara solsken. Inget mörker.

För mig slutade det lyckligt. Knölen visade sig vara ofarlig. Men läs gärna Det enda rätta och se hur det går för Maria.

Läs gärna också mer om Susanne och hennes skrivande på www. susanneboll.se

Märkta för livet

imageMärkta för livet av Motalafödda Emelie Schepp är utläst och jag tyckte om den. Grundhistorien är mörk och spännande och vi lär känna intressanta personer. Kanske kunde fokuset ha legat på färre personer och istället blivit ännu djupare, men samtidigt är det ju trevligt med fler bekantskaper. Jag träffar gärna åklagaren Jana Berzelius igen och eftersom detta är första boken i en serie dröjer det nog inte länge innan jag får veta mer om vad hennes svarta förflutna har format henne till. Jag gillar att hon varken är särskilt empatisk eller sympatisk och hoppas att hon inte mjuknar. Inte för mycket i alla fall.

Att läsa om Emelie Schepps författarresa är också häftigt. Hon gav själv ut sin bok och har fått pall efter pall levererad till garageinfarten i Norrköping. Runt 35 000 exemplar har hon sålt, något som är en stor bedrift även med ett förlag i ryggen med allt vad det innebär av support, finansiering och marknadsföring. Den här kvinnan gjorde det ensam. Så jäkla imponerande! Nu har hon, inte helt överraskande, hamnat hos ett stort förlag och boken har sålts till flera länder. Vacker som en dag är hon också, även om det inte riktigt hör till saken.

Jag undrar förresten vilken svensklärare hon hade på Platen (Emelie är f.d. elev på det gymnasium där jag jobbar). Den stränga, kunniga, underbara Anita, eller kanske den entusiastiska, pedagogiskt hungriga Gunilla? Den sjal- och hattbeklädda poetissan Lindaräng? I alla fall hade hon inte den där Lexén som alltid klär ut sig. Så mycket vet jag. Tyvärr.

Läs gärna mer om Emelies författarresa och vardag på www.emelieshepp.se. Det här inlägget sammanfattar hennes äventyr så här långt:

Artikel i Norrköpings Tidningar. | Emelie Schepp.