Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.

”Det här är fan guld”

image

Joråsåatte…

Att lämna ifrån sig ett manus som ingen ingen ingen ingen annan än man själv har läst är lite som att lägga sitt hjärta på en bricka och bjuda runt det. Inte bara angenämt. Efter att ha stirrat på de 125 000 orden till dess de upphörde ha någon som helst betydelse släppte jag ändå taget och levererade hjärt… jag menar manuset till två testläsare.

Sedan la jag mig mentalt i fosterställning och tuggade på mina fingrar. Inte bara på naglarna. (Dock fortfarande mentalt. fingrarna sitter alltså kvar. Naglarna också.)

Efter mindre än två dygn återkom testläsare 1, en skrivande boknörd som läser romaner som funnes det ingen morgondag. Vi har bara setts hastigt ett par gånger, så när hon erbjöd sig att med rödpenna läsa mina ord blev jag överraskat själaglad. Och livrädd.

Och nu är jag nog kär i henne. Hon är kanske världens mest klarsynta person.

Till exempel skriver hon bland annat att hon tycker att jag ”har lyckats galet bra med att få läsaren att känna på ett visst sätt för alla inblandade karaktärer” och att hon ”blev helt blown away”. Sin glänsande begåvning visar hon vidare genom att skriva: ”Det gick inte att sluta läsa. Fy fan vad bra jobbat! Jag är så jävla imponerad! Så mycket som händer på olika håll och du lyckas hålla och knyta ihop alla trådar.” Ja, hon svär lite. Det är i sammanhanget bra tycker jag. Jävlarimej. Och när hon skriver ”Det här är fan guld” så tycker jag inte ens att hon svär längre. Jag har nog aldrig hört så vackra ord.

Nu ska jag bara lyckas kasta av mig den krypande känslan av att hon driver med mig så kommer jag nog snart att kunna lämna min fosterställning och stryka ungefär tusen ”ju” ur manuset.

Första utkastet till Bok Två färdigt!

image

En hel sida utan en Gary. Bra.

Jag avslutade 2015 med att skriva färdigt råmanus till min andra bok. Känslan är svår att beskriva. Eller kanske inte: Jag gick till badrumsbyggande Mange och tjöt. När han förstått att jag var glad föreslog han att vi skulle fira med bubbel, vilket kanske var den reaktion jag skulle ha siktat på direkt. Men tårar gick också bra, det är ganska mycket jag. Nu slutade för all del firandet med att jag och tioåringen låg i stora sängen och tittade på Dumma mej 2. Han gillar att jag skrattar så jag låter som en gris när vi tittar på den. Underbar film även femtonde gången man ser den. Mange fick ligga ensam i badet och dricka det uppkorkade bubblet, men verkade rätt så nöjd med att bara ha sällskap av Fredrik Backmans Britt-Marie. En god kväll för alla helt enkelt.

I alla fall fanns där till slut 125 000 ord och 704 000 tecken. Mer än tillräckligt för en bok. Eller? Ja, mängden. Men duger orden? Känslan av lättnad och seger finns kvar, men blandas nu med osäkerhet. Är det bra nog?  Det är svårt att ta ett steg bakåt och se sin egen bok med friska ögon. Varje mening har jag redan sett så många gånger – hur ska jag kunna bedöma om det är bra? Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker.

Och jag tycker om den. Min bok. Jag tycker jättemycket om den. Men ändå. Läskigt.

Nu har nästa fas börjat. Jag redigerar och redigerar och redigerar. Och så redigerar jag. 3000 ord har jag lyckats ta bort än så länge och fler ska bort. Men det är inte helt enkelt att radera. Det är ju text som jag har producerat, som har tagit dagar att skriva. Med ett klick försvinner ett ord, en mening, ett stycke eller ett helt kapitel. Inte helt enkelt, men helt nödvändigt.

Här och där häpnar jag över min briljans. På andra ställen kan jag inte radera fort nog. Och så fascineras jag över mitt korta minne och min tydliga faiblesse för vissa namn. Två bifigurer heter Annika, två heter Tommy (nej, ingen heter Pippi), två heter Mikael (även om den ene benämns ”Micke”) och två heter Gary. Eller hette. Ungefär hälften av dem har fått byta namn nu. Och många karaktärer har fått sluta ”vifta”. Det viftades med både händer, fötter och ögonbryn eller bara i största allmänhet.

Ja, att redigera är högst nödvändigt, men det gör också paradoxalt nog att jag kommer längre ifrån min text. Jag blir lite blind för den. Det är nu det vore idé att anlita en lektör och att själv lägga texten åt sidan några veckor. Jag ska fundera på det, men det är ingen gratistjänst om man säger så. Om någon som läser detta har ett hett tips på en bra lektör (eller själv är just en sådan) får ni gärna skicka ett mejl till mig och tipsa!

Nu ska jag återgå till mitt manus. Kanske hittar jag en tredje insmugen Gary att byta namn på.