Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.

Prio ett – många trådar i högt tempo

PrioettFör ett par veckor sedan drog jag på min något för tajta paljettklänning och firade Emelie Schepps senaste bok om åklagare Jana Berzelius: Prio ett (W&W), uppföljaren till Märkta för livet och Vita spår. Boken visade sig vara väl värd att fira.

I Prio ett har fokus flyttats från mera organiserad brottslighet till den privatare sfären. Jag gillar det. Vi får följa med ambulanssjuksköterskorna Philip och Sandra, nya ansikten i denna bok, på flera utryckningar som visar sig vara tämligen makabra brottsplatser. Jana Berzelius blir förundersökningsledare, och bekantskaper från de tidigare böckerna – Tjurpottan Mia, Svenniga Henrik, Nu-får-det-vara-nog-Gunnar, Ångerfulla Annelie och Trånande Per – dyker upp. Och Danilo förstås. Han behöver inget epitet.

Jag gillar att följa de privata trådarna från seriens två första delar och skulle gärna fått veta ännu mer om de inblandade, men förstår att det är svårt att rymma alltför mycket av det när flera parallellhistorier ska berättas  – de makabra morden, anonyma dagboksanteckningar, Janas familjesituation och Daniloproblemet. Och här sparas inte på krutet. Emelie Schepp förser läsaren med snabbt skiftande perspektiv och en strid ström av action och nagelbitarscener samtidigt som hon låter ett mönster växa fram. En tät väv.

Janas ärkefiende – eller blodsbroder – Danilo befinner sig åter på arenan och försätter Jana i en mycket besvärlig situation som jag inte vill avslöja så mycket om här. Samtidigt nås hon av tunga besked från föräldrahemmet på Lindö och hennes inte okomplicerade relation till föräldrarna blir inte enklare. Och så toppar hon detta med vad som tycks vara jakten på en stympande seriemördare med motiv som förefaller lika personliga som obegripliga.

Jana har alltså inga problem med sysselsättningen – och läsaren har har inte svårt att hålla sig vaken genom boken. Ingenstans har man tråkigt. Emelie Schepp har ett rakt, framåtdrivande berättarsätt och jag finner hela tiden anledning att läsa en sida till. Och en till.

Nu får jag vänta ett år till (och då hoppas jag att jag får veta lite mera om tjurpottekyrkråttan Mia igen) innan jag åter träffar Jana och de andra. Tanken är att det ska bli åtta böcker i serien, och jag ser fram emot att läsa dem.

PS. Emelie Schepp släpper loss Jana i Motala en stund i den här boken. Trevligt – fast kanske inte för dem som kommer i hennes väg…

 

image

image

Releasefest i tajt fodral

imagePå onsdag ska vi på releasefest och eftersom jag vill visa värdinnan – Emelie Schepp – att boksläppet är högst värt att fira beställde jag en glammig långklänning.

Den anlände.

Dagen efter började jag jogga.

Första rundan sprang jag med Mange.

”Hur kan det gå så långsamt för dig när vi sätter ner fötterna i exakt samma takt?”, sa han. Jag förmådde tyvärr inte riktigt att svara. Kanske var det bra.

Nästa gång tvingade jag istället med mig den tämligen otränade trettonåringen som sällskap. Han har i rekordfart uppnått skostorlek 45 och jag tänkte att han skulle ha svårt att springa med sina nya fötter och sin Counterstrikespelande lekamen.

”Det här är jobbigt”, sa han mycket riktigt efter en stund. En uppenbarligen icke-moderlig del av mig mådde lite bra.

”Äsch”, väste jag hurtigt, ”det här klarar du.”

”Fast det är verkligen jättejobbigt att springa så här långsamt, mamma.”

Ridå.

Min glam-klänning får helt enkelt sitta smetad som en andra hud när vi firar att Prio ett släpps.

Skrivargodis

Dukarna är tvättade, glasen diskade. Partyskorna står på hyllan och väntar på nya äventyr. I plockandet i releasefestens lämningar hittar jag underbara presenter (som jag visserligen hade undanbett mig men verkligen inte hänger läpp över.)

image

Skrivargodis 1

Mitt fredagsfikagäng känner mig väl (och förlaget heter inte Fredag förlag utan anledning).  En flaska skrivarkonjak och snarriga tryfflar, med uppmaningen att artiklarna ska intas i samband med att jag skriver bok nummer två. Klart man skriver med sådana förutsättningar!

 

image

Skrivargodis 2

En vackert inbunden skrivbok med bubbelgumsrosa penna inspirerar också till fortsatt skrivande. Faktiskt är det linneklädda blocket i samma serie (samma färg till och med) som de jag fick av Mange när han började peppa mig att genomföra det här bokprojektet.

 

image

läsgodis

Nu är ju också ord något jag tycker om, så Fannys nedskrivna ord värmde extra mycket.

Mange och jag kommer heller inte att sakna goda drycker att skåla i en tid framöver 🙂

Jag tror jag börjar bli redo för en fest till nu, så det är väl bäst att börja skriva något.

Releasefest!

IMG_3746

Första signeringen!

Igår vaknade jag utan känsel i stortårna. Precis som jag vill ha det efter en fest. De nya skorna fick jobba hårt på dansgolvet och de små blåsorna berättar att jag inte har suttit i ett hörn och hängt (även om jag trevligt nog fick hänga vid signeringsbordet en stund).

IMG_3755

Börjar bli varm i kläderna

Det var alltså releasefest i förrgår. Smaka på det ordet! Jag känner att jag måste skriva en bok till, om inte annat så för att få ha en ny releasetillställning. Möjligen kände jag när jag svabbade den hyrda lokalens golv med för lite sömn i kroppen att Camilla Läckberg nog inte gör så. Svabbar alltså. Eller gör sina egna snittar till kalaset. Å andra sidan är jag inte ett dugg säker på att Läckbergs förläggare river av en låt till hennes ära så att hon lipar.

Det gjorde min förläggare. Utan att vara vare sig sångare eller gitarrist (dock eminent keyboardist) sjöng och gitarrspelade han urtjusigt. Om mitt förlag, Fredag förlag, kan jag nog säga att vad det saknar i förläggarkunskaper tar det igen med en stabil IT-avdelning och en tight underhållningsavdelning. Inte alla förlag har ett husband. Det har mitt. Här har ni ett smakprov på när Mange kliver ur sin ordinarie roll i BITE och sjunger – inte ”Genom dig”, men ”För dig”. För mig.

 

IMG_3767

Minglande vänner

IMG_3750

Mera mingel

Goda vänner minglade, musiktävlade, skålade och dansade – och shoppade. För en kväll fick jag vara ”riktig författare” och signera böcker på löpande band.

Det gör jag som sagt gärna om.

Nu hoppas nioåringen bara på att en särskild kund ska dyka upp:

IMG_3761

Glada gäster

”Tänk om RONALDO köper din bok! Då måste han skriva sin autograf och så måste du ge den till mig!”

Jag vet inte det jag. Men om Ronaldo ber snällt kan jag signera boken åt honom.