Lugn – drick något starkt!

Kristina Lugn, Poet, författare, dramatiker och akademiledamot fotograferad på Dramaten i Stockholm 2014.

Det är inte så väldans ofta jag sitter på kammaren och läser lyrik, men OM jag gör det är det mycket stor chans att det är Kristina Lugn, nyss utsedd till årets Karamelodiktstipendiat, jag sitter och gosar med. Hon är den svenska lyrikens Rock’n’roll om ni frågar mig. Hon skriver kolsvart och galet, sylvasst och intelligent. Och vackert. Även när det är fult. Och ibland sipprar till och med lite hopp in i hennes dikter också. Ibland. Men rätt så sällan faktiskt.

Därför kan jag ibland undra varför jag gillar hennes dikter så mycket. Ska det inte finnas hög identifikationsfaktor för att lyrik ska gå in i hjärtat? Är JAG så svart, så sårad, trasig och … tokig som jag jaget i Kristina Lugns dikter? Nej. Inte alls. Jag vill nog till och med hävda motsatsen. Kanske når de mig för att de är den svarta fond som jag framträder bättre i relief mot. Det mesta framstår ju som ystert bredvid Lugn-svärtan. Kanske berör hon så för att det hon skriver om ändå finns så nära, mitt i vardagen. Ensamhet, förakt, självförakt, dödslängtan, självförnedring och galenskap i olika grad. Det är ju inte direkt science fiction eller fantasy – vi kan nog alla trilla in i det där mörka. Och så länge jag kan se på det med distans betyder det ju att jag finns i ljuset.

Men nog om hennes dikter – över till te. Ja: te. SvD hade för en tid sedan en artikel om Kristina Lugn. I den berättar hon gripande om vad hennes skrivande betyder för henne, men dessutom nämner artikelförfattaren att min rock’n’roll-poet både dricker och köper med sig Lapsang Souchong, ett jäkligt rökigt, kraftigt te. Samma te som Lisen brygger till Hanna i min bok då stunden kräver något starkt och lugnande.

Ville bara säga det. Mina huvudkaraktärer dricker samma te som min lyrik-idol. Coolt.

 

PS. Om ni inte har läst något av Kristina Lugn – gör det, men så länge kan ni smaka på det här citatet ur intervjun i SvD: ”– Det är fasansfullt att vara så ensam som jag är ibland. Författarskapet är min enda räddning från mig själv. Ensamheten – den konstituerar vår samtid – sätter alla på enorma prov. Det är så svårt att behålla och skaffa sig människor. Och att vidmakthålla kreativiteten. Till sist tar den slut – så är det ju bara, det sinar. Jag går faktiskt ibland och längtar efter seniliteten – den är ett så definitivt utanförskap att den nog kan fungera som ett vapen. Det tror jag, hoppas jag rentav på. Att våga vara mer obarmhärtig. Också mot mig själv.”  I fall ni undrade vad jag menade med hennes svärta.

 

Foto: Dan Hansson, publicerat i SvD 2014-04-20