Härliga herrar!

13898605_10155049900523222_1152730235_oI går höll jag mitt första föredrag med Förlust i bagaget, och fasen vad roligt det var! När Rotaryföreningen bjöd in mig för att tala tänkte jag att de kanske bara behövde någon, vem som helst, som höll låda en stund på deras träff. Det dög förvisso för mig. Men wow vilket härligt mottagande jag fick!

De församlade herrarna satt som tända ljus och lyssnade på min utläggning om processerna runt mina böcker och när jag pratat färdigt hade de en massa relevanta frågor och kommentarer. Jag kände mig verkligen inte som ett föredragsalibi för att de skulle få äta och dricka gott en fredagseftermiddag. Helt enkelt en underbar publik. Att kön för att köpa böcker dessutom ringlade sig lång gjorde förstås inte saken sämre.

När jag klev upp på den lilla scenen kände jag för övrigt en värme sprida sig i kroppen. Jag insåg  hur jag har saknat klassrummet sedan jag slutade jobba som lärare, och att nu få stå inför ”en klass” (om än något eftergymnasial och könsseparerad) igen kändes så bra. Dessutom, som sagt, en uppmärksam och nyfiken klass med intressanta inlägg och frågor.

Jag har några föredrag och jippon inbokade under hösten, och ser nu ännu mera fram mot dem.

(Möjligen glömde jag att berätta vad böckerna handlar om. Möjligen blev det lite mycket fokus på Mange. Möjligen borde jag inte ha nämnt den där askkoppen…)

Tack Rotary för att jag fick komma!

 

Vill du gifta dig med mig Linda?

imageNu är jag lite  kär igen. I Linda. I ett par dagar har min Linda (biologi-Linda med fäbless för flugor och annan biologi men med kraftig aversion mot ormar) mått lite sisådär. Hon har tagit på sig att hålla föredrag för Rotary, om bananflugeforskning. Jag har fått hänga med på ett bananskal, så att säga. Att tala inför en hop män med en jäkla massa sammantagna högskolepoäng kan för många vara något av en utmaning. Det var det för Linda också. Men min Linda räds aldrig en utmaning, tvärtom. Eller – hon kanske räds den, men hon sätter sig över sin rädsla. Hon cyklar Vätternrundan trots att hon ogillar cykling, hon simmar Vansbrosimmet trots att hon får en inte helt angenäm uppvaktning från funktionärerna och trots att utprovning av våtdräkt erbjuder henne en utmaning. Om du säger ”Du skulle aldrig…” så behöver du inte ens avsluta meningen förrän hon har gett sig in på projektet ifråga. Eftersom jag är långt ifrån att vara den personen är jag extra glad att jag har Linda nära mig. Jag blir liksom modig by association, tänker jag.

När Linda höll sitt föredrag inför trettiofem främlingar idag var jag fånigt stolt. Jag ville peta på mina bordsgrannar och säga ”det där är min kompis”. Eller ja, jag gjorde visst det. Linda fick mig att, igen, bli stolt över att vara lärare, att sitta mera rakryggat i min roll. Nu gör jag för all del inte alls detsamma som hon, men även här tänker jag lite i banorna av ”professional by association”.

För den intresserade publiken berättade Linda om hur hon och Susanne på Platengymnasiet har en  kurs där de i samarbete med Linköpings Universitet bedriver forskning på bananflugor med alzheimers. Att  gå in på detaljer här känns som en mindre bra idé, så jag nöjer mig med att konstatera att jag är så glad att våra elever ges möjlighet att ta del av undervisning som denna – grundforskning som faktiskt sedan används på högre nivå.

Men jag tänker alltså också att jag vill gifta mig med Linda. Om vi för en stund låtsas att Mange inte finns. Nu har vi ju som väl är bestämt att vi på ålderns höst, när våra män har lämnat jordelivet för att beta på grönare ängsmarker, ska bo grannar och vinka till varandra morgon och kväll och umgås resten av tiden. Vi ska gå en datortekkurs, fast i den tidens tappning, och vi ska köpa byxor med resår. Tillsammans. Jag ska ”banka och tanka” (sköta bankärenden och tanka bilen) och hon ska bland annat städa köken.

I alla fall är det så att kunnighet och passion är så attraktiva egenskaper, oavsett om det handlar om alzheimerforskning och bananflugor eller om rördragning, programmering, entreprenörskap, intarsialäggning eller tårtdekoration. Det är kanske tur att jag har Böckernas bok – Så här gör du (se tidigare inlägg). Med den är jag kunnig – och därmed attraktiv 😉 .

Ska jag läsa högt Mange ? ( Eller Linda?)

(Och att höra Il Presidente Frank läsa upp kungörandet att denna Rotaryförening skänkte mest pengar per capita av de svenska lokalföreningarna till välgörande ändamål gjorde att konjaken smakade ännu bättre. Smaken av eventuell inbördes beundran ersattes genast av smaken av uppriktig omtanke. Det smakade prima.)