Kommer Milles pappas svärmor förlåta honom?

moaochmille

Läskiga grejer

Mina tankar om trigger warnings aktualiserades då  alltid intressanta Sakine Madon för några dagar sedan skrev en ledare om detta i Expressen och jag känner att jag måste skriva liiiite till om ämnet. Sedan jag sist skrev om detta har ju årets julkalender visats och Madon tar upp exempel på kritik som riktats mot programmet. Bland annat berättar hon att anmälare upprörs över att barnen i kalendern dricker öl. Alkoholfri. På 1500-talet. Att kidsen i en tidsresa pimplar lite alkoholfri öl (och grinar illa) ses som en uppmuntran till minderåriga att dricka öl. Dessutom visas exempelvis barnarbete före skolpliktstiden, något som enligt annan anmälare kan anses uppvigla till skolk. Helt enkelt inspirerar julkalendern barn att supa och skolka och är därmed förkastlig – eller åtminstone i behov av trigger warnings.

Andra föräldrar, berättar Madon, har anmält Lisebergs halloweenkampanj i vilken barn syns till hälften sminkade som zombies. Jag håller med om att barnen är (underbart) läskigt sminkade men kan inte se det förskräckliga i detta. En anmälare menar att ”Barn­en framställs i reklamen som de har blivit slagna och misshandlade. Misshandel av barn framställs som något häftigt, som ska ge skräm­seleffekt samtidigt som det blir glorifierat.” Som väl är sa Reklamombudsmannen följande om saken: ”Opinionsnämnden anser att en genomsnittskonsument sannolikt förstår att annonserna visar en fantasisituation som anspelar på halloween. Även om vissa barn kan uppfatta bilden som skrämmande är barns kän­ne­dom om halloween sannolikt så stor att de kopplar samman bilderna med halloweenfirande.”  En pojke med Asperger syndrom hade blivit orolig av bilderna och frågat om det var på riktigt. Det är förstås jobbigt och jag menar inte att förringa den familjen problematik, men jag anser inte att samhället ska inrättas efter den nivån, lika lite som vi kan undvika allt som någon kan finna förvirrande eller stötande. En zombiekampanj vid halloween är inte en barn-förtjänar-stryk-kampanj, lika lite som Kungliga Operan i sin Svansjönkampanj vill ge uttryck för att färgade får, eller till och med bör, utsättas för våld och ska ha lägre löner.

Borde jag förresten sluta undervisa om franska revolutionen? Dekapitering av statsöverhuvud är ju inget jag vill uppmuntra till. Och slavhandel är inget jag kan skriva under på. Inte heller vill jag att mina elever ska tänka att det vore bättre utan kvinnlig rösträtt. Kanske borde jag lägga ned hela historieundervisningen så att jag inte ger någon några idéer eller förvirrar någon. Å andra sidan törs jag knappt lägga någon värdering i något i undervisningen. ”Ja, ungdomar, rösträtt – vad tycker vi om det? Ska kvinnor få rösta? Säg inte högt vad ni tänker, det skulle kunna vara kränkande, men skriv ned utförliga och nyanserade tankar om detta och lämna in till mig. Eller bränn. Vem är jag att värdera er? Och i svenskan skippar vi kanske debatterna i år. Visserligen ska ni visa att ni kan argumentera och att ni kan vara både utförliga och nyanserade, men risken är för stor att ni uttrycker en åsikt som gör någon upprörd.”

För några år sedan hade min äldsta son en rafflande läsebok i lågstadiet. Den handlade om barnen Moa och Mille och deras klasskamrater. Jag såg alltid fram mot veckans läsläxa och ibland kunde jag inte låta bli att läsa i förväg. Hur skulle det gå för Dannes farsa som satt i fängelse för droghandel? Kommer Marjam någonsin få dansa disco trots att hon bär hijab? Ska den överintelligenta Ruben knäcka den sociala koden? Vad säger Migrationsverket om den Ugandafödda pojkens mamma som han knappt själv känner igen? Och framför allt: Hur ska det gå för Milles pappa som lämnar sin familj för en flygvärdinna och som därmed bannlyses från julfirande med familjen av svärmor? Jag antar att författaren hade vinnlagt sig om att inkludera alla. Jag är inte säker på att det fungerade. Men inte skulle jag drömma om att anmäla denna publikation. Det gjorde dock andra. Bland annat på en skola i Norrköping plockades boken bort efter att en upprörd förälder hört av sig och ansett den vara diskriminerande mot muslimer. Och faktiskt fanns inte Moa och Mille kvar när min nästa son uppnådde samma årskurs.

Det här är förstås bara enstaka exempel, men tillsammans börja de bilda ett oroväckande mönster. Jag vill inte ha ett samhälle som är helt inriktat på att inte uppröra någon. Jag är beredd att gråta, bli rädd och arg. Det växer jag av. Jag vill inte leva i The Truman show. Tillrättaläggande och censur ska vi vara väldigt försiktiga med.

(PS. Milles pappa återvände till familjen och Milles mamma förlät honom till slut. Hur svärmor kände minns jag inte riktigt. Men jag skulle gärna vilja veta hur de hade det ett år senare och hur det gick för Danne.)

 

 

Låt mig fortsätta älska mitt jobb

betygshetsJag skriver ibland om hur mycket jag trivs med mitt jobb som lärare och det är alldeles sant. Men jag vet också att alla lärares verklighet inte ser ut som min och kan känna att jag låter lite orimligt kvittrande nöjd. Som vore jag sponsrad av Skolverket kanske.

Faktum är att många lärare mår dåligt och vantrivs och att återväxten är klen. Få vill bli lärare. Med tanke på yrkets sjunkande status och den omvittnat ökade arbetsbördan är jag inte överraskad. Sällan träder dessutom lärare fram i media och pratar om hur bra de trivs. Kanske finns det en anledning.

Igår skrev Sakine Madon i Expressen om att allt mer av lärarnas och rektorernas tid går åt till föräldrakontakter, och då inte bara på arbetstid. Vid allehanda tider på dygnet vill föräldrar ha snabba svar om betyg, uppgifter och fan och hans moster. En del lärare går på knäna. Själv är jag nästan helt förskonad från detta – än så länge – men jag är väl medveten om att det ökar.

Jag tror att problemet är större än att föräldrarna inte respekterar lärarnas tid eller kompetens. Jag tycker mig under en tid ha märkt en attitydglidning i samhället, som ungefär säger att alla har rätt till ett A. Kanske att man har ett A till dess motsatsen är bevisad. Och vem står mellan eleven och detta A? Läraren. Om läraren bara har vett nog att sätta ett A är ju problemet ur världen, och om läraren inte anser sig kunna sätta ett A så beror det rimligtvis på att läraren inte gjort sitt jobb.

De flesta föräldrakontakter jag har är trevliga, helt relevanta och sker på vettiga tider, men ibland kan jag känna att de kanske inte ser helt objektivt på sitt barn (men vem gör det?). Som pappan som förklarade att hans son inte alls hade plagierat två skrivuppgifter och lämnat in till mig. För det sa sonen att han inte hade gjort. Och då var det så. Att jag satt med originaltexterna med hundraprocentig överensstämmelse spelade liksom ingen roll. Litade jag inte på hans son?

Den bild (ovan) som valsat runt några år nu känns inte alltid helt främmande.

Ge mig gärna högre lön, men ge mig framför allt tid att vara just lärare. Låt mig slippa vara statistiker, kurator och den som ska hålla koll på dataspelsmissbruk. Och lita på att jag gör mitt bästa.

Då kommer jag att fortsätta älska mitt jobb.

(Här kan du läsa en DN-artikel om situationen.)

Pennan är kastad

IMG_3182Diskussionen om Marken brinner har nu även tagit sig in på Expressens ledarsida, där Sakine Madon för ett enligt mig träffande resonemang kring proportioner, generaliseringar och polariseringar. Hon använder debatten kring pjäsen som ett exempel på hur förenklingar och överdrivna proportioner kan motverka det ursprungliga syftet och påtalar bland annat att vi faktiskt inte befinner oss i Mississippi på 1960-talet och att retorik och argument bör anpassas till vår befintliga verklighet. Trevligt nog citerar hon mitt blogginlägg (Tänd en bil och låt den brinna?) om pjäsens oomtvistat onyanserade ställningstagande.

Hon hänvisar också till ett skriftligt uttalande från teaterensemblen, publicerat på dagensarena, och när jag läser det blir jag rejält irriterad igen.

Så här skriver ensemblen bland annat:

”Förutom att hakkors ristats in på spelplatsen och föremål kastats mot ensemblen har vissa delar av publiken visat sitt missnöje på andra sätt. Bland annat har vi initierat gemensamma handlingar som exempelvis tydligt tar ställning för de boende i Husby eller för apartheidregimens offer i Sydafrika, som vissa delar av publiken vägrat delta i.

Denna vägran har tyvärr ibland iscensatt den rasistiska struktur vi velat omkullkasta i föreställningen och utsatt skådespelare och andra i rummet för förtryck. Ett förtryck som inte alltid manifesterar sig på det sätt som många föreställer sig att rasistiskt våld tar sig uttryck, men som är precis lika verkligt och påtagligt för dom kroppar som rasifieras i salongen.”

Jaha. Vissa delar av publiken vägrade delta i de gemensamma handlingarna. Okej. Nu tillhörde inte jag dessa delar, utan jag tågade lydigt runt och ropade slagord, jag klottrade på bänken när jag blev tillsagd och jag stod på scenen när jag förväntades göra det. Och hela tiden väntade jag på att vi skulle byta perspektiv. Detta skedde aldrig. Jag har inte svårt att förstå elever (eller andra) som inte alls vill gå runt på led och ropa ”No passaran”, kanske utan att riktigt förstå vad saken gäller. Om någon väljer att sitta kvar på sin plats för att man av flera tänkbara skäl (varav några helt opolitiska) besväras av att delta i manifestationen ser jag inget fel i det. Åtminstone ser jag det inte som ett rasistiskt ställningstagande och ett sätt att utsätta skådespelarna för förtryck. Och hur detta leder till ”kroppar som rasifieras” är för mig inte det minsta självklart.

Ensemblen har tidigare sagt att eleverna har reagerat och betett sig illa för att skådespelarna är invandrare. Är inte det att göra det lite lätt för sig? Ett sätt att förklara bort att pjäsen helt enkelt inte fungerar. Jag menar inte att rasism inte existerar – i salongen så väl som i resten av världen – men här tror jag att det är budskapet och den enligt mig svåra teaterformen som som gör att publiken inte alltid är med på noterna. Inte skådespelarnas invandrarbakgrund. Och pjäsen var provocerande – MENDETVARVÄLLIKSOMGREJEN! Ska då inte eleverna få reagera? Måste de enbart agera, och hela tiden i linje med pjäsens budskap – ett budskap som många hade svårt att skriva under på. Många fann den onyanserade bilden av polisen som mördare och bilbrännare som goda irriterande. Det innebär inte, som Madon också påpekar, att de anser att apartheid var ett bra system och att man inte sympatiserar med dess offer.

Jag hade också kunnat vara den som satt kvar på min plats. Jag hade kunnat vara en av dem som lät bli att klottra och ropa. Och kanske kanske kanske kanske kanske hade jag kunna kasta upp en penna på scenen som en protest mot hela teaterkalaset. En penna som tycks väga tyngre än en gatsten.

Vidare skriver ensemblen:

”Vi vill också poängtera att vi var medvetna om just den normalisering av rasism som vi beskriver men ändå blev förvånade över att delar av publiken väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld, och därför också känner sig attackerade av föreställningen.”

Att påstå att en 16-åring som inte går i deras ledband under föreställningen därmed gör det ovan nämnda politiska ställningstagandet visar enligt mig att de kanske inte har riktig koll på vilken deras publik är. Och är det så förvånande att någon kan ta ställning för polisen (vare sig den är vit eller inte)? Nu sätter de ju likhetstecken mellan polis och någon som ”utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld” och med den definitionen kan det förstås bli svårare att förstå hur någon kan identifiera sig med Ondskan själv. Det är klart.

Säkert har några i publiken betett sig illa. Fullt möjligt har någon hyst och på något sätt gett uttryck för rasistiska åsikter (och ja, ett hakkors har ritats vilket inte är okej). Och någon kastade en penna. För tusan hakar.

Men kanske ska man inte bjuda in skolungdomar till en på många plan provocerande pjäs om man inte vill ha en reaktion. Och att inte förutse att en rimlig reaktion är att några motsätter sig den svarta porträtteringen av polisen är bortom naivt. Och så naiv tror jag inte att gruppen bakom Marken brinner är.

Vilket för mig tillbaka till tanken att det hela kanske ändå är en slug PR-kupp från polisens sida 😉 .