Manusarbete, zombieattack, releasefest, semester och nerver

image

Och ja, jag sitter faktiskt gärna inne.

Fyrahundrasjuttiofem sidor. Fyllda med ord som jag skrivit, ett och ett till dess de bildade en hel berättelse. När jag nu tittar på den känns det helt galet. Jag är inne i slutfasen av manusgenomgången. Linda, layoutgrafikersättare och bedårande vän, har skickat mig det som var ett manus förvandlat till digitala boksidor. Att se förvandlingen från A4-sidor till boksidor är en så skön känsla. Från manus till bok, om än inte tryckt ännu. Det blir så mycket mera på riktigt. Till och med berättelsen känns annorlunda, lite som om det var någon annan som skrivit den. Jag ser den med nya ögon – det är ju för tusan en bok nu – och låter mig överraskas av människorna och händelserna.

Och så blir jag förstås livrädd. Herregud. Det är en bok. Det innebär att den snart kommer att läsas av andra. Att jag snart igen kommer att uppleva känslan av att stå naken mitt på torget. För ungefär så känns det när andra läser mina ord. Inom ett par månader räknar jag med att hålla den tryckta boken i min hand för att kunna låta den fladdra vidare till andra. Det pirrar i magen när jag tänker på det. I höstas åkte jag Helix, Lisebergs stolthet/tortyrredskap. Det var förstås alldeles fruktansvärt. Hemskt. Men känslan i magen påminde lite om den jag känner nu. Med boken behöver jag för all del inte vara rädd för att slungas ur en liten vagn och dö. Det är bra. Det är jättebra. Det här blir bra.

image

På väg till fest. Naturen är min boudoir.

För några dagar sedan hade jag nöjet att befinna mig på releasefest, denna gång för Lars Wilderängs senaste bok Stjärndamm. Partajet inbegrep lämpligt nog ett zombieangrepp och var mycket trevligt. Och där fanns förstås den rykande färska boken i prydliga små travar. Det är Wilderängs femte bok så jag vet inte hur mycket det kittlar i hans mage, men jag ser i alla fall böcker med andra ögon nu än för några år sedan. Varenda ord i den där boken har placerats där ett och ett av en människa. Jag har börjat läsa Stjärndamm och ger varje ord den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas att andra kommer att läsa min bok, Förlust, med samma intresse.

image

Man kan SUP:a på många sätt.

image

SUP-fika går också bra

Releasefesten utgjorde sista stoppet på vår Västkustresa. Vi hade turen att få tillbringa sommarens kanske vackraste dagar i vänners sommarhus vid havet, och ofta på havet i båt eller på bräda. Efter att inledningsvis ha sett bajsnödig ut på SUP-brädan (Manges recension) paddlade jag efter några försök omkring tämligen värdigt bland maneter och sjöstjärnor. Några timmar hann jag också sitta med manuset. Jag hann även förlora både i krocket och sällskapsspel. Jag hoppas att det finns ett ordspråk som lyder ”Otur i spel, tur med bok”.

För snart står jag där igen. På torget. Utan en tråd på kroppen.

Glad sommar – inklusive restips

imageMitt sista sommarlov har inletts med en vecka i Kroatien och en dag med mina nya kolleger. Två mycket lyckade tillställningar.

Kroatien är ett resmål jag varmt kan rekommendera. Kassörskan på Konzum var lite surmulen, men i övrigt togs vi överallt emot med ett leende. Alla trettiotvå av oss. Jo, vi var trettiotvå personer som reste tillsammans. Det går. Och det går jäkligt bra. Det var just storleken på vårt sällskap som avgjorde vår destination. Var i Kroatien fanns rum för oss alla? I Klenovica. En småsömnig liten by med ett bageri, två barer några små restauranger och en klaustrofobiframkallande Konzumbutik som varje morgon länsades på sina yoghurtburkar. Barnen kunde galoppera fritt och vattnet var kristallklart. Den hyfsat närbelägna flygplatsen var inte mycket större än en medelstor HM-butik och en veckas hyrbil kostade som ett par-tre brallor från sagda klädaffär.

imagePizzerian införde plötsligt utkörning (”Är det ni som bor i Villa Lostura?”), den underbara strandrestaurangen testade ett tillfälligt all inclusive-koncept och glassbaren förvandlades för en kväll till grillrestaurang med fotbolls-TV. Grillandet sköttes på Konzums parkering som rymde ungefär en bil och över nejden ljöd den svenska nationalsången.

Att vi varje dag undrade vilken inredningsdetalj som skulle lossna gjorde inte så mycket, inte heller att det på trettiotvå personer fanns EN liten diskmaskin. Det såpgröna vattnet i jaccuzzin var det kanske värre med, men utslagen gick bort efter några dagar. Och ska det konstant lukta avlopp någonstans så är det förstås på en toalett.

Vi hade alltså en fantastisk vecka i Kroatien och en tur till Klenovica är något ni med fördel kan ge er på om tillfälle infinner sig.

En vecka borta från Platengymnasiet gav mig också den distans jag behövde för att sluta böla över att jag inte längre ska vara lärare där (eller någon annanstans). Jag försöker hålla blicken framåt istället, något som underlättades av att jag idag fick följa med min nya arbetsplats på utflykt. Jag fick umgås med mina två nya kolleger, min företrädare och ett skönt gäng människor som jag kommer att arbeta nära. Att få höra att jag ska rekrytera till IS kändes väl först lite sisådär, men tydligen kunde förkortningen beteckna helt andra saker än vad jag trodde. Bra. Nog för att jag har lite dålig koll på vad jag faktiskt ska arbeta med, men IS-rekrytering kändes ändå högst främmande.

imageNu fortsätter mitt sommarlov, kanske mitt sista, och jag ska ägna en del tid åt att förvandla manuset till Förlust till boken Förlust. Inte en helt enkel sak, men jag har bästa möjliga hjälp. Jag ska också ägna en del tid till att somna i hängmattan med en ljudbok i öronen. Kanske tar jag mig också tid att sippa på en Mojito eller att doppa tårna i något vatten. En minitripp i Sverige med barnen vore också schyst. GPS-damen och jag är ju så goda vänner, och att hamna på Vägarna Som Gud Glömde är alltid en upplevelse. En ko kan vara tydligare än en Stopp-skylt.

Jag önskar er en riktigt god sommar (och tar tacksamt emot tips om lattjo minisemestrar i Sverige)!

Himmel och helvete i Polen

Hemkommen efter en helg i Krakow konstaterar jag att jag är lite förälskad. En mycket vacker och välkomnande stad. Alltså, Mange är jättefin och så, och han var trevligt nog också med och tillförde självklart en massa braigt, men just denna förälskelse gäller staden.

Jag är sannerligen ingen fotograf och tar sällan bilder alls, men här och där kunde jag inte låta bli att knäppa en bild. Krakow är förstås mycket mer än yta, det är en stad med själ och historia, men just ytorna lockade mig extra. Vägbeläggningar, fasader, golv och portar. Utanpåverket. Ingångarna.

Några mil utanför Krakow ligger Auschwitz och Birkenau. Portarna där är ingångar till helvetet och golven har nötts av otaliga människor på väg mot sin död.

Här är några av fasaderna, portarna och golven från en resa jag verkligen rekommenderar fler att genomföra:

image

image

image

Till och med papperskorgarna var tjusiga

image

Slottet Wavel

image

Okej, allt var inte guld och överdåd

image

Ja, det här ser kanske inte ut som en port, men det är det i viss mån. Tegelvalvet är en del av stallet som servade det gamla postkontoret. Nu är det vackra lägenheter, och jag kan varmt rekommendera Laiko Apartments. Jättefin service och toppenbra läge.

image

Staden kryllade av nunnor. Här har många av deras fötter trampat.

image

Auschwitz

image

Auschwitz

image

Golvet i en barack för barn i Birkenau

imageimage

Jag (och GPS-damen) kan stoppa tiden

disoriented-or-bewildered-funny-wallpaper-320x480När jag kom hem efter min och barnens tvådagars roadtrip till Småland låg ett signerat exemplar av ”Den stora verklighetsflykten” och väntade på mig. Det kändes mycket lämpligt. Under en del av vår resa höll jag det nämligen inte alls för omöjligt att vi skulle råka krocka med en röd chesterfieldsoffa och tvingas interagera med med både vanligt oknytt och med Tårdrypare.

Jag saknar nästan helt lokalsinne, och skulle heller inte drömma om att läsa en karta samtidigt som jag framför ett fordon. Jag är därför slav under GPS:en. Säger den ”vänster” så svänger jag vänster, även om min magkänsla säger mig att jag borde fortsätta rakt fram. Min magkänsla har nämligen oftast fel när det gäller orienteringsfrågor (fast tyvärr inte så ofta så att jag istället kan göra tvärtom och därmed hamna rätt). Så trots att jag i förväg läst mig till att jag skulle passera Jönköping för att så småningom hamna i Sävsjö följde jag alltså instinktivt order när den väna men bestämda kvinnorösten sa ”sväng vänster” när jag just hade börjat sniffa på Jönköping.

Sedan höll hon i princip snattran i över en timme.

En gång såg vi en bil. Visserligen parkerad, men ändå. Ett tecken på mänsklig närvaro. Rutorna var i alla fall hela och den såg inte ut att att ha stått där i mer än högst ett par veckor. Det var som om vi hade vunnit mandeln i gröten.

Jag ångrade att jag inte hade tankat när jag stannade och köpte kaffe.

Vägen var asfalterad, det var den faktiskt. Oftast rymdes bara en bil på vägen, vilket förstås aldrig var ett problem i sig, men där den var bredare hade halva banan rätt schysst asfalt. Uppenbarligen åkte bilar bara i en riktning på den här vägen och nötte alltså bara ena sidan. Jag hoppades att förarna hade valt att inte åka i andra riktningen. Jag ogillade tanken på alternativet.

Husen låg inte bara öde, de stod halvt nedsjunkna i myllan och saknade fönsterrutor. Inga blåvita skyltar fanns som kunde föra tankarna till civilisation, bara blekta gula skyltar. Vägen slingrade sig som en onykter orm.

”Det här är roligt!” hojtade barnen.
”Mmm.”
”Det blir alltid så här när vi är på bilsemester med dig!”
”Mhm.”
”Mamma, minns du när vi åkte på den där vägen som inte var en väg och det stod en ko där och…”
”Minns”, muttrade jag och höll utkik efter ett torp där någon händelsevis skulle kunna tänkas bjuda på rulltårta.
”Mamma GPS:en säger fortfarande att vi ska vara framme om 27 minuter. Det stod det för fem minuter sedan också.”

Och för tio minuter sedan stod det att vi skulle ankomma slutmålet om 28 minuter. Har ni förresten märkt att radion bara brusat ganska länge nu? Fortsätt att titta ut genom rutorna ungar, undersök inte om era telefoner kan få kontakt med omvärlden. Säkert kommer vi inte alls att köra på en soffa. 

”Det positiva, barn, är att vi har lyckats upphäva tiden. Vi har skapat en bubbla där tiden står stilla och där vi inte kommer närmre målet trots att vi hela tiden kör framåt. Eller typ framåt i alla fall.”
”Coolt!”
”Mmm. Jättecoolt”, sa jag och sneglade på bensinmätaren och scannade av omgivningarna efter gengångare och nattknackare.

En kvart eller en timme eller tre dygn senare liksom spottade skogen ut oss och vi nästan ramlade in i ett villakvarter. Jag fick motstå en frestelse att se efter vilket datum det var. GPS-damen tog oberört till orda, som om vi inte alls hade varit i ett vakuum den senaste timmen. Eller året. Var inte mina naglar plötsligt mycket längre än när vi åkte hemifrån?

Boda Borgs utmaningar var en barnlek efter den turen och den ickelogik som krävs för att knäcka klurigheterna där kändes ovanligt nog som ren och exakt vetenskap.

Och när vi framåt kvällen lämnade Sävsjö tankade jag bilen riktigt, riktigt full innan jag slog på GPS:en.

 

 

(Obs, bilden är lånad från en av hundratals sidor med samma bild. Jag har inte hittat själva urkällan tyvärr. Och jag stannade inte för att fota där ute i Ingenstanset. No way. Antagligen skulle en eventuell bild mystiskt nog visa sig vara överexponerad eller så, och omöjlig att avläsa.)

 

Klicka HÄR om du vill läsa vad jag nyligen skrev om ”Den stora verklighetsflykten” av Lars Vasa Johansson.

Compact living och blåslagna knän

”Nej, tyvärr har vi inga tre- eller fyrbäddsstugor lediga då, men vi kan lägga in en madrass i tvåbäddsstugan som ligger precis vid sjön.”

Jag och barnen stod i stugan och kunde konstatera att värden mycket riktigt hade lagt in en madrass. Under våningssängen. Att den låg just där var ingen slump, det var nämligen den enda golvyta som var stor nog för att rymma den. Tyvärr var det bara en decimeter kvar upp till underslafen, så placeringen kunde bara betraktas som högst tillfällig.

image

”Vi kan lägga in en madrass.” Jo.

Till slut hittade vi en plats för den. Vi behövde bara lyfta upp två stolar på den väggfasta bänken och ställa det lilla matbordet delvis för dörren. Då behövde man bara klättra lite över en annan stol om man absolut ville ta sig ut. Sedan fick man liksom låtsas att madrassen var en decimeter smalare än den faktiskt var. Det ligger ju i dess karaktär att vara följsam.

Vi somnade ändå ovaggade i vårt lilla krypin (”Men man har ju nära till allt”, som barnen påtalade) efter en heldag på Boda Borg i Oxelösund. Ett helt underbart ställe. För er som inte är bekanta med Boda Borg handlar det om ett slags Fångarna på fortet-koncept, fast med mindre logik. Linda har flera gånger försökt förklara grejen för mig, men jag har bara misstroget skakat på huvudet. Den vanligtvis så rediga och logiska Linda har låtit som om hon ätit några ytterst olämpliga piller eller rökt något örtigt. Men nu förstod jag. Hon hade varit spot on i sin beskrivning. Redig som oftast.

”MAMMA DU SÄTTER DIG PÅ VÄRP-PINNEN SÅ RUVAR JAG OCH ADAM PÅ VARSITT ÄGG” hojtade Johan uppspelt efter att vi alla kastat oss ner genom ett utedass. Något förvirrad gjorde jag som jag blev tillsagd och snart fick vi grön lampa. Det var tydligen bra. Stärkt av denna framgång gav vi oss i kast med svårbegripliga utmaningar och blev yra i huvudet, blåslagna på knäna och brydda. Och lyckliga. Vi tumlade runt i hav av pilatesbollar, slängde oss i linbanor och knäckte koder.

image

En av de större kovägarna GPS:en förde oss till

Vi vaknade dagen efter till en vacker utsikt och umgicks med gårdens djur, tog en shoppingtur och åkte gokart. Vi lärde oss också att GPS är intressanta saker och lämnade få av de sydsörmländska kostigarna oåkta. Ibland fick jag lust att göra som Benny och tilltala den svala GPS-kvinnan med orden ”Du säger höger, jag svänger vänster. Ta dig i brasan!” Jag är dock inte lika tuff som Benny. Vi såg å andra sidan många kor.

Det var en alldeles lovely mor och söner-resa som endast grusades av att Någon anklagade Någon Annan för att fuska i Fia med knuff. På våra få kvadratmeter och med regn och mörker utanför var det lite svårt för Någon Annan att hitta en plats att sitta och känna sig förorättad på i fred. Han fick därför tämligen omgående sluta med det.

image

Utsikt från krypinet

Som sagt en lovely resa.

Semestertips för Sörmland mottages

Om några dagar drar jag och barnen iväg på lite egentid medan Mange får stanna hemma och bygga något eller så. Eller titta på The Walking Dead. I alla fall har vi hyrt in oss ett par nätter på en gård i Sörmland, någonstans mellan Nyköping och Katrineholm. Vi kommer att svetta oss igenom Bodaborgs utmaningar à la Fångarna på fortet (i Oxelösund) och jag har sneglat på en gokartbana – men är det någon som har några andra tips på vad vi borde göra just i den trakten? På gården finns hästar som jag åtminstone tänker lukta på. Finns det någon pålle ledig tänker jag också galoppera ut i terrängen. Men som sagt: Fler tips, någon? (Grabbarna är tio respektive tolv år. Jag är fyrtiofem. Och lite harig.)

Mange skämtar. Jag gråter. Vi är i fjällen.

image

Dimmiga fjälltoppar

”Nä vänta, vi kliver inte av här. Vi kan åka hela vägen upp.” Mange och jag delade en ankarlift och min ordinarie avstigningsplats var bara några meter bort.

”Öh, men … måste man inte åka svart backe då?”

”Närå, det går jättebra att skråa till Familjebacken.”

Jag stod alltså kvar och såg min gröna backe försvinna ur sikte. Några sekunder efter att det var för sent för att kliva av lät det plötsligt lite annorlunda:

”Jo alltså, en liten bit måste du förstås åka svart.” Han log. Det måste ha varit illvilligt.

Toppen som vi närmade oss låg helt dold i dimma. Sikten var skral. Jag hade inte stått på skidor på ett år. Jag åker grönt och blått. Jag kände mina skräckspindlar börja krypa uppför ryggen.

”ÅKA SVART?! Det går inte. Du får låta hämta mig där uppe.” De svarta krypen tassade på min ländrygg, kittlade min ryggrad, redo att sticka in sina giftgaddar.

”Så farligt är det inte. Det är bara en bit. Fast … öh, jag mindes inte att det såg ut så här här uppe…”

Ett par alldeles ostoppbara tårar trillade ut ur mina ögon, dock dolda av  skidglasögonen.

Mitt kroppsspråk, och för all del några väl valda ord, fick Mange att inse att mina spindlar menade allvar. Då förklarade han att han skämtade. Skämtade. Jätteroligt. Verkligen. Kan du inte skoja lite till är du snäll. Festligt Mange.

Så viftade han, i mina (tårfyllda och därmed något grumlade) ögon tämligen diffust, med staven in i dimman och sa att Familjebacken låg i den riktningen. Själv tänkte han ta den svarta nedfarten vi befann oss vid.

”Men…” pep jag. ”Dimma … skyltning … hallå?”

”Leta reda på något litet barn och följ efter det”, ropade Mange över axeln på väg mot det svarta stupet.

Men jag litar inte på små barn på fjälltoppar. De har ingen självbevarelsedrift och känner inte till skräckspindlarna. De åker svart lika självklart som de äter bullar till saft. Min nioåring åker sedan flera år svarta backar. På snowboard. Sådana individer är ju helt opålitliga.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

Hur eller vad?

mankvinnaKanske är jag allt för generaliserande när jag frågar om det är manligt respektive kvinnligt att gå igång på teknik respektive … mjukare värden. Kanske är det bara Mange och jag. Men hos oss känns det ändå ganska så tydligt.

När vi senast skulle byta bil är det kanske lite av ett under att inte Mange dödade mig. Att han inte gjorde det tyder på ett  visst mått av storhet och tolerans hos honom.

Gång på gång försökte han verkligen att prata bil med mig. Han ville inte vara ensam i beslutet. Här handlade det mera om ekonomisk teknik än teknik-teknik, men skillnaden är för mig försumbar.

Gång på gång försökte jag se ut som om jag lyssnade och som om jag förstod eller det minsta brydde mig om vad han sa. Jag försökte måla upp något slags inre bild av mig som intresserad och försökte projicera den utanpå mig  som en kuliss för Mange att beskåda.

Gång på gång bröt jag ihop i gråtande asgarv.

Gång på gång försökte Mange ändå diskutera skillnaden mellan tjänstebil, firmabil och privatbil med mig. Och lite om motorer och ”lilla eller stora paketet”. Men jag kan helt enkelt inte ta till mig uttryck som  ”restvärde” och ”olika förmånsvärden” utan att gapflabba. Tydligen.

Han härdade ut förvånansvärt länge, och efter många samtal och lika många skrattsammanbrott stod en bil på garageinfarten. Den var svart. Som den innan. Den hade bromsar, ratt och en massa annat man kan förvänta sig av en bil. Som den innan.

”Trevlig”, sa jag.

Men det är ju liksom bara … typ en bil. En svart bil.

Man kan nog alltså säga att Mange är lite mera ”hur” och jag är lite mera ”vad”. Han kan gå igång på leksakshelikoptrar, prata lääänge om hur fantastiskt det är att de kan flyga. Fundera över tekniken bakom. Jag fattar inte. Det är klart att de kan flyga. Det är ju för tusan helikoptrar, det är ju vad de gör. Vad vore en helikopter utan flygförmåga?

Eller en diskmaskin. Mange hånar ofta min inställning till diskmaskiner. Han säger att jag (och här generaliserar han ofta och säger ”kvinnor”) betraktar den som en magisk låda i vilken man bara kan slänga in saker och så vips kommer de ut rena.

Ja?! Vad. Inte hur. Diskmaskiner diskar. Det hörs ju.

Vi behöver en barnvagn. Vad. (Nu är det åter 2003. vi ska inte ha barn nu.)

Hur ska den vara beskaffad? Vilka standarder måste den leva upp till? Hur ska den användas? Hur ska den vara konstruerad? HUR?

Jag vet inte, men grön blir nog bra.

Typ så.

Vi är just nu på semester. All inclusive (Förlåt Sven Ö – jag vet att det är ondskefullt resande). En resa bestående av vad och att, om ni frågar mig. Vi bor i ett rum som andra tar hand om, vi äter mat som andra fixar. Här finns inga hur eller varför.Om man inte är Mange. Han går runt och knackar i väggarna i hotellrummet.

”Hur bygger man här? Är det gips eller betong?” Hur.

Han hoppar lite lätt på golvet och står och vaggar fram och tillbaka. ”Men hur har dom tänkt med golvet? Glesa brädor under heltäckningsmatta?” Hur.

Så nu ska jag bara fråga Mange hur vi ska överleva en av zombieapokalyps påtvingad isolering.

Okej då

image

Segelbåtstätt i Sängkammarviken. Dagens hemmabas.

Det blev en dag på sjön. I min nya flytväst.

En del av mig vill säga att det var tråkigt, olustigt, onödigt.

Men det går inte.

image

Glada barn på släp. Ingen frågade om jag ville åka.

image

Nya vänner och nya leksaker

image

På hemväg efter heldag

 

 

 

Min omtänksamma reptil

amygdala

Min vän Reptilhjärnan. Den vill mig väl. Zzåå väl.

Jag är hemma och jag lever. Under några sekunder under vår veckolånga husbilsodyssée var jag inte övertygad om att jag skulle sitta i mitt uterum och knappra på tangentbordet igen.

Efter skönhetsupplevelser på norra Jylland och två roliga dagar på Legoland trädde vi in i Helvetet. Lalandia. Badpalats enligt många. Tortyrkammare enligt mig. Det är helt enkelt inte en miljö jag mår bra i. Jag besväras av den offentliga avkläddheten och jag ogillar de klorstinna bassängerna fyllda med barn som kanske, kanske inte, orkar gå till toaletten när de behöver kissa. Jag finner det olustigt att leta efter just mina barns våta huvuden som ser ut som de flesta andra barns våta huvuden för att se att de är okej. Badhus är farliga, säger min hjärna till mig. Jag håller med. Och kalla.

Lalandia hade dock potential att förbättra min syn på offentliga bad. Luften var behagligt varm (första gången jag upplever det i ett badhus) och bassängerna kändes ofarliga. Barnen är som fiskar i vattnet och jag kände mig avspänd. Nästan välvilligt inställd till hela situationen.

Kanske var det därför jag inte var på min vakt. Kanske var det känslan av värme och trygghet som lurade mig.

”Mamma du måste åka med!” Mange och kidsen kom bärande på en gul jätteluftmadrass med utstansade sittplatser för fyra.

På Legoland hade jag åkt alla åkattraktioner och jag kände mig rätt så tuff (ja, jag vet att det är en nöjespark för barn) och i kombination med värmen och den synbara tryggheten i vattenlekstugan sa jag ja. Jag tror till och med att jag log. Trappa efter trappa klättrade vi uppåt och när vi till slut la madrassen i åkrännan var jag fortfarande rätt så självsäker.

Det varade inte länge.

Röret vi åkte i hade en enorm diameter och snart började vi skejta upp på sidorna så högt att jag var rädd att vi skulle slå över, liksom tappa väggkontakten. Sedan blev mina tankar helt omöjliga att styra över. Det sista jag tänkte klart var att jag inte får visa min skräck för barnen. Jag får inte inte inte inte skrämma barnen.

Sedan vrålade jag rätt ut. Tokskrek. Ylade. Gråtbrölade. Min skräck hade fått eget liv och ville ta sig ut ur min kropp genom min mun och mina ögon. Reptilhjärnan hade helt tagit kontroll över mig, och trots att jag någonstans faktiskt förstod att det inte kunde vara himla farligt överröstade den rackarns reptilen alla sådana tankar och skrek åt mig att DET HÄR ÄR DET FARLIGASTE MAN KAN GÖRA I HELASTE VÄRLDEN OCH DU KOMMER ANTAGLIGEN ATT DÖ ELLER ÅTMINSTONE FÖRLORA FÖRSTÅNDET ELLER NÅGON KROPPSDEL SÅ DET ÄR BÄST ATT DU SKRIKER SOM OM DJÄVULEN FÖRSÖKTE SLITA HUVUDET AV DIG!!!!!

Dum reptil.

När vi kom fram till ett stup (vem bygger in ett fritt fall-stup i en jätterutschbana utan att skriva någonstans att det finns ett sådant?!?) var jag dock benägen att hålla med min reptil. Antagligen skulle jag dö. Jag följde hans råd.

Sedan minns jag inget förrän jag på svaga ben välte mig av madrassen vid slutet av helvetesbanan och hulkade i Manges famn. Jag grät av efterskräck och av förtvivlan över att ha traumatiserat barnen. Då tittade Johan på mig med glittrande hoppfulla ögon:

”Vi åker igen va?!”

Han tittade lite överraskat efter mig när jag snyftande hasade bort till en vilstol och sjönk ned i den. Barnen skulle visst gå mentalt oskadda ur helvetesåket. Min familj ställde sig förväntansfullt i kön igen.

Någon timme senare pratade jag med en kvinna vi lärt känna på campingen. Hon och hennes familj var på väg mot skräckröret. Jag sa att den gula kanan var ytterst otrevlig. Ytterst. Jag tittade menande på hennes döttrar. Hon log.

”Ja, tjejerna tyckte att den var lite läskig första gången vi åkte den.”

Jag skulle vilja skriva att tjejerna var 17 och 19 år gamla, men det var de inte. De var 6 och 8.

Jag skulle också vilja skriva att jag tog tjuren vid hornen och övervann min rädsla. Att jag satt upp på hästen igen och åkte det förbaskade röret. Men det gjorde jag inte. Lyckan över att inte befinna mig på den gula madrassen i fritt fall var så mycket större än den potentiella glädje som skulle komma av att jag åkte igen.

I bakhuvudet väste min reptilhjärna ömt åt mig att det var ett bra beslut. Den viftade lojt men varnande med svansen (Har ormar svans? Är ormar svans?) när jag för en kort stund övervägde att återvända till traumaplatsen. När jag släppte taget om revanschtanken vaggade den sig mjukt till rätta och suckade nöjt.

Jag gjorde detsamma i vilstolen.

Min lilla orm och jag.

Zzzzzz.

Och sedan påminde den mig om att den ska följa med mig när jag ska segla i sommar. Det känns ju tryggt.

 

 

Bild från olleleckne.se