Onda tankar

I morse låg jag i husbilsöverslafen och visualiserade den jäkla ekodanskan. Nu såg jag för mitt inre hur hon seglade fram på sin snajsiga cykel (självklart med högst tre växlar) med ugnsvarmt surdegsbröd, istället för gårdagens nyupptagna primörer, i sin jättecykelkorg. Jag övervägde i mitt halvsovande tillstånd att lägga mig på lur i vägrenen och sticka in en pinne mellan ekrarna när hon cyklade förbi. Slog bort tanken då jag insåg att de Jylländska välklippta vägrenarna inte skulle kunna dölja en avundsjuk svenska i himmelsblå onepiece hur platt hon än försökte göra sig.

Nu öser regnet ner. Öser. Jag flinar lite för mig själv. Hon kan sitta där på sin cykel med sitt uppblötta bröd i papperspåse och de olivgröna linnebyxorna klibbande mot benen. Här inne är varmt och torrt.

Jylländska idyllkulisser à la Stepford?

image

Icke en Jyllandsbo i sikte. Förstås.

Norra Jylland. Här är alla arbetslösa. Eller i alla fall lönearbetsbefriade. Jag är efter en dags åkande i trakten kring Skagen helt övertygad om detta. Alla hus är nymålade, alla takpannor glittrande glaserade. Inte ett ogräs kryper utmed de vitmenade murarna eller nybyggda staketen som skiljer de prunkande men ändå tuktade trädgårdarna från gatorna. Det är så rackarns vackert och pittoreskt och ofantligt nymålat att jag skäms över att befläcka området genom att puttra genom det i en husbil iförd träskor och med ett dörrdraperi som för tankarna till en ljusgrå tarantella.

Uppenbarligen är alla boende uppe hela nätterna och målar om husen, rensar trädgårdarna från oönskade växter och vilsekomna glasspapper. Bevisligen byts takpannorna nattetid så att de alltid bländar traktens besökare i det självklart gnistrande solskenet.

Vad fan är det med Skagentrakten? Ingen syns jobba med hus och trädgård på dagarna. Jag tar för givet att de sover ut efter att ha jobbat hela natten för att upprätthålla den gnistrande, felfria och oändligt tilltalande fasaden. Jag känner hur jag sugs in, vill vara en del av detta. Barnen ber mig sluta låtsas tala danska men jag har svårt att släppa taget. Vill vara med. Vill vara sådan.

Ser utmed vägen mellan Skagen och Lökken en kvinna på cykel. Hon har solhatt och linnekläder och en retrotjusig cykel med något slags jättecykelkorg baktill. Hon svänger ut från en gårdsbutik och korgen är fylld med ekogrönsaker. Hon är eko. Hon är dansk eokintellektuelldesignbacktobasicsmenändåavantgardemedelklass.

Jag överväger att flytta till Skagen. Tänker att det kanske liksom gnuggar av sig på mig.

Tänker i nästa sekund att det måste vara en kuliss, minns The Stepford wives av Ira Levin (bok och senare film i flera versioner). Minns fruar som verkade vara lite för perfekta för att vara sanna. Lite för vackra, lite för fromma, lite för … ja, lite för allt. Kanske är Skagen Stepford. Kanske är invånarna robotar och husen och trädgårdarna något slags kulisser.

Så måste det vara.

På väg mot Lökken passerar vi ett par hus, nästan gömda i den övriga perfektionen, som har ogräs mellan garageplattorna och lätt mossbelupna takpannor. Tänker att om vi åker förbi dem i morgon kommer de att vara borta. Ersatta med perfekta designvillor med bländvit putsfasad, lagom tuktade stockrosor och möjligen en blänkande häst eller två som stillsamt betar i anslutning.

Jag kliver i mina träskor och jobbar mig igenom den lilla foppadjungeln för att nå ut till fällstolarna och lådvinet som serveras i plastglas. Vi har just återvänt från den gigantiska stranden som ligger i anslutning till campingen vi inatt ska bo på. Inte en Jyllandsbo syntes till på den, och jag är inte överraskad. Antingen sover de, eller så målar de om fasaden inför morgondagen.

Och jag ser fram emot att låta mig hänföras igen.

 

Välkommen sommarlovet!

Klockan är halv tio och jag ska snart ta mitt kaffe på trappan. Det kan jag. För jag har sommarlov. Enligt Sandra är detta den första av 54 sovmorgnar jag har att avnjuta innan höstterminen kallar. Jag har nu alltså tagit den första knaprande tuggan av sommarlovskakan och det känns bra. Knapret syns ju knappt.

image

Yin i Kinaparken

Gårdagen var en lyxdag. Skolan – tack alla skattebetalare – bjuder oss på en utflykt i slutet av varje läsår och denna gång tog bussarna oss först till Bastedalens Kinapark. Tänk att jag har missat det stället. I ett gammalt stenbrott, som en stor urgröpning i marken, frodas en kinesisk trädgård. Tusan så vacker! Guiden berättade fängslande om växter, vatten och strukturer, om onda och goda andar. Hon berättade om hur det mjuka vattnet var yin och stenarna yang och hur samspelet mellan dem var viktigt. Här hajade jag till. Yin och yang. Det kallar ju jag Lisen och Hanna i min bok. Lisen är just den böljande mjuka ljusa yin och Hanna den något mörkare, liksom tyngre, yang. Faktiskt lite roligt att snubbla över mina karaktärer i en kinesisk trädgård på en skolutflykt.

image

Sommarlovspjuck

Bussarna tog oss vidare till Stjernsunds Slott, där vi skulle ströva i parken en stund. Ströveriet blev det så där med, då det i närheten låg en gårdsbutik. Två oanonnserade busslaster med skolpersonal drällde in i butiken och kön ringlade sig lång. Skaplig bonus, både för butiken och oss. Mitt inköp blev ett par träskor. Bubbelgumsrosa. Jag tänker mig att de får bli mina Sommarlovsskor. Jag tänker ha dem när jag lufsar bort och snikar morgonkaffe hos Linda, Linda eller Sara. Eller någon annan på träskolufsavstånd. Jag tänker ha dem när jag hämtar tidningen så där lagom sommarlovssent. Jag tänker ha dem när jag cyklar till Östenssons och köper jordgubbar, eller till Ubbes för att köpa Merlingtons.

image

Linda och Christina tackar av Rajka

Vi lunchade på Vätternterassen och tackade av några kolleger. Jag gläds med Benny och Blomman som går i pension och som redan verkar nöjda med sin kommande tillvaro, men jag har svårt att vara lika glad för Rajka som lämnar oss lååångt före pensionen. Jag säger grattis till Katedralskolan i Linköping som nu får lägga vantarna på denna pärla till människa. Och jag ÄR glad för Rajkas skull, för hon vill det här. Fast jag vill ju inte det. Jag vill ha henne kvar hos oss. Dumma Rajka. Kom tillbaka.

image

Arton över fyra – sommarlovsstart

Vi återvände till skolan och arkiverade några nationella prov, skrev under något betygsdokument och öppnade jobbmejlen för sista gången på lääänge. Klockan var arton minuter över fyra när Gudrun, Linda, Susanne och jag för sista gången denna termin klev ut genom skoldörrarna, satte oss i bilen och susade ut på Östgötaslätten för att sparka in sommarlovet hemma hos Ingrid.

image

Det här är inte en trädgård

image

Bjussar du på en kaffe i sommar, Ingrid?

Och wow. Hennes gård hade för tusan en egen blåvit vägskylt. Den är typ en egen ort! När vi parkerade var jag tvungen att sticka in näsan i det tomma stallet och sniffa lite. Mmmm. Hästarna klopprade runt i hagen, och själv halvgalopperade jag runt i parken en stund (utan häst alltså). För Ingrid har inte en trädgård. Hon har en park. Det gick inte att inte springa i den. Jag fick till och med lust att göra kullerbyttor, men motstod frestelsen. Och inne i huset övervann jag min spindelrädsla och gick genom trappvalvet ner i källaren. Kalkstensplattorna i källarvalven måste nästan ha lagts där innan huset byggdes, så stora var de. Och slaktkrokarna i taken var inte av purfärskt datum heller. En del av byggstenarna hade tydligen plockats från en närliggande kyrka. På 1600-talet. Det var värt att huka sig genom spindelportalen för.

Så min tisdag var en bra dag. Och nu har jag sommarlov.

Sommarlov.

Ja.