Bland skomakare och ex-knallar

imageSigneringar. Lite läskigt, mycket roligt. Häromdagen hade jag förmånen att få stå på ICA Maxi i Linköping och signera Genom dig och Förlust. Den första kvarten mådde jag som vanligt lite dåligt. Messade Mange och önskade tidig hemgång och champagne. Pepp- och tröstchampagne. Jag gick ängsligt omkring och plockade iordning Mons Kallentoft-böcker och toalettpapper. Riktigt pangpris på toalettpapper faktiskt. Jag log hela tiden på det där sättet som ser både jagat och ursäktande ut. Som den nya eleven i femman. Underdånigt. Förlåt-att-jag-stör-i-din-torsdagsshoppingen-aktigt. Snälla-tyck-om-mig-mässigt.

Men sedan kom de. Människorna. Berättelserna. Frågorna och skratten. Och mitt leende blev äkta.

I torsdags träffade jag bland annat den charmerande assyriske skomakaren från Åtvidaberg (”Fråga efter mig när du kommer dit!”) och pratade om folkmordet på armenierna och tillverkning av bilnycklar. Jag diskuterade barnbokstillblivande och snäva ekonomiska ramar med den förtjusande mannen med sjuk hustru. Jag skrattade så jag nästan tjöt tillsammans med mannen som bara ville ha ett par enkla dedikationer till sin fru men som fick ytterst förvirrade skrivelser från en författare som plötsligt inte ens hade koll på sitt eget namn. ”Det här blir ju fantastiskt bra” sa han och bad mig förtydliga med lite fler pilar, illustrationer och tillägg vem jag egentligen var och vad jag egentligen försökte säga. Knallelivet avhandlades med äldre gentleman med ett förflutet som porslinsdockenasare. Jag drog upp riktlinjer för en kommande bok om en himla massa ond bråd död i Motala tillsammans med ett sådant där härligt par ni vet, ett sådant som handlar tillsammans och går och småpratar leende med varandra redan vid engångsartiklarna och som vid framkomsten till mig beter sig som om jag var någon de längtat efter att få träffa. Jag älskar sådana par. Och fall från hög höjd kommer att spela viss roll i en framtida deckare i motalamiljö.

Jag log på riktigt. När obehagsvågorna sköljt över mig ett par gånger gillar jag verkligen att stå där, mellan kollegieblocken och diskborstarna. De blir en del av min berättelse. Diskborstarna och människorna. Skomakaren och ex-knallen.

Och vetskapen om att en älskad hustru någonstans kommer att öppna ett par böcker och undra vad i allsindar hennes omtänksamme make egentligen har träffat för märklig författare gör mitt leende ännu bredare.

Rapport från klädkammaren

image

Skrivarvrå

Jag har ett krypin. En smatt som är min. Ett utrymme bara för mig och skrivandet. Manges skjortor ut – mina pinaler in. Det är litet och fönsterlöst och när jag drar ut stolen hamnar jag bland mina klänningar. Det gör inget. För jag har en vrå.

image

Också skrivarvrå…

Det här är de första ord som skrivs i klädkammarkontoret och jag ser tillbaka på en vecka som bland annat inbegriper besök på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr var jag där som besökare å läraryrkets vägnar och inte som utställare men upplevelsen var ljuvlig ändå. Natur-Linda och jag gick gång på gång lite vilse i det gigantiska myllret av böcker, men det gjorde inget. Vi sniffade på allt ifrån universitetens utbud av vetenskaplig litteratur till Harlequinsförlagets något lättviktigare dito. Vi lyssnade bland annat på Jan Guillou och Maj-Gull Axelsson och kändisspanade skamlöst. Jessica Gedins hårsvall gick inte att undgå och i montrarna fanns förstås gott om författare som signerade sina böcker.

image

Novellix snyggvägg

Min favoritmonter var kanske Novellix. De ger ut noveller i form av egna små böcker med ursnygga omslag. Den samling noveller de satt upp på väggen var som en läcker tavla, och så kunde man köpa snyggt designade presentkartonger som rymde fyra noveller. Som en läcker pralinask.

image

Glatt överraskad

Dessutom bjöd de på vin. Linda och jag trodde knappt våra ögon, orutinerade bokmässebesökare som vi är. Men vi lärde oss snabbt.

De rutinerade besökarna hade med sig shoppingvagnar på hjul. Inte att ha vin i alltså, utan för alla bokinköp man vill göra. Det ska jag ha nästa gång också. För någon utställarplats blir det nog tyvärr inte. Tio tusen spänn kostar den billigaste varianten, och då placeras man typ bakom den portabla toalettenheten.

Men jag vill. Villvillvillvillvillvill. Vill.

Istället stod jag fredag kväll och lördag på ICA Maxi i Motala och signerade böcker. Inte riktigt detsamma som Bokmässan, men faktiskt riktigt kul. Så här på hemmaplan blir det ju många trevliga pratstunder med vänner och bekanta, och en del nya bekantskaper också.

image

Rätt så lika

Jag stod där med min inte så ödmjuka jätterollup med en megabild av mig själv på. Två flickor i tolvårsåldern frågade om de fick ta varsin karamell som jag hade i en skål på mitt lilla bord. Visst fick de det, och de hängde artigt kvar medan de mumsade på dem. ”Vet du”, sa de efter en stund, ”du är väldigt lik henne.” De nickade mot rollupen. ”Mjo”, sa jag, ”det är jag”.  ”Men guuuud vad coolt!” tjoade de i kör. ”Har du skrivit en boook?!”

Det var inte utan att den reaktionen kändes rätt så bra. För det är coolt att ha skrivit en bok. Och även om jag känner mig lite fånig med min rollup så är det en skön känsla att stå där med en bok som jag har skrivit. Inte bara hon på bilden.

Och med mitt nya krypin kanske jag tar mig mera tid till att skriva bok nummer två. Hoppas det.

Glamourkväll med Babsan

IMG_4135

Två glammiga klänningar

Från panflöjt till dansband och från foppatofflor till glamour. Förra helgens marknadsfeeling à la Husbyfjöl byttes till dansbandsglam när jag fick vara en del av ICA Maxi Norrköpings 20-årsfirande.

IMG_4144

Här står jag och önskar att jag hade en stor mössa att gömma mig i

Med 38 graders feber (jag behövde i alla fall inga långkalsonger för att hålla värmen) och rödsvullna ögon skulle jag försöka glänsa i kapp med Babsan och Emelie Schepp. Jag accepterade min tredjeplacering i en eventuell rankinglista och njöt lite spänt av aftonen där jag stod mellan sportsockor (trettioniokronorserbjudande) och värmeljus. Att stå placerad sju meter efter den bästsäljande Scheppskan var kanske sisådär egentligen, men det gav mig ju också möjlighet att prata med henne. Mycket trevligt! Och ja, hon är lika snygg i verkligheten.

Tio meter åt andra hållet underhöll en trubadur med dansbandston, och utan att vara direkt dansbandsfrälst måste jag säga att detta var lååååångt mycket bättre ackompanjemang än marknadens ytterst enerverande panflöjtsläten. (Ännu är inget panflöjtsrelaterat mord inskrivet i nästa roman, men det beror nog mera på tidsbrist än på bristande inspiration.) Jag kom till och med på mig med att ta några små danssteg då och då. Kanske var det antihistaminet och panodilen som kickade in. Trevligt var det i alla fall, och jag har nog egentligen aldrig kunnat motstå ”Han tog av sig sin kavaj” och ”Tycker om dig”. Jag gjorde visst små diskreta knäböj till ”Små grodorna” också.

bild-4

Mange minglade med alla damer

Så här långt känner jag att dansband klår panflöjt alltså, men är nyfiken på om det blir musikbakgrund på lördag också. Då är det nämligen dags för Östergötlands bokmässa  på Stadsbiblioteket i Linköping. 10-16 med fri entré och flera intressanta föredrag, barnteater och massor av utställare. En av föredragshållarna är just Emelie Schepp som pratar om att våga satsa och om Deckarpodden, en radioprogramserie som hon har tillsammans med Sofie Sarenbrant. Susanne Boll finns också där och föreläser om att skriva en uppföljare. Jag kommer kanske ha lite svårt att lämna mitt bord men skickar väl en delegat istället. Mange får vara mina ögon och öron. Det var han visst idag också. Han hängde länge hos Emelie Schepp. Nämnde jag att hon är vacker?

Så vad blir det för musik på lördag? Folkmusik från bygden? Lokala storheter som Winnerbäck och Hoffsten?

Allt utom panflöjt blir bra.