Massera en gris

När jag för ett tag sedan – igen – skrev om skägg (tydligen ett ämne som jag omedvetet vurmar för) skrev Gustav en kommentar där han hyllade rakborsten. Och jag känner att jag instämmer. Av visuella skäl, rakborstar är helt enkelt vackra, och av nostalgiskäl. Jag kan återkalla känslan av att som liten flicka känna på pappas rakborste och njuta av mjukheten. Ännu ett exempel på back to basics-trenden. Det långsamma hantverket. Raktvål och rakkniv. Varför inte hos en barberare?

Inom matvärlden har slowfood varit på tapeten länge nu, och kanske peakade trenden när den nådde stugorna genom pulld pork. Tiotimmarskött. Det godaste goda. Och så surdegsbrödet – en bakningstrend som kräver tid och handlag (som jag saknar – se tidigare inlägg). Min matlagande kompis Sandra tipsade mig nyligen om ”den georgiska slökokaren”. Jag trodde hon skojade, men icke. Lååångsam matlagning. Syra dina egna grönsaker (efter att ha odlat dem själv). Stoppa din egen korv. Låt födohanteringen ta tid. Hemma-höns  även i tätorter är också en het trend och ordföranden i Svenska rasfjäderföreningen berättar att ”folk betalar vad som helst för att få tag på ett avelsägg. Det är fantasisummor, så har det aldrig varit i Sverige tidigare.”

Och Mange har startat ett mikrobryggeri i matkällaren.

Långsamhet. Hantverk.

Tid, kunskap och ekotänkande är vår tids statusmarkörer. Vi blir inte längre lika impade av färdigköpt gourmémat från saluhallar eller tokdyr oxfilé. Den där billiga grisdetaljen som du masserat med hemodlade örter och skött om i ugnen ett halvt dygn ger bra mycket fler poäng.

Långsamhet. Hantverk.

Och tydligen finns trenden också inom forskningsvärlden. Eller rättare sagt, där har den funnits sedan trettiotalet. Jag läste om ett fantastiskt projekt på ett universitet i Australien. I en tratt sitter en stenhård tjärklump. Hård nog att krossas av ett hammarslag, dock inte stenhårdare än att den ibland släpper ifrån sig en droppe tjära. Och med ”ibland” menar jag nio gånger.

Sedan 1930.

Senaste gången var för några dagar sedan, och jag kan föreställa mig en viss uppståndelse på Universitetet. Nionde droppen på åttiofyra år. De hinner ju i alla fall analysera resultaten mellan dropptillfällena.

Långsamhet. Hantverk?

Att skäggtrenderna växlar har jag redan konstaterat och snart sjunger vi nog snabbmatens lov, trötta på grismassage, trötta på att höra grannens tuppjävel gala klockan fem på morgonen och trötta på att ugnen alltid är upptagen av något långkok av någon obskyr styckningsdetalj. Men forskarna på University of Queensland de sitter nog fortfarande där under sin korkek.

Och tittar på sin tjära.

Veet hut – hårresande reklam!

AV4R2633Jag får nog döpa om min blogg. ”Livet, skrivandet & kroppsbehåringen”. Skäggbloggen får akta sig. Efter att vid ett par tillfällen ha reflekterat över mannens skägg är det nu dags för kvinnlig kroppsbehåring, såsom hårtborttagningsmedlet Veet presenterar konceptet. En reklamfilm som fokuserar på lena ben figurerar i media och med all rätt möts den av upprörda reaktioner. Jag, till exempel, vill liksom slå någon i huvudet när jag ser den. Helst någon av de ansvariga för snutten i fråga.

I filmen är det morgon och en man vaknar med ett leende av att ett ben läggs över honom. Han smeker benet och snabbt byts hans leende mot chock och förtvivlan. Det är ett mansben. Hårigt. Kameran zoomar in på den chockade mannens sängkamrat som mycket riktigt visar sig vara en man. (För övrigt en man med helskägg vilket vi som har koll på forskningen vet innebär a) En man kvinnor gärna betraktar som potentiell far till sina framtida barn och b) En man som riskerar att bli en blå guppy bland andra blå guppysar och därmed mindre unik och alltså mindre av en kvinnomagnet.) Med en kvinnas väna stämma säger den skäggomgärdade munnen lite ursäktande att hon rakade benen igår. Stubbigheten efter ett dygn utan hårborttagning är en uppenbar skam. Veet kan förstås lösa problemet åt henne. Honom. Eller hur det nu är.

Alltså lägg av. Jag är för benrakning och jag är för reklam som spetsar till situationer och vågar provocera lite, men detta? Att endagsstubb på kvinnoben äcklar och chockar en man så pass förmedlar en bild som jag inte kan köpa, inte ens om man hävdar att filmen är gjord med glimten i ögat. Om du inte har rakat benen sedan igår (!) är du äcklig och din kille kommer att tycka att du är motbjudande. Om han inte gillar män med helskägg förstås.

Dumma, dumma Veet. Om ni inte skärper er odlar jag en läskig benstubb (kanske TVÅ dagar – känn på den!) och kommer och skrämmer er. Och ni veet ju hur otäckt det kan vara med orakade ben.

 

Lägg ned rakborsten!

thumb_rakning101002-02Jisses – inte visste jag att skägg var ett så hett forskningsområde. Knappt har jag hunnit skriva om att evolutionen kräver en renrakad man idag – om fortplantning är ett mål i alla fall – innan en annan artikel slår undan benen på mig. Forskare i Australien menar att tiodagarsstubb är det mest attraktiva. Fyra stadier av skäggväxt jämfördes och 351 kvinnor ingick i studien såsom skäggrespondenter. Kvinnorna hade att förhålla sig till renrakat, femdagarsstubb, tiodagarsstubb och helskägg.

För mera kortsiktigt umgänge föredrog merparten av kvinnorna tiodagarsmännen och när det kom till att välja fäder till framtida barn stod helskäggisarna högst i kurs. Sällan valdes de slätrakade eller glesstubbiga. Även heterosexuella män rankade tiodagars högst. Då ett attraktivt yttre inte bara kan användas för att attrahera det motsatta könet utan också för att nå allmän social framgång tycks det alltså icke oviktigt att ta ställning i skäggfrågan.

Så vad ska en man av idag göra för att nå störst framgång både i partnersökandet och det övriga sociala livet? Vad ska man luta sig mot då inte ens vetenskapen kan ge entydiga besked?

Kanske sin egen åsikt..?

Eller så kan man följa en källa som gått till botten med detta och som har tagit på sig uppgiften att gå till botten med de flesta skäggrelaterade frågor: Skäggbloggen. Där finns svaren på frågorna ni inte ens visste att ni hade.

Jag älskar att det finns en sådan blogg.

Näste man till rakning

van-dyke-skagg_318-1952Under den svarta rubriken ”SKÄGGEXTRA” berättar Aftonbladet att helskägg snart är ute. Vi får veta att skäggtrenden är sammanlänkad med ”negativt frekvensberoende”, något som i evolutionssammanhang betyder ungefär att den dag du inte längre är ovanlig är du inte längre het. Detta exemplifieras med guppy-hanar som evolutionärt strävar efter så ovanliga färgkombinationer som möjligt, för just genom att vara coolt avvikande får de honornas uppmärksamhet. Helskägg är alltså bara helrätt så länge det inte är för vanligt. Lite som när Jysk började sälja ekmöbler. Då visste man med säkerhet att R.O.O.M. hade gått vidare till nya träslag. Nu är det alltså renrakat som gäller om man vill vara hipp. En forskargrupp i Australien har t.o.m. vetenskapligt bekräftat detta (även om de för mig kanske hellre får pyssla med att bota sjukdomar). Back to basics alltså.

Även kaffebranschen anammar basic-trenden. Göteborgsposten skriver att renare kaffesmaker är nästa års trend. Kaffeexperten Anna Nordström berättar att bryggkaffet får en renässans och att de mjölkbaserade kaffe-jippo-dryckerna får se sig slagna av det svarta kaffet. Man skulle kunna säga att kaffedrinkarna får raka av sig mjölkmustaschen och därmed sällar sig till den nya skägglösa trenden.

Och icke ett skäggstrå växer på klostercellstrenden inom inredningsvärlden. Avskalat och sparsmakat. Renrakat.

Själv sneglar jag lite lagom ängsligt på trenderna och undrar hur de bör få påverka mitt bokomslag. Jag har ju gått från frodigt till mera avskalat, men jag har ju för tusan ett splatter-typsnitt på titeln! Det måste väl motsvara ett buskigt helskägg, en löddrande caffe latte och ett rum fyllt med porslinsfigurer och virkade dukar.

Kommer evolutionen att slå ut mig som vore jag en blå guppy-hane bland tusentals andra blå guppy-hanar?

 

Bild från http://se.freepik.com